Part 2

Det var mycket folk i boden och Hanna hade fullt upp att göra. Mari blef stående på afstånd och väntade. Hanna talade glädtigt med kunderna, mätte ut, gaf pengar tillbaka och gaf åt en och annan en konfekt eller en sockerbit på köpet. När boden slutligen blef tom, fick Mari tillfälle att framställa sitt ärende.

Det var onödigt besvär. Hon fick ett nekande svar.

-- Kära Mari, nog skulle jag gerna ge, men ser du, jag vågar inte, sade Hanna. Begär af frun, kanske ger hon lof, nog skall jag mäta ut sedan och skrifva upp i boken.

-- Jag känner inte ens riktigt er fru, sade Mari.

-- Hon är en fet, stor menniska.

-- Och skulle man kunna få tala med henne? Bara hon inte tar illa upp?

-- Hvad än! Gå bara rakt in, till höger från porten och sedan första dörrn.

Mari gick. Hon kom in på gården; såg trappan, uppför hvilken hon skulle gå, och dörrn och fönstren. Hjertat började bulta och fötterna ville inte gå framåt. Hon stod en stund vid väggen och försökte lugna sig. Sedan tvingade hon sig att gå den väg, som Hanna anvisat henne. Hon torkade sorgfälligt sina fötter på granriset framför trappan, steg långsamt uppför och gick in. Hon kom i ett slags farstu, med hvit gångmatta på golfvet. Åter måste hon stanna en stund; hon var så rädd, att hon knapt vågade andas, och darrade som af frossa. Hvarje åder bultade som med tusen hamrar. Hvad skulle hon säga? Det hade hon ännu inte ens kommit att tänka på. Hon försökte tänka efter, men fick inte tag i någon början. Ångestsvetten trängde fram på hennes panna. In måste hon gå i alla fall, det måtte då aflöpa huru som helst.

Farstun hade två dörrar. På vinst och förlust gick hon fram till den ena, tog i låset och öppnade, mycket sakta och varsamt. Hon kom in i ett rum, der det fans ett piano, ett bord vid fönstret och stolar. På ömsesidor om dörren hängde öfverplagg på väggarne. Hon hvarken hörde eller såg någon menniska. De främmande sakerna omkring henne gjorde henne rädd, de liksom hotade henne och det kändes, som om hela rummet med stränghet hade bedt henne gå bort. Hon ämnade också redan draga sig tillbaka, men märkte i det samma i andra ändan af rummet en dörr, som stod på glänt. Hon hostade...

Mjuka steg hördes; på tröskeln visade sig en svartklädd fru, stor och fet. Det var helt säkert hon. Mari började. Hon visste inte riktigt, hvad hon sade, men frun tycktes ändå förstå hennes afsigt, eftersom hon kom närmare och började betrakta henne med granskande blickar från hjessan till hälen. Mari försökte ännu framstamma, att hon nog skulle betala och att frun ingalunda behöfde tvifla derpå. Men hon hade en mycket söndrig kofta, och fruns ögon tycktes upptäcka alla hålen. Och af dem kunde frun hafva fått en annan öfvertygelse om betalningen, ty hennes ansigte mulnade. Med fast, afgörande röst sade hon:

-- Jag kan inte ge. För närvarande vill hvarannan menniska köpa på skuld, varorna spridas rundt kring verlden och inga pengar komma in, med hvilka jag skall betala dem. På det sättet råkar man sjelf i förlägenhet.

-- Nog skulle jag alldeles säkert betala frun. Inte skulle jag väl kommit och begärt ens, om jag inte hade varit säker derpå.

-- Kanske nog att ni skulle göra det. Men jag känner er inte och jag har så ofta blifvit bedragen, att jag småningom lärt mig att tvifla. Dessutom -- frun rätade upp sig och tog ett par steg tillbaka mot dörren liksom till tecken, att hon ville göra slut på samtalet -- dessutom ger jag inte gerna åt någon på skuld en så kurant vara, som mjölet är. När vinsten är ytterst liten, så lönar det sig inte att sälja annat än mot kontanta pengar.

