Lärkan: Poetisk kalender

Part 2

Chapter 23,724 wordsPublic domain

I Kejsarinnans slup. (Juni 1841.)

I Kejsarinnans sköna beprydda slup Den vackra Eva gungar på böljans djup; Vid hennes sida sitter ung Leopold; Den unga dufvan fallit i falkens våld.

Och Emili den smärta satt midtemot; Spotskt såg hon på de båda med skämtfullt hot. Bredvid i djupa tankar skön Lina satt, Och vinden kysste floret på hennes hatt.

Men främst uti högsätet naturligtvis Satt Evas egen mamma och Emilis; Hon såg på sina döttrar, på alla tre, Och log och tänkte: "säkert mig likna de!"

Hon såg tre rosenknoppar på hafvets blå, Hur mången bölja kysste de späda små; Hon såg tre gracer gunga i Amors char, Och smålog åt krigsguden, som styrman var.

Och vinden sprang så frisk öfver vågens kam, Och vågen bröt sig munter mot slupens stam, Och slupen gick i gungning behagligt fram, Som lastad blott med rosor, så lätt han sam.

Och Leopold den glade, han log deråt; Och Emili den smärta log högt i båt, Hon doppade i fjärden sin hvita hand Och log när böljan sköljde den högt ibland.

Och Evas vackra läppar de logo godt, Berömde hafvets skönhet och sjömans lott: Hur som en svan han gungar på vänlig våg, Hur lätt han är om hjertat, hur glad i håg.

Men Linas röda kind blef i hast så blek; Den lilla blef så ängslig vid vågens lek, Hon lutade sitt hufvud mot modrens bröst Och klagade så barnsligt och bad om tröst.

Och Kejsarinnans sköna beprydda slup, Han bar de unga lätt öfver böljans djup; De vackra strålar glänste på fjärdens blå, Och den som skrifver detta såg tyst derpå.

Zt.

En nyårs dag.

Din djupa graf står myllad ren, Du gamla, flydda år! I morgonglans, i herrligt sken, Det nyas sol uppgår.

En okänd tid, i dunkel höljd, Med hoppets rosor prydd, Har grytt i dag, -- dess långa följd I ödets bok står tydd.

För mig _ett_ hopp den med sig bär, Som kanske dock bedrar; Det hoppet att få se de skär, Der jag min vagga har; --

Att uti hemmets ljufva tjäll, I fridens lugna hamn, Få se hur soln går ner en qväll Och sluts i vågens famn. --

Du nya år! fyll detta hopp, Det _enda_ -- ej bedrag! Bryt ej den veka, friska knopp, Som hoppet slog i dag!

O! låt den vecklas ut i år; Mitt hjerta högt skall slå När hoppets ros i blomning står, -- Då är det _nyår_, då!

L--rt.

Flickan i skogen.

Ensam i dunkla skogarnas famn Går jag enslig stig. Doften rosor! Doften blommor och fläktars sus, Doften alla vid stjernors ljus, Dofta hjerta, Dofta stilla i natten!

Ensam i mörka skogarnas djup Går jag enslig stig. Sjungen skogar! Sjungen grottor och källors sus, Sjungen alla vid månens ljus, Sjung mitt hjerta, Sjung o! stilla i natten!

Ensam i gröna skogarnas lund Går jag enslig stig. Vaknen andar! Vaknen andar i lunders sus, Vaknen alla vid nattens ljus, Vakna hjerta, Vakna stilla i natten!

Q.

Suck.

På hafvets vida blå, Kring jordens hela rymd, Du evigt leta må Med blick, ej stängd, ej skymd, En vän, den du är kär, Mer, än för mig, du är!

Som hafvets svarta våg, Som höstens vilda vind, Fritt trängta mörk i håg, Fritt klaga blek om kind! Ej finner du en barm För dig, som min, så varm.

Fritt må i himlars glans, Vid ljusa stjernors sken, I Englars sälla dans, Du sväfva skär och ren -- Dig ingen älskar der Så rent, som jag dig här!

Tgn.

Från Bessarabien.

Tanken ilar hvarje qväll så gerna Upp till nordens sjöar, till dess fjäll, Der hvar afton fridens ljusa stjerna Blickar vänligt i min faders tjäll.

Ljufva minnen, glada liksom våren, Skänka mig i sakna'ns stunder tröst; Men i ögat tindrar stundom tåren, Och af längtans suckar häfs mitt bröst.

