Part 1
LÄRKAN
Poetisk Kalender
1845. HELSINGFORS I. Semelii arfvingar. Wasenii & Co. förlag.
Imprimatur: G. Rein.
Innehåll.
F. B. Ljud i Stormen PAG. 1. Tviflaren " 34. I farans stund " 60. Frågor " 78. Fröjd och Sällhet " 89.
H. K. Vallflickan " 11. Skola de knoppar spricka? " 22. Vid Lützen " 84. Qvällens frid " 97. Vaggsång " 104.
--kk-- Till Savolax " 91.
L--rt. Sång i Natten " 16. Stålbruden " 20. En nyårs dag " 42. Aftonen " 57. Vid en springbrunn " 74. Utsigt från Ulricasborg " 101.
--a--n. O, låt mig blifva källan lik! " 50.
Nvr. Till de unga utgifvarne af Lärkan " 117. Till en ung Flicka " 119. Grafskrift öfver ett par tofflor " 120. Musiken " 125. Sjuklingen " 127. Morgonhelsning " 129. Gossen " 131. Hennes Kärlek " 133. Vid ett spädt Barns graf " 135. Till Miss L. " 139. I en Minnesbok " 140.
Q. Lärkan " VII. Morgonrodnadens Sång " 6. Vårkänslor " 18. Blomsterklagan " 26. Suomis-Sång " 32. Flickan i Skogen " 44. Skaldens Klagan " 54. Min vän " 64. Vid en Sofvande " 76. Alhambra " 86. Hvar är friden? " 99. Serenad " 105. På Kyrkogården " 109. Natt Fantasie " 115.
Rbg. Lurendrejaren " 143.
Tgn. Serenad " 14. Sista gången änn'! " 24. Suck " 46. Nej, jag kommer ej i morgon! " 62. Enslingens Sång " 81. Den svarta Taflan " 107.
T*** Zigenarflickan " 27. Vin och kärlek " 52. Finlands Sångmö " 95.
Zt. I Kejsarinnans slup " 39. Ynglingens val " 72. I folkvisans tonart " 112.
** Granen " 9. Våren är när " 30. Från Bessarabien " 48. Wolska redutten " 66.
Lärkan.
Säg! hvi lyfte du så tidigt vingen Öfver hafvets våg? Hvarför flög du hit, ännu då ingen Väntade ditt tåg?
Kall är jorden -- solen knappt dess slöja Ännu smultit har; Under skogens nakna grenar dröja Drifvorna änn' qvar.
Glädtigt, ser jag dock hur' du dig svingar Uti rymdens blå; Och en sång, som till mitt öra klingar, Tyckes tala så:
"Bannas ej att jag så tidigt längtar, Båda vårens dag; Att min fröjd sig ständigt yppa trängtar Uti toners slag.
Grön är tufvan -- mer jag ej behöfver För min lefnadsro; Och en skymt af himlens blå deröfver För min kärlekstro.
Ljuft del är att uti rymden gunga, Då man vingar har; Skönt! så skönt det är att kunna sjunga Uti vårens dar."
Sjung! då lilla -- flyg att våren buda Med din späda röst; Kanske hörs ett vänligt gensvar ljuda Uti något bröst.
Q.
Ljud i Stormen.
Det gamla Roma störtade tillsamman, Dess stolta tempel brunno ned till grus; Men lik en Phoenix steg ur offerflamman En annan verld, flög christendomens ljus, Och gjorde klart hvad hednisk konst förvirrat, Och gjöt sin milda stråle i den natt, Der menskligheten sedan sekler irrat Och efter lifvets gåta sökt sig matt. På Golgatha led Christus dödens smärta Och än engång slog verldens frusna hjerta!
Ett annat Roma nu ur gruset stiger Med nya tempel uti andens verld, Och på en hedniskt smyckad altarhärd Åt nya gudar tiden offer viger. Och tanken kläder sig i herrskarskrud, Till strid han kallar sina legioner, Och svänger spiran öfver millioner, Och yfs när slafvar kalla honom gud. Nej, än en gång, o Roma, skall du falla; Af egen storhet krossad skall du falla!
