# Kvinnlighet och erotik II.

## Part 9

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/kvinnlighet-och-erotik-ii-41301/index.md

Denna afton hängde sig Aagot med ovanlig ömhet vid sin mans arm, då de gingo in till sig, men han var förströdd och lade knappt märke till henne. Följande morgon var hon mycket otålig att igen få tala med Alie och gick och knackade på hennes dörr strax hon var uppstigen. Hon visste ej, hvad hon ville säga henne, men hon var så van att rådgöra med henne om allt, att hon, trots den vaknade svartsjukan, ej fann annan utväg än att för henne lätta sitt hjärta i det stora bekymmer, som begynte mer och mer tynga hennes sinne. Då ingen svarade på hennes knackning, öppnade hon dörren och tittade in. Redan utgången! Men hvad -- hennes koffert var ju borta! Med detsamma fick hon ögonen på ett bref, adresseradt till Rikard, som låg framme på bordet. Hon tog det, tvekade ett ögonblick, i det alla hennes instinkter af snäll och väluppfostrad flicka och klanderfri hustru uppreste sig mot den handling, hvartill dock svartsjukan omotståndligt dref henne -- bröt brefvet med darrande händer och läste: Jag reser till Genova och ber dig att lämna mig i fred. Kom ihåg, att intet ger dig rätt att ingripa i mitt lif, men den minsta finkänslighet borde tvärt om förbjuda dig att blanda dig i mina förhållanden och att döma öfver mig. _Jag_ sätter åtminstone blott min egen lycka på spel.

Aagot gick direkt till Rikard och räckte honom brefvet.

Du har läst det? frågade han, sedan han genomögnat det.

Ja.

Och -- hvad -- hvad är ditt intryck?

Att det är godt att hon rest, sade hon och lade armarna på hans axlar. Nu har du bara mig -- men du ska få se, att jag ska bli mycket mer för dig nu, när hon inte alltid står liksom emellan oss och trycker ner mig med sin öfverlägsenhet. Nu ska jag bli allt, allt för dig.

Det grep honom en känsla af pinande tomhet vid dessa ord. Det vore tusen gånger bättre, om hon vore likgiltig som förr -- men att hon nu, i detta ögonblick, kom och liksom begärde ömhet af honom -- att det vaknat hos henne en önskan att blifva mer för honom än förut just nu, då han bittert kände, att hon intet kunde vara, och då hans själ var sårad till döds af Alies grymhet, det var för mycket.

Låt oss framför allt inte bli sentimentala, sade han. Du har varit för mig allt hvad jag begärt och önskat.

Och han vände sig bort och lämnade henne.

X.

Tåget närmade sig Genova och den entusiasm, som hittills hållit Alie uppe, började sjunka. Om han dock, när allt kom omkring, icke skulle bli glad att se henne! Kanske skulle hon genom sin ankomst blott sätta honom i svårigheter.

Hon tröstade sig med tanken, att hon endast kom för att hindra duellen. Denna fara en gång afböjd, kunde hon ju strax lämna honom igen.

Hon tog en droska och for till det hotell, där hon förut bott med Aagot och Rikard, och där man kände igen henne. Hon öfverlade med sig själf, om hon genast borde sända bud till Serra och säga, att hon var kommen, men en obestämd oro för att han då ännu en gång skulle kunna motsätta sig hennes plan kom henne att besluta sig för att handla på egen hand. Han skulle öfverraskas med att finna henne redan inflyttad hos hans tant, innan han visste någonting.

Följande morgon vid 11-tiden begaf hon sig alltså till Via Nuova, denna trånga, mörka gata, där hvarje hus är ett museum, hvarje portal ett konstverk, hvarje gård ett arkitektoniskt praktstycke, och där tvärs igenom gårdarna skymta ständigt blomstrande terrasser med utsikter öfver hafvet. Hon kom till Palazzo Serra och gick in med en beklämd känsla af ett oändligt afstånd mellan invånarna här och den lilla obetydliga flickan i sin grå resklädning, som gick att söka en underordnad plats hos en medlem af familjen.

Betjänten vid dörren ville visa henne bort under förklaring att det ej var förevisning i dag. Hon svarade med skygg röst, att hon sökte markisinnan, gaf sitt visitkort och bad betjänten säga att hon var den dam, som markis Andrea rekommenderat markisinnan i somras i Nervi.

