# Kvinnlighet och erotik II.

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/kvinnlighet-och-erotik-ii-41301/index.md

Efter detta skämt kom det som en stillhet öfver dem båda två. Serra begynte åter deklamera verser. Han kunde alla Italiens klassiska skalder utantill och när han icke direkt ville uttala sina egna personliga känslor, gaf han gärna sina stämningar luft i en omskrifning, med andra ord, utan att välja, gripande på måfå bland det, som han mest älskade och beundrade.

Hvarför deklamerar ni aldrig något af er själf? frågade honom Florence.

Nej, för jag tycker bara om att deklamera det, som jag verkligen beundrar. Ja, tro nu inte, att det är af blygsamhet, jag säger så, tillade han skyndsamt. Det är en fras, som jag lärt, och som jag tycker låter bra. Hör på detta, sade han till Alie. Jag har ju berättat er, huru jag dyrkade Leopardi, när jag var ung och svärmisk. Hör nu till sist en liten bit af honom och sedan ska det vara nog.

Han ställde sig framför henne och deklamerade:

Sempre caro mi fu quest'ermo colle, E questa siepe, che da tanta parte Dell' ultimo orizzonte il guardo esclude. Ma sedendo e mirando, interminati Spazi di là da quella, e sovrumani Silenzi, e profondissima quïete Io nel pensier mi fingo; ove per poco Il cor non si spaura. E come il vento Odo stormir tra queste piante, io quello Infinito silenzio a questa voce Vo comparando: e mi sovvien l'eterno, E le morte stagioni, e la presente E viva, e il suon di lei. Così tra questa Immensità s'annega il pensier mio; E il naufragar m'è dolce in questo mare.

(Städse mig kär var denna ensliga kulle och denna häck, som till stor del stänger från blicken den yttersta horisonten. Då jag sitter och skådar, obestämda rymder bortom denna och öfvermänsklig tystnad och en djup, oändlig stillhet inbillningen frammanar; föga fattas att hjärtat bäfvar. Och medan jag vinden hör susa mellan dessa plantor, jämför jag inom mig denna tystnad med denna stämma, och jag tänker på evigheten och de svunna tider och den varande och lefvande och dess röst. Och i denna vida oändlighet drunknar min tanke, och det är mig ljuft förlisa på detta haf.)

De sutto alla tysta, när han slutat. Diktens milda svärmeri och det veka tonfallet hade utöfvat ett visst inflytande äfven på dem, som ej förstodo helt. Den oändliga stillheten, som föresväfvat diktarens fantasi, hade genom ordens och föredragets fulländade konst liksom kommit öfver dem alla och höll dem som i en förtrollning.

Slutligen reste sig dock Aagot med en frågande blick på Rikard.

Klockan är tolf. Ska vi inte ta afsked nu? Vi ska tidigt opp i morgon.

Det blef ett allmänt afskedstagande, hvarvid Serra fick tillfälle att hviska till Alie: Jag kommer och tar afsked af dig i ditt rum senare, när de andra gått till sängs. Vill du?

Alie svarade ej, men det for såsom en darrning igenom henne och hon blef plötsligt helt blek.

Hvem väcker er i morgon bittida? frågade Harriet Aagot.

Å, Rikard vaknar alltid af sig själf.

Jag vaknar också alltid, när någon ska resa, sade Harriet. Jag ska komma och nypa Alie i näsan, medan ni alla sofver. Du sofver ju alltid med dörren öppen, du -- gör du inte det?

Serra såg på Alie vid denna fråga. Hon svarade ej.

Då hon kommit in på sitt rum, som genom en korridor sammanhängde med Rikards och Aagots, var hon mycket otålig att bli ensam, men Aagot kom oupphörligt in till henne, än för att söka någon af sina saker inne hos henne, än för att erbjuda henne att få lägga ned i sin koffert någon af hennes tillhörigheter. Aagot hade alltid en vana, då de skulle resa, att gå och småsyssla sista natten till fram emot morgonen. Alie blef så otålig till slut, att hon svarade henne ovänligt:

Låt det vara nu, jag ber dig -- jag dör af trötthet. Har vi glömt något, kan vi ju lägga ned det i morgon.

Tag åtminstone af dig den där klädningen, så att jag får lägga ner den ordentligt i min stora koffert. Du förstör den, om du ska knyckla in den i din.

