Part 8

De fingo två rum vid sidan af hvarandra, men utan någon dörr emellan.

Om signorinan önskar någon hjälp, har hon bara att ringa på den där strängen, sade uppassaren, som gjorde i ordning badet.

Tack, det är bra.

Hon afvisade honom skyndsamt. Skulle hon lämna dörren öppen? Nej, det var bättre att låsa den, eljest kunde någon komma för fort -- man fick bryta upp den sedan.

Det var kallt i det oeldade rummet, och hon hade en frossbrytning, medan hon klädde af sig. Hon tappade på mer varmt vatten, så att det nästan brände henne, när hon sprang i. Hon hade lagt spadettan bredvid sig på badkarets kant och låg nu stilla med slutna ögon, öfverlämnande sig åt de drömmar, som härigenom väcktes -- drömmar om dessa bad i det metallblå hafvet, i solglöden, där först den tjusning fått makt med henne, som skulle sluta med att bränna henne med en känsla af outhärdlig blygsel. Ja, ty det var blott hennes kropp, han hade älskat -- det var blott ett sinnenas rus, alltsammans, nu visste hon det. Och hon ville ej öfverlefva denna förnedring.

I detta ögonblick gaf hon till ett gällt skrik och for upp i sittande ställning. Det var blott en liten sakta knackning på hennes dörr, men den bröt in i hennes drömmars stora tystnad som ett alldeles förfärande, obegripligt buller.

Aagots röst utanför.

Är du färdig än?

Färdig! Jag ligger ännu i badet.

Men då har du ju legat där nästan en timme -- du blir alldeles utmattad på det viset. Stig upp för all del!

Alie kastade en förvirrad blick på spadettan och såg först nu hur illa den lämpade sig för det ändamål, hon tänkt. Och då hon såg på sina kläder, som lågo på stolen, kom en löjlig, prosaisk tanke och förstörde hela hennes stämning. Hennes linne var gammalt och något slitet -- främmande människor skulle komma in och granska hvarje klädesplagg -- när hon skulle göra något sådant, ville hon vara klädd som till brud. En känsla af blygsel öfver sitt omogna infall jagade blodet till hennes hufvud och löste den uppdrifna själsspänningen till en torr verklighetskänsla. Å, hon hade öfverskattat sig själf, hon hade trott sig mer hel, än hon var. Hon hade således ändå inte satt in hela sin själ på detta -- hon skulle nog finna sig i att lefva ändå, med nedsatta fordringar på lifvet och på sig själf.

Hon klädde sig med en känsla af afsky för sig själf och allt omkring sig.

IX.

Rikard, som under hela vistelsen i Italien lefvat i en feberaktig rastlöshet, stigit upp med solen om morgnarna samt varit på språng hela dagarna för att riktigt grundligt studera alla förhållanden och för att finna en afledare för den djupa misstämning, som gnagde honom, ådrog sig härigenom slutligen en släng af den karakteristiska romerska febern, och läkaren tillstyrkt honom att ofördröjligen lämna Roma. Som febern varit mycket häftig och föranledt denna starka nedsättning af krafterna, som vanligtvis en tillfällig sjukdom medför hos kraftiga individer, kunde de ej strax tänka på hemresan, utan slogo sig ned för en fjorton dar i Frascati, där den torra bergsluften hastigt afbröt sjukdomen. Härifrån skulle de sedan, med blott några dagars uppehåll i Venezia, resa direkt hem.

Under dessa stilla, overksamma dagar i det nu alldeles öfvergifna Frascati, hvilket i sitt landtliga lugn ej erbjöd tillfälle till någon företagsamhet eller några förströelser, lade sig en pinsamt betryckt stämning öfver dem alla tre. De gingo där hvar och en med sin hemliga sorg, och ingen af dem kunde lätta sitt hjärta för den andra. Hvilken förändring, sedan den gång de reste ut tillsammans, då de voro så nära förenade, att all deras glädje, alla deras bekymmer voro gemensamma. Brefven hemifrån med underrättelserna om de kära där voro då det förnämsta intresset för dem alla tre och slukades med samma begärlighet af dem alla. Samtalet, då de om morgonen träffades vid kaffebordet, var alltid så lifligt, som hade de ej sett hvarandra på länge, det var alltid så mycket, både nya intryck, gamla minnen och framtidsplaner att tala om, och om det så blott gällde att köpa ett draperi eller en bronsprydnad med till hemmet, var det en angelägenhet, i hvilken de alla tre togo lika liflig del. Och nu! Då de träffades vid måltiderna visste de ej mer, hur de skulle kunna hålla ett samtal i gång, ingen hade något att säga, när de gingo ut sökte de ej hvarandras sällskap utan gingo hvar för sig, om kvällarna sutto Alie och Aagot hvar på sitt rum och Rikard gick ut på sin aftonvandring, utan att fråga dem om de ville följa med. Smärtans oundvikliga ensamhet var öfver dem. Det gick dem, som det så ofta går i lifvet: lyckan förenar, men smärtan söndrar. Mången kan glädjas åt en annans lycka, men ingen kan bära en annans börda.

