Part 3

-- Det är bäst att börja stjäla, så att man får komma i fängelse, eller också ställa så till, att man kommer på lasarettet, då tar nog kronan vård om en, menade Lopo.

-- Gud välsigne, så ni talar! sade Mari, i det hon vyssade barnet, som åter börjat skrika.

-- Ja, det fins ju ingen annan möjlighet. Eller är det bättre att gå och hänga sig?

-- Hellre lider man och håller ut, till dess döden kommer.

Mari vände barnet på magen och bultade det sakta i ryggen. Det tycktes få litet lindring deraf, men lindan var baktill alldeles våt.

-- Kära menniska, låt det få torrt på sig, sade Tiina Katri.

-- Hvarifrån skall jag taga det, när det inte fins. I natt smutsade hon ner allt, och jag har ännu inte hunnit tvätta. Petu, hemta hit det der täcket. Nå, nu fryser det åtminstone inte.

Hon lindade Anni in i täcket och lät det ligga på magen på hennes armar.

-- Det har visst knip, eftersom det får bättre ro så der på magen, sade hon.

Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan.

-- Skola vi inte gå nu? sade han till sin hustru.

-- Jo. Men milde fader, som jag alldeles glömt bort soppan, som står på elden.

-- Hvad skola vi äta? frågade Holpainen, när de andra hade gått.

-- Det fins inte en brödsmula hemma. Hellu gick just nu ut med påsen. Vi skola vänta litet, säkert har hon väl något med sig, när hon kommer hem.

Holpainen skrapade sig i hufvudet och kastade sig på rygg på sängkläderna.

-- Du frågar inte ens, hvart sängen tagit vägen.

-- Jag hörde det re'n af värden.

-- Om han se'n skulle vänta på den här månadens hyra, så att han inte kör oss på backen. Tyst, Ville, Anni sofver.

-- Mamma, ge mig bröd!

-- Hvarifrån skall jag taga det; vänta till dess Hellu kommer. Petu, gå ut i porten och se åt, om hon inte hörs af re'n.

Petu gick, men kom snart tillbaka och sade, att hon inte syntes ännu.

Ville började åter kälta.

-- Jag är hungrig, mamma. Mamma, jag är hungrig.

-- Gå ut på gården på en stund med Petu. Sök åt er vackra spånor från lidret, så att ni få leka, bygga hus och annat sådant. Gå nu, så ä' ni snälla.

-- Nej, jag vill inte.

Ville ämnade börja skrika, men fadren röt åt honom, och då blef han ögonblickligen tyst.

Efter en stund kom också Hellu hem, och brödbitar funnos i påsen tillräckligt för den dagen. Nästan i samma ögonblick visade sig Tiina Katri i dörren med ett fat ångande potatissoppa.

-- Jag hemtar litet också åt er, då det blef öfver, sade hon.

-- Herre Gud, Holpainen, stig upp och ät. Många tusen tack, Tiina Katri, alltid är du god mot oss. Gud i himlen belöne dig. Nu duger det för er, gossar, men stå inte der så bredt, utan låt också Hellu få plats.

Holpainen satt vid bordet; gossarne stälde sig så nära som möjligt och angrepo soppan med glupska blickar. Hellu stod ett stycke ifrån och sträckte fram sin sked.

-- Gå du också och ät; jag skall vagga under tiden, sade Tiina Katri åt Mari.

Bakom gossarne tog Mari några skedblad. Det smakade godt, potäterna voro så mjöliga, att de föllo sönder. Hon kunde inte påminna sig den tid, då hon sist ätit en dylik soppa. Men hon nändes inte taga just mycket deraf, för att de andra skulle få tillräckligt, isynnerhet gossarne stackrarne, som åto så glupskt. Hon slickade sin sked på båda sidor alldeles ren och lade sedan bort den.

-- Åt du så litet? sade Tiina Katri, då Mari återvände till vaggan.

-- Jag har inte synnerlig matlust i dag.