Alie tvekade. Hvad skulle hon hitta på för att komma från detta. Klockan var redan 1, han kunde komma hvilket ögonblick som helst, och icke gick det an att hon tog emot honom annat än fullt klädd.

Men Aagot gaf icke med sig. Det var som om hon haft någon misstanke, ty det var ej möjligt att bli af med henne i kväll.

Har du tänkt på, att din resklädning är sönderrifven. Inte! Ja, lägg dig bara nu, så ska jag fästa upp draperiet, medan du klär af dig.

Hon blef tvungen att ge henne kjolen och hade nu blott en ljusröd morgonklädning att kasta om sig. Hon satte sig framför spegeln och begynte taga ner sitt hår för att låta Aagot tro, att hon verkligen ämnade gå i säng, men samtidigt lyssnade hon med öron och alla sinnen utåt korridoren, och tyckte sig oupphörligt höra steg. Tänk, om han kom och knackade på medan Aagot satt där! För att hindra detta begynte hon tala högt, på det han skulle höra, att hon ej ännu var ensam.

Hvad gör Rikard! Stackare, han kan väl inte somna så länge du går och stökar. Låt vara nu, söta Aagot, det är bra som det är! Det är inte alls så noga i järnvägskupén.

Hvad du är otålig! Nå, då tar jag klädningen med mig och slutar inne hos mig. -- Det var fasligt hvad du håller på länge med ditt hår i kväll -- hvarför lägger du dig inte?

Alie kysste henne brådskande på kinden och nästan sköt henne ut, och så fort hon var gången ordnade hon sin klädsel i jagande hast och med hjärtat bultande i våldsam oro för att han skulle komma och finna henne så där halft afklädd. Hon vred upp håret igen, knäppte omsorgsfullt igen alla knapparna i den långa peignoaren samt knöt ett sidenband fast om midjan för att det ej skulle se så ledigt och vårdslöst ut -- hon blygdes så öfver att han skulle finna henne i en annan dräkt än han lämnat henne, att hon nästan önskade, att han icke skulle komma. Och då hon nu verkligen hörde och igenkände hans steg, blef henne denna blyghet så öfvermäktig, att hon blixtsnabbt, utan att besinna sig, rusade till dörren och vred om nyckeln.

Hon hörde honom taga i dörren, hörde en sakta hviskning: öppna, amor mio! -- ett ögonblicks väntan, så gick han, kom tillbaka igen, tog ännu en gång i dörren -- och därefter, med ett litet, föraktfullt, förbittradt »pah!» aflägsnade han sig snabbt.

Då hon hörde hans bortdöende steg i korridoren sjönk hjärtat inom henne och det kom öfver henne som en plötslig mattighet ofvanpå den starka spänningen nyss. Hon klädde skyndsamt af sig, lade sig till sängs och blåste ut ljuset.

Ja, nu var allt slut! I morgon bittida skulle hon resa -- och hon hade nekat honom det tillfälle att få taga afsked af henne, som han bedt om och hvartill hon dock gifvit ett slags stumt samtycke! Skulle han väl efter detta komma och söka upp henne mer? Af falsk blygsel hade hon åter igen fördärfvat allt -- och troligtvis för alltid! Hon vred sig våndfullt i sin bädd och kunde ej tänka på att somna.

Natten var så där tryckande kvaf, som den endast kan vara i södern -- utan ett luftdrag, så starkt ångande af vällukter, att man tycker sig kväfvas, och den minsta rörelse, blott att räcka ut handen eller jämka kuddarna, medför ett svettbad.

Hon slutade med att ligga fullständigt orörlig med armen under nacken och stirrande genom de öppna balkongdörrarna utåt stjärnhimmeln, som framskymtade gnistrande och flammande mellan loggians hvita kolonner.

Hon låg så, då hon plötsligt såg utsikten skymd af en mörk gestalt, som fyllde dörröppningen. Hennes ögon vidgade sig och stirrade stela och orörliga på denna uppenbarelse, som blott syntes henne som en fantasibild, framkallad af hennes vakna drömmar. Hon var nästan medvetslös, då ett par armar om hennes lif, ett par läppar mot hennes kom hennes stelhet att liksom smälta i en hängifvenhet utan gräns.