Man var nu i slutet af oktober och de skrefvo hemifrån Sverige, att det redan fallit snö, att gator och vägar voro upplösta af modd och smuts, att man satt med klistrade innanfönster och kakelugnsbrasa, medan höststormen hven i knutarna och det var skymning hela dagen.

Och här på terrassen utanför hotellet blommade violer och rosor i det fria, i trädgården där bakom kamelior, krysantemum, pelargoner och många andra träd och buskar. Mandarin- och citronträden dignade af halfmogna frukter och buro ännu på samma gång blom, hvilka uppfyllde luften med denna ljufva vällukt, som verkar på sinnet som en lycka, en lifsglädje, innan man ännu hunnit göra sig reda för, hvad det är som stämmer en så angenämt. Och nedanför terrassen utbredde sig den oändliga kampagnan i blånande toner, som i synnerhet vid solnedgången gåfvo full illusion af hafvet och påminde Alie om Via della Circonvallazione i Genova, samt kom henne att bryta ut i gråt vid tanken på, att hon nu för alltid skulle lämna detta land, som hon först betraktat med misstro och kritik, sedan med vaknande, omotståndlig turistbeundran, och som hon nu slutligen lärt att älska såsom en del af sitt eget jag.

Det lilla, småborgerliga hemmet 4 trappor upp vid Strandgatan med sina vindskärmar och sin fotogenlampa under de långa vinterkvällarna, hvilket gömde allt hvad som i så många år varit henne kärt i lifvet, på hvilket afstånd det nu kommit från henne! Hur främmande hon själf blifvit för denna värld! Och hvad hade hon där att göra? Fanns det väl någon där, för hvilken hon var den enda eller ens den första? Om hon aldrig kom tillbaka mer, så skulle visst den gamla mången gång finna aftonen lång i sin ensamhet, Aagot skulle icke ha någon att rådgöra med, när hon ville köpa en ny toalett, och Rikard ingen, som lyssnade så uppmärksamt till honom, när han låg på rygg på soffan och berättade om sina arbeten. Och den lille skulle icke ha någon, som kunde roa honom så bra. Men hvad mer, skulle icke ändå hvar och en af dem, om de kunde, köpa den andres lif med hennes utan tvekan? En främling var hon trots allt ibland dem.

Och nu mer än någonsin förr, när hon skulle sitta där ensam med sitt brännande minne -- ensam med sin olidliga blygselkänsla, som hon aldrig kunde förtro till någon.

Strax efter ankomsten till Frascati hade hon gifvit hela sin förtviflan och bitterhet luft i ett bref till Serra. Han älskade henne icke, hade aldrig älskat henne, hvarför hade han då bedragit henne, hvarför stört hennes lugn, hon var, om icke lycklig, så dock sorglös och frisk till sinnet, då hon lärde känna honom, han hade med afskyvärd konst experimenterat med henne, lekt med henne så länge det roade honom för att sedan, när han såg att det blef allvar hos henne, att hon satte in sitt lif därpå, draga sig tillbaka med en fras. Och han vågade ännu komma och bedja henne att bevara som ett ljuft minne det, som nu för henne blifvit till en oöfvervinnelig skymf.

Och -- hon kunde ej afhålla sig från att tillägga dessa ord, fastän hon blygdes för dem och vämjdes vid sig själf för att hon kunde förnedra sig därtill -- och, skymfen blef ännu större därigenom, att han skref detta till henne från den kvinnas hem, för hvilkens skull han öfvergaf henne.

