Part 1

Note: Images of the original pages are available through the Google Books Library Project. See http://www.google.com/books?id=B5cEAAAAYAAJ

LIFVET PÅ ISLAND UNDER SAGOTIDEN.

AF

HANS OLOF HILDEBRAND HILDEBRAND.

STOCKHOLM, JOSEPH SELIGMANNS BOKHANDEL.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1867.

FÖRORD.

_Följande framställning af det forntida lifvet på Island har tillkommit i form af föreläsningar, hvilka jag, på anmodan af herrar Kommitterade för vetenskapliga föredrags anordnande i hufvudstaden, hållit å Stora Börssalen den 11 Februari och de fyra följande måndagarna innevarande år. Min afsigt, när jag valde detta ämne och då jag nu, till en del i följd af uppmaningar från olika håll, utgifver föreläsningarna, har endast varit att sprida kännedomen om den på historiska källor rikaste afdelningen af Nordens forntid, icke att komma med splitternya frukter af egen forskning._

_De flesta af de hithörande frågorna äro ännu ofullständigt lösta. Att på ett uttömmande sätt behandla dem skulle kräfva en menniskoålder eller mer. Det är mig en kär önskan att, såvidt tid och krafter medgifva, uppträda som medarbetare för ernåendet af detta för oss högvigtiga mål. Den förberedande öfversigten af det redan undangjorda arbetet, har jag här velat i utkast meddela._

_De arbeten, jag förnämligast, jemte sjelfva den Isländska litteraturen, rådfrågat, äro _Vigfússons_ afhandling om =Timatal i Islendinga-Sögum=, samt hans inledningar till =Eyrbyggja-Sagan= och de af honom och _Möbius_ utgifna =Fornsögur=, _Maurers_ afhandling =Die Entstehung des Isländischen States und seiner Verfassung= och hans stora arbete, =Die Bekehrung des Norwegischen Stammes= samt _Weinholds_ =Altnordisches Leben=. Genom att här nämna dessa författare och härmed uttala min tacksamhetsskuld till dem, har jag ansett mig kunna fritaga mig från upprepade citater. Har jag någon gång hemtat en uppgift eller åsigt af en annan författare, må han icke anse sig, genom min tystnad, beröfvad äran af företräde i upptäckt. Genom att undvika noter har jag deremot beröfvat mig sjelf tillfälle att rättfärdiga särskilda punkter, i hvilka jag varit af olika mening med mina föregångare._

__Dasents_ förträffliga upplaga af =Burnt Njal= kom mig tyvärr ej tillhanda förr än under loppet af tryckningen._

_Stockholm den 31 Maj 1867._

INNEHÅLL.

Sid.

FÖRSTA KAPITLET. =Utflyttningen till Island= 1

Inledning. Island upptäckes. Ingolf och Leif, de förste landnamsmännen. Högsätessuler. Reykjavik. Qväll-ulf och hans söner. Harald hårfager. Kettil häng. Vikingarne i vester. Hafrsfjordslaget. Kettil plattnäsa. Björn Kettilsson. Thorolf på Mostr. Thorsnäs. Rikaste utflyttningstiden (890-900). Svensken Helge magre. Ingemund gamle. Anund träfot. Geirmund heljarskinn. Utvandringstidens slut (900-920). Anledningarne till utflyttningarna. Äfventyrs- och verksamhetsbegär. De politiska förhållandena. Utflyttarnas antal. Öns folkmängd omkr. år 1100. Utflyttningen icke en folkvandring. Följder deraf. Förbindelser med utlandet. Skalder vid Olof Skötkonungs hof.

ANDRA KAPITLET. =Land och Folk= 23

Islands läge. «God landskost» på ön. Areal. Fjällnaturen. Ogynsamma förhållanden. Under forntiden voro dessa icke lika svåra. Åkrar och skog. De många vikarna. Svårigheten att färdas. Försakelse. Jemförelse med Grekland och Grekerna. Zeus och Oden. Folkets allvar, förtviflan, mod. Kråkomål. Besinning. Ordspråk och gåtor. Den höga sången. Templen. Goden. Offerfesten. Gudabilder. Graden af konstnärlig förmåga. Förtrolighet med gudarna, i synnerhet med Thor. Det onda i gudarnas krets. Den nya verlden. Hemmet. Gästabudet. Idealerna. Gudrun. Gisle Sursson och hans maka.