* * * * *

Följande morgon var det den vanliga, jäktande brådskan, som åtföljer alla affärder med järnväg, i synnerhet vid en tidig timme. Alie var mot sin vana icke färdig i tid, så att Aagot måste hjälpa henne att lägga in sina saker, och hon måste gifva sig af utan kaffe. De kommo till stationen i sista stund, Rikard och Aagot sprungo åt hvar sitt håll för att köpa biljett och se efter bagaget, flickorna Johnston kommo med blommor och kyssar. Alie lyckades dock komma undan ett ögonblick och ut på perrongen före de andra, hvarigenom Serra fick tillfälle att närma sig henne.

Om några veckor kommer jag och söker upp dig, hann han blott säga. Tro på mig, vänta på mig och älska mig.

Hon svarade blott med ett kort, energiskt: Ja!

Alla de andra kommo nu ut, tåget var där, dörrarna öppnades, ett ögonblicks allmän förvirring och rusning!

Omotståndligt, utan tanke på omgifningen, kysste han henne på munnen, i det han hjälpte henne upp i kupén. Aagot hann blott att studsa, konduktören slog igen dörren och det bar i väg.

Alie var fullkomligt borta från omgifningen. Hon satt orörlig, som förlamad inkrupen i ena hörnet, med ögonen blickande rakt framför sig, med en fin rodnad öfver kinden och ett visst egendomligt hemlighetsfullt uttryck, som den som lyssnar till dolda röster eller skådar en värld, osynlig för andra.

VIII.

I Firenze fortfor detta drömmande tillstånd. Hon tillbragte sin mesta tid på gallerierna och sökte alltid att få vara ensam så mycket som möjligt. Den skönhetsvärld, som här omgaf henne, spred en viss ro öfver hennes sinne. Hennes medfödda skönhetskänsla satte henne i stånd att tillgodogöra sig hvad hon såg på ett mer förtroligt sätt än som blott konstnjutning. De hade något att säga till henne personligt, de blefvo en del af hennes eget upprörda tanke- och känslolif, dessa taflor, där färgernas och liniernas skönhet sammansmälte med känslans djup och innerlighet, och hon somnade om kvällarna och vaknade om morgnarna med ögat och sinnet så mättadt af dessa intryck, att de spredo som ett skimmer öfver hennes eget lifsöde. Gallerierna berättade henne hela mänsklighetens saga i en förskönande, idealiserande belysning, som väl passade samman med den romantiska vändning, hennes eget lif fått. Och all tvekan angående det berättigade i det förhållande, hvari hon inlåtit sig, försvann inför den större lifssyn, som dessa salar förtäljde om.

Den stolte kavaljeren där, som bar ett af historiens största namn och hvars porträtt var måladt af Salvator Rosa -- denna rena italienska typ med de på en gång lidelsefulla och milda svarta ögonen, den elegant smidiga gestalten, det på en gång indolenta och energiska i uttrycket -- och denna blonda kvinna, i hvars bild Tizian koncentrerat en främmande races skönhetstyp, de hade naturligtvis varit ett älskande par, men ingen frågade: Voro de gifta? Hvem var hon? Hvad var hennes fars titlar, namn och stamträd? Han stod i katalogen med alla sina titlar uppräknade, hon var namnlös. Men hvad betydde allt detta i en värld, där skönhet, ungdom och kärlek härskade allsmäktigt.

Och alla dessa bilder af »la santa famiglia», där moderslyckan och moderskärleken fått det skönaste uttryck, som någon fantasi kan frammana, hur hon kunde njuta af dem. Hon kunde sitta timtal och drömma framför Peruginos och Botticellis fromma madonnor, som i stum lycksalighet betrakta det nyfödda barnet.

Någon gång bröts dock hennes stämning af andra, mer oroande bilder. Midt i denna värld af idealisk skönhet framträdde också en och annan ton af mer sinnlig art: Rubens djärfva köttslighet afstack bjärt mot italienarnes idealism. Här var det icke längre en ängel, som med vördnadsfull hållning och djupt bugande bragte den skygga, häpna jungfrun budskapet om, att hon skulle bli mor. Här var det en kraftig, framstormande man, som med brännande lidelsefullhet åtrådde en kvinna, hvilken å sin sida flydde honom blott för att locka och egga. Alie vände sig bort från sådana taflor, full af en obestämd oro. Men när äfven Rubens döpte en tafla »santa famiglia» fann hon detta så djärft, att hon småleende stannade framför den. Det himmelska barnet, som ofta nog ser ut att ha engelska sjukan, emedan målaren, i bemödandet att göra det riktigt själfullt, begåfvat det med ett allt för stort hufvud och allt för bleka kinder, var här förvandladt till en duktig, rosig pojke, som lutar hufvudet tillbaka och skrattar så hjärtligt smittande, under det den några år äldre Johannes ser på honom med leende beundran som en äldre bror, hvilken finner den lille mycket söt och lustig. Modern, rund och fyllig, ser ut som en präktig amma, och Josef är icke mer den ensamme gubben, som håller sig på afstånd och ej har med det hela att göra, utan en ungdomlig, belåtet leende familjefar.