Ser jag åter fosterbygdens dalar? Får jag lyssna än till bäckens sång? -- Får jag höra, uti skogens salar, Vakans slag i sommarnatten lång? --

Skön är södern -- ack! men höga norden Står för minnet skönare ändå; Suomis söner älska fosterjorden, Hvart af ödet än de kastas må.

Söderns aftonfläkt min helsning bringar Till dig, Suomi, ifrån Dniesterns strand; Tanken följer den på lätta vingar -- -- -- Nu godnatt! du hulda fosterland!

**

O, låt mig blifva källan lik!

I dalens famn en källa låg; Uti dess spegel molnens tåg Sin skugga sorgligt sänkte; Men källan log och tänkte: "O skugga, grumla ej min våg!"

Och stormen kom i trädens topp, Men källan bad så full af hopp: "Låt gömda källan blifva klar!" Och bönen fick ett vänligt svar, När källan log och tänkte, Och solen åter blänkte.

O, låt mig blifva källan lik, Min själ så lugn, så ren och rik På bön och hopp, och få ett svar, Likt källan af en huldrik far! Och låt mig liksom källan tänka, Att solen ock mot mig må blänka!

--a--n.

Vin och kärlek. Efter Th. Moore.

Min håg till vinet vill jag ensamt vända, Vill hädanefter kyssa bägaren; En flickas kyss är ljufvare kanhända, Men falsk och trolös, derför skyr jag den.

En hvar af dem förståndet mig beröfvar, Vid bådas rus besinningen förgår; Men vinet endast för en stund mig döfvar, Det slår i själen inga djupa sår.

Så frisk en krans sig om min tinning sluter, Ljuft doftar han, dess färger skimra klart; Han vissnar hastigt, inom få minuter, Men qvinnans kärlek engång till så snart.

Sin fordna vällukt kransen ännu sprider, Då rosen, vissnad, redan faller af; Men gäckad kärlek dör för alla tider Och lemnar hjertat kyligt som en graf.

T***.

Skaldens klagan.

Hvarför sjunga, ständigt sjunga, Och min själ i toner gunga? Hur' jag sjunger, ej min röst Äger svar i något bröst.

Fågelns sång i skogens salar Älskas utaf berg och dalar; Lunden gläds åt vindens smek, Stranden lyss till böljans lek;

Allt har språk, som hörs och talas, Allt har ljud som älskas, svaras; Endast skalden okänd går, Intet bröst hans röst förstår.

O! hvi bodde ej min moder Bredvid ödemarkens floder; Hvarest Suomi änn' har qvar Eget språk från fordna dar.

Då jag känt den ton, som talar Ljuft kring fosterjordens dalar, Och ej gått med bröst i brand Ensam i mitt eget land.

Och om nu en stund jag drömmer, Och min sorg i sången glömmer; Sen när jag ej mera finns Ingen skalden mera mins.

Ja! ty snart den dag skall randas Då det Finska lifvet andas; Och, der förr blott mörker fanns, Stråla i ungdomlig glans.

Men då ligger jag i mullen, Under tysta blomsterkullen; Och mitt namn, min lyras slag Bleknat för en högre dag.

Sörjen toner, skaldens öde, Sjungen hur' hans lif är öde! -- O, hvi fick jag sångens verld, Ensam blefven på min färd!

Q.

Aftonen. (I Södern.)

Vinden susar uti poppellunden, Näktergalen slår. Solen ler ännu i afskedsstunden, Och till hvila går.

Tankfull jag i dunkla skuggan dröjer Af en lummig ek; Tjusad af de toner sångarn höjer, Smekt af fläktars lek. --

Själen flyktar till de ljufva ställen, Der min barndomstid Tändes först, och slocknade bland fjällen Uti himmelsk frid.

Och jag ser, hur' aftonrodna'n brinner, Matt, ett purpurhaf; Tills den sista skymten ren försvinner Tyst i vesterns graf.

Lätta skyar öfver himlen ila, Likt en andehär; Näktergalarne bland löfven hvila, Tystnad sången är.

Blygsamt träder månens silfverskifva Uppå himmelen; Och dess skära, klara strålar gifva Ljus åt aftonen.

Mild en fläkt emellan löfven susar, Och på afstånd hörs Huru Dniepervågen ilar, brusar, Och mot stranden förs.

Der på fältet, lik en svärm af svanor Uppå böljor blå, Glänsa tälten, och kanoner, fanor Rundtomkring dem stå.

