Part 12

Så vände han sig om mot henne, såg henne komma klättrande efter utan att räcka henne handen till hjälp -- men när hon hunnit fram till honom grep han henne om lifvet och lyfte henne upp i sina armar.

Ser du, att du är min, sade han. Det är onödigt, att du protesterar. Du följer mig ändå, hvart jag går. Och om jag nu ville kasta mig ned där i forsen, så följde du också med.

Han sprang med henne ut mot klippkanten, där ett svindlande bråddjup störtade rätt ned i den hvitbrusande gletscherströmmen.

En gång hade de varit ute och ströfvat omkring hela dagen och gingo först hemåt inemot solnedgången, då de påskyndade sina steg för att ej öfverfallas af mörkret. Alie var mycket trött, men vägrade att stödja sig mot honom, då hon antog, att han måste vara lika trött, fast han ej ville erkänna det. Men så kommo de till ett ställe, där vägen delade sig. Å ena sidan en stor väg, hvilken här gjorde en betydlig krök innan den vek af åt det håll, dit de borde gå. Å andra sidan en liten stig, som förde öfver en något gungande träskmark, men som skar af hela kröken.

Låt oss gå här, sade Alie.

Nej, det är för sent att våga oss ut på okända vägar, invände han.

Men det är ju alldeles tydligt, att denna är mycket kortare.

Var så god -- gå den då, om du vill. Jag går stora landsvägen.

Chi lascia la via vecchia per la via nuova Sa ciò che lascia ma non sa ciò che trova

(Den, som lemnar den gamla vägen för den nya vet hvad han lemnar, men ej hvad han finner)

deklamerade han skrattande, i det han fortsatte rakt fram, öfvertygad om, att hon skulle komma efter.

Men denna gång satte hon sig afgjordt på tvären. Det var allt för orimligt att göra en sådan krok, när man var så trött och det fanns en så ypperlig genväg.

Få se, hvem som kommer först, ropade hon gladt till honom och vek in på den lilla stigen samt begynte gå mycket fort, ifrig att vinna stort försprång. Hon såg honom lugnt och långsamt framskrida på stora vägen och triumferade redan vid tanken på, hur långt efter henne han skulle komma. Visserligen var fotstigen lite obehaglig, en mängd törniga buskar refvo i kjortlarna och marken sviktade här och där, så att hon blef våt om fötterna. Men det gjorde ingenting, hon var redan långt före honom. Ett litet stycke ännu, och hon skulle vara framme vid stora vägen på en punkt, dit han ej kunde nå utan ännu tre långa krökar. Och han var ändå nog fräck att gå så där långsamt.

Men hvad var detta? Hon stannade häpen. En ström -- fotstigen ledde till en ström, så bred, att det ej var att tänka på att hoppa öfver. Naturligtvis -- hur hade hon kunnat glömma det. Stora landsvägen förde ju öfver en bro! Och det var därför han gick så långsamt, han visste, att hon skulle bli tvungen att vända om och gick där och fröjdade sig åt hennes nederlag.

Men hon skulle icke gifva honom den tillfredsställelsen. Stigen fortsatte ju där längs strömmen, det fanns säkert en spång längre fram, det var icke möjligt annat än att det skulle finnas något medel att komma öfver. Och i värsta fall var hon besluten att springa i och vada öfver. Hon gick därför käckt vidare, påskyndande sina steg, så att hon nästan sprang, allt ifrigare ju mer hon märkte, att mörkret föll på och att hon nu redan aflägsnat sig så långt från stora vägen, att hon ej visste hur benen skulle bära henne att återvända ännu en gång hela denna krök. Men ju längre hon kom, ju bredare och djupare blef strömmen, allt efter som den närmade sig sitt utlopp i den lilla sjön, och förgäfves spanade hon mellan de buskar och snår, som bekransade den, om hon ej skulle upptäcka skymten af en bro eller ett grundt ställe. Hon hade så brådtom, att hon nu ej ens hade tid att se sig om efter honom.

Hon hörde på afstånd ljudet af en vagn på andra sidan strömmen, men hon såg ej ens däråt, förrän hon tvingades därtill af ett tillrop. Nu såg hon upp och fick se Andrea i en liten bondkärra farande raskt förbi och svängande hatten åt henne, skrattande. Inom ett ögonblick var han försvunnen vid kröken af vägen, just där hon beräknat komma fram långt före honom.

