Part 4

Bevingad tiden snart förändrar allt; Hvad nyss uti dess ström oss nära låg Snart, skildt från oss af många böljor, sjunker Hän uti dunkel och försvinner slutligt! -- Så kommer ock den dagen engång, då Ren dessa penndrag, så bekanta nu, Ha blifvit fremmande för Dig, och Du, När då en vän Dig frågar, mer ej minnes Af hvem de blifvit tecknade; men då Må dessa rader sjelfve svara enkelt: "Det var en yngling -- Ej från Hellas kuster "Lopp ut ett fartyg krönt af flere rosor "Än de hvarmed det unga hoppet gladt "Hans lilla julle blomsterhöljde, när "Sin färd den styrde ut på lifvets haf; "Men ren bland strandens skär den skeppsbrott led "Och arm han ankom hit och hade räddat "Sin lyra endast och det djupa lugnet, "Som sist sig sänker till en öde barm. "-- Dock, ack långt armare han hädan drog, "Ty det lugn förlorade han här, "Och nu han ägde endast qvar sin lyra. "-- Väl ljöd dess klang hit sedan någon gång; "Men allt i svagare accorder, tills de, "De äfven, slutligt dogo sagta bort. "-- De längesedan ren förstummats nu, "Och af den svaga il på lifvets verldshaf, "Som dock hans lätta farkost kunde krossa, "Nu endast återstår den ringa svallvåg, "Hvars gröna dyning sig från vår till vår "Allt mera matt och omärkt hvälfver öfver "Ett hjerta, hvilket hunnit klappa ut.

LURENDREJAREN.

Lurendrejaren[2]. (En scen på Hafvet).

[Fotnot 2: Med Författarens tillåtelse hafva Utgifvarne aftryckt denna novell, hvilken visserligen redan engång förut varit införd i Helsingfors Morgonblad för 1833, i den öfvertygelsen, att liksom det säkert skall välkommet för den, af hvilken denna novell tilläfventyrs allsicke blifvit läst, det äfvenså för hvarje annan skall blifva kärt, att upplifva minnet af en Scen, tecknad af en mästarehand, hvilken är för väl känd för att stycket behöfde vidare förklaringar för sitt återuppträdande.]

I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom kretsen af den beqväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt befinner sig, nödgas man besvära honom med en kort utflygt till en ödslig hafsrymd af norden, öfver hvilken October-qvällen nyss dragit sin köld och sitt mörker, och hvars ögonblickliga lugn så väl den växande svallsjön, som det svarta, sjelfva natten förmörkande molnet vid horisonten anklaga för opålitlighet. Den enda plats med någon fasthet att hvila på, som man öfver hela den vida nejden kan upptäcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor for och akter, som nu med strängt skotadt bomsegel sticker ut från kusten, och oaktadt den skrala vinden temmeligen väl klarerar de mot bogen klappande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott med land, och vant sig att älska dess mångfalldiga yppighets-artiklar, hvilka, då deras mer eller mindre ändamålsenliga construction, sällan kommer att afgöra menniskans vigtigaste intressen, äro beräknade mer på yttre prakt än inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa. Sjömannen åter, om han en gång fått fot om bord på jakten, skall genast mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, och finna sig väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs han känner farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af den lilla på pumpstången fästade lyktan, vara färdig att garantera skrofvets symmetri, seglens stora men välberäknade dimensioner och framför allt vanan i den hand, som sköter rodret. Det är denne öfvade styrman, som utgör den enda synliga personen om bord. Vi se i honom en kort men axelbred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes af hans tjocka rock, och som, att dömma af de bestämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i förkajutan, och såväl denna deras tjenstledighet, som den redan halftsväfvande blicken hos den gamle, tyckes antyda, att fartyget icke snart kommer att vända. Och nu, då läsaren skyndar hem tillbaka, i afsigt att, med förvärfvad åskådning af localen, invänta berättelsen om de händelser, som inom den utveckla sig, torde en teckning af några biomständigheter, såvida de med hufvudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas såsom ett slags afbrott i återresans enformighet.

Den hamn, jakten sednast lemnat, och från hvilken den aflägsnat sig en par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd för sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig mer på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde skaror af stora skepp, som dels med landets solida producter, dels i utländska frakt-speculationer besökte alla reddar och kommo hem med tungt salt från Medelhafvet, eller med barlast från någon närmare plats, sen de der föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I stället för dessa skepp såg man i hamnen nu ett hvimmel af skonertar och små briggar, som med lätta segel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare belopp än deras effectiva last medhade assignationer och credit, för att åter importera utländningens småkram och glitter. Då denna handel tycktes kunna drifvas med enskild profit och tillika kom i conflict med lagar och författningar, var det naturligt att ur densamma ett smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer fullkomna sig i detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade, jemte hindren, utvägarne vuxit och förmångfalldigats, och den framgent fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den, oaktadt täta förluster, drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilta speculanten.