Andrea skref flera gånger och hans bref öfverflödade af ömma uttryck. Alie stängde alltid in sig för att läsa dessa bref, hvilka hos henne väckte en liflig rörelse, kom henne att rodna och få tårar i ögonen eller gjorde henne allvarlig och fundersam. Hon läste dem oupphörligt om igen, hvarje afton på sängen innan hon somnade, många gånger äfven om dagen, när hon hade en stund för sig själf; och ibland kunde hon vakna om natten, grubblande öfver något uttryck däri, och hon fick då ej ro förrän hon tändt ljus och tagit fram brefpacken, som hon alltid hade under sin hufvudkudde, samt letat reda på det ifrågavarande stället. Hon pröfvade och vägde hvarje ord för att se, om det var verkligt kändt, om det var ett uttryck öfverensstämmande med hans karakter och hans personliga sätt att känna eller en allmän fras; och hon sårades och ängslades djupt, när hon någon gång tyckte sig märka det sistnämnda.

Det var alltid denna samma fruktan, som nu stegrades till verklig ångest -- fruktan att ha gifvit vika för en kärlek, som från hans sida varit endast lidelse, ej hela personens fulla hängifvande. Och allt som hon grubblade öfver hvad som tilldragit sig mellan dem och särskildt öfver den sista natten, kom hon att fantisera öfver och omdikta hela deras förhållande så många gånger och på så många sätt, att hon slutade med att icke veta, hvad som händt i verkligheten och hvad endast i inbillningen. Och denna ovisshet med afseende både på sig själf och honom stegrade nu hennes otålighet att återse honom till en förtärande längtan. Hon tyckte att hela hennes lif, hennes själfaktning och sinnesjämvikt skulle blifva beroende af detta nya sammanträffande, och af om ett djupare och varaktigt förhållande skulle visa sig kunna framgå af det fantasiens och sinnenas rus, som under den glödande solen, i det ljumma badet, i de doftande, ångande sommardagarna omotståndligt fört dem tillsammans.

Därför var det henne ett svårt slag när ett bref kom, som meddelade henne att han ej kunde komma till Firenze, som han tänkt. Det hade uppstått svårigheter där nere på godset, förvaltaren befanns hafva vanskött egendomen, så att nu hela administrationen måste ställas på en annan fot, hans bror var dålig och det var omöjligt att han kunde lämna honom ensam med alla dessa obehag.

Sök att uppehålla dig i Italien så länge som möjligt, skref han, så skall jag väl alltid kunna nå er, vare sig i Roma eller Venezia på uppresan. Men _om_ du måste resa utan att vi återsett hvarandra -- det stack till inom henne, hur kunde han blott tänka sig en sådan möjlighet -- så skall jag söka upp dig en gång i Sverge, när min ställning blir mer oberoende än den är nu. Men skall du väl vänta på mig? Jag vågar knappast hoppas det -- jag har alltid vetat, att jag icke var ämnad att blifva lycklig, och det förundrar mig egentligen icke, att ödet tycks vilja skilja oss åt just i det ögonblick, då vi funnit hvarandra.

Hon läste brefvet flera gånger och det lade sig som en isande kyla kring hennes hjärta. Så lätt var han färdig att uppge henne -- mer allvar hade det icke varit. Hon satt först som förlamad inför detta slag, men så småningom steg en blodvåg upp i hennes ansikte och hon erfor en brännande, outhärdlig blygsel vid tanken på att hon gifvit sig helt åt en man, som för framtiden skulle blifva en främling för henne och för hvilken hon endast skulle blifva en ibland många. Var det så de skulle sluta, alla hennes drömmar om en kärlek, som borde vara så mycket större, djupare och mer sammanhängande än allt hvad hon sett hos andra! Blott ett kort rus -- och så förbi!