Hon stannade häpen. Var det möjligt, att han utan vidare körde ifrån henne? Nej, det var naturligtvis bara ett elakt skämt, han skulle strax komma tillbaka och möta henne. Hon visste nu, att det var hopplöst att gå vidare och begynte återtåget, alltjämt nästan springande, uttröttad, med värkande fötter, sönderrifven klädning och med den känsla af hjälplöshet, som öfverfaller närsynta i mörkret. Och då Andrea fortfarande ej syntes till, började hon blifva allvarsamt förbittrad på honom. Detta var dock att drifva skämtet för långt. Hur kunde han ha hjärta att lämna henne ensam ute i mörkret blott för att få det nöjet att förödmjuka henne!

Hennes trötthet och retlighet ökades för hvarje steg, hur väl hon nu hade behöft hans arm att stödja sig mot! Han visste det och han lämnade henne för ett dåligt skämt.

Nej, så skulle han minsann icke få den triumf, han hoppats. Nu var det hon, som skulle straffa honom i stället.

Strax bakom träsket, på hvilket hon befann sig, på denna sidan af strömmen, fanns en annan liten by med ett främlingshotell. Dit ville hon gå och taga in där för natten. Och så ville hon se, om icke det skulle bli han denna gång, som måste gå efter henne.

Andrea hade emellertid gjort upp med bonden, som han råkat på vägen, att denne skulle fara tillbaka med honom för att hämta henne vid skiljevägen, men först ville han låta henne tro, att han verkligen öfvergifvit henne för att se, hur hon skulle taga det, och han lade sig därför på utkik bakom en klippa och bespejade henne. Han såg hennes ojämna, nervösa springande och fröjdade sig vid tanken på att få taga henne trött i sina armar och lyfta henne upp i vagnen och fråga henne, om hon nu lärt sig, att det bästa hon hade att göra vore att uppge all egen vilja och blindt följa honom. Men så såg han henne stanna och tveka, då hon kom till vägen, som ledde till den andra byn. Och så, med ett raskt och energiskt beslut, kastade hon sig in på denna väg och försvann snart bakom husen.

Han förstod hennes mening. Å, hon tänkte, att han skulle springa efter henne dit! Hon tänkte att han skulle komma förskräckt och ångerfull och tigga henne om att komma tillbaka med honom!

En stygg tanke kom öfver honom. Han satte sig upp i vagnen och sade till bonden att köra vidare.

Vi ska då inte vända om efter signoran? frågade denne.

Nej, det behöfs icke.

Alie väntade med spänning i sitt lilla rum på hotellet hela kvällen. Naturligtvis skulle han gifva sig ut att söka henne, då han icke såg henne komma. Och då låg det så nära till hands att gissa, att hon tagit sin tillflykt hit, att det ej kunde slå felt, att han ju komme hit och frågade efter henne.

Men det blef natt, och han kom icke. Detta var han således i stånd till! Större var icke hans kärlek, än att han kunde veta henne ensam ute i mörkret utan att ens taga reda på, hvad som blifvit af henne. Men om han trodde, att hon nu skulle vara den, som först kom till honom, så misstog han sig. Hon ville vänta tåligt på honom, en dag, två dagar -- och kom han icke då -- ja, så måste hon ju tro, att han grep denna anledning för att bli fri -- och så hade hon ingenting annat att göra än taga en biljett på postvagnen och försvinna.

Följande dag väntade Andrea på henne hela dagen. Han var säker om, att hon skulle komma, men han kände sig ändå nästan förbittrad på henne för att hon kunnat lämna honom på detta sätt. Han gick hela dagen af och an utanför huset och rökte cigaretter, den ena efter den andra, kastade bort dem halfbrända och rullade nya, i det han spejade utåt vägen. En underlig kyla smög sig mer och mer öfver hans sinne. Å, var det icke mer bevändt med hennes hängifvenhet än så! Svek den för ett så litet prof? Ja, då hade han ju misstagit sig helt och hållet på henne, det var en illusion när han trott sig ha vunnit henne så helt, att hon ej mer skulle kunna frigöra sig. Ja, hvad tjänade då hela leken till. Å, han borde väl vetat det, att något verkligt kunde det icke bli. När hade han någonsin haft ett helt förhållande i sitt lif. Och han hade ju alltid vetat, att detta måste sluta en dag, lika väl som alla andra. Han hade bara inte trott, att det skulle komma så snart. Men det var bäst, som det var, det var sannerligen hög tid att nu blifva fri, han hade ju varit på väg att haka sig fast vid denna flicka på det mest lumpna, banala sätt. I morgon skulle han taga diligensen och gifva sig af därifrån. Nu visste han då åtminstone, att hon skulle trösta sig, han, som så många gånger fruktat för, att han en dag skulle drifvas till att göra henne en obotlig sorg. Gudskelof, det var då ingen fara.