Ibland medlen, att eludera författningarne och undslippa deras verkställare, var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda trakter af skärgården till upplagsplatser. De armerade små slupar, som hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i nejden af reddarna, utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af nätterna tillbragtes oftast under land, i skygd af någon trång vik, på hvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod. När derföre ett fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det sig dagen igenom i öppna hafvet; men när qvällen kom med skymning, hissades alla segel och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den under natten, med noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes vanligen då af någon lurendrejare, som efter att hafva communicerat tecken med fartyget, lade till med sin båt och lättade den större kamraten från det mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset. Dessa lurendrejare voro till största delen fiskare, bosatta på klipporna i den yttre skärgården, ett djerft, tilltagset och pålitligt folk, som kände hvarje sten i sjön, trängde sig fram öfverallt och voro likaså otröttliga att gömma och bevaka det dem anförtrodda godset, som redliga att återställa det till dess ägare, så snart tid och omständigheter medgåfvo dess transporterande från klyftorne i skärgården till köpmannens magaziner i staden. -- Och nu måste det bekännas, att den bekantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var någon bättre än en sådan lurendrejares.

De svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer och mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med hagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska och höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt fått den tillbakastucken i sitt förvaringsrum, förrän han fann sig öfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll tungt ned bredvid honom, följde skrapande ut med relingen ett ögonblick och tog tag. I samma stund föll en annan längre förut, jakten stannade med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. Den gamle hade straxt då han hörde haken falla, gissat hvem han hade att tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både med roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhelsningen af hans efterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade han loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för sitt värf.

"Hvarifrån är båten och hvarmed går den" ropade en röst från tull-jakten, ty en sådan var den angripande seglaren. "Från skärgården herr Löjtnant, och med litet tjärvatten på botten," svarade i en ton midt emellan skämt och enfald den gamle vid rodret, "men låt för all del hala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör oss snart klara sen, ty byn ligger på gudnås och jag har lång väg i natt ännu."

"Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare", sade med förtrytelse tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå om bord på skutan, "ty jag gissar att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned några pipor rum i ditt skojar-fartyg, att blanda ut tjärvattnet med; men så låfvar jag alt ge dig en tung kula i vattengången, hvar du an må träffas, och kommer du helskinnad undan kronans slup, sen jag en gång kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt district för dig och dina efterkommande."

"Jag tror, nådige herre", genmälte den andre, "att det ej skall komma derhän, och gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar, att jag skulle vilja dö, såsom jungmannen från norra skären. Gossen, säger man, kom med två pipor rum i sin båt och råkade ut för kronans jakt. Han lär ej haft lust att stanna, hvarföre han fick en kula genom båten och rum-pipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk grogg."

Ett hjertligt skratt af belåtenhet, ljöd från tull-slupens alla vinklar, och förströdde för ett ögonblick det alfvar, som hittills rådde.

"Nå", sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i sin egen slup, med antydning att han ej funnit något, "nå, herr löjtnant, vi äro på ärliga vägar, efter litet spannmål, gudnås, för oss och våra arma vänner, och hafva ingenting om bord, ej ens en spik från ett fastage, som skulle lukta af rum, eller förbjudit gods. Derföre må ni släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda, och behöfva ligga på fritt vatten, för att klarera den."

"Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som jag en gång fått mina jernklor i skråfvet på", sade löjtnanten, för hvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa, också utom gubbens enträgenhet, var tydlig; "och lita på, att du icke alla gånger kommer undan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar fara efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? du lär väl ej ärna ljustra midt i hafvet, eller hur?"

"Neka oss icke, nådig herre, en nödtorftig tobakseld och fattig ögonfägnad", invände med sin antagna enfald den gamle, "vi hafva icke kök och källare och varma ugnar i kajutan, såsom ni, och gå dock ut i mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila".

"Tobakseld och ögonfägnad! din gamla skurk", ropade skrattande löjtnanten; "tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer hem med en laddning tobak anvisning på hvar du finnes, för att insmugla den, och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en kronans slup, medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna er" ....

"Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären", afbröt honom den gamle. "Om en slup blef uppbränd för er på våra trakter, så tror jag, att vår herres blixt var ute på kryss efter lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar haft sin hand med i ett så svårt spel".

"Gif den gamle narren ett glas kall punsch", sade löjtnanten till sin besökare, "och sen klara gossar att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen, så kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i qväll ger jag dig punsch, men i morgon kanske en rund kula".

"Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan fått; men då ni nu styr förbi Rönskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedan vattnet är rasande lågt och stenarne säkert kika efter stjernor der i afton". Vid dessa ord af den gamla rodermannen, skildes båtarne från hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning.

Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af dessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landbon åter knappt kan göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof agerande svagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och vattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i den från molnet nedstörtande hagelskuren, och inskränkte, i förening med natten, till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var upphissad om bord. Vår gamla kund stod vid rodret och målade tobak mellan tänderna, som om hans mund varit en qvarn och stått i omedelbart förhållande till elementernas häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla farkosten låg med sin lä-sida tätt invid vattnet, och hvarje våg från lovart öfverspolade den med ett duschbad från för till akter. Den gamle hade hela sin kraft och sin instinctlika bekantskap med rodret af nöden, för att i hvarje stund moderera fartygets lopp opp i vinden och hindra det att antingen kantra eller gå öfver stag. Men vid all den beundransvärda säkerhet, hvarmed han beherrskade skutans minsta rörelser, och förstod att liksom taga väldet af tvänne de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så litet bunden vid tillfällets företeelser, att han med den fullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom skötte storsegels-skot och som med en för raskare lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog till ordet.

"Och får icke nu", så började han, "lilla Fröja fötter under sig, att komma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter oss innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?"

"Så framt hon ej förut i natt hittat på holm-ön eller något annat torrt ställe", invände den gamle.

"Allt annat"! sade gossen; "man påstår att hennes kapten skall känna lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet deraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl alldrig söka hamn, innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder".

"Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre du der för-ut", ropade den gamle, och fortsatte derpå: "Hvad han har att ge oss, må han ge snart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en sträng jagt i morgon."

"Jagt"! utropade gossen. "När har väl kronans slup seglat opp vår skuta, min far? Möter han oss innan vi lemnat Rönskärs udde akter-ut, så vände vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar att vi skola hafva gjort de två milen till Långö-sund, förrän han hunnit på sidan om Långö-ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen".

"Men ändå om den andra tull-slupen är oss till mötes vid Långö-sund?"

"Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro, och om de voro tjugu i stället för två, få de dock alldrig annat än dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem".

"Här, på samma ställe, der vi nu segla, sköts din bror i sank", invände den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade rösten. En lång paus följde härpå.

"Jag vet ej, min far", började ynglingen åter, "men hvad mig beträffar, har jag alltid varit mera rädd för alla dessa förfrågningar, efterspaningar och krånglerier, som företagas mot oss gossar, på klipporna, sen vi haft någon kappsegling med kronans slup, än för hans egna nickor, fast ingen kan säga annat, än att de skjuta skäligen bra, åtminstone i lugnt väder. -- Nu tycker jag att blåsten håller på att skrala af; jag tror det klarnar snart igen".

"Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjette och sextionde", utlät sig gubben, "men alldrig har något ord från en domares mund gått mitt hufvut så nära, som drufhaglen från dessa tull-nickor många gånger gjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må hon få sig en hagelsvärm i skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gång mörten opp och far sin väg, är det försent att uppsöka henne bland de andra, som sitta på klipporna, eller sväfva kring sunden. -- Klara att släppa ut refven! byn pustar i själtåget redan. Der tror jag vi ha en stjerna i lovart". -- --

Samtalet afbröts här, och den unge gossen gick att verkställa befallningen. Det tjocka molnet låg redan med sin digraste tyngd i lä, och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna dunster, som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade opp efter det andra på himmelen, och köld och lugn följde nu på den stormiga störtskur, som passerat. Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott så mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer förtog eller förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde äfven detta, det varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef fridsamt igen, ehuru småningom, likt ett sinne, som varit häftigt upprördt och länge fortfar att sjuda, äfven sen de orsaker, som vållat dess uppror, försvunnit.