Detta var också till en del sant, ty fastän hon nyss hade känt en gnagande hunger och fastän soppan nog smakade skönt, försvann likväl matlusten vid tanken på, att soppan ändå inte kunde förslå att mätta dem alla.

På eftermiddagen sof Anni någorlunda lugnt. Mari kunde gå till doktorn och till apoteket, och med droppflaskan i hand återvände hon sedan litet lugnare till sinnes hem. Hon hoppades att barnet genom dropparne skulle få bättre sömn till natten. Tiina Katri gaf åt dem en liten blecklampa, så att de inte skulle behöfva vara i mörkret. Oljan skulle väl inte räcka till för hela natten, om lilla Anni råkade vara sömnlös, men ändå några timmar.

Det torde varit omkring åtta eller nio tiden, hon visste det inte så precis, då de inte hade någon klocka. Modren höll på att bädda, åt barnen på deras förra ställe, och åt dem sjelfva i knuten, der sängkläderna lågo. Hellu vaggade barnet och Ville hade somnat på näsan vid spisen. Modren klädde byxorna af honom och lyfte honom på bädden bredvid Petu. Sedan lät hon äfven Hellu gå och lägga sig och flyttade vaggan bredvid sin egen bädd. Holpainen låg redan åt väggen till med ryggen i båge; af honom syntes endast de breda skuldrorna och den brunaktiga luggen i nacken.

Mari stälde lampan och tändstickorna på golfvet bredvid sig, släckte elden och välsignade sig. Hon höll från ena meden vaggan i rörelse, under det hon låg på rygg med andra armen öfver pannan och blickade mot fönstret, från hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra; hon hörde det på deras jemna andedrägt. Det var tyst och mörkt omkring henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod åter för henne, det der, att gossarne stulo bröd i morgse. På det sättet hade de också säkert börjat som små, de der, som nu sutto i fängelse. Barn hade också de en gång varit och deras mödrar hade ammat och vårdat dem till ett olyckligt lif, till sorg för sig sjelfva och andra. Om också hennes gossar en gång skulle komma dit i jernen. Herre Gud!

Hon såg framför sig det gulmålade stenfängelset och öfre våningens med jerngaller försedda fönster, hvilka syntes till landsvägen öfver ringmuren. Och bakom ett af dem kände hon igen -- gode Gud, var det ett förebud eller hvad kunde det vara -- men Petus ansigte såg hon der tydligt, Petus ansigte som fullvuxet, gråblekt och dystert -- men Petus ansigte! Var det väl ett förebud? Gud välsigne!

Hon läste "Fader vår" och "Herrens välsignelse", men skälfde likväl från hufvud till fot. Hon kom inte ens ihåg någon psalm utantill, fastän hon nog förut kunnat sådana. Men "jag fattig, syndig menniska", det fick hon någorlunda sammanhang i, och knäppande händerna hårdt tillsamman, höjde hon dem mot fönstret och läste syndabekännelsen från början till slut. Hon kände att hon var så ovärdig och usel, som en mask, utan den minsta egen kraft eller någon som helst förtjenst, och att hon, med barn och allt, ohjelpligt skulle vara hemfallen åt förderf och förtappelse, om inte Herren af nåd ville frälsa dem.

Lilla Anni vred sig i vaggan. Mari slutade att bedja och började åter vagga. När barnet då tystnade, slöt också hon sina ögon och föresatte sig att somna. Hvad vann hon dermed, att hon plågade sig sjelf med bekymmer; bättre att lemna allt i Herrans hand. Holpainen var förståndigare, då han låg der och sof tungt vid hennes sida! De hade ju den gemensamma bördan att bära; kunde den ena bära den lugnt, hvarför kunde då inte den andra också göra det? Och till hvad gagnade ett sådant öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand.

Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne. Kanske Gud just derför hade sändt åt henne all denna fattigdom och detta elände, och kanske fingo också hennes barn lida för hennes skull. Hellu stackare, det var ju tydligt, hvilket öde som väntade henne, svag och sjuklig som hon var. Och till råga på allt skulle hon säkert innan kort komma att bli blind. Aldrig skulle hon bli en sådan menniska, att hon skulle kunna föda sig med arbete. Fattighuset väntade Hellu stackare, der skulle hon få släpa fram sitt lif under hårdhjertade menniskors hugg och slag. Den stackarn, som hade en så vek natur, skulle inte ens lära att försvara sig, nog skulle verlden få förtrampa och misshandla henne efter eget behag.

Under det hon tänkte detta, rörde Mari ifrigare vaggan och ögonen stirrade åter vidöppna mot fönstret, genom hvilket nu en bit af den stjernklara himlen lyste.

Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, äfven när de låtsade hjelpa. Bättre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte plågade dem i deras brist och olycka. Men ingen tog den fattiges parti, alla voro de genast färdiga att lägga börda på börda. Detta kände hon så lifligt, hvar gång hon tänkte på sina barns framtid. Hårdhet skulle de mer än tillräckligt få röna i verlden; de hade inte att vänta sig några glädjedagar. Och lilla Anni der i vaggan, hvem kunde på förhand gissa hennes öde. Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var hon åtminstone nu med sina blåa ögon och hvita lockar. Men kanske det just skulle bli hennes största fara. En vacker och fattig flicka råkar lätt på dåliga vägar. Männen skulle förleda henne, och när de en gång finge henne att falla, så skulle de behandla henne som en skurtrasa. Dåligt var i sanning en sådan olycklig qvinnas lif; knapt någon såg på henne utan att spotta. Då skulle Hellu ändå vara lyckligare i sin vårdanstalt och nästan också Petu... Herre Gud, hade de inte i sjelfva verket begått en stor synd, då de skaffat barn till ett sådant här lif. Bättre skulle det varit för de stackrarne, om de alls inte blifvit födda, än att de kommit hit att pröfva verldens sorger. Den som inte är född, känner inga qval och erfar ingen hunger.

Mari tryckte åter andra handen mot hufvudet. Tankarna hade blifvit så tunga, att de stelnade derinne liksom till en klump. Hon kände ingen plåga, men en underlig tryckning i hjernan och på samma gång en förfärlig oro. Ingen klar tanke uppstod mer hos henne, hon förmådde inte tänka, fast hon nog hade velat. Hon försökte bedja.

-- Förskjut mig inte, käre fader, förbarma dig, kom till min hjelp...

Men det kändes, som om Gud försköt henne från sitt ansigte och kastade henne ned i mörkret...

Sedan började någon ond ande anfäkta henne. Den kom liksom bakifrån och hotade henne. Hvad ville den?

-- Lilla Anni?... att gå och qväfva henne ... och strypa henne vid halsen ... de andra ... och sedan sjelf ... hoppa i en vak...

-- Herre Kriste, hjelp mig ... bevara mitt förstånd...

Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till sin hjelp. Men de onda andarne kommo i allt större antal omkring henne, de refvo och sleto och rådbråkade henne, och hon klämde båda armarna kring korset och skrek...

II.

Mari, hör du! Hur är det med dig? Hvarför skriker du?

Holpainen skakade henne, men då han inte fick henne vaken, sökte han tändstickorna från golfvet och drog eld. Maris ögon voro öppna; hon var således vaken, fast hon skrek. Holpainen höjde upp lampan, för att bättre kunna se henne.

-- Hvad felas dig? Se så!

Han skakade henne vid skuldrorna, och nu kom Mari ändtligen till sig sjelf. Men hon såg skrämd ut och ögonen sväfvade oroligt omkring.

-- Hvarför skrek du?

-- Inte, inte så hårdt, hviskade hon, att de inte komma tillbaka.

-- Hvilka?

-- De, de samma.

Hon såg skrämd bakom sig till yttersta ändan af rummet, dit den dåliga lampans ljus inte nådde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak aning ville stiga upp i hans bröst, men han bemödade sig att fördrifva den. En så stor hemsökelse skulle väl Gud ändå inte sända öfver dem.