Betjänten kom snart tillbaka och införde henne i en stor kall salong med få möbler, marmormosaikgolf och marmorbord samt stela, obekväma divaner. Här fick hon vänta länge, och som hon redan var frusen, när hon kom, då Genovas gator i dag piskades af en häftig nordanvind, som gjorde att man nästan icke kunde komma fram om gatuhörnen, isade henne nu det gamla palatsets kyla så, att rysningar gång på gång gingo igenom henne, och hon fruktade att hon förkylt sig och skulle insjukna. Hu, att ligga sjuk här, det skulle vara förskräckligt! Modet började svika henne. Dessa palats, hvilka synts henne en så härlig tillflyktsort under sommarvärmen, de voro dock egentligen mycket otrefliga att bo i. De hade plötsligt förlorat hela sitt behag för henne. Proportionernas ädelhet, liniernas renhet gladde ej mer hennes öga, hon tänkte, att ett visst litet hemtrefligt rum fyra trappor upp vid en viss gata i Stockholm, öfverfylldt af banala möbler och väl ombonadt mot alla vindar, var dock tiotusen gånger angenämare att lefva lifvet i än detta iskalla palats.

Ändtligen blef hon införd till markisinnan, som satt i ett kabinett med ett slags pall med varma kol under fötterna samt i knäet en liten stenurna med het aska för händerna. Bredvid henne satt en annan medelålders dam, som Alie gissade var den amerikanska sällskapsdamen, som varit hos henne sedan hon blef blind. Båda voro insvepta i schalar och markisinnan hade sammetshatt på hufvudet och pelsmuddar.

Men Alie hann blott kasta en flyktig blick på dem, ty det fanns en annan i rummet, som genast ådrog sig hela hennes uppmärksamhet. Prinsessan Palmi satt där i en låg länstol. Alies hjärta klappade starkt af denna känsla af beundran blandad med svartsjuka, som denna undersköna dam ingaf henne. Ja, ty hon var underbart vacker, hon syntes Alie öfverträffa alla de idealbilder af kvinnlig skönhet, hon sett i gallerierna. Hon var klädd i en morgondräkt af brun sammet, garnerad med pälsbräm. Klädningen var uppdraperad öfver axlarna som på de antika statyerna af romerska matronor och lämnade halsen fri -- en hals af klassisk form, tvärskuren, kraftfull i linierna och med en yppig rundning. Hela gestalten var för öfrigt den äkta romarinnans, hög och fyllig. Håret, det egendomligt rödbruna, Tizianska håret, hängde i en pung i nacken, ögonen, aflånga, stora, rödbruna äfven de, släpande och ändå stråliga, riktade sig kritiskt granskande på Alie, som kände sig egendomligt förringad under denna blick. Hennes skönhetssinne var alltid färdigt att beundra det som var vackert, men här var det på samma gång en stolthet i hållning, en fulländning i toalettens minsta detaljer, något af så utpräglad »grande dame» i hela personligheten, att Alie tyckte sig stå inför ett väsen af annan art än hon själf, och kände sig så imponerad, att hon skulle velat kyssa hennes klädningsfåll, och på samma gång så förödmjukad, att hon velat gråta öfver sin egen ringhet jämförd med den kvinna, med hvilken _han_ var van att lefva i dagligt förtroligt umgänge.

Det är alltså ni, som min nevö talade om, sade markisinnan. Ni ska vara mycket språkskicklig och skulle ha lust att stanna i Italien -- min nevö kände visst egentligen en bror eller kusin till er -- jag vet inte om han har sett er själf -- men era släktingar hade sagt, att de skulle gå in på att lämna er i Italien, om de kunde finna ett godt hem åt er -- var det inte så?

Alie nickade tyst; hon förstod att så borde det låta. Men på samma gång kastade hon en skygg blick på prinsessan, undrande hvad hon tänkte om djärfheten hos den svenska flicka, på hvilken hon varit svartsjuk. Ty att det varit svartsjuka och ej blott fruktan att hennes svåger skulle göra en mesallians, att denna stolta, furstliga skönhet älskade samma man som hon, det hade Alie genast trott sig uppfatta af den blick, hvarmed hon granskade henne.

Markisinnan bad mrs Howard att gifva Alie en bok.

Vill ni göra mig det nöjet att läsa ett litet stycke för mig, sade hon med ett vänligt småleende. Jag vill gärna höra er röst -- och ni har ju inte sagt ett ord ännu.

