Part 5

"Och en frisk märssegels-kultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går aftse", svarade gubben, "vinden blir väl emot; men blåser det bara, nog kommer sjömannen fram." --

"Blåser det bara, nog kommer sjömannen fram, och ingen kryssare skall nappa Fröja i kjortlarna. Och nu, gamle rodergängare, huru går handeln i vår stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick från Lybeck samma dag jag kom dit, och hade godt gods om bord."

"Så nära som på två pipor rum fick han allt unnan; men dessa skötos i sank med min äldsta pojke på köpet", svarade gubben och gjorde tillika en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade flod.

"Och så far ni fram", utbrast kaptenen, hvars tanke på rederiets förlust och hans hätskaste fiendes, tull-slupens, triumph, qväfde alla andra considerationer, "och så klarerar ni gods och skråf. Stiltje och läsegel! en sådan vara i gapet på dessa hajar. Det borde fan och ingen ärlig redare betro er en murken ankarboj ens, för jernbandens skull, som äro omkring den."

"Ni har ingen ren sjömans-mund i natt, kapten", sade den gamle, i det han med en stark knyck stötte det tömda glaset ned på kajut-bordet; "menar ni att gossen lät skjuta sig i qvaf, för att få dricka salt grogg, eller slippa att svettas vid årarna, och ej för att till det yttersta berga edra arma pipor rum, som, fan i mitt gråa skägg, voro mindre värda, an en sena i hans hand, eller en blodsdroppa i hans ärliga hjerta."

"Och dertill säger jag amen, nemligen med behörig förbannelse öfver tull-hajarnas goda kap den gången. Gossen hade jag velat taga till jungman när som helst, om det ock gällt en resa på Ostindien. Och en skål för hans ärliga död, och för alla goda vänner! Jack, fyll i våra glas!"

Glasen fylldes åter och den tystnad, som var liksom helgad åt väntan på dem, afbröts genast af kaptenen, så snart han med en klunk pröfvat den nya brygden och funnit den god.

"Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän", började han nu, "vet vår patron vänta oss, eller är ni eljest af egen drift ute på förtjenst?"

"Jag har ej satt min fot i land på flere dygn", svarade den gamle. "På redden fick jag ett bud alt ni väntades. Detta var i går aftse, och nu är jag här."

"Så, så, min gamle kund", utropade kaptenen, "då måste vi öfverenskomma om er frakt, förr än ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras med er i den punkten, och edra fordringar växa som brodden på landtbacken. Då man far ut, är den knappt ett qvarter hög, och då man kommer hem, står den en öfver hufvudet."

"Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn derunder", utlät sig med mycken bestämdhet den gamle.

"Stiltje och läsegel!" utropade kaptenen, "ni är fördömme mig utan brassar i hufvet. Tror ni att rågen ärfver sig i köpmannens bod, och att saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll, min gubbe, fäll!"

"Icke ett korn derunder och att tala alfvarsamt kapten: Jag har sex barn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några tunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärde. Jag har betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna rock och känn efter om jag har en torr klut på min gamla kropp, och blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och edra likars tjenst, och många ärr, sådana som detta." Härvid viste han sin nacke, hvarest en löskjuten spillra efterlemnat ett djupt numera igengrodt sår.

"Stopp, stopp! min gamla vän, eller slår jag presenning för din mund, ropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två stora tårar på kinden innan han visste ordet af, ditt mått skall du hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra kunder svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår! men jag ligger här som i en säck, och vår herre vet hur jag skall komma ut till sjöss igen." --

Samtalet, som troligen ej kommit att stadna af brist på ämnen, afbröts genom Styrmannens inträde i kajutan, och tillkännagifvande att de bestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och, efter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser beträffande nederlags-plats för varorna, deras sorgfälliga vård och dylikt, åtskildes de båda contrahenterna i samma vänliga förtrolighet, som utmärkte deras möte. Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vår gamle kund, som vi numera åter se vid rodret på sin egen skuta, sökte kusten med det honom anförtrodda dyrbara godset.

En flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest den lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig, för att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende å kurs och segling. Det närmaste land en seglare från vår fastställda punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till namnet bekanta för läsaren, nemligen Rönskär och Långö, hvilka på en sträckning af två dryga mil, utbredde en till utseendet oafbruten, rak och kal strand mot hafvet. Utanför var sjön öppen, med undantag af en enda temmeligen lång klippa, som på ett godt afstånd från den sednare af de nämnde holmarna, höjde sin rygg betydligt öfver vågen, och, sedd från längre håll, tycktes sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom man närmare, så fann man att stranden bildade en trubbig vinkel inåt, och att ett sund, som sammanband vikens spets med de inre fjärdarne, gjorde af den till utseendet ena holmen tvenne.

Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa vatten, ingen fri communication mellan hafvet och de små fjärdarne, emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linie af flere hundrade famnar, från strand till strand, sammanband de båda holmarne, och var så grundt och stenigt, att endast små fiskarbåtar, och detta blott vid lugnt väder, kunde leta sig väg mellan dess skarpa, tätt spridda hällar. När derföre vår gamle vän nu ville söka sig in i den inre skärgården, hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge honom säkerhet, var han tvungen att passera endera af de två yttersta uddarne; och han valde Rönskärs udde, såsom den närmaste, oaktadt han med full säkerhet kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta håll gått i land. Som han med all visshet väntade frisk vind i gryningen, så trodde han sig kunna lemna det farliga stället akter-ut, innan tull-slupen hunnit ut ur sitt nattqvarter, eller, om den nu vore tidigare till vägs än vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde hans upptäckande af densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och i fall han valt vägen kring Långö udde, hade han riskerat en vidsträcktare och ända in på dagen förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles osannolikt möte med den andra tull-båten, som hade sin kryssning åt detta håll. Men vid alla de ovilkorliga fördelar, som gubbens tagna kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock äfventyrlig nog, för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, mot den första fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen. Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, viste sig den långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle började tveka om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten, eller begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta sednare fall var för honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen, dyningen började krusas af lifliga fläktar, och ett gladt sorl af böljan vid fartygets bog, vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles betänkligheter för hoppet, att efter vunnet ändamål, få hvila sin af vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs på Rönskärets ur fjerran framskymtande udde.

Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo opp mot hvalfvet, de spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna fartyget för en frisk och jemn vind, med pilens fart fram mot kusten.

"Se", sade den aderton-årige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här tillförene, och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, "se, min far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror vi få storm i sol-uppgången."

"Om den ville komma förr!" anmärkte den gamle.

"Dessförinnan", fortfor sonen, "borde vi väl hafva länsat förbi Rönskärs udde. Jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den."

"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig", ropade Gubben med sin vanliga commando-ton, utan att lemna ett svar på sonens halfva fråga.

"Det är vår lycka", fortfor denne i det han efterkom befallningen; "jag har alltid tyckt att vår jakt går bäst för slörhän."

"Det är vår olycka", invände den gamle, "ty om vi möta tull-slupen, hafva vi desto svårare att vända om till Långö-sund."

"Hvad skymtar der så hvitt mellan träden på udden", utbrast gossen nu, i det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat.

"Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser mot morgonrodnaden. Akta dig gosse, att se spöken på ljusa dagen", svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första ögonblicket ovillkorligt studsat vid ynglingens utrop.

Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande momentets närhet verkade på gossen; men samtalet fortsattes icke mer af honom, och den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och väntan, för att bry sig om att upptaga dess tråd ånyo.

Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära, att bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven tydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar utbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp med stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skummhöljda udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden. Då viste sig rörliga ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen holme, och straxt derpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts afstånd den fruktade slupen fram i sundet, och dominerade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna commando-ord hördes från den, och signal-flaggen sväfvade opp mot toppen af dess mast. Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och låg redan med svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu opp ur hafvet i hela glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig.

Ett skarpt skott från tull-slupen, hvars kula tog vatten några famnar akterom den lilla jakten, förklarade och gaf vigt åt flaggens mening, i det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden, och de båda fartygen af den skulle för en handvänning undanskymmas för hvarandra.

"Klar att ge akt på slupen, gosse", ropade den gamle, som med oafvänd blick fixerade udden af den förr omtalta, på ett godt afstånd från land liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga opp mot vinden.