Hon väntade med en viss dof likgiltighet på hans svar. Det föreföll henne, som kunde ingenting komma henne att lida mer än hon redan gjort, lika litet som några ord från honom nu kunde göra helt igen hvad som var ohjälpligt brustet.

Då svaret kom satt hon vid frukostbordet med Rikard och Aagot. De voro de enda gästerna på hotellet, och uppassaren, som lämnat brefvet, gick strax ut för att hämta en ny rätt, hvarför de blefvo ensamma en stund. Alie blef en skiftning blekare, då hon tog emot brefvet, men hon reste sig ej från sin plats för att rusa in till sig och läsa det i enrum, som hon gjort vid föregående tillfällen, utan bröt det i de andras närvaro med ett visst kallblodigt lugn, sägande sig själf, att hon hade den fattiges mod: gör med mig, hvad ni vill. Jag har intet att förlora.

Men under det hon läste färgades hennes ansikte så småningom af en djup, liffull rodnad och tårar strömmade till hennes ögon -- men icke tårar af smärta utan af en vek, öm rörelse. Hon vände sig nu med flammande kinder till Rikard och yttrade snabbt och andlöst: Jag reser inte mer hem med er. Jag far till Genova och stannar där.

Rikard for upp från stolen och drog henne med sig in i salongen, dit han stängde dörren, lämnande Aagot ensam i matsalen.

Får jag tala med dig! Du reser till Genova. Vill det säga, att Serra bedt dig bli sin hustru?

Nej -- det är icke det -- men jag vill ta plats som föreläserska hos hans tant, markisinnan Serra.

Som föreläserska hos hans tant! Det har han föreslagit dig. Och du inser inte, hvad detta innebär -- hvilken förödmjukelse detta är för dig. Han anser dig inte god nog att bli sin hustru, men det behagar honom att leka kärlek med dig; ja, det tror jag nog, det är inte alltid som en så oskyldig, så vacker -- en flicka med din öfverlägsenhet till -- sådana flickor som du brukar just inte stå en man till buds till en sådan ovärdig lek.

Fy, fy, fy, så styggt du uttolkar det! ropade Alie, som kom i ett nervöst uppror för hvarje gång Rikard med sin allt för ovarsamma hand vidrörde detta ämne. Men du förstår inte kärleken -- du kan inte, med din natur, fatta ett sådant stämningsförhållande som vårt. För dig, med din företagsamhetsanda, är kärleken naturligtvis bara frieri och giftermål -- och sedan den saken väl är ordnad, slår du dig till ro och börjar syssla med annat. Men sådan är inte han. Han kan inte gå så rakt på ett mål. Men han kan i stället älska så, som du inte har en aning om -- med allt det fina och ömma -- alla de där smådragen, som gör lifvet ljuft men som du inte förstår -- det är därför inte värdt att du talar om honom eller dömer om vårt förhållande -- låt du mig handla, som jag tror är bäst -- jag tar ensam ansvaret på mig.

Det kan du inte, ty du är nu alldeles förblindad af din lidelse. Men gudskelof att vi ä i ett land, där det finns medel att ställa en sådan där herre till ansvar för sina handlingar.

Hvad menar du med det?

Jag menar att vi ska duellera -- och inte på lek utan på skarpa allvaret -- helst så, att antingen han eller jag --

Men Rikard då, är du alldeles från dina sinnen. Du skulle vara i stånd till att göra något så vanvettigt, så orimligt. Du skulle vilja riskera att göra mig eller Aagot olyckliga för hela vårt lif. Duellera! Det _kan_ du ju dessutom inte. En svensk officer, som gjorde det, skulle ju vara störtad.

Det bryr jag mig inte om. Jag kan inte längre ta sådana hänsyn -- här gäller det hvad som är viktigare. Jag tar vägen öfver Genova, när vi far härifrån om ett par dar. Du reser under tiden med Aagot direkt till Venezia och där väntar ni på mig.

Det gör jag inte.

Alie! Begriper du då inte, att jag måste försöka allt för att rädda dig. Jag kan inte älska, säger du. Jag har inte den där sydländska vällusten -- det där sinnligt smekande, som tjusat dig -- må vara. Men -- om du hade velat förstå mig för fyra år sedan, så skulle du kanske sett, att jag kan älska långt djupare, långt mer verkligt lidelsefullt än han -- med en manlig trofasthet, som dessa veka sydländingar inte har en aning om. Hör nu och se skillnaden! Han har inte mod att för din skull försaka sin ställning som _grand seigneur_, har inte mod att bryta med sin förnäma släkt, inte mod och kraft att arbeta för dig. Jag däremot, vet du hvad jag kunde varit i stånd att göra för dig, om det varit mig, du fäst dig vid? Jag har en hustru, som jag ännu för några veckor sedan älskade --

Men tyst då, för guds skull, hvad tänker du på!