Mari bad om förlåtelse, att hon kommit och besvärat, sade adjö och gick bort. Ryggen var mycket mera böjd än vanligt, då hon gick ned för trappan. Hvarför skulle hon alls försöka? Hon borde ha kunnat gissa, att det skulle gå på det viset. Det var bara att onödigt förlora sin tid; Anni gret kanske redan der hemma.

Hon började gå med riktigt hastiga steg. Men i porten mötte hon en mager och eländig qvinna, som bar tvenne barn på armen, under det tvenne andra sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Mari tyckte det var synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen ansträngde sina sista krafter.

-- Hur orkar ni bära de båda barnen, är det inte alltför besvärligt? frågade hon.

-- Hvad skall man göra, då man måste. Inte hjelper här någonting, fast man skulle digna på fläcken, svarade qvinnan.

-- Låt det större barnet gå. Det tycks ju vara en rask gosse.

-- Den stackarn är felaktig, så att han inte kan gå bara helt litet i sender.

-- Åhhå, nå så kom hit då, så skall jag bära. Hvart ämnar ni er?

-- Dit till biskopens ämnar jag gå. De sägas vara så goda mot de fattige.

-- Jag skall följa er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde också redan gå hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola försöka gå litet fortare.

-- Tack så mycket. Det käns riktigt lätt nu.

-- Hvarifrån är ni hemma?

-- Från Karttula socken.

-- Lefver er man?

-- Jo; men hans fot har varit sjuk i fem år. Och inte lär den mer bli bra, som den redan är alldeles skrumpen och förtorkad ända till knäet.

Qvinnan fick tårar i ögonen. Hon torkade ansigtet med halsdukssnibben.

-- Får ni inte hjelp af kommunen?

-- Två kappar spanmål ge de i veckan åt min man till brödföda, men ingenting åt mig eller barnen. Du är ung, du må arbeta, säga de. Men Gud välsigne, när man inte får arbete, fast man skulle be på sina knän. Inte har jag i förtid vandrat ut på tiggeri; jag försökte hellre lida och blifva på ett ställe, i vår ria der i skogen. Och jag lade mig och barnen alla qvällar att sofva med en ständig hunger. Men när döden redan var nära att komma, så måste man slutligen lemna sitt bo.

Barnet på hennes arm blef oroligt. Qvinnan stannade, lät det få bröstet i mun och vandrade sedan åter framåt i Maris sällskap. De större barnen, en gosse och en flicka, båda klädda i ytterst trasiga kläder, hade sprungit ett stycke förut. Qvinnan råkade i ångest och ropade åt dem att vänta. Först när hon hunnit fast dem, lugnade hon sig åter. Hon bannade och varnade dem likväl.

-- Underbart, att ni inte skall lyda. Hvad skall jag göra, om ni gå vilse eller bli öfverkörda. Stanna nu nära mig. Håll fast i min kjol, Sere!

Sedan fortsatte hon att tala till Mari.

-- Också jag har sett bättre dagar. Jag har inte alltid varit i sådant här elände. Förr, när min man fick tre och till och med fyra mark om dagen, så dugde det äta och skaffa sig kläder. Men af dem ha nu de sista trasorna blifvit sålda och förvandlade till föda under sista vintern. Hvad det må ha varit för en fru der vid stranden, som gaf det här täcket kring barnet. Det fins ännu också goda menniskor här i verlden. Gud gifve dem blott krafter att samla mera, så att de ha att ge också åt andra, och inte åt mig allena.

-- Blef er man ensam der i rian?

-- Alldeles ensam; det är just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade intet annat råd. Från benet rinner sådant vatten, att det luktar som gift; hvem skulle då taga honom i sitt hus. Jag försökte be än den ena, än den andra dit till kamrat åt honom, men jag fick inte någon.

-- Här är det nu, som biskopen bor.

Mari stälde gossen ned på marken.

-- Du orkar väl redan gå in på gården, sade hon.

-- Tusen tack för ert besvär. Jag kom inte ens att fråga efter ert namn.

-- Holpainen heter jag.

-- Jaså, Holpainen. Ja, tack ännu en gång.

-- Förtjenar inte.