En smädad kärlek skall ånyo blöda, Och med sitt qval försona andens verld, Och höja sig på nytt ifrån de döda, Med evig kraft till salig himmelsfärd, Och teckna svaren uppå andens frågor I hjertats djup med rena stjernelågor.
Ja, kärlek, kärlek skall vår lösen bli', Och teckna svaren uppå andens frågor! Men meningsstormar grumla lifvets vågor, Att inga stjernor spegla sig deri. Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden Lik Orleanska jungfrun fram skall stå, Och svinga hänförd jublande i striden En oriflamme med fridens liljor på. Det gamlas välde undergången nära Skall se med misstro hennes svärmeri, Och kanske tveka, men dock hänförd bli', Och kämpa sig till seger och till ära.
Du unga tid! tag skölden fram och glafven, En mäktig röst ur fjerran kallar dig. Ditt bröst med korsets dyra tecken vig, Och hasta att befria helga grafven! Den helga graf, der kärlekens idée Af verlden misskänd och föraktad fryser, Och tidens Islamstro hvälft sin mosquée, Hvars dôme af tviflets bleka halfmån lyser.
Låt riddartidens kraft, dess sköna lära Om kärlek, tapperhet och dygd och ära Ånyo lefva upp i andens verld! Och skulle än ur striden för det sanna Du bära blott ett blodigt svärd Och dödens liljekrans kring bleknad panna, Så lyssna glad till dessa toners gång, Som dig förkunna att man seger vunnit, Och sof i frid. -- Din blod ej fåfängt runnit, Ej rosor vattnat blott för skaldens sång!
Men se, en dämon vildt sitt gissel svänger Kring böjda skuldran af en slafvisk verld, Och dyster oro för dess blickar hänger Sitt kalla töcken, sitt Damokles-svärd. Lik fordom David kom med frid du unga, Du varma tid och höj din starka röst! Din harpa stäm; till hvila skall du sjunga Det mörka qvalet uti Sauls bröst. Som fordom David mot de Philistéer Med andans kraft i härnad skall du gå, Till jorden sjelfviskhetens Goliath slå, Och hugga ned barbariska idéer! Men när den gamle Saul tar sitt spjut, Och det förtviflad mot ditt hjerta kastar, En makt från höjden till ditt bistånd hastar, Och genom kärlek segrar du till slut.
När under natten, så oss Skriften säger, Vid Sauls bädd den ädle David stod, Han ville ej sin hätske oväns blod, Men bägarn tog och spjutet från hans läger; Och Saul vaknad skådar David stå På afstånd lugnt föraktande hans hopar: Välsignad vare du, min son! han ropar, Du skall det göra, skall det genomgå. Så vill det ädla segra öfver alla De onda makterna i andens verld, Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla, Som Saul falla på sitt eget svärd!
Allt mörkt och dystert skall engång förjagas, Och slöjan lyftas af, som verlden bär, En fridens tid, en ljusets morgon dagas, Så skön och frisk som vårens morgon är; En nyfödd sol från blåa fästet lysa På tidens klara spegelbölja ner, Och intet enda menskohjerta frysa, Ett öga ej i mörker famla mer; Och kärleken sin makt skall återtaga, En känsla lifva verlden och en röst, Och friheten, som verlden trott en saga, Skall trycka menskligheten till sitt bröst!
F. B.
Morgonrodnadens Sång.
När tyst i skyn, Vid Österns bryn, På lätta moln jag seglar; Och rosor strör Der natten dör Och böljans lugn mig speglar;
Då slumrar ljuf Den jord ännu Och sött hvar blomma hvilar; Och ingen fläkt, Ur dalen väckt, I skogens famn änn' ilar.
Då går jag lätt Med tysta fjät Och lyss vid jordens läger; Och hviskar öm En rosendröm Och åt den hulda säger:
"Snart kommer Han Sin ljusa ban, Mot dig sin strålfamn sträcker; Och tycker att Ej mer' är natt Och med en kyss dig väcker."
Så hviskar jag. Ett andedrag Af sällhet blott mig svarar; Så är det slut Med min minut, Den blomsterstund jag varar.