-- Du har drömt. Hvarför tittar du så dit i knuten, inte är ju der någon. Hör, Mari, se så, sansa dig nu!

Han skakade henne åter. Mari tycktes lugna sig.

-- Är du sjuk?

-- Nej, hur så?

-- Som du är alldeles våt.

Holpainen for med sin sträfva hand öfver hennes ansigte.

-- Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drömde du, då du skrek så?

-- Jag måste visst ha drömt.

Mari ryste vid minnet deraf.

-- Vi skola nu lägga oss och somna i Herrans frid.

Holpainen ville släcka lampan, men Mari hindrade honom.

-- Nej, låt den brinna. Jag är så rädd.

-- Den må brinna då.

Holpainen sköt lampan längre bort på golfvet och sträckte ut sin kropp, färdig att åter fortsätta sin sömn.

-- Det var ändå lycka, att det inte var något värre, tänkte han och drog täcket öfver sig.

Mari kröp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens skuldra.

-- Om man kunde få litet sömn, tänkte hon för sig sjelf, innan de der förfärliga synerna åter igen komma.

Hon hade inte varit somnad, det visste hon alldeles säkert. Hon såg dem alla alldeles tydligt, om det sedan var yrsel eller något ännu värre. Bara hon inte skulle förlora sitt förstånd. Så underligt tungt och styft kändes hennes hufvud. Och de dystra och förfärliga tankarna ville igen med våld tränga sig på henne. Gud älskade inte lika mycket alla menniskor; endast de höga och rika, men inte de fattiga. Sjukdom och ångest, ofärdighet och allt slags elände sände han dem, böjde dem under ett så tungt ok, att de dignade. De svagare krossades, de som hade mera lefnadslust kastade sig in på ondskap, och sålunda medförde för dem det timliga eländet äfven evig förtappelse. De höge och rike behöfde inte hafva sorg och bekymmer för sina barns framtid; det hände sällan att någon af dem blef en förbrytare, och de slutade inte i fängelser eller fattiganstalter eller skökohus.

Så var det; Gud brydde sig inte om den fattiga, utan hade förskjutit dem och lemnat dem i de onda andarnes våld...

Nu blefvo hennes tankar åter förvirrade. Hon tyckte sig se lurande fiender, hvilka väntade på tillfälle att kasta sig öfver henne. Hon kände lust att skrika, men bakom all denna förvirring och fruktan hade hon dock en förnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle väcka alla de andra, hvilka sofvo så lugnt. Derför knöt hon blott näfvarne åt dem och försökte trycka sig ännu närmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att vara tyst och skrek inte. Men svårt var det, hjertat bultade och alla pulsar slogo och kroppen slungades hit och dit i krampaktiga ryckningar. Hon andades flåsande, höll med ena handen hårdt fast i Holpainens skjorta, och med den andra slog hon oupphörligt i luften, för att skrämma bort de der, som lurade bakom henne och hvilka genast närmade sig, så fort hon det minsta upphörde att hota dem.

Holpainen rätade ut sig och sköt henne undan.

-- Gå mera ditåt, jag har trångt.

Mari slog honom till svar. Holpainen reste sig upp att sitta och såg på henne, utan att säga ett ord. Mari såg tillbaka; en mörk eld glödde i hennes ögon, håret hade fallit ned på pannan och hennes ansigte var förändradt. Holpainen såg alltjemt på henne. Den der förfärliga aningen bragte hans hår att resa sig.

-- Hvarför slog du mig?

Mari pressade läpparna tillhopa och sade ingenting. Det var som om någon makt drifvit henne att ånyo störta sig på honom, men hon hejdade sig.

-- Hvarför slog du mig? Mari, hör du! Du är ju vaken, eller hur?

-- Jo.

Ljudet af Holpainens röst lugnade henne. Medvetandet återvände, hon begrep att hon var tokig. Men det skulle hon inte säga åt sin man, hemligt skulle hon hålla det, hemligt så länge hon kunde.

-- Du är då vaken? Hvarför slår du mig då?