Han gick ännu och rökte och spejade utåt vägen, när mörkret föll på. Och han hade blifvit så nervös och retlig, att han höll på att piska upp en pojke, som kom springande mot honom, som om han haft något att säga honom, för att sedan blott begära en soldo. Han hejdade flera bönder, som kommo körande, med den meningslösa frågan, om de ej sett en dam på vägen, och när värdinnan på hotellet frågade honom, om ej signoran skulle komma igen i dag heller, bad han henne ursinnigt, att hon icke skulle blanda sig i, hvad som icke angick henne.

Alie hade under tiden med en viss förtviflans kallblodighet öfverlagt, hvad hon hade att göra. Hur kunde hon resa med blott den lilla kassa, hon hade i fickan och utan några reseffekter? Nej, hon ville vänta ännu en dag och sedan ville hon sända ett bud till honom med en biljett, däri hon bad honom att tillställa henne hennes tillhörigheter. Hon hade skrifvit och kasserat och skrifvit om igen denna biljett många gånger under dagens lopp, hade mildrat dess ursprungliga bitterhet, tills den slutligen blifvit nästan öm.

Vi ha funnit det tillfälle, du sökt för att skiljas, tänkte hon sig till slut skrifva. Låt oss minnas hvarandra utan bitterhet -- -- -- hvad mig beträffar -- skall jag alltid välsigna de outsägligt lyckliga dagar, du skänkt mig.

Detta kom under en ström af tårar.

Allt som dagen led blef hon mer och mer vekt stämd. En våldsam, oresonlig längtan började att få makt med henne. Ej återse honom mer! Det var ju icke möjligt. Slut för alltid! Och hon skulle nu anträda den långa, oändliga återresan till Sverge ensam, hon skulle sitta dag och natt i kupén med denna dödande sorg i hjärtat -- för att slutligen komma fram -- till hvad? Till ett lif af evig saknad, till dagar och nätter och veckor och år, som ej skulle ha annat innehåll för henne än ett ständigt rufvande öfver hvad hon ägt och mistat. Nej, det var att bli tokig åt, och hon skulle bli det, om hon kom åter hem. Hvad var då att göra? Resa härifrån, det måste hon -- hon måste låta honom veta, att hon rest -- men sedan? Då hon for i diligensen, om natten, öfver det vilda bergspasset! Hon ville taga platsen på taket, denna förtjusande dubbla fåtölj, i hvilken de båda suttit, när de kommit, och hvarifrån bråddjupen på sidorna syntes så svindlande -- och så -- om natten -- med ett språng! Ja, det var det enda, som återstod henne.

Mot aftonen greps hon af en outhärdlig ångest. Tänk, om han redan förverkligat, hvad hon tänkte på. Om han tagit afton-diligensen och rest! Nej, hvad var klockan? Diligensen gick kl. 9. Det var ännu tid.

Och förtviflad, besinningslös, glömmande allt annat för den enda tanken att hindra honom att resa, började hon att springa vägen fram åt byn.

Han stod ännu utanför hotellet och rökte. Det var redan mörkt, och han väntade henne icke mer. Men han hade vägrat att gå in till bordet, där de andra gästerna samlats till aftonmåltiden. Då värdinnan envisades att han dock skulle äta något, hade han dundrat ett: lämna mig i fred! så energiskt, att ingen mer tordes närma sig honom. Han såg den stora, tunga postvagnen med sex hästar komma långsamt släpande upp emot stationen, och han stod just och funderade på, om han skulle gifva sig af redan i kväll, då han hörde små, ifriga steg och såg en liten, kvinnlig gestalt komma springande emot sig.

