Part 1

Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.

LIFSBILDER FRÅN FINSKA HEM.

I.

BLAND FATTIGT FOLK.

Minna Canth.

_Bemyndigad öfversättning från finskan af Rafaël Hertzberg._

Först publicerad av G. W. Edlund 1886.

I.

Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta; hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och gret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägten var flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari blef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perlade fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den bittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe. Det blef ju i alla fall ej bättre af att gråta, det visste hon af gammalt. Det lindrade visserligen för en liten stund, men hvad gagnade det, då ögonen i stället började värka.

Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt. Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara fötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om att stiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ondt och fäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gerna hafva rätat ut sin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull.

Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under hela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sig på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.

-- Hvad felas barnet? frågade han.

-- Det är säkert sjukt.

Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville, hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta öfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan gick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld i spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon kom tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig derom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastade vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu göra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.

-- Borde du inte gå med det till doktorn? sade han.

-- Jag vet inte, svarade modren trött; må nu de der dropparne just hjelpa heller.

-- Man kunde försöka i alla fall.

-- Och fråga de ens så mycket efter fattigmans barn, att de ge ordentliga droppar.

-- Man säger ju ändå, att den der Wialén är en godhjertad menniska.

Hustrun svarade ingenting; den bittra känslan hade åter stigit henne i strupen, och ymniga tårar runno ned på kinderna.

-- Jag skall gå och begära lapp af distriktsinspektrisen, så kan du redan på förmiddagen gå till doktorn.

-- Gör det, svarade hustrun sakta och torkade bort tårarne med slarfvan, som var omkring barnet.

Hellu blåste i spisen, men ville inte få det att tända, ty veden var våt. Modren gick med barnet på armen att hjelpa henne.

Sedan tog hon från vrån en liten, nedrökt kaffepanna och slog litet vatten till den förra sumpen.

-- Gå inte ut, förrän du fått en tår kaffe, sade hon till mannen, som hade klädt på sig.

Han svarade ingenting, kastade endast en lång blick på pannan.

-- Att det är bara vatten, menar du? sade hustrun, som märkte hans blick. Ingalunda, der är sump på bottnen och dit skall komma cikoria till.

Hellu värmde sig framför spisen. Hon sträckte sina små, magra händer mot elden och gned dem allt emellan mot hvarandra. Hon såg faslig ut, den stackars flickan. Ögonen voro sjuka; med det ena kunde hon ännu se helt litet, med det andra alls ingenting. På halsen hade hon ett stort ärr och hennes kropp var så förfärligt förkrympt, att man skulle trott henne vara på sin höjd fem år, fastän hon redan hade fylt åtta år. Men hon var alltid stillsam och förnöjd. Hon pysslade om lilla Anni från morgon till qväll och var som modrens högra hand. Derför kunde hon inte heller föras till lasarettet, ty hon behöfdes hemma. Modren skulle ej kunnat lemna barnen ett ögonblick, om hon ej funnits.

Kaffepannan kokade redan. Mari lade Anni i vaggan och bad Hellu vyssa henne. Barnet hade somnat. Man försökte vara stilla, för att det ej skulle vakna.

Under tiden kaffet klarnade, sökte modren fram sockret; det fans så mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon högg sönder sockret på hufvudgärden, för att Anni ej skulle väckas af huggandet. Åt sig sjelf tog hon den minsta biten och gaf den största åt sin man. Derpå slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre. Det var åtminstone varmt och kändes välgörande. Hellus små, bruna ögon glänste till och med i sitt mörker af tillfredsställelse, der hon drack sin kopp nedhukad på golfvet och med venstra handen höll vaggan i rörelse. Hon bet blott helt litet i gången af sockret, och det hann väl till, fastän det genast smälte i munnen.

Mannen drog på sig rocken, tog mössan från spiken och gick. Hustrun såg efter honom, såg huru byxorna voro sönder bak, och suckade. Hvarifrån skulle hon igen få lapp till dem, och hvarifrån tråd? På synålen hade också udden gått af, men kanske Tiina Katri skulle låna henne en. Tiina Katri hade det bättre än mången annan. Hon hade bara ett barn, och en man, som hade en ovanlig förmåga att förtjena. Nog tänkte också Holpainen på sin skara och han drack inte bränvin, när han fick någon penni. Men han var långsam af naturen och kom vanligtvis för sent, när någon arbetsförtjenst stod till buds. Andra hunno ständigt före honom, isynnerhet nu, då alla menniskor hade svårt att få arbete. Hustrun var mången gång djupt bekymrad deröfver, men hon hade ändå inte hjerta att säga stort något åt sin man, då den stackarn nog äfven eljes grämde sig deröfver. Och hvad kunde han hjelpa det, då han försökte göra sitt bästa och ändå inte lyckades.

