Part 3
På de blommor, hvilka våren föder, Sprid din glans, din dunkelt milda dag. Med den eld, som i min ande glöder, Nya vårar skapar evigt jag!
Fröjd och sällhet, svaga gudamakter, Segrat har min ande öfver er. Ej till eder -- nej, till högre makter Han om frihet och försoning ber!
F. B.
Till Savolax. (På Finska af --kk--. Öfversättning.)
När jag flydda tider minnes, Mins mitt hjertas ljufva stunder, Mins de sälla flydda qvällar Fjerran i den täcka staden, Som vid Kalla-vesi hvilar; Då min själ till flykt sig reder, Helga fogeln höjer vingen, Sväfvar, såsom stolta örnen, Öfver nio sjöars böljor, Öfver tio land till hälften; Så min själ sin vinge styrer Till sitt hem och till de sina. Ej de villas ur mitt sinne, Ur mitt minne flykta aldrig Savos klippor, Savos holmar, Savos höjder, Savos dalar, Ej min hembygds höga stränder. Ännu grönska för mitt sinne, Såsom förr, i evig fägring Alla trakter i min hembygd, -- Låga länder, höga höjder, Dälder, lunder, djupa, ljufva, Och de löfbeklädda kullar, Pujos gubbe, molnets granne, Videkransad Wannun-vuori, Uuhu-mäkis mörka branter, Skådande sin egen skönhet Uti Kalla-vesis spegel. Änn' i minnet jag betraktar Sjöarna, som stilla glänsa, Ser hur fjärdens blåa bölja Blickar fram bland hundra holmar; Vikar, sund och fjärdar alla Glimma änn' i qvällens skimmer, Spegla himlen i sitt sköte. Änn' jag lommens röst förnimmer, Hör den hvitbröstpryddes klagan, Ute på den vida fjärden; Roddarns sång på böljan hör jag, Hör vid årans slag hans låfsång Upp till himlens Herre sväfva För den frid, kring nejden hvilar, För sin aftons lugna sällhet. Änn' uti mitt minne ljuda Alla Savos tjusningsröster, All naturen i mitt öra Hviskar tyst en välkomsthelsning. Dit mitt hopp sin vinge vänder, Dit, blott dit min sträfvan ilar, Brinnande och varm min längtan. Men om jag de gyllne ljuden Utaf Savos språk förnimmer, Hör från männers läppar ljuda, Eller från en glansögd jungfrus; Då, först då mitt hjerta sväller, Sällhet breder sig i barmen Vid de sällan hörda toner, Ljud, som villsegått till södern. Hvar jag hör de ljufva ljuden, Hör jag här dem, hör jag der dem, Evigt bli de mina egna, Mina nära själsförvandter. Hemmets språk min själ förlofvar Med den sköna, om ock arma, Hulda bruden, fosterjorden! Dit, ack dit min längtan ilar, All min sträfvan, min förhoppning, Fjerran till min hembygds trakter, Hän till Kuopios ljufva nejder.
Finlands Sångmö.
De unges sång i Suomis land, Hvi är hon allvarsam? Hvi skymtar glädjen ej ibland I skaldens qväden fram?
Han till sin drömverld längtar blott, Dit ingen dödlig når, Och tung han känner lifvets lott I lifvets första vår,
Då ungdomen i rosig glans Så huld mot honom ler, Då knappt, som tår, ur glädjens krans En perla fallit ner.
Hvi välja så med dyster håg Blott smärtan sig till vän? Vi drifvas ej på tidens våg Mot idel sorger hän.
Det moln sig kring oss lägrat har Skall solen snart förströ; Der tindrar mången stjerna klar Utöfver stormig sjö.
Men skalden ser ej stjernans brand, Blott nattens skuggor ser; Och sångmön suckar i vårt land, Men ganska sällan ler.
T***.
Qvällens frid.
Brusar stilla i qvällens sköte Lundens sorlande, klara bäck, Blomman nickar den gladt till möte, Dofter spridas ur rosens häck; Qvällens anda i sakta fläktar, Susar mild öfver skogens topp, Anderöster i lunden hviska, Tyst, om nattens hopp.
Qvällens rodnad på fästet dröjer, Molnet gullströr sin skära rand; Blyg och tvekande, redan höjer Första stjernan sin bleka brand. Nattens slöja sig sakta breder Öfver dimmande sjö och lund; Fågeln tystnat, och böljan lyssnar, Tyst i qvällens stund.