Han kastade bort cigaretten, tog ett par steg emot henne, öfvertygade sig om att det var hon och hans ögon lyste upp i jubel, det brusade för hans öron och surrade i hans tinningar, som vore han färdig att förlora medvetandet, han öppnade sina armar och drog henne, utan ett ord, med sig in i deras rum. Hon föll storgråtande till hans bröst, och de voro båda som från besinningen, gräto och skrattade om hvartannat, samt kväfde hvarandra med sina omfamningar, utan att på länge komma till tals. Och då hon slutligen ville börja tala, tystade han henne.

Låt mig bara känna, att jag har dig igen, sade han och blef sittande med henne tätt sluten intill sig långt inpå natten, utan att tillåta henne att röra sig.

Vet du hvad Runeberg säger, vågade Alie blott en gång sakta hviska:

»I himlen af deras kärlek föddes ej ordens skyar mera.»

Efteråt återkom han ofta till detta. Det är inte värdt du talar om att lämna mig, ty nu har du ju sett, att du inte kan det, sade han. Om jag också skulle önska att bli fri från dig, ska det inte lyckas mer -- du ska nog hålla mig fast.

Hon försökte bestrida det. Det var för hans skull, hon gjorde det, och inte blott för sin egen. Hon visste, att hon skulle gjort honom olycklig, om hon lämnat honom på detta sätt. Men om hon en gång blefve öfvertygad om, att det vore bättre för honom --

Inte ens då, afbröt han. Du ska hålla mig fast ändå -- men hvarför försvarar du dig, som om det vore en anklagelse? Förstår du inte, att detta är min lycka.

Men du själf -- du skulle verkligen lämnat mig, om jag inte kommit tillbaka?

Ja, det är säkert.

Hvad du är underlig! Du vill alltid, att jag ska göra allt -- och själf vill du inte räcka ut en hand för att hålla mig.

Ja, ser du -- det är därför att vi ä af så olika ålder. När man är ung, som du, har man tillräcklig entusiasm för att tro det lönar sig att strida för något. När man däremot är gammal och lifserfaren --

Vi ä ju alldeles jämnåriga.

Personligen, ja, men inte som ras. Du är af ett ungt folk, du. Kom i håg, hvad Giusti säger i dikten till Gino Capponi på tal om barbarerna:

Ma il libro di natura Ha l'entrata e l'uscita: Tocca a loro la vita E a noi la sepoltura. E poi, se lo domandi, Assai siamo campati. Gino, eravamo grandi, E là non eran nati.

(Men naturens bok har inkomster och utgifter: Dem tillkommer lifvet, oss förgängelsen. Och om du mig spörjer, länge nog ha vi lefvat. Gino, vi voro stora, då de ej voro födda.)

Ser du, fortfor han i samma lekfulla ton. Vår kärlekshistoria är i smått barbarernas intagande af det gamla Roma. Kan du tänka dig saken omvändt -- att romarne skulle tågat ut till barbarerna?

Ja, det gjorde ni väl också mången gång.

Ja, på sin tid naturligtvis. När vi ännu voro tillräckligt unga för att vara ett eröfrarfolk. Men när vi en gång hade nått själfva höjden af världsmakt och kultur -- då fanns det ingenting som skulle förmått oss att anstränga oss mer. Vi behöfde det nya blodet, vi läto oss i det hela ganska gärna styras af främmande eröfrare, emedan det var bekvämare -- men om någon skulle sagt oss, att i barbarernas land funnes själfva den eviga ungdomens lifskälla, tror du att vi då skulle tågat ut för att finna den? Nej, vi skulle sagt: -- förutsatt att vi trott på hela historien -- att vara evigt ung kan visst vara bra, men kostar det så mycket ansträngningar, får det hellre vara.

Fy, det är afskyvärdt! Du gör mig helt förtviflad, när du talar så.

Jag däremot finner mig mycket bra i fångenskapen hos min urfriska lilla barbarkvinna. -- Hvad tänker du på? Hvilken allvarsam min?

Jag tänker på, att jag så förfärligt gärna ville sätta dig på prof en gång -- ville se, om du verkligen, verkligen inte skulle kunna kämpa en dust för att vinna mig.