Utom sig af sinnesrörelse, med hela sitt väsende i uppror gaf hon sig ut att gå -- hon bara gick och gick, utan att tänka på hvart det bar, hjärtat bultade och det susade för hennes öron som sjudande vatten.

Hon gick upp för den vackra Viale dei Colli, som vindar sig upp för höjden mellan hvita villor och blomstrande trädgårdar, hvilka ligga tysta och svala i skuggan af lager och citronträd, dofta af rosor och orange-blom, prunka med oleandrar och kamelior, hvilkas praktfulla blommor afsticka bjärt mot trädens mörka, blågröna massa. Så kom hon upp till Piazzale Michel Angelos stora ensamhet, där den unge David behärskade horisonten och aftecknade sina kraftiga linier mot den af aftonrodnaden purprade himlen och kullarnas violetta konturer. Hon stannade och såg på den hemlighetsfulla Natten på statyns sockel, hvilken från första stunden hon sett den starkt hade fängslat hennes fantasi. Hvad hade den väldige velat uttrycka med denna outförda gestalt, som ej ännu riktigt trädt fram ur det marmorblock, ur hvilket den var skapad, men som dock var så mystiskt lockande, så innehållsrik, så full af sagor och sägner och drömmar, att man i den kunde läsa snart sagdt hvarje stämning, man själf genomlefvat.

Det var på en gång den sömnlösa natten, då man vrider sig under kvalfull ångest af och an på den heta bädden och lyssnar till den täta klockringningen, som blandar sig med timslagen, så att man förvirras och ej kan bli klok på om det är kväll eller morgon -- och den sofvande natten, full af dagens lif och af ljusa drömmar -- och den vakande natten, då hjärtat står stilla i bäfvande väntan, då ögonen blicka skrämda och tjusade mot lifvets och kärlekens största mysterium -- då hjärtat liksom upphör att klappa, pulsarna tyckas afstanna och ett töcken höljer tankar och känslor -- -- -- -- Men det var också den hotfulla, mörka natten, ensamhetens och förtviflans mörka natt, från hvilken ingen utgång finnes.

Alie såg och såg -- hur de plastiska figurerna aftecknade sig mot septemberaftonens genomskinliga klarhet -- hur blommornas stad låg där nedanför i ett rosenskimmer och hur Arno lindade sig fram genom den som ett silfverband -- nu ljöd Angelusringningen från många kyrkor genom aftonens tystnad -- känslorna blefvo henne öfvermäktiga, hon brast i gråt, öfverväldigad af denna stämning, som uppenbarelsen af det fullkomligt sköna väcker inom oss genom sin motsägelse med vår inre, sönderslitna värld. Där kommo några resande och stannade på piazzan med Bædeker i hand, och de sågo förundrade på den ensamma, gråtande flickan. Alie skyndade undan och gick in på kyrkogården San Miniato för att få gråta i fred. Här, mellan de hvita monumenten med dessa sörjande kvinnogestalter på trappsteget eller skinande änglar, som med utbredda vingar bevakade grafvens port, kunde hon få gifva vika för sin sinnesrörelse utan att väcka uppseende; det var blott allt för naturligt att gråta här, och hon blef liggande länge på knä vid en obekant graf, snyftande så våldsamt, så hejdlöst, som det kanske aldrig blifvit gråtit öfver den döde.

Ur denna förtviflan framväxte ett beslut hos henne. Hon skulle icke resa, hon skulle finna på hvad som helst för att kunna uppehålla sig i Italien, tills hon återsett honom. Resa hem med detta dödliga tvifvel i hjärtat, det var omöjligt.

Hvarför hade hon tillbakavisat platsen hos markisinnan Serra? Det var ju blott af högmod, som hon ej velat antaga den. Ja, _då_ kunde detta högmod vara på sin plats, men icke mera nu. Nu var det viktigaste af allt för henne att återse honom för att få klarhet i sina tvifvel. Och hon beslöt sig hastigt för att skrifva till honom, att hon ville antaga platsen, om den ännu stode henne öppen. Hon skyndade att afsända detta bref för att lägga en bestämd handling mellan sig och sin egen tvekan, men hon nämnde ännu ingenting därom till Rikard och Aagot, utan gick där tyst emellan dem, oåtkomlig, helt upptagen af sitt grubbel och af den växande ångesten i sitt sinne.