Dödens väktarskara trygg der hvilar I sin blanka skrud; -- Aftonvinden genom tälten ilar, Bringar fridens bud. --

Lyran tystnar. Minnets toner strömma Häftigt i min själ; Mycket mins jag -- mycket vill jag glömma -- Aftonstund farväl! --

L--rt.

I farans stund.

O, låt den röst, som i ditt inre ljuder, Till lifvets högre mål din ledning bli! Ty veta lyda, hvad den rösten bjuder, Det är att kunna allt, att rara fri! Att kunna lugn se lifvets gång och tidens, Med skiften utaf sorg och fröjd, Och veta att en evig makt, en fridens, I seklers och i stjernors banor röjd, Igenom strider till försoning kallar; En makt, som gläds, när vredgadt verldshaf svallar, Att menskan se, hur hon sin julle styr, Och blixtens hot och vågens icke skyr I farans stund.

Haf mod att älska, att med kärlek sluta Allt stort och herrligt i ditt varma bröst; Haf mod att höja till dess lof din röst, Att för dess ära glad ditt hjertblod gjuta I farans stund.

Se tiden mörk emot en framtid pekar, Och stormar bådar han och hårda lekar. Välkomne strider! -- Luft skall anden få, Och friska pulsslag tidens hjerta slå I farans stund.

F. B.

Nej, jag kommer ej i morgon!

Kom i morgon, kom i morgon! Ständigt från dess läppar ljuder; Kall hon så mitt hjerta hånar, Då det hett af längtan sjuder.

All min fröjd, min frid hon rånar, Samvetslöst och utan skoning; Djupt mig sårar, grymt mig kränker, Utan önskan om försoning.

Och med ränker, idel ränker, Så hon mig i bojor slagit; Med det blåa ögats fråga All besinning från mig tagit.

Med den ljufva kindens låga Feberns glöd uti mig jagat; Med två stumma läppars böner All min kraft, mitt mod försvagat.

Så blott hädelse jag röner, Skall jag evigt henne bida? -- Nej! jag kommer ej i morgon, Och mitt qval hon sjelf skall lida!

Tgn.

Min vän.

Hvila! hvila, helga flamma, Glödande och varm; Öm och trogen vill jag amma Dig uti min barm. Hvila, helga flamma, Glödande och varm!

Säkert, ljufva, är du vorden Mig en himmelsk vän; Ack! ty ingen uppå jorden Här förstod dig änn'. Säkert är du vorden Mig en himmelsk vän.

Ingen, ingen skall få känna Hur' du lågar här; Ensam, osedd skall du bränna, Tills du mig förtär. -- Ingen skall få känna Hur' du lågar här.

Q.

Wolska redutten. 1841.

På Grochows fält ren segrens hvita fana Bland tusen fallna hjeltar restes opp, Och framåt ilade på blodig bana Med mod den segervana krigartropp; Ännu var målet icke af dem hunnet, Ännu i Warschau upprorsfacklan brann, Man skulle vinna mer, än hvad man vunnit, Den skulle dämpas, der den brutit fram. Och derför längtade hvar krigare till striden, Att genom seger eller döden vinna friden.

Det var en kulen morgon. Dimmans slöja Låg tung, ogenomskådlig öfver jord, Och solen ville ej sitt öga höja, Att lysa upp en dag för eld och mord. Tyst låg, i slummer sänkt, hvar krigarskara, Blott vakter vandrade än här, än der, Med ögat spändt för hvarje plötslig fara, Och stundom lutade mot sitt gevär. -- Hur mången drömde ej om fröjd och ära, Om anförvandter, vänner, denna natt, Väl anande den sista stunden nära, Och troende, att snart han, blek och matt, I morgondagens strid för alltid skulle sluta Det öga, som nu slöts att hvilans ro blott njuta!

Men dimman flydde. Solens strålar blänkte Från molnens bädd och lyste dödens fält; Uppå kanonerna och svärden sänkte Den svala dagg sig. Man vid man sig ställt -- Och vid ett tecken hela hären böjde Sitt knä -- och tyst en hvar höll morgonbön; En enda man sin klara stämma höjde, Hans tal var kraftigt och hans önskan skön: "J Rysslands hopp, J männer, segervana, Som med triumph Europa genomgått; Som på Kaukasens klippor Eder fana Rest upp, der vilda krigarhorder stått; -- I dag, i dag Er fosterlandet ropar, Att skingra upprorsmännens tappra hopar. Välan! vi ila fram -- vår lösen _Hoppet_ är, Och tron på vunnen strid vår fana framåt bär!" --