Petu och Ville vaknade. De voro båda friska, glada gossar, om visserligen också litet för mycket sjelfsvåldiga. Den ena var fem år, den andra tre. Men de åto mycket och ingenting ville förslå. Ständigt voro de hungriga och ständigt skulle de ha bröd att gnaga på. Och modren hade svårt att få dem att lyda; men fadren fruktade de ändå. När han röt åt dem ett hårdt ord, vågade gossarne ej andas; de satte sig då helt vackert afsides och tittade en lång stund under lugg.

Modren hade hållit pannan varm på spiskanten. Hon slog nu i åt dem en liten tår kaffe och gaf dem hvardera deras andel af sockret. Gossarne bråkade sinsemellan om hvems bit som var större, och mätte och jemförde bitarne med hvarandra. Men de fingo snart brådt, då Hellu påminte dem, att kaffet kallnade.

Modren bäddade sängen och städade rummet, och gossarne stego upp för att kläda på sig. De blefvo snart färdiga, ty de hade ej synnerligen många plagg. Petu hade ingenting annat än en gammal liten flickklädning, som borgmästarinnan gifvit; den var garnerad och utsydd med remsor, men mycket trasig. Knapparna voro borta bak; modren fäste klädningen med en knappnål upptill, och det gjorde ingenting, att skjortan tittade fram genom en lång spricka. Ingen skulle nu vetat, att Petu var gosse, men det brydde han sig sju om; klädningen var ju så grann i fållarne, och dem betraktade han med mycken belåtenhet. Ville hade i stället byxor, också dessa en skänk af en af stadens fruar, och de voro försedda med fickor, i hvilka Villes händer trifdes alldeles utomordentligt väl.

Strax som gossarne voro klädda, började de med en mun begära bröd. Men modren bannade dem.

-- Ni hinna inte väl få ögonen upp, innan ni redan äro hungriga, sade hon. Om ni helst för ett ögonblick skulle gå bort ur vägen för mig dit ut på gården, till dess jag städat rummet.

Gossarne lydde den gången. De drogo sina gamla känghasor på fötterna och gingo, som snälla barn göra, utan att knota ut på gården.

Modren sopade golfvet, ordnade spisen och städade undan i rummet. Anni sof nu lugnt och Hellu satt bredvid och vaggade träget. När Anni rörde en hand eller vände på hufvudet, började hon sjunga: hss-s, hss-s, aa-a, aa-a, och Anni sjönk åter genast i sömn. Gossarne dröjde länge ute, men Mari hann ännu inte fästa sig dervid, innan Tiina Katri flämtande störtade in i rummet.

-- Hvar äro dina pojkar? ropade hon, utan att säga god morgon.

-- Ute på gården. Hur så?

-- Som de togo ett bröd från mig, nästan ett helt bröd, som jag just hade tagit ut från ugnen och stält i farstun att svalna. Jag hade bara skurit ett litet stycke från ena kanten.

Hon höll upp helt andfådd.

-- Gud välsigne! sade modren och slog ihop sina händer.

-- Du borde ändå hålla bättre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri. Inte skulle jag räknat på en mindre bit, men som de foro af med hela limpan.

-- Vi skola söka reda på gossarne; de ha väl inte hunnit äta upp den ännu.

De gingo ut tillsammans, modren förut och Tiina Katri efter. Modren fick genast syn på Petu, som sprang och gömde sig bak en knut, då han hörde att dörren gick.

-- Kommer du fram derifrån! skrek hon då. Och det genast på fläcken!

Gossen måste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om räddning. Händerna höll han bak ryggen.

-- Hvar är brödet? Visa hit dina tassar!

Petu räckte fram händerna. De voro tomma.

-- Nog skall jag lära dig! hotade modren och gick och tittade bak knuten. Men inte heller der fann hon brödet.

-- Men Ville då? Hvart har han tagit vägen?

Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo båda dit. De sågo omkring sig der inne, men upptäckte ingenting.

-- Ville! ropade modren.

Intet svar hördes. Men nu, då ögonen hunnit vänja sig vid skymningen, fingo de sigte på gossen i en vrå. Grälande klef modren öfver vedklabbarne fram till honom.

-- Jaså, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar!

Ville hade munnen full. Han såg lugnt på dem och åt. I handen hade han ännu ett stycke inkrom af färskt bröd.