Ja, det kan inte hjälpas, du ska höra allt. Jag har en ställning, en framtid, förmögenhet, mitt barn, min mor -- allt hvad som kan binda en man både genom känsla och heder och äregirighet -- men allt detta skulle jag kasta på golfvet som den här stolen -- han slängde en stol på golfvet och satte en fot på den -- och trampa på det, om du ville bli min. Jag skulle lämna den militära banan och fly med dig till Amerika, om du ville, och med två tomma händer skulle jag där timra dig ett hus, där du skulle finna ett säkrare skydd, ett ljusare och lyckligare hem än någonsin i din prins' fäderneärfda palats, som blygs att mottaga dig.

Å, Rikard! ropade Alie, darrande af sinnesrörelse. Hvad ska det tjäna till att säga mig allt detta? Du visar mig bara därigenom hur mycket jag älskar Serra. Ty jag kan ju inte annat än se, att det är något sant i hvad du säger -- du är stark och stödjande -- han är svag och tviflande -- han älskar mig inte så helt och han kan inte kämpa för att vinna mig -- allt det inser jag -- och ändå -- när jag hör dig tala -- så dras hela mitt hjärta till honom. Du är så stark, så stridslysten, så handlingskraftig, att du mycket väl kan stå ensam. Men han är vek, tviflande, han hör till dem, som förr skulle kunna ta lifvet af sig af förtviflan än strida för ett mål -- och därför, just därför älskar jag honom dubbelt -- därför att jag har mer mod, mer tro än han och därför att jag kan stödja honom -- styrka honom -- därför att -- ja, till och med för hans fel älskar jag honom -- ja, om han hade bara fel och brister och du bara stora egenskaper -- så skulle jag älska hans fel -- tiotusen gånger mer än dina förtjänster -- förstår du det? Jag älskar honom och det är alldeles fruktlöst, att du talar illa om honom.

Godt, jag ska inte tala -- men jag ska handla i stället. Det är mig icke möjligt att stå med kallt blod och se på, att du sätter dig i en så förnedrande ställning -- begriper du då inte, hvad följden måste bli --

Hvad för en följd? -- Hon såg honom fast i ansiktet.

Ja, om du vill, att jag ska säga det rent ut -- du inbillar dig väl aldrig att en sådan där italienare är mäktig något sådant som en platonisk kärlek -- han må ha spelat den komedin hittills, men var säker att det inte räcker länge, förr än du själf kommer honom så till mötes -- och är du då så säker på din egen styrka?

Låt mig svara för mig själf, utbrast hon och rodnaden flammade åter upp på hennes kinder. Du har inte rätt att tala här -- om du verkligen vore min bror, det vore en annan sak -- men nu -- och efter allt hvad du nyss sagt mig. Du säger, att jag är förblindad af lidelse -- låt vara -- men du själf -- är du mindre förblindad? Hur ska jag kunna fästa vikt vid dina varningar, då jag vet, att du talar i egen sak.

I egen sak! Nej, det gör jag inte. Jag vet alltför väl, att det vore fruktlöst. -- Om jag vore din bror -- skulle du lyssnat till mig då?

Det vet jag inte -- men du kan väl förstå, att du då på ett helt annat sätt skulle kunnat vara mig ett stöd.

Låt mig då vara dig en bror -- jag går in på allt, bara du vill höra på mig. Jag tar tillbaka allt hvad jag sa -- det var galenskap, öfverilning -- gör bara en sak, som jag ber dig om: följ oss hem till mamma och vänta där, får du se, om han kommer och söker upp dig. Eller har du inte ens så mycken tro till hans kärlek, att du törs sätta den på det profvet?

Låt oss inte tala om det mer! sade hon otåligt. Du förstår inte hvarken honom eller mig -- du kan inte döma.

Därmed lämnade hon honom och satte sig att på nytt läsa Serras bref.