Så framåt nu ilar, Likt ljungande pilar, Hvar krigareskara Att fienden slå. De akta ej fara, De framåt blott gå; Och vagnar dem följa, Som _död_ i sig dölja. Nu brösta de af! -- Kanonerna dundra, -- Der falla nu tusen, Och lågorna plundra De fredliga husen, Och bädda en graf! --

Ha! tumlet sig öker; Hvar krigare söker, Att släcka sin hämnd! Men fienden strider, Med glesnade leder. Och _Wola_ är stängd. Dess portar, de slutna, Fast halftgenomskjutna, Ej brytas så lätt; Dock tornet re'n skakar Och kyrkväggen brakar, Ty kulorna tätt I stenmuren hamnat, Som brusten dem famnat! -- --

Allt hetare går Den rysliga striden, Och qvällen, framliden, Kring jorden nu rår. Men dödsbuden sprida Bland fienden sig; De sårade qvida, På blodbestänkt stig. Kartetscherna susa, Och glupska de skörda Hvad stålen ej mörda. -- -- Som stormarne brusa, Så krigarne gå Med hurrarop på! --

Och tusende eldgap mot fienden sigtas; Kanonerna långsamt, men säkert, nu rigtas Mot fästningens vallar, som stå ännu hela; Till storm, i kolonner, sig krigarne dela. Och änn' några skott -- och porten är bruten, Och vallen är ramlad, och muren är skjuten; Och blodiga skynda de tappraste söner Från Wola -- och flykta till Weichseln med böner. --

--

Så blodig, molnfull, så förskräcklig var För tio år tillbaka denna dag! -- Hur annorlunda nu! Bort tiden tvättat Det blod, som flöt. -- -- Nu tyst är allt och stilla, Och der, som dödens blanka vapen brunno, Och skickade de varma kyssar ut, Der bor blott friden -- rosor blomma der, Och liljor vid hvarann -- och poppelns krona Åt vandrarn skänker efterlängtad ro. Och jorden helgad är till stilla hvila För alla dem, som dödens vinge slog. -- Der reser mången herrlig urna sig, Och tärnor lutade mot marmorn stå -- Symboler utaf Saknaden och Minnet, -- Men ack! som marmorn, bleka, känslolösa, Som hvita marmorn, kalla äro de! Der står ock kyrkan änn', som vittne var Till tapperhet och dödsförakt; -- som såg Hur strids af den, som kämpar för sitt allt; Och såsom hemska minnen qvarstå änn' De kulor, som, uppsökande sitt mål, På vägen hindrades af kyrkomuren, Som i sin famn dem ännu varma slöt; Och, liksom hjelten sina djupa ärr För barn och barnabarn framvisar länge, Så visa kyrkans kalla murar ock Åt vandraren i månget, månget år De djupa ärr, dem stridens åskor gifvit!

**

Ynglingens val.

Engelen stod vid lifvets port, Ropade högt: välj, yngling, fort! Här leder stigen till lifvets _höjd_, Striden och segern och segerns fröjd; Kämpa och njut! men din njutning är kort, Skördaren mejar i våren dig bort.

Skyr du för skördaren, ändra ditt val! Här leder vägen till lifvets _dal_; Slingrande stigar bland dimmorna gå, Matt skiner solen och himlen är grå, Blek som en höstdag är rosens knopp; Sent skall dock sluta din vandrings lopp.

Aldrig, jag sade, o engel, af nåd Ömkligt jag tänjer min lefnadstråd. Tungt är att vandra i lifvets dal, Höjden jag älskar, for den är mitt val. -- Gif mig, o engel, gif njutning och strid, Skördaren gifve sin eviga frid. --

Zt.

Vid en springbrunn. (efter Körner.)

Se, med ynglingsmod der sträfvar, Som kristallen ren och ljus, Utaf egna krafter lyftad, Silfvervågen ur sitt grus. Uti solens glöd allt högre, Högre styrer den sitt lopp; Knapt der ofvan den förskingras, Då den åter sjuder opp. Dagens rena ljus sig bryter I dess stråle af kristall; Lik en slöja skön den svajar, Regnbågsfärgad i sitt fall.

Ack! så höjes ock min sträfvan Emot himlens ljusa blå; Tusen önskningar mot höjden, Ur mitt hjertas inre gå. Men kristallen lik, som skimrar Af den glans af solen gifs, Så hvar önskan i mitt inre, Af en enda låga drifs; _Kärleken_ det är, som svallar Mägtig, glödhet i min barm; Likt en dröm från himlen vaggad, Likt en aning ljuf och varm.