Stilla vemod sig sakta sprider Öfver kullar, och dal och sjö; Nattens ande högtidlig skrider, Mörkommantlad, kring lund och ö; Plöjarn, drömmande, hemåt vänder, Dagens möda ej mins han mer; Frid och sällhet, i qvällens timma, Slå i hjertat ner.
H. K.
Hvar är Friden?
Tystnen, o böljor! Tystnen, o vindar! Hvarföre sucken j så? Hjertat det suckar, Söker sig friden, Finner den ej! -- Finnen j något Då för er längtan? Ägen j något Mål, dit j styren? Intet, ack intet! Hvarföre sucken j då? Stranden ar hög, -- Böljorna sjunka tillbaka; Rymden är evig, -- Böljorna ila Evigt, o evigt! Tystnen då böljor och vindar! Jag vill ha ro. Slumren, ack slumren! Ensamt, allena Hjertat vill söka Friden, blott friden! Slumren j tyst? -- Slumren! Nej! j slumren ej! -- Nej! -- Hjertat kan icke slumra; Evigt dess vindar ila, Evigt dess vågor slå; Friden söka de alla, -- alla, -- Evig är saknadens rymd, Längtans böljor ej hvila; Hvar är då friden -- friden?
Q.
Utsigt från Ulrikasborg.
Det var en afton. Rena, ljusa strålar Hvar stjerna spred från fästets höjd mot jorden, Och månen, höljd af lätta silfverskyar, Framsväfvade i sakta gång sin ban. Mot stenklädd strand slog hafvets höga bölja Så kall, fast den från söderns länder kom; Och evigt enahanda var dess sång, Likt stormens uti vilda ödemarker, Der echo svarar hemskt ur klyftans famn Och fågeln, uppskrämd, flyr i dyster bäfvan.
Ej fjerran dök ur djupa böljor upp Den fasta stenmur, ur hvars sköte Re'n döden lurat under krigens lekar, Och mot hvars fasta, klippomhvärfda fästen Nu aftonvågen häfde hvitklädd barm, Och sjöng så klagande, som smärtan sjunger, Sin sorgeklagan vid ett brustet hopp. Hvi klagar, mörka bölja, ständigt du, Och tårar stänker emot Ehrnsvärds borg, Den trygga, fasta, med de jättemurar? Min själ du stämmer till en lika sång, Der jag från stranden Sveas ädla borg, I vemodsfulla tankar, stilla skådar.
En suck. -- Jag gick, -- och lätt det kändes mig, När denna hemska sång ej mer mig nådde. Hur' ljuft alt fosterländska minnen minnas, Der ära, trohet _icke_ fläckad blef, Men tapperheten gick mot faran djerf, Och stålsatt mod i striden krigarn följde, Hvars varma känsla icke släcktes förr Än i det blod, som höljde fosterlandet, När oväns svärd derpå, som haglet, föll. --
Hell Er, J hjeltar ifrån denna tid! Lugnt hvile Edert stoft i himmelsk frid! Er efterverlden troget, varmt änn' minnes, Så länge Finska hjertan och ett Finland finnes.
L--rt.
Vagg-Sång.
Se, lugn och tyst är insjöns klara våg, Och sakta sväfvande går molnens tysta tåg; Allt är så stilla, lyssnande och stumt, Ty Finland slumrar.
Du vind, Smyg tyst emellan skogens trän, Du källa, sorla sakta genom lunden hän; J fåglar tystnen, sjungen icke så, När Finland slumrar! --
Var tyst, var tyst! Stör ej dess lätta sömn! En darring, som af oro, af en plågsam dröm, Nu skälfver öfver det; var tyst, var tyst, När Finland slumrar!
H. K.
Serenad.
Solen slumrar; Milda, vakna redan! Hör jag hviskar Ju min Engels namn! Allt är stilla; Månen strålar Blott ibland ur Molnens famn.
Milda, vakna! O! den blyga natten Blott för kärlek Danades så skön; Öppna ögat, Låt dess stråle Saligt bäfva Vid min bön.
Milda lyssna! Ser du icke lunden, Hur' den bjuder Oss sin ljufva ro? Endast kärlek, Endast kyssar, Endast tystnad I den bo.
O! hur' ljufligt! Dröj då icke längre, Hjertat brinner, Älskade, o kom! Stjernan vinkar, Fläkten hviskar; Milda, ljufva! Kom, o kom!
Q.