TREDJE KAPITLET. =Vikingalifvet= 46

Olai Petri yttrande. Öfverdrifna föreställningar om vikingatågen. Vikingatågens början. Egil Skallegrimsson. Hans barndom. Hans första utresa. Vistelsen i Norge. Färd i österväg. Egil i Danmark, Skåne, Halland, i Norge. Ny färd till Danmark och Frisland, Tyskland, Flamland och England. Han öfvervintrar i Norge och far åter till Island. Nytt besök i Norge. Han reser nidstång och far åter till Island. Ny utfärd. Egil hos k. Erik blodyx i York och hos k. Ethelstan samt i Norge, vänder åter till Island. Fjerde utfärden, Egil i Norge, Tyskland, Frisland, åter i Norge, i Vermland, vänder hem till Island. Hans återstående lif. Qvädet öfver sonens död. Gunnar från Lidarända far i österväg. Njåls söner i vesterviking. Bolle far till Micklegård. Olika afdelningar af vikingatiden. Vikingatågens följder. Deras område. Inga vikingabalkar. Hur skola vikingatågen bedömas? Vikingar under sextonde århundradet.

FJERDE KAPITLET. =Allmänna rättsförhållanden. Godarne= 63

Artificielt och naturligt. Naturlig samhällsutveckling i Sverige. Förhållandena på Island. Helgande af landet. De allmännaste förhållandena. Tjenare. Hemmamän. Gäster. Frigifna. Landsetar. Jordöfverlåtande. Sjelfrådighet hos underlydande Stormän. Samhällsordningen utbildas ur de gudstjenstliga förhållandena. På Island inga ursprungliga allmänningar. Goden. Värdigheten ursprungligen religiös och sjelftagen. Förhållandet till de kringboende. Mannaförråd. Ärftlighet. Säljbarhet. Rafnkel Frösgode. Första århundradets tre generationer. Snorre gode.

FEMTE KAPITLET. =Lagarne. Thingen= 79

Ulfljot och lagarnas införande. Landskapslagar i Sverige. Motsvarande förhållanden i Norge. Ulfljots lag liknade Gulathingets. Grim getsko. Lag antages och allthinget sättes 930. Godething. Allshärjargode. Thord gelles förbättring 965. Fjerdingarne. Thingsocknar. Godorden få administrativ betydelse. Vårthinget. Fjerdingsthing och fjerdingsdomstol. Allthinget. Dess utseende under christna tiden. Början. Samlingsorten. Ankomsten. Bodarne. Domare nämnas. Saker pålysas. Lagspörsmål. Domare jäfvas. Sjelfva rättegången. Anklagelsen. Vitnen. Qvid. Försvaret. Domarne. Utslaget. Höst- eller leidthinget. Holmgången. Förlikningsdomstol. Utrymme för list. Lagman. Rättegång med tvenne motsatta utslag. Njål och femtedomen. Dess stora betydelse.