Du talar om förnedring -- det är du, som förnedrat hela vårt förhållande genom att framkasta misstankar, som äro ovärdiga dig, skref han. En Beatrice har rätt att plåga den hon älskar med småaktig svartsjuka -- du skulle vara för stolt härtill. Men då du nu en gång velat kasta in denna oskönhet mellan oss -- detta med anklagelser och försvar, som plägar fördärfva hvarje banal kärleksförbindelse -- så vill jag dock säga dig, att mitt förhållande till min svägerska snarare förtjänade din fulla aktning. Jag beundrar henne och jag anser mig skyldig att vara den ömmaste bror för henne -- vill hon taga sig en älskare, så skall jag inte fördöma henne därför -- men att _jag_ aldrig skall intaga denna ställning till henne, det har jag alltid haft klart för mig. Jag tycker inte om stora ord, annars skulle jag säga, att familjebandens helgd är något, som jag djupt respekterar. Min brors hustru kan inte vara något annat för mig än en syster -- men en syster, som jag är mycket hängifven, det medger jag, och som jag inte alls kan fördra att såra. Hon har emellertid ingenting med mitt beslut att göra -- du har icke förstått mig, då du icke insett, att det blott härleder sig af min tviflande natur, min benägenhet att drifva allting till sin spets och att sätta din kärlek på de ytterligaste prof. Besluta nu, hur du vill. Res, och betrakta mig som en låg usling, som bedrar min sjuka bror under hans eget tak och samtidigt förför en oskyldig flicka för att genast öfverge henne -- om det är så, du önskar att minnas den man, du en gång älskat. Jag beklagar, att du råkat ut för en man, som icke kan tillfredsställa dina kraf -- hvarför har du inte hellre älskat din Rikard -- en kraftig och energisk karaktär, en god och trofast natur, helt säkert. Han skulle kunnat göra dig lycklig, under det jag bara duger till att skapa disharmoni omkring mig och med mitt eget tvifvel förgifta allt. När jag är i din närhet, när jag ser och hör dig, tror jag ibland att du skulle kunna befria mig och lösa mig ur detta tillstånd och gifva mig den lifskraft, som fattas mig -- men när jag är skild från dig, komma tviflen tillbaka med tiodubbel styrka, och jag erfar ett slags ursinnigt begär att rifva sönder, sarga, trampa ned alla de frön, ur hvilka min och din lycka skulle kunnat spira upp. Men du tror mig inte, jag analyserar mig själf, lägger mig blott och bar under dina händer på dissektionsbordet -- och du säger: Komedispel. Lögn! Hvad du här visar mig är icke dina verkliga innanmäten. Detta hjärta är icke ditt hjärta, denna hjärna, dessa lungor icke dina. Ditt inre är på helt annat sätt sammansatt -- Buona notte! Som du behagar, då!

Den kväfda smärta och bitterhet och den känsla af egen svaghet, som låg i detta utbrott, var det, som hade gripit Alie så djupt, och som kom nya strängar att röra sig inom henne.

I förening med Rikards anklagelser mot honom, ja, med själfva känslan af Rikards öfverlägsenhet som karaktär framkallade de hos henne något af det bästa och djupaste i hvarje kvinnas kärlek, något af moderlighet. Och hela hennes varelse genombäfvades af den innerlighets- och ömhetskänsla, som kanske har djupare rötter i kvinnans väsende än den blott erotiska lidelsen.

På aftonen stod hon med Aagot på terrassen utanför hotellet och betraktade kampagnan, som utsträckte sig under deras fötter oändlig och hemlighetsfull i månskenet. Längst bort mot horisonten glimmade en ljuscirkel, som tecknade den eviga stadens konturer.

Aagot hade aldrig synnerligt lifligt uttryckt någon förtjusning öfver Italien, och Alie förvånades därför att nu höra henne utbrista: Å, när jag tänker på, att det är sista månskenet här, och att vi snart ska vara hemma igen blir jag helt förtviflad.

Hvad, Aagot, du längtar inte hem. Är det möjligt?

Längtar du hem? frågade Aagot och såg henne oväntadt i ögonen.

Nej. Jag reser inte hem.

Det gör du rätt i. Jag skulle inte heller resa hem, om jag inte måste.

Du, Aagot. Men du har ju din lille gosse, din man, föräldrar, ditt vackra hem, allt.

Och har inte du alldeles detsamma, kanske? Hvad har jag, som inte du har?