De skildes. Mari gick nu hastigt hemåt. Ju närmare hon kom, dess mer beklämdt blef hennes bröst. Skulle hon förmå åter igen gå och se allt detta -- elände, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om någon makt skulle drifvit henne att hellre fly långt bort. Men de stackars barnen! Hvad skulle förestå dem? Hellu skötte der troget om Anni; hon skulle ju vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari fortsatte sin väg ända fram, och kände ej ens mer sin hunger och trötthet.

Redan på afstånd såg hon Petu stå i porten och vänta på henne och hon anade deraf, att allt nu ej var, som det borde. Gossen darrade af köld i sin tunna klädning. Han var barhufvad och med nakna ben; på fötterna hade han ett par gamla kängor. Mari försökte skynda och vinkade med handen åt Petu att gå in; men gossen stod qvar.

-- Anni dör! ropade han.

-- Gud välsigne!

Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto båda, Hellu och Anni, Hellu derför, att hon inte fick Anni att sluta upp att gråta. Länge hade det stackars barnet redan skrikit, det hördes på rösten, som nu endast var ett sakta hväsande. Modren tog henne i sin famn. Hon var igen feberhet, som om natten; munnen riktigt brände bröstet. Men hon hade gråtit sig trött och ögonen slöto sig genast. Hon lade barnet från sin famn ner i vaggan, bad Hellu åter vagga och gick att söka åt sig en bit mat från bordsskåpet. Der fans ingenting annat än några kalla potäter och Tiina Katris brödskal. Hon försökte nu ändå taga en bit deraf, ty hon kände en sådan underlig plåga under hjertat. Men, hvad som må hafva varit orsaken, hon fick ej brödet ner genom strupen, inte ens fastän hon drack vatten på. Och när hon tvingade sig att svälja, ville det komma tillbaka. I det samma började rummet gunga för hennes ögon och det lade sig som en skymning öfver dem. Det kom säkert af vakandet; hon måste få hvila sig. Hon gick vacklande till de från sängen i en vrå hoplagda sängkläderna, på hvilka hon sträckte ut sig, och bad barnen vara stilla, att hon skulle få sofva litet. När hon lade sig ned och slöt sina ögon, hade hon en känsla, som om hon sjunkit djupt ner i jorden. Den som ändå blott skulle slippa bort från verldens mödor till ro och hvila, tänkte hon. Men mer förmådde hon ej tänka, ty hon föll i ett underbart tillstånd; hon sof ej och hon vakade ej; hon var ej svimnad och ej redig, tänkte ingenting och kände ingenting; men egendomliga syner trädde fram för henne. Och fastän hon försökte fördrifva dem -- ty hon förstod ändå dunkelt, att de voro endast galenskaper -- försvunno de ej, utan ökades blott och började pina henne. Jemte allt detta hörde hon liksom på afstånd Hellus röst, och den visste hon vara verklig, hon visste, att Hellu sjöng för Anni.

I denna form kommo orden till hennes öron:

Kom, käre Jesus, hit, Tag oss från jorden bort. Kom, käre Jesus, hit, Tag alla till din himmel!

Sången aflägsnade sig allt mer. Endast helt svagt ljöd rösten ännu; hon urskiljde inte ens orden. Slutligen blef allt tyst. Äfven synerna försvunno, hon försjönk i ro och hvila....

Hellu vaggade, och tystade allt emellan gossarne, hvilka ville bullra alltför mycket. Inte derför, att det skulle stört modren; hon sof så tungt, att huset helt visst skulle kunnat ramla, innan hon skulle vaknat.

Ungefär en half timme hade helt säkert förlidit, då dörren öppnades och tvenne fruar trädde in.

-- Mamma, mamma! ropade Hellu.

Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren.

-- Mamma, här är fruar. Stig upp!

Hon skakade om modren så länge, att hon fick denna att lyfta på hufvudet.

-- Här är fruar, mamma, här är fruar.

Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i ögonen, torkade sin panna, välsignade och försökte sätta sig upp. Sedan kom hon plötsligt att tänka, att de säkert voro distriktsinspektriser. Och nu sågo de henne sofva midt på dagen. De kunde tro henne vara lat och inte ge åt henne något arbete. Och kaffepannan, som ännu var framme. Hvad skulle de tänka om den? Att här inte alls var någon brist, eftersom man hade råd att dricka kaffe.

Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef så förskräckt, att hon började tala förvirradt, skrämde deraf upp sig ånyo och blandade yttermera bort sig.

-- Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter droppar, eller den der lappen, inte låg jag der länge, men mitt hufvud var så rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades också i dag i pannan...

Hon hade i sin förvirring endast förvärrat saken ju mer hon talade. Hon märkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat än brista ut i gråt. Äfven för Hellu började tårarne droppa längs kinderna. De kommo alltid af sig sjelfva, så snart hon bara såg, att modren var bedröfvad.

Fruarna hörde på Mari, sågo sig omkring i rummet och fäste slutligen sina blickar på barnen. Men Mari kände sig olycklig. Hon tänkte att de ännu till råga på allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon försökte åter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare.

-- Så här ser det ut i den fattiges hem. Det är inte glädjefullt för någon; sjukdom och svält, det är hvad alla få hålla tillgodo med, ända från minsta barnet. Till och med den der äldsta flickan har re'n fått pröfva lifvets hårdhet, så att det nog hinner till för henne. Från spädaste barndomen ingenting annat än sjukdom. När den ena åkomman var öfver, kom den andra. Men ändå orkar hon lefva. Månget blomstrande barn omkring henne har gått i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon är svagast af dem alla. Låt åtminstone bli att gråta, din stackare, eller mistar du den lilla syn, du har qvar.

I fruarnas ansigten syntes en känsla af medlidande. Den ena af dem klappade Hellu på hufvudet och tog från sin ficka en kopparslant, som hon lade i barnets hand.

Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de främmande. Ville stod alldeles invid dem. Gossens ögon voro vidöppna, händerna instuckna i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men Ville låtsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och vände inte ens på hufvudet. Petu puffade än en gång. Inte se'n heller. Ännu för tredje gången och så hårdt, att gossen for några steg framåt och höll på att stupa på fruarnas klädningsfållar. Han började tjuta och rusade på Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade dem och tog fatt i Ville. Petu började retas:

-- Ähä! si' du! Ähä!

Och till slut räckte han tungan långt ut.

-- Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun.

-- Int' ä' ja' flicka, fast ja' har klädning.

Frun skrattade.

-- Du har väl ändå något namn?

-- Petu.

-- Jaså, du heter Petu. Nå, jag skall i morgon hemta åt dig byxor.

Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade genast till modren och gömde sitt ansigte i hennes kjolar.

Fruarna gåfvo åt Mari en lapp, med hvilken hon skulle få arbete. Två gånger i veckan skulle det ges, måndag och torsdag, för femti penni i gången. Mari tackade dem ur hjertats djup och följde dem ut i farstun. När hon kom tillbaka, förargade hon sig ännu öfver kaffepannan, och stälde hon den nu undan. Äfven städade hon för andra gången rummet och bannade på samma gång barnen, som hade skräpat så mycket under det hon var borta. Inte skulle det eljes gjort något, men då fruarna råkade komma midt upp i oordningen. Och sedan tvättade hon gossarnes ansigten.

-- Sådana stora lunsar och kunna ännu inte ens så mycket, som att hålla sig sjelfva rena, utan mamma måste hinna med allt!

Så bannade hon, under det hon stökade i rummet. Och hon kunde nog tänka sig, hvad fruarna sade åt hvarandra, när de gingo derifrån.

-- Nog var der dåligt, men de stackrarna ha också sjelfva skuld dertill. De kunde åtminstone tvätta sina barn och hålla snyggt omkring sig. Vattnet kostar ändå ingenting.

Så hade hon, då hon tjenade hos kamrerns, ofta hört dem säga. Och hur kunde de förstå annat, då de aldrig sjelfva hade försökt, hur de fattige hafva det. Och de visste inte, hur liten förmåga att arbeta den har, hvars sinne nedtrycks af ett ständigt bekymmer och från hvilken hungern tar de sista krafterna bort.

Deraf kom hon ihåg, att de hade nästan alls ingen mat hemma för denna dag. Hellu måste bege sig ut med sin påse.