"Klar att ge akt", svarade ynglingen, "slupen syns redan; nu klarerar han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart."

"Styfva gaffeln", commenderade den gamle, "vinden knappar af så mycket den hinner. Kränger slupen", frågade han vidare. "Han släpper ut sina ref", svarade gossen, "han reder sig godt, jag tror vi icke vinna mycket."

"Kapa joll-linan", befallte gubben åter, "vi hade kunnat taga jullen ombord förut, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen opp i vinden?"

"Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår", svarade gossen; "han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga farväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jullen kom bort. Vi vinna. -- Hvad? nu vänder han rakt på oss, -- båda hans segel lefva." --

Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma och en svärm drufhagel flög hvimlande kring den lilla jakten. Som en i flykten träffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffel-nocken och afslagit tåget hvaraf den hölls oppe.

Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck, och flög som en pil opp i masten.

"Stick bly i min skälbössa", sade gubben med mycket lugn till den andre, och höll tillika skutan opp mot vinden, så mycket han kunde, för att underlätta gossens arbete i masttoppen.

Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga ställning, rådde om bord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast varseblifvit och beräknat hela den fördel det lyckade skottet medförde, i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till och med kunde uppseglas, innan han hunne i ordning ställa den skadade gaffeln, och glädjen öfver denna första seger, framlockade, i samma stund seglet föll, punsch-buteljen och glaset till en tur kring laget.

"En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror", ropade Löjtnanten, som stod vid för-nickan och nu emottog det fulla glaset, till en vän och embetskamrat, som skötte rodret, "fäll, fäll; vi skola segla opp gynnarn innan han blir klar igen, se hur han drifver ned."

"Den fördömda engeln der i toppen", svarade denne, "blir färdig, förr än vi tro. Se han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå likväl."

"Fan i mig", ropade Löjtnanten, "står icke hans bomsegel åter lika grannt som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än. Men jag slår vad, alt jag skjuter honom sank, då vi komma i smullare vatten, lä om klippan båda."

"Hållit, på en rykande bål i land", inföll den andra, "låt ladda nickan med kula, och försök!"

De mordiska tillrustningarne gjordes. Emellertid höllo de båda fartygen, det förföljande och det förföljde, opp mot klippan, på ett afstånd från hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För hvarje gång lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg, syntes den så nära, alt man om bord på slupen nästan varit frestad att ropa honom an. Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen utbrast han liksom vaknad ur en dröm: "Finns det en skönare syn i naturen, än ett ädelt fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller jakt? Se den lilla båten, huru den lätt som en svan dyker ned i bråddjupet af vågen och stiger opp igen, utan att en droppa vatten tynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner och hafskummet yr, och den böjer sin sida ned, liksom uppgifvande hoppet om motstånd och längtande att byta lifvets strider mot hvilan och döden; och nästa ögonblick står den högrest opp igen och glänser mot solen. Ett ädelt fartyg, som genom sig sjelft är fridlyst för storm och haf, borde vara det för hvarje annan magt, och dess besättning vara fredad som man är det i en kyrka. Jag ville vara om bord hos honom derborta för att få betrakta vår slup." --

"Du ångrar väl icke ditt vad?" inföll i en temmeligen contrasterande stil hans vän.

"Jag ångrar hvarken detta, eller något annat, som jag hållit", återtog den andre; "men mig gör det ondt om dessa arma djeflar, dem vi jaga som vilddjur från strand till strand, och sund till sund; de äro dock menniskor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt bröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och meta abborar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min nickas harpun i den sköna hvalfisken, som simmar der framför oss."

"Du skall sannolikt slippa att göra det", anmärkte den andre: "det är ej så lätt att träffa honom med en kula nu, som med hela svärmen i ons. -- Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att det skall styras."

Kanonen var laddad; Löjtnanten fattade luntan och intog sin plats. Ehuru lurendrejarens jakt snarare vann, än förlorade i fart på den lugna sjön, lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra närmare, i den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades, och snart vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens sida. Nu nådde äfven slupen den jemna vattenytan. Den afvaktade stunden var inne; några hastigt gifna och hastigt verkställda commando-ord fixerade kusten. En dödstystnad rådde bland besättningen om bord. Man drog knappt andan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan, dem man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände efter den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde luntan. -- I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens båt, en knappt hörbar smält följde detta, och dess verkan var i detsamma spord på slupen; ty med fälld hand och sunket hufvud neddignade Löjtnanten i famnen på den matros, som laddat. Hans anlete var blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna.

Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland besättningen på slupen, och som för några minuter förlamade hvarje dess åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön, och framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de höga vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid rodret. Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat och vådan af dem, som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till hvarandra, och brutit den tystnad de för en lång stund iakttagit.

"Han fick sin lön", började ynglingen, som vi redan känne; "kulan var stöpt af min bror, och det rigtades med hans öga denna gång."

"Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne", sade den andre. "Du såg att han föll?"

"Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan; vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom nu, om han hunnit tända an."

"De tycktes", återtog den andre, "ge slupen åt vind och våg i början, nu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta pris."

"De kunna göra, som de behaga", utlät sig ynglingen, "om de tycka om att segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli att fånga, sen vi en gång fingo försprång och äro ute på argare vatten, der deras nicka icke mer båtar dem. -- Men hvad i verlden är detta!"

"Till skoten gossar, klar att vända", ropade den gamle. Redan förut var jakten kastad opp i vind, och höll på att fånga väder med focken. Det var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang honom ett rop af förundran.

Så snart han fullgjort sin tjenst och hemtat sig från den första öfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarne, för att upptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge innan den låg klar för honom; ty tätt framför udden af Långön, såg han den andra tull-slupen, som med stora segel flög ut mot sjön, och gynnad af vinden tog haf och kurs af hans fader.

Det försök den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, nu gjorde, att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersällande slupen, och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit fremmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på en fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman, att begagna fördelarne af sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Derföre så snart den gamle såg slupen vända den kurs, som var lämplig att tillintetgöra hans afsigt, kastade han i ögonblicket om jakten åter, och låg snart med bogen rakt mot land.

"Han sätter gods och skuta på Långön", hviskade för-gasten med bleka läppar till vår yngling, "det går nog svår sjö och det är stenigt utanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss."

"Tag din själ i din hand", svarade den andre; "han vill ge dem hvarken last eller skrof; han styr på Långö-ref och söker sundet."

"Han är en sjelfspilling, om han det gör; bed honom sätta på land och låta oss börja vräka ut lasten medan tid är."

"Ser du honom?" sade gossen.

"Tyst, tyst, han hör oss!" svarade den andre och sjönk, med ögat magnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation, utan tankar och utan ord.

Den gamle lurendrejarens anlete var, från det ögonblick då han vände båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig deri den egna förklaring, som hos fasta karakterer, vid deras skillsmässa från jorden, på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga, om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran, eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans anlete, och qvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam. Det var nu, i den stund, då gubbens blick, som lik en rof-fågels, sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på en punkt deraf, och hvilade öfver sitt byte, och då hvarje hans egen och hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda ynglingarne, och sig sjelf omedvetet förstenade deras samtal och planer.

Från denna minut var tystnaden om bord ovilkorlig. Den afgörande stunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade segel stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart reste den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund skulle, bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den alldrig varit. Under den låg det svarta svaljet öppnadt, liksom för att emottaga det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade jakten ned från sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot sidan hejdade dess fart, och signaliserte dess våda. Det ädla fartyget, öfverhöljdt af fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af det vredgade elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom remnan i dess bog. Då svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll böjning väjde unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och vid nästa våg, som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande opp, med refvet akter-ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af det djupa, lugna sundet.

Pris: 60 kop. silfver

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[s. 9]: ... Står granen trotsande i skogen quar, ... ... Står granen trotsande i skogen qvar, ...

[s. 57]: ... Vinden susar uti poppelunden, ... ... Vinden susar uti poppellunden, ...

[s. 101]: ... Der echo svarar hemkst ur klyftans famn ... ... Der echo svarar hemskt ur klyftans famn ...

[s. 162]: ... kunde jag tala Tyska, så alt hela staden gapade ... ... kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade ...

[s. 165]: ... som hans vigt för tillfälllet, en bekantskap ... ... som hans vigt för tillfället, en bekantskap ...