O! sälla lott Att lefva blott För hvad man skönast skådat; Att offer bli, Men vissna i Det ljus man förebådat.
Q.
Granen.
När kylig vind igenom rymden far Och hösten, mördande, naturen härjar; Står granen trotsande i skogen qvar, Och änn' sin vårskrud undan stormen bärgar.
Ej darrar den vid höstens öppna graf, Och inga tårar den som blomstren gjuter; Den står, som klippan i det vreda haf, När böljan henne i sitt famntag sluter.
När vinterns svepning höljer haf och jord Och lifvet i naturens pulsar lyktat, Står granen alvarsam i skendöd nord, Ett minne likt, som undan glömskan flyktat.
Så står med styrka också mannen tryggt, Fast ödets stormar omkring honom rasa; Fast allt, hvarpå han sin förhoppning byggt Går under, likt ett skepp, i stormens fasa.
**
Vallflickan.
Tidig är morgonen än, Fläkten så lätt öfver lunderna går, Än han ej gått, min vän, Än jag ej röjer hans spår; Gräset på stigen än daggbestänkt står, Ingen har trampat än Dess glittrande tår! -- Snart skall han väl komma Snart skall han väl gå Till sveden derborta vid skogen! --
Lilla hastande sorlande bäck, Du som här öfver stigen dansar, Du som glittrande vaggar din bölja så täck För att leka bland ängens kransar, -- Snart skall han väl komma -- Då snabb må du hasta ditt tåg Och höja i glädje din glittrande våg, När han kommer!
Hvita doftande hägg och J små Lätta siskor i trädens toppar, Och du vind, som i lunden går susande så, Och J fjärlar kring blomstrens knoppar, -- Snart tör han väl komma -- Då sjungen J lärkor i höjd, Då doften J häggar och nicken i fröjd, När han kommer!
Klara stråle, som just stiger opp, Du, som gullbeströr molnens kanter, Du, som skimrar i böljan, i lundernas topp, Du, som klänger på bergens branter, -- Ej länge han dröjer -- Din skäraste rodnad, mest huld För honom då spar, och ditt vakraste guld, När han kommer!
Är du glad, o du sorlande bäck, Och du lam, som på ängen leker, Är du glad lilla blomma, så leende, täck, Då dig fjärilens vinge smeker? -- -- Han kommer, han kommer! -- Du björk, som vid stigen der står Och kastar din skugga på ängen, När under din krona han går, Då böj dina hängen, Hviska stilla, Susa sakta, Hviska en helsning från mig När han kommer! --
H. K.
Serenad.
Milda toner klingen Stilla i nattens frid! Ljusa drömmar svingen Ned till min Engel blid! Måne i skyars vind, Stjerna på molnets rand, Smeken den huldas kind, Kyssen dess läppars brand! Att hon slumrar ljuft vid min harpas slag.
Dunkla sommarnatten Sväfvat ur skogen nyss: Tyst kring land och vatten Bleknade solens kyss. Men o min Engel ljuf! Men dig mitt hjertas brud Kysser min själ ännu, Klingar min harpas ljud, Att du drömmer ljuft om din kärleks dag!
Tgn.
Sång i Natten (Från fjerran.)
Der ute det stormar I rasande strid. Men här uti lugnet Min tanke har frid.
Den ilar med stormen Till hemmet, till Nord, Och bär dit en helsning Från främmande jord.
Vind! rasa; mot fönstren Vräk yrande snö; Du natt i ditt mörker Låt stjernorna dö.
Jag sitter och leker Vid midnatt ändå Med minnets blå blommor, De leende, små.
Dig! minne jag helgar Min nattliga sång; Led hopp mig till hemmet, Till norden engång!
L--rt.
Vår-Känslor.
Ja! dig natur, all skönhets helga moder, Jag tacksamt åter egna vill min röst; Du gjuter lif i lunder, sjöar, floder, O! gjut en gnista ock uti mitt bröst; Bland ljufva drömmar vill jag henne amma, Tills klar hon strålar upp i sångens flamma.