Det är en dålig tanke, som du bör afstå ifrån. Allt hvad som heter strid och kamp är så oskönt -- jag hatar det så mycket, att jag icke skulle hålla ut många dagar förrän jag frågade mig själf: är nu också verkligen målet priset värdt? Och om jag fullföljde ändå -- hvilket jag troligen inte skulle göra -- så skulle jag i alla fall inte ha någon glädje af det, ty de obehag, som varit, skulle kasta sin skugga också öfver framtiden.

Tänk, hvad du är olik oss andra -- Rikard t. ex.

Rikard, ja! Han är ju en äkta, typisk barbar -- som tycker om att strida för stridens egen skull.

Alie kunde ej låta bli att önska inom sig, att Andrea ägt något af denna stridslust, som hon förut klandrat hos Rikard. Hon skulle varit tryggare för deras framtid då. Men hon tänkte på hans svaghet i detta fall som en mor tänker på de brister hos sitt barn, som göra det illa rustadt för lifvet, utan en skugga af klander, blott med ett oändligt behof att få stödja och styrka.

XIII.

Sommaren led mot sitt slut, dagarna begynte bli korta och det föll snö och blåste bitande kallt här uppe bland bergen. Hvarje dag hade diligensen med sig ett par extra vagnar, som ändå ej räckte till för den massa resande, hvilka strömmade bort till varmare trakter eller tillbaka till sina hembygder. Men där voro två, som icke visste, hvart de skulle taga vägen, som med oro sågo denna upplösning omkring sig, emedan den för dem betydde slutet på en period af fullkomlig lycka, på hvilken ingen fortsättning tycktes kunna följa. De hade alltjämt uppskjutit att afgöra något om framtiden, och nu stodo de där inför nödvändigheten att fatta ett beslut. Men hvilket? De vågade ej ställa den frågan till hvarandra, de sågo med växande ångest de för hvarje dag bortdragande främlingsskarorna, som om en bit af deras lycka dragit bort med dem.

Se på alla dessa belåtna borgare, som nu återvänder till sina hem, sade Andrea. De har varit ute och förstrött sig, har hållit öppen börs en tid och gjort extravaganser -- men nu gäller det att begynna spara och slita igen, nu kommer hvardagslifvets sträf ofvanpå feriedagarna -- skulle du ha lust att byta öde med någon af dem?

Neeej.

Du drar på det. Men hur kan ett hvardagslif följa ofvanpå sådana feriedagar som våra? Det är omöjligt. Om vi skulle göra en alpbestigning -- men en riktigt svår och utan förare -- vi förirra oss, mörkret och snöstormen öfverfaller oss -- vi gör ett falskt steg -- det är så lätt -- en lina bunden om lifvet för att göra oss oskiljaktiga -- och så: buona notte! Det vore en lösning så god som en annan -- bättre kanske än någon annan.

Det hade ej på länge kommit någon ny gäst till hotellet, då en afton ett ungt par steg ur diligensen och begärde ett rum för natten. De sade sig ämna fortsätta resan följande dag och medförde intet bagage. De fingo sitt rum vägg i vägg med Alies och med en dörr emellan, hvilken var tillstängd med en tung, gammal soffa, där Alie och Andrea brukade tillbringa sina aftnar tillsammans. De hade med ett visst intresse iakttagit de nykomna vid bordet. Hon var påfallande vacker med stolta, energiska drag, stora, djupblå, lidelsefulla ögon och en yppig, vällustig mun. Han hade ett mycket fint, ädelt formadt hufvud och en smärt, elegant gestalt. Men det var något trött och slappt öfver hela hans personlighet, oaktadt han ännu var helt ung, ögonen voro urgräfda med blåa skuggor, hufvudet nästan kalt, uttrycket prägladt af lifsleda och ett slags dof förtviflan. De drucko mycket vin vid bordet, och hon talade hela tiden lifligt. Efter middagen drogo de sig strax tillbaka till sitt rum, och Andrea och Alie hörde genom dörren, att de efter ett kort sysslande genast lade sig till sängs. Själfva sutto de däremot ännu uppe och läste, då de, ungefär en timme efter sedan allt blifvit tyst där inne, hörde ett skott smälla af, ett rop och strax därefter ännu två andra skott. Alla människor i hotellet störtade till, man bröt upp dörren, som var läst, och fann dem båda ligga döda i hvarandras armar.