-- Men dröj inte länge, varnade hon, och stanna inte i köken, utan kom bort, om de inte gerna vilja ge. Knyt den der ullduken kring ditt hufvud, att dina öron hållas varma.

Sjelf satte sig Mari att vagga. Hon kände sig mycket trött ännu och Petu satt väl der sysslolös, men han förstod aldrig vara aktsam, utan fick alltid barnet att vakna. Hon försökte derför hellre hålla sig vaken, än lemna vaggningen åt honom.

Hon satt på en pall; ena handen höll hon på vaggkanten, mot den andra lutade hon sin kind, under det hon stödde armbågen mot knäet. Hon kände en så besynnerlig tyngd, ögonen ville med våld sluta sig och hufvudet nickade, så att det allt emellan gled bort från handen. Då stannade också vaggan, och genast började barnet vända på hufvudet. Men då spratt Mari upp och satte åter vaggan i gång, till dess Anni ånyo föll i sömn.

Det blef emellertid i längden mödosamt för henne att sitta. Ryggen och sidorna värkte och hon ville inte på något sätt kunna hålla sig vaken.

-- Petu, kom och vagga, att jag får lägga mig litet. Der skall du få bulla, men låt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, så hålls du stilla så länge.

Hon somnade genast som hon lade sig ned på kläderna och vaknade ej, fastän Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade:

-- Mamma, hoj, mamma! Inte vill jag sofva.

Men Anni började plötsligt skrika af full hals. Då spratt Mari strax upp ur sin sömn.

-- Gud välsigne, hvad kom nu åt henne?

Hon gnuggade sina ögon och strök med båda händerna håret ur pannan. Anni skrek, Petu vaggade och sjöng.

-- Gör du något åt henne?

-- Nej.

Mari fick henne inte att tystna. Äfven Tiina Katri hörde skriket in till sig och kom för att höra, hvad som stod på.

-- Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari.

Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt förgäfves.

-- Har du bjudit bröstet?

-- Hon tar inte.

-- Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske skulle hon veta något råd.

-- Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer hem, klagade Mari, i det hon gick.

Också Petu försökte lugna Anni. Han hoppade framför henne, skrattade, hvisslade, slog två trästycken mot hvarandra och grimaserade efter bästa förmåga.

-- Var stilla, inte bryr hon sig ändå om det der, sade Tiina Katri.

Koponens Lopo rådde att gifva barnet fyra eller fem droppar Hoffmansdroppar och sedan gunga det i ett täcke; på detta sätt hade hon fått sin gosse att lugna sig. Tiina Katri hade Hoffmansdroppar hemma, hon gick efter flaskan och de hälde den angifna dosen i barnets mun. Dropparne gingo i orätt strupe och barnet var nära att storkna deraf. Genom att gunga henne i ett täcke fingo de henne med knapp nöd att qvickna vid.

-- Hvart har er säng tagit vägen? frågade Tiina Katri, som redan flere gånger riktat sina ögon på den tomma platsen.

-- Värden tog den för hyran.

-- Å--hå!

Tiina Katri sade ingenting vidare. Men hon ångrade sig öfver, att hon på morgonen hade gjort så mycket väsen för den der bullen. Inte hade hon ju blifvit fattigare för det. Och var det under, om barnen stackare togo; de voro helt visst hungriga. Nu syntes ju inte heller den minsta anordning för middagen, då hon deremot hade en god soppa på elden. Hon beslöt att hemta en liten skål deraf åt gossarne, om det bara på något sätt förslog dertill, och hvarför skulle det inte förslå; hon kunde sjelf äta litet mindre.

-- Nog är det der fattigmanslifvet, utbröt Lopo, nog är det det sista. Vår gubbe får inte heller mer någon sömn i ögonen om natten, utan vakar och funderar på, hvad han skall ta sig till. Om man helst skulle komma till sommarn, kanske skulle det se'n igen gå på något sätt.

-- Ja, det är visst och sant. Men när man ofta inte vet, hur man skall komma öfver morgondagen, sade Mari, som satt i vaggan med barnet på armen. Och den der beständiga sorgen och bekymret vill så förslöa sinnet. På många nätter har jag inte heller fått sofva för den här stackarn.