L--rt.

Vid en Sofvande.

Slumra stilla! -- Endast natten Vandrar kring med tysta steg; Endast drömmen Öfver slumrarns tankar låter Milda silfverdagrar falla. -- Hvila! -- det ar ljuft! Då kan du ej veta Hur' jag ensam hos dig vakar; Hur' mitt hjerta, uti oro, Stadnar ömsom, skyndar åter; Ditt, det är så lugnt. Väl! ej ville jag dig störa Bittra ljufhet! -- Slumra dock, Slumra stilla! -- Endast natten Vandrar kring med tysta steg; Endast drömmen Öfver slumrarns tankar låter Milda silfverdagrar falla, Hvila! -- det är ljuft! Jag -- -- -- jag kan det ej!

Q.

Frågor.

Skall det gamla Suomis språk försvinna, Wäinämöinen ingen fristad finna Hos det folk, som han sin anda gaf? Han, som fordom gyllne runor smidde, Vishetens och sångens skatter spridde, Skulle nu han mer ej äga öfrigt Än ett minne och en tiggarstaf?

Se den stam, hvars krona stormen röfvat, Mot hvars grenar yxans våld sig öfvat, Glömd, kanske föraktad stod han der. Men i dalen telning efter telning Skjuter rundtomkring -- ur sin forstelning, I de ungas friska lif den gamle Nu förlossad och föryngrad är.

Suomi-språk blott Suomi-jorden talar. Hvarje annat utaf berg och dalar Der till svar ett halfklart echo fann -- Skola väl de komma dessa dagar, Då den gamla Suomi-modren klagar, Att dess söner hafva lärt att glömma, Att ej folk och land förstå hvarann?

Är för lifvet ej vårt språk nog härdigt, Är det helgedomen icke värdigt, Icke kraftigt nog för rätt och lag? Månn' för armt att ut i verlden träda, Att de stora sanningar bekläda? Månn' för hårdt, för klanglöst för att kunna Tolka skönheten och dess behag?

Finska folket, skall det ännu dröja? Eller skall det sig med djerfhet höja Till en bildning, stödd på egen grund? Märkas inga spridda röster höjas, Börjar intet lif åt djupet röjas, Ingen rörelse, som ana låter Starka själars mäktiga förbund?

F. B.

Enslingens Sång.

Matta hand på darrande strängar lek! Svaga röst i tonernas vågsvall sjunk! Bröst, af qvalen genomstunget, Sucka nu fritt i natten vid cittrans barm!

Sköna lund, der sjunken på gräsgrön bädd, Löfomhöljd, jag sommarens högtid njöt, Säll af kärlek, säll af längtan! Dig genombäfvar dyster min klagosång.

Helga ö, ljuft speglad i nattdjup våg, Fristad du för kärlekens fröjd och qval! Kring bland dina klippor, lunder, Irrar min suck, en klagande höstvind lik.

Stum bland dessa leende minnen går, Nattomhöljd, min tanke, en vålnad lik, Söker fåfängt der sin sällhet, Fåfängt sin frid, förjagad af ödets storm.

Glada sol, som tände, i rosig glans, Lifvets morgon upp för min tjusta blick, Blott en vårdag huld du glänste, Sjönk så för evigt ned i det flyddas natt!

Tärna, tärna, dig som engång min själ, Kärleksdrucken, trodde för evigt sin! Ve! i glömska föll ditt hjerta, Ve! och med det en himmel så skön, så ljus!

Döden slöt dig; -- ack! från den natt du gick, Säg, hvart gick du? Intet kan svar mig ge; Sjelft mitt hjerta brustet tiger, Hoppet mot jorden skådar med tårskymd blick.

Lif, så tomt, af kärlekens ljus ej närdt! Dig jag pröfvat, smärtor du ägde blott; Dig mitt hjerta kallt föraktar, Glad jag åt döden skänker din gåfva nu.

Kanske, kanske anden befriad se'n Irra får, lik vinden, med fröjd igen Kring i fordna sällhetslunder, Störd utaf längtan ej mer och ej af strid.

Tgn.

Vid Lützen. (Augusti 1843).