-- Der ha vi det nu! sade Tiina Katri.

Modren tog från gossen hans byte och slog honom med fingret.

-- Hvarifrån har du fått det? Var det Petu, som gaf? Gråt inte, utan säg nu snällt, när mamma frågar. Säg, mitt barn. Var det Petu, som gaf?

-- Petu gaf, hy-yy!

-- Hvart lade Petu resten?

-- Dit, hy-yy!

Han visade med fingret på en kullstjelpt så och började gråta ännu värre, när han tänkte på brödet, som modren behöll i sin hand.

Under sån anträffades brödet. Men endast skalet var qvar; hela inkromet var bortgräfdt. Tiina Katri kastade en föraktfull blick på det.

-- Låt vara, sade hon; inte blir jag ju fattigare af det der!

Men hon såg ändå ond ut, när hon vände sig om för att gå.

-- Nog skall jag godtgöra för det här, så snart som jag bara får börja baka, sade Mari efter henne.

-- När må den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg öfver vedlidrets tröskel ut på gården.

Mari hörde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade ändå ungefär, hvad det var. Det syntes nog af Tiina Katris gång och hela sätt, att denna ej var vid godt lynne. Det kändes bittert för modren. Af Tiina Katri hade hon många gånger fått hjelp i sin nöd. Nu skulle det helt visst vara slut dermed. Hur skulle hon nu mer ens våga gå och begära någonting.

Hon tog brödskalet under armen, ryckte en qvist från sopqvasten och grep Ville vid handen. Gossen gret fortfarande; han var rädd, att han skulle få smaka af riset.

-- Vill du vara tyst! sade modren och förde honom in.

Petu satt på golfvet vid spisen och lutade sig med ryggen mot väggen. Han såg genast riset i modrens hand och började gråta. Han hade gissat rätt. Modren kom med allvarlig uppsyn rakt fram till honom. Det hjelpte inte, att han sparkade, vred sig, kastade sig rak lång ned och skrek af full hals. Ännu hade modren så mycket krafter, att hon helt behändigt vände honom på magen, lyfte upp klädningsfållen och basade honom på bara hullet.

-- Go'a mamma, låt vara, låt vara! skyndade sig Hellu att bedja.

Men lilla Anni vaknade plötsligt, och Hellu fick fullt upp att göra. Hon måste vagga med båda händerna och sjunga lika högt, som Petu tjöt. Lilla Anni lugnade sig så småningom för att höra på de andras röster, då hon ej lyckades göra sin egen gällande. Men hon somnade ej mer, utan vände ständigt på hufvudet, qvidde och såg oroligt omkring sig.

Modren tog henne i sin famn och gaf henne bröstet. Riset var i väggspringan. Modrens blickar föllo först på det, och flyttade sig sedan till gossarne, hvilka åter stillsamt sutto vid spisen, och slutligen på den lilla stackaren på hennes arm. Der stannade de. Tunga tankar trängde sig in på henne. Hvad skulle blifva desse olyckliges lott i lifvet? Kanske skulle hon ännu få se dem som fångar och i jern.

Bittra tårar flöto i strömmar ned och droppade på lilla Anni. Hon knöt åter näfven åt Petu och sade:

-- Kom i håg, kom i håg! Om du ännu en gång går och rör vid någonting, som tillhör andra, så slår jag dig förderfvad.

Petu sneglade rädd upp till riset och vände sedan ansigtet mot modren. Med stora ögon väntade han för att se, om faran redan i detta nu hotade, eller om han skulle få blifva i fred tills vidare.

Modren påminte sig brödskalet och stack en stor bit deraf i handen på Hellu. Sjelf förmådde hon ej äta deraf, men Hellu tuggade och åt med stort välbehag.

-- Det här är riktigt godt, mamma, sade hon.

Det hade också gått flere veckor, sedan hon sist hade fått färskt bröd. De hade en lång tid lefvat på hoptigda brödkanter och kalla potäter. Derför smakade det nu så godt. Modren gaf henne ännu en bit till och bad ställa resten i skåpet för fadrens räkning.

I det samma hördes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem. Dörren öppnades, men in steg Heikura, gårdens egare. Mari kände, hur blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade något ondt.

-- God morgon! sade Heikura.

-- God morgon! svarade Mari.

-- Är inte Holpainen hemma heller?

-- Nej. Men om ni vill sitta ner, så kommer han kanske snart.