Hon lät henne pröfva både franska, tyska och engelska.

Det är förvånande, sade hon, ett så godt uttal på alla språk. Det sätter jag särskildt värde på -- jag kan inte tåla, att man rådbråkar ett språk. Och en mycket behaglig röst också, inte sant, Lætizia?

Alie visste dock med sig, att hon ej läst med mycket uttryck, och att hon darrat betydligt på rösten.

Nu vill jag också ha den glädjen se er, fortfor den vänliga markisinnan, ty jag är inte alldeles blind, ser ni -- jag kan ännu se lite på mycket nära håll, gud vare lof. Vill ni inte komma närmare.

Mrs Howard vinkade åt henne att böja sig fram öfver stolen, och markisinnan klappade henne på kinden.

Carina, eh! sade hon. Men så ung! Bara ni kan trifvas med mitt stilla lif.

Alie kände hela denna granskning och utställning af sin person och sina resurser inför den stumt iakttagande prinsessan som en outhärdlig förödmjukelse och var hvarje ögonblick färdig att brista ut i gråt.

Är det således afgjordt? frågade markisinnan. Jag kan bara säga, att jag ska bli mycket glad, om ni vill komma till mig. Vill ni kanske be er kusin -- eller svägerska -- den damen, som ni är med, att komma hit, så ska jag göra upp allt med henne.

Alie förklarade brydd, att hon skilts från de sina i Roma och kommit ensam till Genova.

Ensam! Och hvar bor ni här?

Jag tog in på samma hotell, där jag varit tillsammans med de mina och där de kände mig. Min -- fosterbror var sjuk och därför kunde de inte --

Hon talade ifrigt, kännande instinktivt nödvändigheten att urskulda sig för ett steg, som hon visste här skulle betraktas som mycket opassande.

Ja, kvinnan har ju samma fria ställning i de nordiska länderna som hos oss i Amerika, sade den gamla markisinnan, som också tycktes finna en ursäkt nödvändig inför sin nièce. De ä inte bundna och öfvervakade som här -- Andrea berättade mig flera intressanta exempel härpå.

Nu lät prinsessan för första gången höra sin röst -- en djup, fyllig, rik alt sådan som Alie genast tänkt att denna ståtliga varelse måste hafva, och sade: ja, det där är ju mycket bra, om de unga flickorna också ä uppfostrade så, att de inte missbrukar en sådan frihet.

Alie kände udden i anmärkningen och rodnade starkt.

Jag måste dock för min del säga, fortfor prinsessan, att jag, som ung flicka, inte skulle velat veta af denna frihet, äfven om den erbjudits mig. Jag tycker man är så lycklig, så länge man har någon, som vakar öfver en och vårdar sig om en -- det gör lifvet så torrt och kallt att lefva på eget ansvar.

Ja, det är en så olika uppfattning, inföll markisinnan förmedlande. Men vi förstår hvarandra, signorina mia. Jag hör också till dem, som väckt horrör i Italien genom min själfständighet. Emellertid bör ni dock inte längre bo kvar ensam på hotellet utan hellre flytta hit med detsamma, om ni tror er kunna bli nöjd här. Villkoren --

Låt oss inte tala om det. Jag önskar ett hem här, inte en plats, inföll Alie med häftighet.

Godt, godt, som ni vill.

Men det kan väl inte gå an, invände prinsessan. Min tant skulle då alltid genera sig för att besvära er -- hon önskade en aflönad föreläserska, som hon betalar 100 l. i månaden -- var det inte så, tant?

Alie kände sig öfvertygad om att prinsessan gjorde detta för att gifva henne en underordnad ställning i huset, och hon beslöt att ej låta sig förödmjukas.

Jag har aldrig haft någon aflönad plats och behöfver det inte, sade hon med låg, men fast röst. Men däremot har jag i många år varit hos en äldre dam, som inte är min släkting -- jag har ingen släkt mer, jag har mist alla -- och hos henne tror jag nog att jag vetat att göra mig nyttig utan att önska någon annan lön därför än lite vänlighet och välvilja, som man så väl behöfver, när man är ensam.

Tårarna trängde vid dessa ord ända fram i hennes ögon och stämman blef sväfvande.