I dessa dagar reste de till Roma och här gick hon och väntade på hans svar. Ett jublande, tacksamt svar blef det väl -- han skulle glädjas öfver detta prof på hennes ömhet, detta bevis att hon kom ihåg hans bön att icke tillåta honom att förstöra deras lycka, och att hon, för hans skull, kunde öfvervinna sin stolthet.

Men -- hvad var detta -- hon blef alldeles stel och hvit i ansiktet, då hon läste brefvet. Han afböjde det. Hon hade förödmjukat sig ända därhän att erbjuda sig komma till honom -- och han afböjde det.

Jag bör icke antaga ditt anbud, skref han. När jag först framställde detta förslag, älskade jag dig icke ännu så djupt, medvetet, som jag nu gör. Jag tänkte då endast på min egen tillfredsställelse. Nu älskar jag dig tillräckligt för att ha styrka att försaka dig hellre än att låta dig uppoffra dig. Hur länge tror du väl att vårt förhållande, om vi hade tillfälle att dagligen se hvarandra, skulle kunna döljas för min tant och för min svägerska. Och hvilken kunde ej sedan din ställning bli, om de upptäckte allt. Tro mig, det är bättre att ej återse hvarandra, att endast bevara minnet af den ljufvaste lycka lifvet kan skänka och som skall kasta sin återglans öfver hela vårt lif. Det är bättre att skiljas så, än att draga ned och slita ut denna kärlek i hvardagslifvets prosa, som fallet skulle bli om vi gifte oss -- eller att utsätta oss för de obehag och kränkningar, de missförstånd och slitningar, som skulle följa, om vi lefde i ett hemligt förhållande till hvarandra.

Härpå följde de vanliga ömma uttrycken: »anima dell' anima mia, mio dolcissimo amore» etc., hvilka hon nu sprang öfver nästan med förbittring. Ty hon kunde ej nu tro på deras sanning, en skärande misstanke vaknade inom henne. Hon hade lugnt låtit honom resa utan att oroa sig för den dagliga, landtliga samvaron med svägerskan, och hon hade aldrig, sedan första gången de talat härom, framkastat någon misstanke angående hans beundran för henne. En sådan svartsjuka syntes henne ovärdig, hon ville visa honom full tillit. Men nu! Hvem vet, om det ej var hon ändå, som hållit honom kvar, som ej ville tillåta honom att resa till henne?

Denna misstanke brände henne nu med en känsla af oöfvervinnelig skam -- hon som varit så öfvertygad om, att hon aldrig kunde älska någon, som ej först gifvit henne de mest otvetydiga bevis på en kärlek öfver hvarje prof -- hon hade slutat med att kasta bort sig själf till en man, som öfvergaf henne efter deras första famntag. Hvad för ett lif återstod henne väl efter detta. Det som han kallade sitt lifs ljufvaste minne, det hade nu för henne blifvit för alltid besudladt, blifvit till en fläck, som aldrig kunde rentvås.

Det fanns blott en lösning -- att dö! Ja, döden, endast döden kunde åter upprätta henne, återge henne hennes själfaktning. Efter en sådan kärlek kunde intet följa -- allt blef lågt och lumpet efter detta, endast döden hade tillräcklig storhet för att på ett värdigt sätt afsluta ett sådant lifsöde.

Aagot hade beställt varmt bad för dem i dag och ropade nu till Alie att komma. Badet!

En tanke flög igenom hennes upphettade hjärna. Hon såg på sina händer. Där var hufvudpulsådern, ja. Man sade, att det var så lätt. Hon såg sig förvirrad om i rummet efter något hvasst föremål, och fick fatt i den Genovesiska spadettan, som han gifvit henne, silfverpilen, som kvinnorna bära i håret och som de ofta bruka till att sticka ned hvarandra med under sina våldsamma svartsjuksgräl. Hon hann ej eftertänka, om denna värkligen lämpade sig för det ändamål, hon afsåg, stack den blott i håret och sprang efter Aagot utför trapporna och in i droskan, som väntade.

Badhuset var ett gammalt palats med en vacker pelarburen gård med ett citronträd och en fontän i midten, och badrummen voro dekorerade i pompejansk stil, ungefär sådana som de varit redan på romarnes tid. Det var ej första gången, som ett sådant bad såg en olycklig träda öfver tröskeln för att söka ett plågfritt slut på ett lif, som förlorat sitt innehåll och sin mening.