Den Svarta Taflan.
Blå himmel jag målar, två hvita moln, Två hvita skyar på himmel blå, -- Ett åskmoln der kommer så svart, -- det slukar, Slukar de skyar två, -- o ve! Så blef, o ve! min tafla svart! -- Duger ej, duger ej! blåa himlar!
En ros vill jag måla, en rosenkalk, Två fjärlar slumra i rosen röd, -- Då sänker sig natten så kall, -- den dödar, Dödar de fjärlar två, -- o ve! Så blef, o ve! min tafla svart. -- Duger ej, duger ej! röda rosor!
En flamma jag målar, en blixt, en brand, Två hjertan famnas af lågans glöd, -- Då kommer der hatet så mörkt, -- det härjar, Härjar de hjertan två, -- o ve! Så blef, o ve! min tafla svart, -- Duger ej, duger ej! lågor, lågor!
Tgn.
På Kyrkogården.
Gerna, gerna vill jag dröja På den lugna kyrkogården; Här, inunder granens skugga, På den enkla minnesvården.
Och jag vill har ensam sitta Uti qvällens stilla stunder, Tills att solens lågor bleknat, Tyst kring alla nejdens lunder.
Och jag går ej bort, fast natten, Dunkel, öfver fästet tågar; Månen blickar, blek, på grafven, Och ur skyar stjernan lågar.
Fråga dock ej, hvi jag dröjer, Gerna så på kyrkogården, Här, inunder granens skugga, På den enkla minnesvården.
Ty Hon hvilar här, den enda, Hon som var mitt allt på jorden; Hon som uti sjelfva döden Änn' mitt enda lif är vorden.
Och Hon slumrar djupt, den hulda, Bäddad i den svarta mullen; Och jag sitter, lugn och lycklig, På den gröna blomsterkullen.
Ty när änn' den dyra lefde, Vid min barm ännu min lilja, Fruktade jag dock beständigt, Att oss något kunde skilja.
Men nu vet jag visst och säkert, Att Hon icke från mig viker; Att dess kärlek ren och evig, Aldrig någonsin mig sviker.
Och nu kan Hon äfven veta, Huru kär Hon var mitt hjerta; Hur' Hon var mitt allt, mitt enda, Så i glädje, som i smärta. --
Och en fläkt går tyst i natten, Och den hviskar stilla sånger; Och jag lyss till dem så gerna, Fast jag lyssnat tusen gånger.
Och en suck går ur mitt hjerta, Och en bön på sucken stiger; Och i nattens djupa tystnad Kärleken oss sammanviger.
Derför' dröjer jag så gerna På den lugna kyrkogården; Här, inunder granens skugga, På den enkla minnesvården.
Q.
I folkvisans tonart.
Ren solen gått i molnet in Och det ar qväll rättnu; Kär dotter min, kär dotter min, Säg hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär, Från lund och grönan äng; Jag plockat har Violer der Allt från min blomstersäng.
Så grön är lund, och äng så ljuf; Mitt barn, dig akta väl, Och bed till Gud, att ingen tjuf Din bästa blomma stjäl!
Ren sol gått ned och qväll gått in Och det är natt rättnu; Kär dotter min, kär dotter min, Säg, hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär, Ifrån mitt dufvoslag; Der just min älsklingsdufva är; Hos henne dröjde jag.
Skön är din älsklingsdufva visst, Och vänlig ock derhos; Blott ingen hök på skogens qvist Med henne far sin kos!
Ren månen gått i molnet in Och sol går opp rättnu; Kär dotter min, kär dotter min, Säg, hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär, Från lund och grönan äng; Min bästa ros blef bruten der, Förödd min blomstersäng.
O moder min, o moder kär, Ifrån mitt dufvoslag, Min älsklingsdufva borta är Och ensam qvarblef jag.
Så tröste Gud dig, arma barn, Förvisst din sorg är stor; Din dufva föll i jägarns garn -- O ve din gamla mor!
Zt.
Natt-Fantasie.
Gud! bor äfven i natten Du? Glänser i månens bleka skimmer Äfven Din kärleksblick? Sväfvar på molnens silfvervingar Äfven Din andes sken? Kom då, du natt! Ack! så ljufligt är tystnadens språk, Stjernornas saliga ljus! -- Klappar du änn' mitt hjerta, Stillar du dig ej redan? -- Ack! hur' vore det icke ljufligt, Så uti natten dö; Ensam i tystna'ns dunkel Fara till himlen bort.