-- Gud vet nog sjelf bäst, hvad han gör, sade Tiina Katri, men nog ger han ofta en menniska anledning att grubbla öfver, hur underligt det går till här i verlden. Den ena har fullt upp, den andra dignar af brist. Jag kan inte förstå, hvarför den käre skaparn har inrättat det så.

-- Mångt och mycket blir nog oklart för oss här i lifvet, suckade Mari, mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta klagade i sömnen.

-- Hon har plågor, stackarn, fortsatte hon. Må det vara stygn?

-- Hvem kan veta, hvad som felar så der små barn, som inte kunna tala, sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet.

-- Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon stampade sina fötter i farstun.

Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man.

-- Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp?

Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod, gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.

-- Stick den i väggspringan så länge, sade hon.

Tiina Katri och Lopo stälde fram stolar åt männen; sjelfva satte de sig på sängkläderna i knuten.

-- Nu skall jernvägsarbetet börja, sade Heiskanen, i det han tog upp från fickan pipa och tobakspung. Stoppa i också du, Holpainen.

-- Jaså, skall det börja redan. Då kan man åter komma att lefva upp, Gud vare lof, sade Lopo.

-- Blif inte så glad deröfver, innan ni hör, hur stor lön de betala, sade Holpainen.

-- Nå?

-- Endast åttio penni.

-- Store Gud, hvad tänka de på. Åttio penni, det förslår ju inte ens till bröd. Med hvad skall man sedan betala hyran och köpa ved och skodon; vid sådant arbete nötas de ju mer än vanligt.

-- Ja, och mera mat behöfs det också till det. När man inte har arbete, äter man hälften mindre, sade Tiina Katri.

-- De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer än om hundar, och knapt så mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men då de långsamt pina en så, att lifvet är mycket värre, än döden.

Heiskanen blåste en lång rök ur munnen.

-- Hvarifrån skulle staten eljes få pengar till tjenstemännens löner och annat. Med den fattiges svett och möda betalas de ju i alla fall, sade han.

-- Det är visst och sant, ingalunda med något annat, fortsatte Lopo. Och inte fråga herrarne efter, om mången också sätter lifvet till. De veta, att det nog ändå blir trälar qvar för dem, eftersom det fins mycket fattigt folk i landet. Men jag lät dem också höra af det, när jag sist var och betalade mantalspengar. Jag frågade: vill ni nästa år taga kragen från klädningen, eller kanske skoningen? Eller tror ni, att ni kan få en pennislant, när ni nu tar det allra sista? Det tog mig så i hjertat, då jag måste sälja min enda goda klädning för den mantalspenningens skull.

-- Din man var då vid Uleåborgs jernvägsbyggnad?

-- Ja, och alla barnen voro hos mig hela tiden. Han hotar också nu att bege sig bort, då han inte kan se barnen svälta.

-- Ämna de inte ens framdeles höja dagspenningen? frågade Mari.

-- Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att höja; de få nog arbetsfolk för åttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast få skada af hela jernvägen, fast den låtsas vara till hjelp. Hit kommer se'n att strömma arbetsfolk från alla håll och lönerna hålla sig under sommaren lika låga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer än staten.

-- Hvad tycks om det, att det sägs, att jordegarene varit och talat med ingeniörerna, att de ingalunda skola ge åt arbetsfolket höga löner, visste Holpainen berätta.

-- Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hålla alla tillhopa mot oss. Men låt dem gå på, det blir nog också en gång deras tur, om inte i det här lifvet, så i det kommande. Låt dem hållas, hämnden kommer nog en gång.

-- Nog kommer det att finnas öfverflöd på fattigt folk i socknarne, om man inte ens i sommar kan få förtjena mer än åttio penni, sade Tiina Katri. Mången har fem, sex barn, se'n kommer hyran och de under vintern gjorda skulderna, hvilka måste betalas. Och när man sedan blifvit så utblottad på kläder och annat, att mången inte har mer än himmelens foglar. Jag förstår verkligen inte, på hvad sätt man skall kunna lefva nästa vinter.