Och det ska ni få, var säker på det, sade hjärtligt markisinnan. Herre gud -- kyss mig, barn, -- hon är ju allt för söt. Jag tycker redan jag håller af henne. Och vill du inte ge henne handen, Lætizia, du ska också bli vänlig mot henne, det är jag säker om.

Men den fina, juvelgnistrande hand, som på denna uppmaning räcktes henne, var kall och stel.

Mrs Howard! Vill ni kanske visa signorinan hennes rum. Ni vet -- röda kabinettet och det lilla sofrummet innanför. Vi ska låta sätta in ett skrifbord sedan, så att ni får ett trefligt arbetsrum. Men nu får min kammarjungfru strax följa er till hotellet och taga reda på era saker.

Den amerikanska damen förde henne in i ett stort rum med tillslutna persienner. De hade gått genom ett par korridorer och Alie hade ej lagt märke till väderstrecken, men hon hade nu ett litet hopp, att rummet låg åt sol- och hafssidan. Men nej, hennes följeslagerska öppnade persiennerna på glänt och hon såg intet annat än en mur midt emot. Samma kalla, ödsliga intryck, samma möbeltomhet, som i salongen!

Är ni nöjd? frågade markisinnan, då hon kom tillbaka. Alie böjde stum på hufvudet, under det tårarna stodo henne i halsen.

Jag ska inte öfveranstränga er, fortfor vänligt den gamla. Ni är ung och behöfver naturligtvis lite förströelse. Jag åker ut hvar dag, när det är vackert väder, och då kan ni alltid följa med, när ni vill. Och om ni någon gång har lust att spatsera, så kan ni göra sällskap med mrs Howard, som går i bodar ibland.

Alie försökte att visa sin glädje öfver dessa rikliga tillfällen att komma ut och förströ sig. Hon fick kammarjungfrun med sig och gick till hotellet, och innan hon ännu fått tid att tänka sig in i det, var hela flyttningen gjord, och hon stod i sitt kalla, mörka rum och gned sina händer samt stampade med fötterna, ur stånd att tänka på något annat än att hon frös, frös så som hon aldrig gjort i hela sitt lif. Hon var färdig att brista i gråt, då hon såg på sina händer, sina små, hvita händer, som nu voro svullna och röda. Hon var gridelin i ansiktet och fötterna kändes som blyklumpar. Hon hade sprungit upp och ned i rummet, medan hon sysslade med sin packning, men utan att lyckas värma sig. Sätta sig ned och företaga sig något var ej att tänka på. Och hon föreställde sig hur den vinter skulle bli, som hon nu måste stanna här. Instängd mellan dessa dystra murar, aldrig frihet att gå ut ensam! Kom det öfver henne denna omotståndliga frihetslust, som ibland där hemma brukade drifva henne ut på ändlösa ströftåg uppåt de södra bergen, bort åt Kungsholmen och Djurgården så att hon ofta ej kom hem förr än i mörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att gå med mrs Howard i bodar. Hon med sina oregelbundna, själfsvåldiga vanor, sitt utvecklade själfständighetssinne, hon insnörd i den etikett, som stänger den italienska flickan från lifvet, hon öfvervakad, ledsagad, vaktad, som icke en tioårig skolflicka hemma. Ty hon förstod nog att markisinnan, trots sin amerikanska uppfostran, dock med åren blifvit tillräckligt mycket italienska för att ej mena så mycket med den frihet, hon sade sig vilja uppmuntra.

Och Andrea! Hvad kunde hon väl under dessa förhållanden vara för honom? Kunde de ens någonsin träffas ensamma, skulle hon ens få mottaga honom i sitt rum, få gå ut med honom? Troligtvis aldrig. Så vida hon ej ville se honom i hemlighet, utsätta sig för förödmjukelser, gifva den stolta prinsessan rätt i sina antydningar om en missbrukad frihet. Å, detta var henne det pinsammaste af allt -- att denna kvinna, som hon tyckte stod så högt öfver alla, hon sett, och som _han_ beundrade och höll af som en syster -- att hon skulle se på henne med denna föraktfulla blick, betrakta henne såsom en underordnad person af tvifvelaktig karakter, en simpel löntagerska med anstrykning af äfventyrerska. Hur hon skulle önskat kunnat säga henne i ansiktet: jag skulle kunnat bli prinsessa Palmi liksom du, om jag velat det. Men jag har försmått att begagna min makt öfver honom till att skaffa mig den ställning, som du skulle respekterat, och visste du allt, skulle du kanske ha lite mer aktning för mig.