Ja! dig jag sjunga vill, min älskarinna, Min barndoms brud, min längtans första mål; Du evigt unga -- o! må allt försvinna, Du är dig lik, din kärlek gräns ej tål; Må allt bli mörkt -- jag flyr till dig, ditt hjerta, Det klappar varmt i glädje som i smärta.
Hur' väl jag känner dig, hur' sköna stunder Jag drömt hos dig -- hur' mången gyllne syn; Du lärt mig älska dessa tusen under, Du lät mig se en Fader ofvan skyn; Välkommen då! -- Glad vill till dig jag ila, Och i din famn bland doft och sånger hvila.
Ja! sjunga vill jag nu; allt ler, allt andas Ju sång och glädje blott; -- hvart sakta sus, Hvar liten fläkt i ljufva toner blandas; Allt strålar endast skönhet, lif och ljus; Ja nu är vår, nu vill jag njuta, drömma, Och uti sången jordens smärta glömma.
Q.
Stålbruden.
Jag har en brud -- en brud i lif och död, En stålklädd mö, som blir mig evigt trogen; Hon är min vän, hon är mitt säkra stöd, När glädjen ler, när hämndens stund är mogen. Mig öfverger hon ej -- hon städse går Invid min sida, likt en skyddarinna; Mot fiendskap och våld jag tryggad står, Hon sviker ej, då krigets åskor brinna. När skönheten, när helsans friska ros På verldslig fästmös kinder, flyktig bleknar; När dess behag och ungdom flyr sin kos, Och lifvets usla stjelk, förvissnad, veknar; -- Då är, o stålbrud, högre änn' din glans, Och lifvets sol uti ditt klara öga Sig speglar gladt, -- och upp till hjeltedans Dig bjuda ärans Gudar från det höga. Hell Dig! du stålmö, -- slumra trygg och lugn I morgondrömmar vid min venstra sida; -- För mången, ej för mig, du synes tung, Der tyst du vaggar i din blanka slida. Dag kommer! -- Vid kanoners muntra sång, Till häst med mig du ibland krutmoln ilar, Och barmen modigt blottar på engång, Och ögat sänder blixtens skarpa pilar; -- Hvem tjuses ej deraf? -- Hvem ser ej då Med köld på jordens känsloömma tärnor, Der smäktande i lunderna de gå, Att höra foglars sång, se nattens stjernor. -- Min sång jag helgar dig, du sköna mö, Du trogna, ljusa stålbrud vid min sida! Med dig jag lefva vill, med dig ock dö, -- Oss stridens Gud engång skall sammanviga.
L--rt.
Skola de knoppar spricka?
Strålande sol, som högt uppå fästet tågar, Herrskande blickar ner öfver berg och dal, Skimrande blommor du uppå fältet skådar, Leende knoppar spira i tusental.
Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa, Skola de mogna, blifva till frukt och frö; Lefva de blott att vandrarens öga tjusa, Tjusa en stund och falla i stoft och dö?
Så för hvar morgon, du dig ur Östern höjer, Tusende drömmar sväfva i hjertat opp; Tusende känslor, vaknade nyss, du röjer, Tusende tankar spira och skjuta knopp.
Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa, Skola de mogna, blifva till frukt och frö; Lefva de blott att vandrarens öga tjusa, Tjusa en stund och falla i stoft och dö?
H. K.
Sista gången änn'!
Mins du månskensnatten änn'? Månens ljusblick, mins du den, Då du blef mitt hjertas vän? Fläkten susade i natten, Dimman svann från land och vatten, Jorden doftade i natten; Mins du månskensnatten änn'?
Mins du ljuft hur af min arm Säll du slöts emot min barm? Mins du famnen änn' så varm? Lockomskuggad panna böjde Mot mitt bröst du; -- blicken höjde, -- Öga uti öga dröjde; Mins du famnen änn' så varm?
Tänk på glömda vännen änn'; Hulda, ljufva blif igen, Blif din varme ynglings vän! Unna honom änn' ett möte Der i poppellundens sköte, Kom din gosse kom till möte, Flicka, sista gängen änn'!
Tgn.
Blomsterklagan.