Hvit blir själen i månens skimmer, Bleka strålen tvättar dess vinge; Hvit blott kan den lyfta Vingen från jorden. O, du natt! Låt mig få dö; Låt mig somna af ingen sedd, Ensam uti ditt sköte! Solen kommer, dagen rodnar igen, Då vill själen ej mera fara. Ljuset värmer, Blomman doftar, så oskuldsvarm; Själen fäster sin blick på den, Älskar jorden på nytt igen.
Q.
Till de unga Utgifvarne af Lärkan.
Då jag, i anledning utaf en af Hrrne uttalad önskan, genomsökte en hop gulblekta papper, hittade jag medföljande försök, hörande till en längesedan "hädangången" poetisk nybegynnares litterära qvarlåtenskap. De äro af honom författade till största delen i hans första ynglings-år, de enda som han sorgfritt fått egna åt "den glada konsten". Då han således vid författandet af dessa försök var ungefär af lika ålder, som Hrrne, hoppas jag att han får sluta sig till Er begge, såsom en jemnårig, så mycket hellre som detta ej kan medföra annat än ett godt förebud. Om det nemligen får tagas för gifvet att af unga skalde-pilgrimer åtminstone en bland tre kommer att tröttna innan han hinner Pindens höjd, och det, för ifrågavarande fall, längesedan är afgjordt, hvem denne ene är; återstår för Er två andra ett så mycket säkrare hopp att nå det eftersträfvade målet, hvartill undertecknad af allt hjerta får önska den bästa framgång.
Nvr.
I. Till en ung Flicka. (Med fyra Skalders arbeten).
Om Ditt fulla, varma hjerta Trycks af lifvets dystra smärta, Trycks af ödets kalla hand, Fly till Diktens sköna land!
Skalden har det i sin vård, Söker blott ett bröst, som känner, Öppnar glad for sina vänner Idealens rosengård!
Och här vänta på Dig fyra, Bjuda vänligt Dig till sig; Deras sång och deras lyra, Hvarje rad -- den tillhör Dig!
II. Grafskrift öfver ett par tofflor[1].
Stanna vandrare! Hvart vill Du ila? Är du vis, Du ingen brådska har! Långt Du dock ej hinner och måst hvila Snart, som här vi ålderstegna par.
Här är målet -- Hvarför hasta, fika? Hit Din oro Dig dock slutligt bär! -- Alla Dina gyllne drömmar svika; Intet utom villan verkligt är.
Kunskap, kärlek, lycka, dygd och ära, Deras börda har oss endast -- _tryckt_! Lycklig den, som dem ej måste _bära_! Grafven blott från deras last oss ryckt.
När Professorn från kathedern lärde Om odödlighet, han _stödde_ sig På oss; nu vi känne lärans värde -- _Vår_ odödlighet vi skänke Dig!
Se, i den feston-beprydda salen Föll mot oss en Nådig Furste-nick, Och från nödens koja ner i dalen Mötte oss en blyg, men tacksam blick.
Vi vår gång till talarstolen höjde, Till monarkens marmorprydda slott -- Men i stoftet dock vi voro böjde; Slafveri, betryck var städs vår lott!
Tro ej kärleken! -- Vi från hvarandra Aldrig sletos; styrda af en själ, Skilda knappt ett _steg_ man såg oss vandra, Följande hvarann i hamn och häl.
Man oss skapta för hvarandra trodde Och ett mera lyckligt par ej fann; -- Ingen kärlek i vår barm dock bodde, Våra bröst ej klappat för hvarann.
Vi oss _i_ en glad familjkrets rörde; Förr en talrik slägt har hastat sig Mot oss, blott ett ljud den af oss hörde, Och hvem böjer hit nu mer sin stig?
_Så_ är allt på jorden blott en villa; Allt i skenets lätta narrdrägt går. -- Först då Du i grafven hvilar stilla Verkligt har Du hvad då återstår.
_Så_ oss tryckte lifvets tunga börda, _Så_ vår vandring genom åren var; Tills af vägens längd och törnen störda, Ingen kraft vi hos oss funno qvar,
Tills en dag vi emot gammal vana Mer ej sågos i vår gömda vrå, Ty då ren uttrampad var vår bana; Här från färden hvilade vi då!
-- Fremling! vid vår grafskrift här Du dröje; Den en gåta, såsom lifvet, är Ämne för en tår och för ett löje, Och den allt och intet innebär.