Ett par stunder hade förlidit efter midnatten, och jakten vaggade nu, vid ett nästan fullkomligt lugn, liknande det, som rådde före stormbyn, af en lång och uthållen dyning, utan att vinna i fortkomst mycket mer än i afdrift. Hela fästet var fullbeströdt med tindrande stjernor, och natten så klar, att man på den lilla farkosten, utom lyktelden, som bländade ögat, kunnat hafva en någorlunda vid synkrets öppen. Vår gamle vän stod vid rodret ännu. I hans anlete röjdes en mulenhet, som nästan gränsade till otålighet, och han tycktes räkna hvarje minut. Då och då såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta ut åt sjön. Plötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess betydelse förstod, förnamms och besvarades af honom i samma ögonblick. Det syntes, som om den annalkande jullen väntat denna signal, innan den ville lägga till, ty nu blefvo årtagen på en gång kraftigare, och det dröjde ej länge förrän en käck matros sprang opp på relingen, gjorde fast sin fånglina och helsade på den gamle.

"Fan i er och tusen grussen från Tysken", började han; "men hvad är det för konster att rida opp i vind, så att en fattig Töjfel skall nödgas ro armarna af sig? Vår svarta docka ligger bi lågt under er, och del hade lätt varit alles förbei med vårt möte i denna natt, ty vi sökte er lägre och ville knappt tro våra ögon, då vi sågo er eld. Nun sprekken sie Döjtsch, mein liber Herr? -- Hu, hu, har ni en sup?"

Vid dessa sista ord, som åtföljdes af en kulen ryck af hufvudet ned mellan axlarne, öppnade han lyktan och utblåste elden, hvarvid han på en gång röjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter, och liksom af tjenstfärdighet förekom den gamle. Derpå stack han ut skot åt storseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet, afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur sin ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund.

Den gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet. "Nå, gosse", sade han, "hvad har Fröja hem med sig i höst? Jag fick bud mot mig på redden att gå till sjöss i natt, och visste knappt hvilken skuta väntades".

"Fröja", svarade den andra, "har klädt sig i ull unt silke, lauter woll unt sei -- sei -- hvad heter silke nu åter? Vet ni, då jag var i Lybeck kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade på mig".

"Och lemna nu", sade med otålighet den gamle, "i helvete eller Lybeck ditt Tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar du vi prata Tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde och dukar om bord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens ko, än jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen; ty vi få storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust att komma till ansvar för skämdt gods".

"Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de fördömda packornas instufning och beslående, och förstört på dem alla briggens presenningar på köpet", utfor sjömannen. "Om icke dessa balar äro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina dar. -- Jag tror ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår lilla docka rakt förbi babords vanterna".

Den dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes emot den ljusare horisonten, och på hvilken den gamles uppmärksamhet blef rigtad, lemnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick i tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par streck högre i vinden, och då, efter en kort segling i denna direction, den sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret, lemnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick för-ut, der han sedan för de båda yngre gastarne om bord utbredde sig i sjömans-qvickheter öfver sin resa, och i sitt skrala modersmål inspäckade till sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af Tyska, Engelska och Danska glosor. I detta skick lade jakten en stund derefter till sidan af den lilla brigantinen Fröja.

Om vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa och fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af kaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet. Den skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade med alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet, att, innan dagningen inbröte, ligga så långt från kusten, att han ej skulle bli upptäckt af kronans slupar. Han var derföre i en viss ifver sina kunder till mötes på däck, och hade lemnat i kajutan sitt rykande toddyglas och sin cigarr. Antingen det nu kom af ledsnad vid väntandet, eller i afsigt att fördrifva det onda hvarmed landkänningen besvärade hans hufvud, hade han flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad man säger, en god gir, utan att dock i något afseende vara för strängt skotad. Sedan således jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och gubben med sina gastar sprungit om bord på den sednare, blef han af kaptenen välkomnad med all den hjertlighet, som hans vigt för tillfället, en bekantskap från längre tider tillbaka, och ett godt ölsinne hos hans värd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att så fort möjligt var lasta jakten; de packor som skulle intagas, bestämdes, allt skulle gå tyst till, och ingen djefvul skulle våga knystra ett ord om saken i land. Efter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i handen och förde honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och den ångande lukten af varmt toddy, gjorde ett ljuft afbrott mot kölden och mörkret på däck.

"Stiltje och läsegel!" började han nu; "jag ligger här som i en säck, och innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig, som ålar kring en rutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck."

"Ingen nöd, herr kapten", sade den gamle och stack sina seniga händer in i kaminen", vi få väder nog i dagbräckningen och båtarne ligga i land hela natten."

"Och detta ord skall du hafva pris och ära före, gamle kamrat, och ett godt glas, förstår du. Jack! se åt i thepannan om der finns vatten, och laga en stark spik åt gubben. -- Ni menar, att vi skola få vind i dagbräckningen?"