SJETTE KAPITLET. =Den hedniske Isländaren i hemmet= 93

Stadganden i Ulfljots lag. Lagredaktionen af år 1117 (Grågåsen). Vattenösning. Utsättning. Tandgåfva. Uppfostran hos modren och borta. Vaket sinne hos barnen. Medborgerliga rättigheter alltsedan tolfte året. Beroende af fadren. Sönerna ärfva. Förmyndaren. De sköta från sitt sextonde år egendomen. Lekar. Giftermålsplaner. Ruts frieri. Bonordmannen. Brudköp. Brölloppet. Följder af fadrens sjelfrådighet öfver dottern. Höskuld och Hallgerd. Hustruns rättigheter. Kärleken. Eyrarúna, husfröja. Hustrun misshandlas. Skiljsmessa. Trälarne; frigifning. Åkerbruk. Husdjur. Obetydlig arbetsfördelning. Vadmalen. Öre vadmal. Fiske och fogelfänge. Hvita björnar. Skallegrim driftig handverkare. Gisle Surssons skeppsbyggeri. Hedin och hans smidesförsäljning. Grågåsens stadgande om kringfarande handverkare. Varubyte. Myntadt och omyntadt silfver. Silfverhundradet och bötesringarna. Slägtbandet. Blodhämnd. Ansvarstalan mot dräpare. Otålighet för smädelser. Förbud mot diktande af visor. Förslagenhet. Lagman Emund hos Olof Skötkonung. Förlikningsformulär. Gästabud, utfärder, thing. Ålderdomen. Dikten om ättestupor. Begrafning. Liket föres ut genom väggen. Likbränning och jordande. Snorre Sturlesons yttrande härom och motsvarande antiqvariska förhållanden. Skeppets användande vid likfärden och begrafningen. Skeppsformiga stensättningar. Totalintrycket af Nordbons lif. Ärlighet. Landsflygt och fredlöshet. Grette Åsmundsson. Gunnar från Lidarända och hans tillämnade färd i landsflygt.

SJUNDE KAPITLET. =Lagrättan. Christendomen= 108

Christendomen sen i Norden. Blef tidigare antagen på Island än i Sverige. Irländska Christne på Island vid början af Landnamstiden. Christne landnamsmän. Helge magre «blandad i tron». Egil och Gisle primsignade. Thorvald vidfarne och Biskop Fredrik. Längtan efter något nytt. Förakt för gudarna och tro på egen styrka. Thorkel måne och hans sederenhet. Hvilkendera guden var starkast? Gudstjenstens lockande glans. Thorvalds fader och hans skyddsande. Thorvald och Biskop Fredrik förvisas. Olof Tryggvasons ifver för christendomen. Tillståndet på Island efter Fredriks bortfärd. Njåls yttrande om christendomen. Thorleif christne. Hedningarnas fördragsamhet. Svårigheterna för det verksammare uppträdandet. Thångbrands mission. Hjalte Skäggeson förvisas. Lagrättan. Lagsagomannen. Lagens uppläsande på thinget. Njåls förslag till lagrättans ombildning. Konung Olof sänder Hjalte och Gissor hvite till Island. Deras uppträdande på allthinget. Två samhällen äro nära att uppstå. Lavafloden och Snorre godes yttrande. Hedningarnas och de christnas menniskooffer. Thorgeir bringar nya lagar. Christendomen antagen år 1000. Biskoparna Isleif och Gissor. Are och Sämund. Fredligt tillstånd. De två stiften. Mattighet. Qvarlefvor af hedendomen. Solsången.

ÅTTONDE KAPITLET. =Njål= 122

För mörka färger? Kärnfriskhet i Norden. Njåls utseende och charakter. Bergthora. Gunnar och Njål. Hallgerd och Bergthora. Gunnars anseende och slut. Njåls lagkunskap. Tilliten till hans sannfärdighet. Njål eggar till hämnd efter Gunnar. Njålssönernas utfärd. Thråen och Skarpheden. Njål uppfostrar Thråens son Höskuld. Han söker honom maka och skaffar honom ett nytt godord. Missnöje med förändringarna. Valgård och Mård. Höskuld dödas af Njålssönerna och Mård. Njålssönerne och Åsgrim Ellidarson söka hjelp vid thinget. Flose förlorar processen. Njål hänskjuter saken till en förlikningsdomstol. Dess utslag. Flose bryter detta. Rodny och Ingjald. Förebud. Njålsbrännan. Floses död.