-- Jag hade en elak dröm. Lägg dig nu, inte skall jag slå mer.

-- Är du sjuk?

-- Nej. Jag har elaka drömmar.

-- Välsigna dig då, kära hustru.

Holpainen lade sig åter ned bredvid henne, men vände sig nu på andra sidan för att kunna ge akt på henne.

Mari knäpte sina händer och bad halfhögt "Fader vår" och "Herrens välsignelse". Holpainen hörde, att hon bad båda rätt, ord för ord. Månne en sinnesrubbad kan dem så der, tänkte han. Hans sömn var försvunnen; han såg på sin hustru, som föreföll att vara mycket orolig. Ständigt och jemnt gjorde hon plötsliga rörelser, knypplade med sina fingrar på täcket och vände på hufvudet, liksom om hon lyssnade på något. Andedrägten var ojemn och flåsande. Kroppen skälfde.

-- Du grubblar helt visst så mycket öfver vår belägenhet?

Mari svarade inte. Hon beslöt att tiga, så att Holpainen inte skulle märka något, ty helt säkert skulle hon tala i kors, om hon bara öppnade munnen. De drogo sig dit längre bort, de onda andarne. Aha, de voro ändå rädda för hennes man. Hon fick lust att gyckla åt dem och reta dem en smula, men hon vågade inte göra det så att Holpainen såg, ty det var galenskap. Hon visste att det var galenskap, fastän hon såg dem så tydligt. Der voro de nu längre borta med ryggen åt dem, och tittade endast i smyg öfver sina axlar; det var väl, att de voro rädda för hennes man.

-- Du skall inte låta jordiska saker plåga ditt sinne så der; det åstadkommer ondt, och de bli ändå inte bättre deraf. Menniskan måste vara tålig och förlita sig på Gud; nog håller han vård om oss.

Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig sjelfva i hans mun.

-- Ja, ja, nog håller Gud vård om oss.

Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen, som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk. Hade hon inte tydligt sett, huru Gud tvärtom hatade dem och sände alla slags olyckor, sjukdomar och sorger öfver fattiga menniskor och nu slutligen de der onda andarna att anfäkta henne.

-- Får du inte sömn? Slut dina ögon, så somnar du kanske.

Mari slöt ögonen. Hon måste lyda, ty mannen såg strängt på henne. Hon skulle haft lust att slå honom, men hon vågade inte, han var så stark och han skulle genast taga i henne med sina hårda näfvar. Hon måste vara stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, då skulle hon gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari öppnade ögonen helt litet, men slöt dem åter, då hon mötte mannens lugna och forskande blick. Måste vara stilla ... stilla...

Måste vara stilla ... stilla...

Och hålla ögonen fast. Holpainen var vaken, det hörde hon på andedrägten. Och lilla Anni sof så godt den här natten. Månne barnet stackare redan började blifva bättre.

Ville sparkade, månne han hade fått täcket bort, der han låg på det kalla golfvet. Hon kunde inte gå och se om honom. Holpainen såg på henne, det kände hon, fast hon inte mer orkade öppna på ögonlocken.

Måste vara stilla ... stilla...

Maris fantasier upphörde så småningom. Hon somnade.

Holpainen fick inte mera sömn. Det torde också redan varit på morgonsidan. Han sträckte sig på bädden och funderade. Det stod nu inte rätt till med Mari, det förstod han nog. Men kanske skulle det der gå öfver, när hon fick sofva litet. Äfven af för mycken trötthet kan en svag menniska blifva bortblandad, isynnerhet om hon länge varit utan att äta. Mari tog ju alltid åt sig den minsta delen, när hon delade mellan dem matsmulorna, fast hon egentligen bort äta dubbelt mer än de andra, då hon ammade barnet. Dumt att han inte förut kommit att tänka derpå. Vidare hade hon vakat många nätter med Anni, och det tog också på krafterna. Det var lycka att hon nu sof utan att behöfva vaggas, så att Mari fick hvila sig...