Heikura satte sig på en stol vid bordet och rökte sin pipa. Efter en stund sade han åter:

-- Det kan vara lika så godt, om jag talar med er. Vi skulle nemligen nu måsta komma på det klara med den der hyran. Nu är snart andra månaden slut, och jag har ännu inte fått en penni för den förra.

-- Det har ni inte. Jag vet nog det, svarade Mari sakta.

-- Ser ni, hvar och en behöfver sitt. Och det blir också svårare för er att betala, ju mer er skuld ökas.

-- Om vi helst skulle komma fram till sommarn, suckade Mari.

-- Jag kan inte vänta så länge, det är en omöjlig sak. Om jag inte får betaldt för förra månaden, måste jag taga i med stränghet. Här hjelper ingenting annat.

-- Gode Gud ändå! Hvart skola vi stackare taga vägen, med de här små barnen ännu till omkring oss? Ha förbarmande åtminstone med dem, goda husbonde!

Hellu hade lagt bort sin brödbit och följde uppmärksamt med samtalet. Man såg på hennes ansigte, att hon fullständigt förstod, hvad det hade att betyda. Men gossarne lekte med hvarandra i sin vrå och visste ej af något bekymmer.

Heikura drog några rökar.

-- Visst är det ledsamt, började han åter, men hvad kan man göra till det? Det är som jag redan sade: hvar och en behöfver sitt.

Mari gret.

-- Har Holpainen ännu inte fått arbete någonstans?

-- Nej.

-- Besynnerligt! Visst är det nu dåliga tider, men alltid borde man kunna få sig någon förtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet.

-- Den stackars karlen är alldeles bortkommen af bekymmer, och han är, sant nog, inte heller eljes just företagsam af naturen.

-- Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har svårt att lefva äfven under bättre tider, dess mer under sådana här.

-- Om ni skulle vilja taga den der sängen och dynan, som ligger der under täcket, för sista månadens hyra. De borde ändå vara värda tio mark.

Heikura rökte sin pipa och betraktade sängen.

-- Jag skall öfverlägga med min hustru först. Nog skulle jag hellre hafva velat få pengar, men som det tycks vara mycket svårt för er, så måste man väl nöja sig också med de der.

Han gick in till sig, men efter en stund kom han tillbaka med en annan karl för att föra bort sängen. Mari tömde ut i en vrå de usla sängkläderna och den gamla, dåliga madrassen. Platsen vid väggen blef tom; hela rummet föreföll ödsligt. Der fans inga andra möbel, än en stol, bordet och vaggan. Gossarne flyttade sig från spiselvrån till stället, der sängen hade stått; de hade nu fått en ny och rymligare lekplats.

Mari drog med qvasten spindelväfvarne från väggen, samlade skohasorna, som förvarats under sängen, tillhopa i en vrå och hviskade sedan åt Hellu:

-- Vagga nu barnet väl, att det inte vaknar. Jag går nu och hör efter, om man inte redan kan börja få arbete från fruntimmersföreningen.

-- Blir mamma länge borta?

-- Bara en helt liten stund.

Hellu satte sig på sin förra plats och modren begaf sig ut i staden. Det blef en sådan tomhet och hjelplöshet i rummet, så snart hon hade stängt dörren efter sig. Hellu vaggade med båda händerna, för att vaggan skulle få en jemn rörelse. Och oafvändt såg hon på Annis ansigte, färdig att genast börja sjunga, om hon det minsta öppnade på ögonlocken. Gossarne voro någorlunda tysta. Allt tycktes gå väl.

Mari hade emellertid hunnit till porten och började gå nedåt gatan. Hon hade lång väg, ty de bodde långt borta i utkanten af staden. Först gick hon som i sömnen. Hon förmådde ej tänka något, och hon hade inte mer ens den minsta gnista af hopp. Man måste ändå försöka till det sista, det fattade hon dock ännu nästan instinktmässigt.

Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt. Hennes krafter voro svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hafva ätit en bit bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera af oro än af hunger. Derför var hon också nu så kraftlös, att hon knapt ville hållas uppe.

Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård. På den ut till gatan nående stentrappan var det beqvämt att sitta och hvila. Just här hade hon förr som ung tjenat i många Herrans år. Huru tiderna hade förändrats sedan dess. Då var hon frisk och rask, och färdig till hvad slags arbete som helst. Hon tog i som en karl och tröttnade ej midt i arbetet. Men annat var det nu. Sorger och bekymmer, de många barnsängarna och lifvets tunga börda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hålla ut ens hälften mot då. Kamrerskan skulle nog gerna hafva hållit henne qvar och försökte på allt sätt motarbeta hennes giftermål. Och hur väl hon visste säga på förhand, hur det skulle komma att gå. Men ingenting kunde hjelpa, gifta sig måste hon. Helt säkert var det så utsedt åt henne. Och menniskan måste ju vara nöjd med sin lott, huru hård den också kunde vara.