Men om öden Dig till griften föra, Till hvars stöd vår möda helgad var, Du en hviskning skall ur kullen höra. _Se, här hvilar trött Ditt toffel-par!_
Vi väl skulle än Dig tjena vilja -- Ödet dock den sällhet ej oss ger. Nu då det och grafven sjelf oss skilja; Gråt, men stör vår hvila icke mer.
Du var redan i oss liksom gjuten, Vi oss smögo till Dig lent och ömt; Nu i andra tofflors sköte sluten Du vårt minne säkert snart har glömt!
-- Dock; vi kände så Din svaga sida, Rörde ej vid några sjuka sår, När de nu af andras hårdhet lida, Kom då hit _beklämd_ och gjut en tår!
Närd utaf vår aska, hvarje sommar Från vår graf en blomma reser sig, När Du kommer -- när den lilla blommar, Hon vårt afsked doftar än åt Dig!
[Fotnot 1: Voro ursprungligen ett par skor och buros af Th. D:r & Prof. B. vid flere högtidliga tillfällen.]
III. Musiken. (Med ett häfte noter.)
Lik stilla qvällen då den sjunker neder Och öfver jordens oro, larm och strid Och sorg och qval sin slöja sakta breder Och bådar henne högre verldars frid,
Så sänkte jag ifrån de ljusa landen Mig vänligt till min fångne broder här -- Ett tröstens budskap till den sorgsne anden, Som smidd vid natt och grus sin boja bär.
Han såg mig och min åsyn hastigt väckte Hvart dunkelt minne, slumradt i hans håg; Och famnen Han med namnlös känsla sträckte Mot fordna vännen, som han för sig såg.
Magnetiskt af hans djupa längtan dragen Jag ofrivilligt till hans hjerta föll; Och nu oskärad af hans kyss mig, slagen I dunkla fjettrar, stoftet ock behöll.
Derför, som han, jag här alltjemt ock smäktar, Tillbaka trånande till ljusets hem; Ej stoftets son de bojor lösa mäktar, Ej anar Engeln sluten innom dem.
Men brinner hos Dig känslans milda låga -- Den varma flägten från mitt fosterland -- O träd då fram! Tryggt må din hand då våga Att lossa Anden frän de tunga band.
Seraphiskt då från jorden jag mig svingar Och börjar glad min sköna himmelsfärd, Och lyftad på musikens svane-vingar Ser tjust Din själ en skymt af Edens verld.
IV. Sjuklingen.
Ja, Han dubbelt glädjen njuter, I hans barm och själ den gjuter Sig i långa fulla drag. Girigt måst han åt sig rycka Hvarje lättbevingad lycka Af sin korta, sköna dag.
Ty den tunga, dofva smärta, Som allt närmre når hans hjerta, Hviskar tyst att innan kort Barnet trött sin lek har slutat, Och mot modrens sköte lutadt Somnar lugnt och stilla bort.
Ja till målet visarn ilar; Men en högre skönhet hvilar -- Högre än den nånsin var, På de flyktiga sekunder, Som af lifvets aftonstunder Återstå för honom qvar.
Och Hans ande, som dock höjer Vingen halft befriad, dröjer Tjust likväl vid stoftets verld Och dess fägring ack! förblandar Med de stränders der han landar Snart ifrån sin pilgrimsfärd.
V. Morgonhelsning.
Hör Du, lyft på lätta vingar Lärkan redan hänryckt klingar Vårns och kärlekens behag; Hör från molnfri himmel neder Sångarinnan ömt Dig beder: Vakna, vakna, det är dag!
Ren för morgonsolens strålar Lund och dal och kulle prålar, Klädd i daggens silfverskrud. -- Hvarje ros ur sömnen vaknar Och blott Dig ibland dem saknar Dagens unga varma Gud.
Skynda då! O, hvarför dröja? Svep Dig lätt uti Din slöja Och vi lifvet njuta må! -- Snart vår morgon är förfluten, Och den fröjd ej nu blir njuten Aldrig sen vi återfå!
VI. Gossen. (Efter Stollberg).
Min arm blir stark och stort mitt mod; Gif Fader mig ett svärd! Le icke -- ungt är väl mitt blod, Men jag är fädren värd!
Ej ro jag finner mera nu I barndoms lugnets band, Och jag, o Fader, stolt som Du Kan dö för Fosterland.
Soldat ren i de första år Jag lekte hvarje dag, Och blott om faror, kamp och sår Om natten drömde jag.