NIONDE KAPITLET. =Den Isländska republikens slut= 136

Snorre Sturleson. Hans uppfostran. Hans växande makt och rikedom. Hans förhållande till Håkan galen. Utfärd till Norge och Skule jarl. Besök hos lagman Eskil och fru Christina. Sämund Jonsson och Bergensboarne. Norska konungarnas försök att vinna Island. Snorres löfte och de ynnestbevis, han mottog. Hans likgiltighet för Norska planerna. Egennytta. Sturle Sigvatssons vallfärd. Han gynnas af k. Håkan, arbetar mot Snorre, som lemnar Island. Snorre vänder åter, dräpes. K. Håkan lägger genom Gissor Island under Norge. Jonsboken. På Island blott en af de två statsmakterna. Vådorna deraf. Vigten af aristokratiens utbildning i Sverige. Högre mål för striderna i Sverige. Sturlungatiden en litteraturens blomstringsålder.

TIONDE KAPITLET. =Sagorna= 146

Ares Islänningabok. Förberedelserna till litteraturen. De gamlas vitsord om dess uppkomst. Sagorna af okända författare. Ares bok och Njåls-sagan. Dålig riktning af de tidigaste Isländska studierna i Sverige. Islands litteratur under fjortonde, femtonde och sextonde århundradena. Arngrim Jonsson. Snorres verk, Njåls och Egils sagor från den bästa tiden (1220-1260). Hvilka sagor äro äldre, hvilka yngre? Inre vitnesbörd. Citater och hänsyftningar på senare tidsförhållanden. Randanteckningar. Islands litteratur-historia ännu oskrifven på tillfredsställande sätt. Den Isländska och den sydeuropeiska odlingens förberedelser. Samtidighet icke alltid efter årtal. Islands och Provençalernas poesi. Niflungasången och Gudrun. Isländska sagan objektiv. Villehardouin och Joinville. Resultat. -- Slutord.

RÄTTELSER.

(Dessa har rättats.)

Sid. 54, sp. 2, r. 13 står Viles, läs Viljes „ 55, r. 16 „ ungefär tio „ 112, „ 25, 27 „ Thorvald „ Thorleif „ 130, „ 21, } „ Asgrim „ Åsgrim „ 131, „ 1 och 7 }

1.

Utflyttningen till Island.

Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna skiftena af dess utveckling. Det berättas nog mycket och har mycket skrifvits om dessa fjerran tider, ty man har alltid hyst en rätt innerlig åstundan att bortjaga de töcken, som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar, men detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre berättelser verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de vanligen missförstådda och vrängda. Det är dock af vigt att komma till klarhet i denna fråga, det är af vigt likaväl att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa tider, som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna dem så grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon just det gemensamma historiska medvetandet, som knyter oss, som här äro, och dem vi lemnat i hemmen och alla andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd, åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars charakter vi finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi äro skyldige att bevara åt kommande slägten.

Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans sina böljor. Dit förde de med sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill jag framställa det forntida lifvet på Island.

Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur fjerran synas icke de tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! Gustaf Adolf börjar nästan förgätas af folket och hvem sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf Vasa befriade Sverige? Och likväl är det bortom dessa vår historias glansperioder, jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en tid, då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, mer än en ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina februarikalla böljor. Hvar tid trycker på dem, som henne tillhöra, sin prägel och den förråda vi alltjemt i våra känslor, tankar och verk. Likväl bjuder jag eder att för några korta stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och fördomar, för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens historia, om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig icke nog att framställa en berättelse om den tiden, som i dag förnimmes och i morgon förgätes, jag ville gerna föra eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten andas deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor och sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, om den angår oss eller icke.

Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius, kallades från sin verksamhet härnere år 865 -- ett af de få årtal i vår äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke till _vår_ historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden!

Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång[1]. Ingolf och Leif[2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen, genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord, “vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten, att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s. att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår, då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade, möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild, för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten.

Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter, och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod, att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde vara något att försöka.

På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år 874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller, såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.

När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga, ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem gudarna leda sig vid valet af boningsplats.

Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare. Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877 fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der, som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes), förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom till Island.

Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.

På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge, bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.

Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen, ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.