Vårens ljumma vind Smeker knoppens kind, Dock i eldig fart Bort den ilar snart!
Sommarns fjäril varm Kysser blommans barm, Ack! men innan kort Flyr han åter bort!
Gosse! huru väl Känner jag din själ: Vindens, fjärilns lott; Jag har minnets blott!
Q.
Zigenarflickan.
Solens sista stråle flammar, Snart skall skymning jorden hölja; Mörka spegla trädens stammar Sig i flodens lugna bölja. Öfver skogens toppar blicka Purpurmoln vid himlaranden, Och en ung Zigenarflicka Sjunger klagande vid stranden.
Hyn är mörk, men yppigt glöda Rosor dock på bruna kinder; Svarta lockars natt det röda Silkesnätet sammanbinder. Barmen är en blomstertufva, Hennes vext, en liljestängels; Läppen lik en mognad drufva, -- Blicken som en fallen engels.
Hennes drägt af glädjen lånad, Vexlar rikt i färger bjerta, Men ur ögat blickar trånad Och i stämman darrar smärta. Sången klingar mellan träden, Sväfvar öfver flodens vatten, Vild som vindens suck på heden, Ljuf, som forsens svall om natten.
Kanske när sig sorgen sänker Kring din själ, i hjertat vaknad, På din barndomsfröjd du tänker, På dess flydda ro, med saknad. Oskuldsvåren rosenfärgad Bleknat, alltför snart förfluten, Lemnande din himmel härjad, Lifvets skönsta blomma bruten.
Nyckfullt skiftar ödets vilja, Outgrundlig, jordens lotter: Snöhvit strålar steppens lilja, Fallen gråter steppens dotter. Men din bild, den vill jag gömma, Dyrbar för mitt minne vorden; Aldrig, aldrig skall jag glömma Hvad jag skönast sett på jorden.
T***.
Våren är när.
Vindarne susa, Ljumma och friska, Bäckarne sorla och himlen är blå; Frihet och glädje Klingar i rymden, Ljufliga sånger från foglarne små.
Ack! hvad jag längtar Åter att helsa, Grönskande jord, dina blommor en dag! Glad skall jag sitta Ensam vid stranden, Lyssnande stilla till vågornas slag. Dröj icke längre Ljufliga vårdag, -- Kom med din värme, med kärlek och sång! Väck ur sin dvala Slumrande hjertat, -- Ack! låt det vakna till lifvet engång!
**
Suomis-Sång.
Hör, hur' herrlig sången skallar Mellan Wäinös runohallar: Det är Suomis sång! Hör de höga furor susa, Hör de djupa strömmar brusa: Det är Suomis sång!
Se! bland drifvor högt vid polen Strålar klar midsommarsolen: Det är Suomis sång! Se! på himlens mörka båga Nattens norrskensflammor låga: Det är Suomis sång!
Och de väna, blyga dalar, Der en bäck bland blomstren talar: Det är Suomis sång! Och de skogbekrönta fjellar, Ekande i stjerneqvällar: Det är Suomis sång!
Öfverallt en röst oss bjuder, Öfverallt en stämma ljuder: Det är Suomis sång! Broder, äger du ett hjerta, I dess tjusning, i dess smärta, Hör blott Suomis sång!
Q.