Hvilken oerhörd dårskap hon hade gjort! En våldsam hemlängtan grep henne. Å, den som nu sutte i soffhörnet vid skymningsbrasan hos den kära gamla, med téköket på bordet och pratande riktigt af hjärtans lust, medan bjällrorna klingade utanför på gatan och snöstormen yrde utan att göra annan verkan än att öka hemkänslan i det varma rummet.

Vid denna tanke kunde hon ej motstå längre; hon brast ut i stormande gråt. Och när hon en gång börjat därmed ville hon aldrig sluta, det var en vällust att få gråta ut riktigt åtminstone!

Hur ensam hon kände sig. Och hur hopplös var hennes sorg! Ty om hon nu följde sin ingifvelse, om hon gick till markisinnan och sade: jag kan inte stanna, jag har fått bref från de mina, att jag behöfs hemma -- det kunde hon ju göra -- och så fort till tåget och tillbaka till Frascati -- om hon också gjorde detta, så visste hon ju, att ingen frid i alla fall fanns för henne i det gamla hemmet. Hon visste ju, att den lycka och trefnad, hon utmålade sig där, var en förfluten lycka. Ty aldrig mer kunde hon sitta med sinneslugn i sitt gamla soffhörn med fötterna uppkrupna och armbågarna på knäna, pratande så där af hjärtans lust, aldrig mer så där öfverdådigt muntert leka och rasa med parfveln, aldrig mer tala förtroligt och fritt med Rikard, medan han låg på rygg på soffan uppe hos dem -- allt det var nu förändradt, Rikard var förälskad i henne och hon hade djupt sårat honom -- Aagots svartsjuka var väckt och därmed var det förhållandet brutet -- och hon själf, framför allt hon själf var så förändrad att hon ej mer hade fotfäste någonstädes. Det var detsamma hvart hon reste, hvar hon lefde -- ingenstädes frid och lugn mer! Ty hennes lif hade fallit ur sitt sammanhang i samma stund som det, som skulle utgjort lifvets högsta lycka och djupaste innehåll hade kommit till henne i en form, som ej tillfredsställde hennes naturs starkaste kraf.

Andrea hade varit ute och kom först hem fram på eftermiddagen. Prinsessan Palmi hade låtit säga att hon önskade få tala med honom, då han kom. Han trädde in till henne med sin vanliga min af älskvärdt galanteri och frågade skämtsamt, hvad hans nådiga svägerska nu hade uppfunnit för en befallning att glädja sin trogne tjänare med.

Men han märkte genast, att hon var starkt upptagen af något, som oroade och misshagade henne.

Jag ville bara fråga dig, om det skett efter öfverenskommelse mellan dig och henne eller om det varit ett infall af henne själf, började hon.

Hvilket? Hvad? Jag begriper inte ett ord.

Ty om det varit en öfverenskommelse mellan er, så vill jag säga, att du inte handlat så lojalt mot mig, som jag är van att vänta af dig. Det är i alla fall i mitt hus hon kommer och jag kan, för min tants skull, inte undgå att ta emot henne hos mig. Jag tycker inte att det hade varit för mycket, om du först hade frågat mig, om jag ville taga emot denna främmande person i familjekretsen.

Hvad i guds namn ska allt detta betyda. Hvem talar du om? utbrast han, häftigt upprörd af den aning, som sade honom hela sammanhanget.

Du vet således verkligen inte af det? Nå, i så fall hade jag rätt i att taga henne för en riktigt intrigant liten äfventyrerska. Så vet då, att din vackra svenska flamma från Nervi nu är installerad hos min tant nästan som dotter i huset.

Andrea visste ej hvad som försiggick inom honom i detta ögonblick. Det var på en gång glädje, triumferande, jublande glädje öfver att hon vågat detta för hans skull och missnöje öfver den obehagliga belägenhet, hvari hon försatt honom. Ty å ena sidan ville han icke kränka sin svägerska och stärka hennes misstankar genom att allt för varmt taga Alies parti, å andra sidan måste han ju dock rättfärdiga henne i prinsessans ögon. Och han förutsåg en hel kedja af svårigheter och förvecklingar, men på samma gång tyckte han, att han ville falla på knä och tacka henne för hvad hon gjort.