Alie kunde ej hämta sig från detta intryck. Om kvällarna, när de sutto i sin soffa, lyssnade hon ofta inåt det andra rummet, som lämnats tomt med öppna dörrar och fönster, sedan de båda döda burits ut därifrån. Och oupphörligt, natt och dag kommo de tillbaka i hennes tankar, dessa båda unga, som valt att dö tillsammans, hellre än att låta lifvet skilja dem åt, och de utöfvade som en egendomligt dragande makt på hennes fantasi.

På Andrea hade däremot denna händelse haft en motsatt verkan.

Nå, där har de nu stulit min goda idé, sade han med sitt vanliga begär att vända allt i skämt. Två par på samma ställe -- det vore ju nästan komiskt, i synnerhet hvad det andra paret beträffar. Därtill ä vi dock för goda, du och jag, att gå och apa efter den första bästa. Vi måste hitta på en originellare lösning.

Alie log med en smärtsam dragning i mungiporna.

För mig vore den tillräckligt originel ändå, min ambition går inte längre, sade hon.

De sutto en afton efter måltiden inne i Alies rum, där det var så kallt, att de, för att hålla sig någorlunda varma, krupit upp i soffan, tätt tillsammans med en pläd öfver fötterna. Ett enda ljus stod bredvid dem på bordet och de läste vid dess sken tillsammans, som de alltid brukade, Ariostos Orlando Furioso. Detta stora verk i sex band hade varit hela deras sommarläsning, och de voro nu nära slutet. Aldrig hade en af dem under hela deras samvaro öppnat en bok för att läsa ensam. Endast gemensamt kunde de njuta af hvad det vara måtte; med armarna om hvarandra, med bådas ögon i boken, omväxlande läsande högt -- så hade de tillbragt alla aftnarna här uppe, och det lilla bergshotellets bristande komfort, rummets nakenhet och kyla försvann inför den värme och stämning, som genomströmmade dem där de sutto hopkrupna tillsammans, helt uppfyllda af sin läsning och af hvarandras närhet. När han läste, lyssnade hon med spänd uppmärksamhet till hvarje tonfall, ifrig icke blott att förstå hvarje ord af innehållet, utan också att låta sina öron så mättas med själfva språkets ljud, så att hon sedan, i sin ordning, skulle kunna läsa väl. Och hon hade på detta sätt förvärfvat sig ett nästan fulländadt uttal af italienskan, så att han med oblandad njutning kunde höra henne föredra sina älsklingsskalder. Endast någon gång, på de allra vackraste ställena, afbröt han henne och sprang upp samt föredrog ur minnet.

Alie hade med lefvande medkänsla följt Bradamantes och Ruggieros kärlekshistoria med dess så mänskliga, psykologiskt sanna konflikter, och de voro just vid den intressanta punkten, då den stolta amazonen förklarat, att ingen annan man skulle äga henne än den, som visste att öfvervinna henne i tvekampen, då det knackade på dörren. Fördjupade som de voro i sin läsning och öfvertygade om att det ej kunde vara någon annan än uppasserskan, som kom för att göra i ordning bäddarna till natten, ropade de: kom in! utan att ändra ställning och utan att ens se upp från boken. Det hände ju aldrig, att någon besökande kom till dem.

Dörren öppnades och någon kom in, men först efter ett par minuter blefvo de uppmärksamma på, att denne ej rörde sig ur stället. De sågo båda upp på en gång och upptäckte en manlig gestalt, som stod orörlig vid dörren. I ett ögonblick hade Alie kastat undan filten, hvari de suttit insvepta ända upp till hakan, och med ett litet utrop stod hon på golfvet, ansikte mot ansikte med -- Rikard.

Det dröjde ännu flera minuter, innan någon talade. Slutligen utbrast Andrea: Hur har ni burit er åt för att få rätt på oss? Det må jag säga var en mästerkupp.

Det var inte så svårt som det kan tyckas, svarade Rikard, talande med ansträngning och i upprörd ton, samt undvikande att möta Alies blick. Andrea inbjöd honom med handen att stiga fram. Han kastade liksom en skygg och förlägen blick kring rummet, som bar alla spår af deras förtroliga samlif, rynkade lite på ögonbrynen samt satte sig slutligen långt ifrån dem.