Ur mången strid mot Turken har Mitt stridsrop upp mig väckt -- Och nyss ett väldigt slag, som var Mot sjelfva Paschan sträckt.
När sist här drog uppå sin stråt En krigarflock förbi, Och när husaren flög framåt, Som fågeln lätt och fri,
Då gladde pojke-hopen sig, Men innerst i min barm Jag stum, o Fader, grämde mig Och pröfvade min arm --
-- Min arm är stark och stort mitt mod, Gif Fader mig ett svärd! Le icke -- ungt är väl mitt blod, Men jag är fädren värd!
VII. Hennes Kärlek.
Nej, jag den ren förlorat har Och mer ej återfår; Och minnet har jag endast qvar Och endast saknans tår!
Med sommarns blommor slog den ut Och var då öm och ren; Nyss _deras_ tid har blifvit slut, -- _Dess_ var det längesen.
Hur trognare dock blomman var! Af söderns ljumma flägt, Af solens ljus i vårens dar Hon blef till lifvet väckt,
Och först när nordanstormen röt Och solen hädandrog, Den lilla blomman ögat slöt Och vissnade och dog.
Och Hennes kärlek väcktes ju Och närdes vid min barm, Hvars låga, liksom förr, ännu Är lika ren och varm.
Men Hennes kärlek sjönk ändå, Och fritt min stilla tår, Lik höstens dagg, nu falla må, Den lif ej återfår.
När vintern flyktar, strax igen Sig öppnar blommans knopp; Men Hennes kärlek -- endast den Ej mera vaknar opp.
Och när till fjerran ort jag drar Och der engång blir vår, Då har jag endast minnet qvar Och endast saknans tår.
VIII. Vid ett spädt Barns graf.
När den första vårvind jorden väckte, Der hon domnad låg, Känslans morgon äfven för Dig bräckte, Lifvets dag Du såg!
Och förrän en blommas knopp sig höjde, Förrän trasten slog, Re'n Ditt hufvud mattadt ned Du böjde Och Du hädan drog!
-- Ack, när gubbens dag från hvalfvet skridit, Lugnt han afsked tar; Han har älskat, njutit, lett och lidit Och han _lefvat_ har.
Dig blef lifvet skyldigt _allt_ -- Ditt hjerta Ingen fröjd här vann; Knappt bevingad till Din barm en smärta Före döden hann!
Ja, en graf, som tårbegjuts af qvällen, Jorden blott Dig ger; Intet minne Dig till trånga cellen Vänligt följer ner.
Ensam der, kanske Din skugga klagar, Kanske ännu der Tröstlös vårens blommor, sommarns dagar Och sin höst begär?
Men Du späde slumrare ej svarar Och du småler blott -- Dock Ditt löje redan allt förklarar; Jag har Dig förstått!
Dig del lugna land, som grafven gömmer, Vedergällning ger; Allt, hvad än Dig svikit här, Du glömmer Och ej saknar mer.
Skönare än våren här nu blommar, Blommar våren der, Mera rik och herrlig är dess sommar Och den molnfri är.
Höstens storm dess rosor icke hinner, Glädjen der ej dör; Ha, och sjelfva qvalet mer ej finner Vägen, som dit för.
Väl då Dig, Du drömmare, Du stilla, Du som hamnen nått Långt från lifvets stormar, strid och villa; Väl Dig! Slumra godt!
Våren redan vaggan åt Dig reder, -- Åt sin lilla vän! Och sitt gröna täcke snart hon breder Stilla öfver den.
Slumra godt! -- Sitt lån naturens Andar Vänligt återta, Och det rena stoft, sig till dem blandar, I sin vård de ha.
Väckt af dem, skall oskuldsfull en blomma Dofta på Din graf; Lik det hjerta, lik det menlöst-fromma Henne näring gaf!
IX. Till Miss L. (1827).
Fåfängt sökte under högtidsglansen Du mig, der jag gick i lagerkransen; Fåfängt -- _skuggan_ blott finns här; Men när Du med svälda segel länder Till Ditt sköna hemlands höga stränder, Sök mig, goda Flicka, der!
Ty hvad fängelse mig än må sluta, Hvilken boja ödet må mig gjuta, Fri från alla jordens band Du min _ande_ ändock städs skall finna Der, som dessa tankar varmast brinna: _Frihet_, _Ljus_ och _Fosterland_!
X. I en Minnesbok.