Det hördes röster och steg inifrån. Hon flyttade sig åt sidan, för att ej vara i vägen. Dörren öppnades och ut steg först en ung fröken och strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari kände fröken. Det var Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne. Hon kände ej igen henne och helsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset småleende. Hvem skulle förr en gång hafva trott, att lilla Helena på det sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då! Hon satt i hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska så mycket, som af sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer. Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför. Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur nätt hon gick der vid herrns sida! Må han var hennes fästman, eller eljes bara en bekant.

-- Gode Gud, välsigne lilla Helena, suckade Mari för sig sjelf; en Herrens engel är hon ännu, som förr då hon var barn...

Hon kände ej mer igen henne; men var det då under? År hade gått, sedan hon sist hade sett henne, och helt säkert var hon grufligt förändrad. Hunger och brist lemna nog sina spår i ansigtet.

Hon steg åter upp för att gå vidare. Visst var hon ännu trött, men hon kunde ju ej heller ständigt bli sittande der på trappan. Och fötterna rörde sig ju ändå, när de väl kommo i gång...

I öfre våningen af ett gammalt, gulmåladt trähus bodde hon, den gamla välvilliga enkefrun, alla fattigas vän och tillflykt. Till henne gick man alltid först i nödens stund, och sällan återvände man derifrån utan tröst. Åtminstone fick man ett godt råd och ett kärleksfullt ord, om också ingenting annat. Dit stälde Mari äfven nu sina steg, ty fru Hiller visste vanligtvis bäst göra reda för fruntimmersföreningens åtgärder.

Hon var hemma. Bredvid den lilla hällen stod hon och tillagade sin middag. Rummet var prydligt och rent; en glad förnöjsamhet lyste emot en från hvarje vrå. En kanariefogel qvittrade i sin bur vid fönstret; en hvitbrokig, fet katt låg och sträckte sig i sängen.

Frun såg vänligt på henne, helsade goddag och frågade, hvad det hördes. Mari utlade för henne sitt ärende, berättade om alla sina bekymmer och sin nöd. Hon talade om allt, såsom ett barn talar till sin mor eller en vän till sin vän. Hennes ord kommo från hjertat och till hjertat gingo de äfven. Frun hörde på henne med deltagande godhet, men först i nästa vecka sade hon att arbete skulle lemnas ut. Och det skulle inte förslå långt, endast för en mark i veckan.

-- Nog är också det välkommet, sade Mari; inte skulle jag väl hinna med mer heller, nu när Anni är sjuk.

En ofantlig mängd fattiga hade anmält sig; fruntimmersföreningens tillgångar voro jemförelsevis små. Derför var det nödvändigt att uppdraga en gräns och gifva arbete endast åt dem, hvilka hade det största behofvet af hjelp och hvilka hade de talrikaste familjerna, flere barn hemma, mannen död eller sjuk, o. s. v. Distriktsfruntimren skulle gå hem till alla för att sjelfva undersöka förhållandena och de skulle ge en lapp åt dem, hvilka främst borde hjelpas. Frun lofvade tala godt för Mari och uppge hennes namn, så att de skulle veta att komma hem till henne. Nog kände frun hennes belägenhet, men för ordningens skull måste man ändå följa bestämmelserna.

Hur godt kändes det ej nu i Maris hjerta, då hon gick derifrån! När hon steg ned för trappan, bad hon andäktigt Gud välsigna alla goda menniskor, men isynnerhet henne, som bodde der i den enkla vindskammaren och obemärkt för verldens ögon tillbragte sitt lif i en sjelfuppoffrande kärleks värf. Här skulle hon ej få sin lön, men på andra sidan grafven skulle Gud nog komma ihåg henne; det var Mari alldeles viss på.

Hon hade kommit till en hvit hörngård, der det fans en mjölhandel. Hon stannade. Hon kom att tänka på Tiina Katris limpa. Om de der i boden skulle ge åt henne mjöl på kredit, så skulle hon genast kunna ge igen den. Skulle hon våga gå och försöka? Snart skulle hon betala det sedan, när hon fick börja förtjena med handarbete. Hon tog mod till sig och gick in. Hon var litet bekant med försäljerskan, som var stadsbarn och hette Hanna Pitkänen. De hade suttit ett år i samma klass i folkskolan, kanske skulle hon nu också af den orsaken hjelpa henne.