Tviflaren. Fragment.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Så gick han sakta bort ur menskohvimlet Och kom till hafvets strand, emot hvars klippor, Af stormen jagad, vågen skumhöljd flög Och krossade sin hvita barm och dog. Och hvar en bölja dog, der steg en ande Förlossad upp på tunga suckars vingar -- Han stod och såg mot ändlös rymd, han såg Hur solens gyllne klot bland slitna skyar Gick ned i blod, sjelf blodig, lik ett hjerta, Som slutat striden förr än lifvets storm Sig lagt till ro. -- Då vidgar sig hans bröst. Den bundne stormen i hans själ får vingar, Han talar -- -- -- Solen, stormen, hafvet, klippan, De voro vittnen till den fallnes ord: -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- "Förnuft, förnuft! du mördar dina tvifvel, Och tvår din hand i deras offerblod, Och detta -- detta kallar du för kärlek! -- Så famlar anden -- Skuggor, dimmor, mörker! -- Nej, nej, o nej! det finnes ingen tro! -- En gissning blott är menskans hela kunskap, Och lika litet som den blinde kan Bli skicklig bågskytt, lika litet når Ett enda sträfvande sitt tänkta syfte -- En stockblind Höder menskosjälen är, Och Loke, slumpen, ödet, satan rigtar Dess pil, att den i sjelfva hjertat far Utaf den Balder, som dess andakt tillber -- De säga: tro! -- Dock, tro -- och ej begripa? -- O nej! i skapelsen finns intet, intet, Som ej engång skall klart i dagen läggas, Så enkelt synas som att två och två är fyra. -- Den urprincip, på hvilken nu All vishet lastar, det som den ej mägtar På egna skullror bära, skall med tiden Sitt välde, stödt på mörkrets skuggfantomer, Förlora. -- Ja! som lugna källkristallen Uti sitt sköte sluter himlahvalfvet Med all dess prakt och med dess alla stjernor, Skall menskosjälen äfven engång klar Den högsta vishet ofördunklad famna, Och mäktigt känna, att hvad förr han sökte Bakom en diktad slöja utaf moln, Hon bär inom sig sjelf, att sjelf hon är Den kraft som verldars millioner ordnar, Med makt att styra ödet med sitt bud; Att sjelf hon är det enda, högsta, -- Gud -- Men långsamt skrider all förädling! Se, detta hår, som från mitt hufvud faller, Hvi föll det? -- Bort det flög, -- måhända, Att snärja in sig i det fina urverk Af händelser, dem tanken flygtigt ordnat, Och hämmande det blinda öde bli, Hvarpå så många tusen andra hänga. -- Förr'n menskan hunnit ödets irrgång lära, -- En svårlärd kunskap -- förr'n hon mägtar leda Naturens krafter, och dess mål bestämma, Skall hon ej veta, och ej kunna tro. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- En ofrivillig vördnad för den stora Och höga kraft, hvars frö i själen gror, Men, utaf brist på värme och på ljus, Sitt hjertblod ej i dagen mägtar skjuta, Sig tränger aningslik på själen, anden: Och denna aning om hvad stort hon kan, Och detta tvifvel på sin egen höghet, Dem kläder menniskan i ljusets skrud Och faller ned och tillber såsom Gud -- Men hjertats längtan att sin storhet njuta, Den dunkla fruktan att, ett lumpet stoft, I verldens chaos åter mörk försvinna, De skapa menniskornas evighet" -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Mot hafvets djup han sänkte mörka blicken, Men vågen suckade och steg och sjönk, Han såg mot himlen opp, af samma makter Förföljda såg han molnen kämpa, fly -- Då känner han hur kring hans bröst, som bäfvar, Två veka armar smidigt linda sig, Ett hjerta känns emot hans eget klappa. "Du här?" han säger, och sitt sköna rof, Den veka liljan, darrande i stormen, Han sluter eldigt uti starka armar.
"Ännu jag älska kan! Fast jord och himlar Och hafvets afgrund evigt gäcka mig; Fast denna Gud, hvars sköna dikt jag trodde, Hvars höga allmakt allt försona skulle, Ej mera på sin egen allmakt tror; Fast hvarje bubbla har sin egen himmel, Och hvarje himmel är en flyktig dikt -- -- -- -- Likväl jag älskar -- en förtviflans kärlek, Som icke frågar hvarför? -- Ve, o ve! Med delta hvarför flög min tro, min dufva, Ur själens ark -- och kom ej mer igen. Min tro, mitt allt, mitt lif du är o flicka! Och dock! -- Om blott på en af dessa frågor, Som anden gjort, jag finge svar, -- lik stormen, Som bryter blomman, kastar henne bort Och känner hvarken smärta eller fröjd, Jag skulle offra dig, mitt allt, min kärlek Åt vreda makter, skulle slunga dig I dessa böljors spöklikt hvita armar, Se hvarest afgrund slukar dig och -- le." -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
F. B.