Men jag! Jag har helt simpelt ingenting af allt det.

Du vet mycket väl, att du har det alltsammans. Det är alltihop mer ditt än mitt -- alltihop. Gossen, svärmor, också Rikard -- du är mycket mer för dem, än jag. Jag kunde dö och allt skulle gå på samma sätt -- du öfverger oss, och vi vet inte mer, hvad vi ska ta oss till, någon af oss.

Alies egna tankar! Var det möjligt, Aagot, den lyckliga hustrun, modern och dottern, hon kände denna samma tomhet och saknad som hon, den ensamma, utan familj och hem! Samma förtviflade känsla af att icke ha någon, som är allt för en, och som man själf kan vara allt för.

Jag förstår inte, Aagot, hur du kommit på sådana tankar.

Nej, du förstår inte, för du är van att betrakta mig som en själlös docka utan känsla -- så betraktar ni mig alla. Aagot, hon är nöjd med allting -- Aagot, hon är alltid lika glad. Ja, sådan har jag varit. Men jag har lärt och sett åtskilligt på den här resan, som kunde vara bättre att inte ha tänkt på. Svenskarne kan inte älska.

Hvad är det du säger, Aagot. Jag begriper inte, hvad som kommer åt dig i kväll. Månskenet gör dig sentimental.

Vill du kanske påstå, att Rikard kan älska, utbrast Aagot och hennes hvita kinder färgades plötsligt. Har han kanske en enda dag, en enda timme omgifvit mig med en sådan ömhet, ett sådant, obeskrifligt något af -- hvad ska jag säga -- erotik, passion kanske -- jag vet inte hvad -- men så, som Serra varit med dig. Å, tror du inte, att jag sett och känt skillnaden? Rikard och jag ä som två gamla farföräldrar med hvarandra -- men jag är inte längre nöjd med det, jag är ung, jag, som du, jag är också vacker, jag vill också ha något af det där, som är lifvets poesi och lycka.

Ovanan vid att uttrycka sig så varmt framkallade en stark sinnesrörelse hos Aagot. Hon till hälften blygdes öfver sina ord, till hälften berusade sig själf med dem, hennes kinder flammade högröda och hennes ögon glänste, såsom Alie aldrig sett förr.

Men, käraste Aagot, jag tror det är ditt eget fel. Så vidt jag vet, har du heller aldrig visat Rikard någon riktig ömhet.

Nej, det är sant. Jag var uppfostrad i de idéerna af mamma, att kvinnan skulle alltid vara reserverad och aldrig visa sig förälskad; hon skulle vara kylig och kysk, på det sättet skulle hon bättre bevara mannens kärlek. Och så var jag så kylig och så kysk, så rent af motvillig mot alla smekningar och allt lidelsefullt, att Rikard ledsnade på mig -- och nu, när jag tvärt om -- hon fick gråten i halsen och hade svårt att få fram de sista orden -- nu kan jag hela dagen brinna af längtan efter en smekning -- men han -- han vänder mig ryggen och sofver -- eller tänker på något annat.

Nu bröt hon ut i gråt med ansiktet mot Alies axel.

Ja, på det sättet kastar vi kvinnor ofta bort vår lycka, sade Alie. Vi törs inte vara ömma och hängifna -- vi vill bara ha, men inte ge. Aagot! sade hon och lyfte upp den andras hufvud samt såg henne in i ögonen med uttrycket af ett stärkande beslut. Ska vi komma öfverens om att lägga bort den där s. k. kvinnligheten och vara modiga och sanna, Aagot du.

Hur? frågade Aagot och torkade tårarna samt försökte le, redan full af blygsel öfver sitt utbrott.

_Du_ ska låta Rikard se dig såsom jag sett dig nu -- du ska säga honom allt hvad du sagt mig -- och jag tror, att du ska återvinna honom. Jag -- ja, jag vet nog, hvad jag ska göra.

Du reser till Genova?

Ja.

Och han har inte friat till dig?

Nej. Och det behöfs inte häller. Jag ska ge honom hela min kärlek, hela min hängifvenhet -- jag ska vända ut och in på mig för att ge honom hvarje skrymsle af min själ. Men jag ska ingenting begära och inte gå och vara »stolt» och vänta. Gör detsamma, Aagot, jag ber dig, jag ålägger dig. Och gör du det inte, förtjänar du inte att vara lycklig och älskad.