Jag stod en morgongryning uppå Lützens fält: Med vemodsblick jag såg åt fjerran hän, Hur fältet svallade i sakta vågor bort. Jag såg hur gräs och blommor logo nu, Der förr flöt blod. Jag såg med ovänd blick Och sjönk i dunkla tankar. -- Och himlahvalfvet grydde knappast änn', Ej fläkten vaknat änn', och siskan ej, Ett löf ej rördes änn' och allt var tyst; -- Då var så underbart det för min håg, Jag såg en blick ur hvarje blommas kalk, Som om den talte, och en hviskning gick, Som utaf anderöster, genom rymden. Hvad var det? Jo, en brödra-helsning, tyst, Utaf de Finlands män, som förr en gång Sitt blod här gjutit för en annans väl, Sitt hjertblod gjutit på en Herres bud, Till dennes ära inför efterverlden, Men sjelf att glömmas blott af häfdens röst.

Då darrade en sträng uti mitt bröst, Ej förr berörd, och klang med okänd ton, En hoppets sträng, en ljuflig frihetston; Och bröstet häfde sig och stolt min blod Flöt lätt och frisk i mina ådror hän. -- Jag tänkte då: När skall i fröjd en gång, När skall väl solen höja sig en gång I edert kulna land och sprida ljus Och jubel i de gömda, dunkla dalar?

När så jag tänkte, just från österns rand I glans gick solen upp och spred sitt sken; Och hvarje blomma slog sitt öga upp Och tåren skakade utur sin blick, Och siskan jublande mot höjden flög; -- Jag föll på mina knän och bad till Gud.

H. K.

Alhambra.

Darrande månens strålar sväfva, Stilla, kring Darro-dalens lunder, Och der fjerran i Xenils vågor Bada sin himmelska blekhet.

Hvita Vegas doftande slätter Glänsa i nattens magiska skönhet; Högt upp i skyn ses Sierra Nevadas Silfver svalkande glimma.

Och ur lundernas milda dunkel, Från balkongernas balustrader, Klinga Guitarrers ljud i natten, Kärlekens smäktande toner.

Eller vid Darros silfverflöden, I Alamedas poppelskuggor, Sväfva i sprittande, yr Fandango Andalusiska tärnor.

Dock allt tystnar! -- Och lugnt Granadas Mäktiga dômer och klostrens spiror Och palatsernas pelarrader Drömma i månens skimmer.

Allt är så tyst! -- Och blott der dalens Tjusning höjes och Generalifes Kullar glänsa klingar den vakna Tonen af näktergalen.

Säg är ej natten ljuf? -- Dock klagar Sörjande sångarn i himmelska natten; Hör! så tala dess vemodstoner Stilla ur lundens dunkel:

"Hvar är El Ghalib? Hvar är segrarn? Slumra hans ögons blixtrar endast? Slumrar hvar klingas ljusa flamma, Då ej ett dån stör Alhambra?

Hvar döljs o! Lindaraxa din tjusning, Då ej ett löf i din trädgård prasslar, Då en ton från terassen ej sväfvar Lockad från lutans strängar?

Hvar? -- Ej ett ljud från Alhambra svarar. Borta! de äro -- för evigt borta! Blott, som bleka, irrande andar, Söka de änn' dig Alhambra.

Månens trollsken leker, som fordom, Ljuft omkring dina myrtenparker; Ack! men salarnas tystnad sörjer Spanias flyktade storhet.

Lutande ler du änn' från kullen, Skön af ditt minnes dröjande skönhet; Ensam skalden i nattens timme Sjunger ditt sorgsna öde".

Tonen tystnar, lundarne skälfva, Sångarn smyger till ro bland löfven, Mild en fläkt genom natten suckar, -- Blek står Alhambra på kullen.

Q.

Fröjd och Sällhet.

Fröjd och sällhet! svaga gudamakter, Som beherrsken dårars veka ätt! Stigen ned från edra himlatrakter, Att engång jag skåda må er rätt.

Fallna englar ären j dock båda, Se, mot mitt, ert öga brinner matt! Är för svagt att ljusets ursol skåda, Och för svagt att bryta jordens natt.

Hvartill sällhet, dina vackra vingar? Upp långt ofvan detta ljusa blå, Dit min tankes starka örn sig svingar, Bära dessa vingar ej ändå!

Lik en fjäril yrande du ströfvar, Der du möts af blommans prakt och doft, Och i tanklös flygtighet du öfvar Vingen, prydd af ett förföriskt stoft.

Fröjd, släck ut din facklas dunkla flamma! Som mitt hjertas varma lågor -- så, Som min kärleks himlaburna flamma, Värmer ej din facklas eld ändå!