Mari åt ju inte ens af soppan i middags, doppade bara skeden ett par gånger. Om han i morgon skulle försöka få åt henne någonting ... om han skulle täckas begära af Tiina Katri ... ja, det skulle han göra och berätta hur skrämd han hade blifvit i natt; då skulle Tiina Katri nog hjelpa dem...

Här stannade Holpainens tankar, ty lilla Anni började vakna. Han försökte stiga upp så sakta som möjligt, att han inte skulle väcka Mari, och steg försigtigt öfver henne fram till vaggan.

Annis ögon voro slutna, men hon vred sig och qvidde ynkligt. Holpainen vaggade och försökte sjunga, såsom Hellu eller Mari, men han fick inte sin röst att böja sig; det blef blott ett sträft brummande. Anni tycktes bli förvånad deröfver. Hon öppnade ögonen och stirrade på honom. När hon såg fadren der, hvarest hon förut varit van att finna modren eller Hellu, drog sig hennes mun på sned och qvidandet öfvergick till gråt.

Mari spratt upp och stirrade på dem med vidöppna och orörliga ögon. Hon var synbarligen ännu inte vid medvetande.

-- Skulle du orka stiga upp och ge bröstet åt henne, eller skall jag hemta henne dit bredvid dig? frågade han.

Mari sade ingenting, men liksom af gammal vana kom hon till dem, och böjande sig öfver vaggan satte hon bröstet i barnets mun. Det sög ett par gånger, men vände sedan bort hufvudet och ville inte mer. Dess ansigte uttryckte plåga och ångest, den qvidande rösten var svag och hes.

-- Borde man inte ge droppar åt det? frågade Holpainen åter.

Mari syntes förstå hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen följde henne noga med ögonen och försökte öfvertyga sig om, att Mari inte felades någonting annat, än att hon var trött. En underlig beklämning plågade honom likväl och han kunde inte frigöra sig från sin fruktan. Om blott tiden skulle lida och Tiina Katri stiga upp, tänkte han för sig sjelf, så att han finge höra, hvad hon menade.

Holpainen kastade sig ånyo på sin bädd, inte för att somna, utan för att invänta morgonen. De äldre barnen sofvo ännu i sin sötaste sömn i andra ändan af rummet. Mari vaggade träget, jemnt och lugnt, alldeles som förut; endast att kläderna hängde i oordning på henne, och håret föll öfver hennes ansigte, utan att hon brydde sig om att stryka bort det. Och nyss, när hon gick efter droppflaskan, tyckte han, att hon höll sig framåtlutad och drog fötterna efter sig. Men allt det der kunde komma af trötthet, och det gjorde det också helt säkert.

Sålunda sökte han qväfva den ångestfulla känsla, som plågade hans bröst. Men det lyckades honom inte förrän längre fram på dagen, då Tiina Katri på hans begäran hade varit och sett efter Mari. Holpainen följde med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken.

-- Inte felas det henne någonting, så vidt jag kan förstå, sade Tiina Katri. Sorger och bekymmer förändra alltid menniskan, och kanske hon nu dessutom fruktar att Anni skall dö. En lycka vore det ju för det stackars barnet, men inte vill man ändå gerna ge bort dem.

-- Men när jag inte kunde få henne att tala i natt; det var det, som skrämde mig mest.

-- Hon var säkert så genomtrött. Inte tycks hon nu heller vilja tala mycket, men hon svarade ändå.

-- Ni tror således inte, att det är någonting att frukta?

-- Nej.

-- Gud vare lof. Det käns riktigt, som om en tung sten blifvit lyft från mina skuldror.

-- Gå in nu, att hon inte börjar misstänka något. På eftermiddagen skall jag åter se in till henne.

-- Tack, kära Tiina Katri, och kom snart igen och trösta oss stackare.

-- Jo, jo.

Tiina Katri undrade, hvad som så hade förändrat Holpainen. Han hade alltid förr förefallit hafva en hård och lugn natur, men nu var den grofva starka karlen uppskrämd som ett litet barn.