Nå -- jag tror du är häpen själf öfver en sådan djärfhet, sade prinsessan, som med sina stora, släpande, guldskimrande ögon betraktade honom, där han gick upp och ned i rummet, talande och gestikulerande för sig själf.

Han tvärstannade och lyfte upp hufvudet med en frågande min, liksom väckt ur en dröm.

Hvad -- djärfhet! -- Han återkom till full besinning och svarade leende: min bästa Lætizia, hvad din fantasi kan skena i väg. Hvad är det nu för märkvärdigt i allt detta? Jag hade i Nervi föreslagit signorinan platsen hos min tant, hon afslog den, och jag fann därför ingen anledning tala med er därom. Nu har hon förmodligen kommit på andra tankar, och den omständigheten, att hon inte meddelat sig med mig härom, tycker jag inte är något så märkvärdigt. Jag hade ju inte vidare med saken att göra, hon har vändt sig direkt till min tant, det var ju i själfva verket det mest passande.

Strax därefter kom Andrea ned till markisinnan, gratulerade henne till att ha funnit hvad hon önskade och åhörde småleende hennes loford öfver den unga flickan.

Det gläder mig, att du tycker om henne, efter det är jag, som hittat på att föreslå det. Hvar är hon -- jag ville gärna göra henne min visit.

Jag ska skicka efter henne.

Nej, förlåt, bästa tant -- börja inte med att behandla henne så! Kom i håg, hon är uppfostrad som en amerikanska -- låter du henne inte ta emot visiter i sitt eget rum, ska hon känna sig riktigt förnärmad.

Nå, som du vill. Hon har fått röda kabinettet till sin salong.

Alie låg ännu på soffan och snyftade, då hon hörde en kort, snabb, lite nervös knackning på sin dörr. Hon kände den så väl. Tårarna tvärstannade och hjärtat stod liksom stilla af väntan. Hon kände som om hon ville kväfvas af en blandad känsla af hopp, lycka, ångest och blygsel -- ja, blygsel, kvinnlig blygsel öfver, att hon varit mer trofast och mer stark än han -- att hon hållit fast, när han velat släppa. Och hon kände, att om han ej visade sig glad öfver, att hon kommit, om han än en gång bad henne resa, så vore hon färdig att springa ut genom fönstret.

Då intet svar kom på hans knackning öppnade han dörren och trädde in. Hon satt till hälften upprätt i soffan och höll ännu näsduken för halfva ansiktet, i det hon dock blickade upp mot dörren.

Han såg i ett ögonblick, att hennes ögon voro svullna af gråt, att hennes hår var i oordning, som då man borrat hufvudet in bland kuddar samt att hon blifvit mager, med något långdraget i ansiktet och halsen, som skadade hennes utseende, men som grep honom djupt och kom liksom en ny lifskälla af ömhet att på ett ögonblick kvälla fram inom honom. Han var med ett språng framme vid soffan, ryckte upp henne och tryckte henne intill sig i ett tätt, andlöst famntag. Hon slöt ögonen och blef länge liggande orörlig på soffan med armarna fast lindade omkring honom och sin mun mot hans under en känsla af att hon vore färdig att dö i en obeskriflig vånda af lycksalighet.

Solen hade gått ner och det hade blifvit skumt i rummet, då de reste sig upp, ännu med armarna om hvarandra, ännu under intrycket af en berusning, som gjorde dem ur stånd att tänka på något annat, än att de nu egde hvarandra helt, att all längtan, all smärta upplösts i en fullkomlig lycka. Under ett omotståndligt behof af luft och rörelse drog han henne med sig ut genom en korridor ut på det platta taket af en lägre afdelning af byggnaden. Här fann hon nu för första gången sedan hon kommit in i palatset den utsikt öfver hafvet, som hon drömt sig. De stodo på en af dessa härliga, öppna loggier, som utgöra den italienska byggnadsstilens största behag; ett stort fajansgolf, omgifvet af ett järnstaket, kring hvilket kamelior och rosor stodo garnerade i full blom, under dem hela staden med alla sina skinande hvita palatser, hamnen med sina hundratals fartyg, hafvet med sin obegränsade horisont, alltsammans glödande med denna varma, plötsligt uppflammande och strax bortdöende rodnad, som följer solnedgången i södern.

Här kändes det ej längre kallt, emedan muren bakom dem skyddade mot vinden, och den röda belysningen öfver alla föremål gaf tvärt om illusionen af full sommarvärme.