Part 2

Vad är det som klingar på kyrkogården: Min egen! Min älskade! vem är det som ropar i dimman? Det är krigarens hustru som ilar emot sin man. Där hänger Gudsmoders bild på ett bländvitt kors med Jesusbarnet, och vinden vaggar syrenen av och an på den färska graven. Och i sin vita bruddräkt hon sover lugnt, sitt barn på armen. Vad är din panna så färglös och blek, du unga kvinna? Vad är din hand så sorglös och lätt, du väna kvinna? Dina svarta lockar smeker ingen mer, dina svarta lockar, och dina fötter i tunna sidenskor, de känna intet. Du flydde längre bort än där månen står i björkens krona, du flydde längre bort än där solen själv, solen skiner. Du tog ditt barn på armen och sprang, så fort du kunde, och alla stjärnor lämnade du, stjärnorna under dig. Där Jesusbarnet sitter i Jungfruns famn, dit har du hunnit och allt vad människohjärtat vinna kan, det har du vunnit. Vad är det som klingar på kyrkogården: Min egen! Min älskade! vem är det som ropar i dimman? Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.

(September 1922)

O HIMMELSKA KLARHET

O himmelska klarhet på barnets panna — dess ängel ser Fadren i himmelen.

Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon är mörker invid den friden som vilar på barnets panna, den himmelska frid.

Och glorian som skiner kring helgonets änne är icke så tydlig och stor som kronan som kröner ett människobarn i späda år.

Och marken och blomstren och stenarna tala till barnet sitt språk, och barnet det svarar och jollrar tillbaka på skapelsens språk.

Och Gud är dold i den minsta blomma och tingen förkunna hans namn. Men människohjärtat som utstötts av Fadren vet icke hur nära han bor.

(September 1922)

HEMKOMST

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa! och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land. Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma. Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig: mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön. Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona, nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam, nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå: en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.

(Oktober 1922)

MÅNEN

Vad allting som är dött är underbart och outsägligt: ett dött blad och en död människa och månens skiva. Och alla blommor veta en hemlighet och skogen den bevarar, det är att månens kretsgång kring vår jord är dödens bana. Och månen spinner sin underbara väv, den blommor älska, och månen spinner sitt sagolika nät kring allt som lever. Och månens skära mejar blommor av i senhöstnätter, och alla blommor vänta på månens kyss i ändlös längtan.

(September 1922)

OKTOBERMORGON

De första flingorna föllo. Där vågorna skrivit sin runskrift i flodbäddens sand vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig: Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma. Och alen som står vid vattnet är alltid densamma. Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympareseder? Och vad har du vunnit? Alls ingenting. På denna mark skola dina fötter träda, här är din trollkrets, från alarnas hängen kommer dig visshet och gåtornas svar. Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel bland träden och stenarna. Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla från dina ögon. All fåfäng visdom kan du akta ringa, ty nu äro tallen och ljungen dina lärare. Tag hit de falska profeterna, de böcker som ljuga, vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål.

(Oktober 1922)

Det finnes ingen som har tid i världen än Gud allena. Och därför komma alla blommor till honom och den sista bland blommor Förgätmigejen ber honom om högre glans i sina blå ögon och myran ber honom om större kraft att fatta strået. Och bina be honom om starkare segersång bland purpurröda rosor. Och Gud är med i alla sammanhang. När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen och katten sin matmor. Det var en stor glädje för dem båda men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman och velat dem denna underbara vänskap i fjorton år.

LANDET SOM ICKE ÄR

Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära. Månen berättar mig i silverne runor om landet som icke är. Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Mitt liv var en het villa. Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit — vägen till landet som icke är. I landet som icke är där går min älskade med gnistrande krona. Vem är min älskade? Natten är mörk och stjärnorna dallra till svar. Vem är min älskade? Vad är hans namn? Himlarna välva sig högre och högre, och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor och vet intet svar. Men ett människobarn är ingenting annat än visshet. Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

ANKOMST TILL HADES

Se här är evighetens strand, här brusar strömmen förbi, och döden spelar i buskarna sin samma entoniga melodi.

Död, varför tystnade du? Vi äro komna långt ifrån och äro hungriga att höra, vi hava aldrig haft en amma som kunnat sjunga såsom du.

Kransen som aldrig smyckat min panna lägger jag tyst till din fot. Du skall visa mig ett underbart land där palmerna höga stå, och där mellan pelarraderna längtans vågor gå.