Part 11

Hvarför andas du inte ut. Jag vill just, att du ska andas mot min hals -- så där ja. Hör nu på mitt förslag. Du säger till tant, att du vill resa hem, packar din koffert och sätter dig mycket riktigt på tåget norrut. Men när du kommit öfver italienska gränsen far du till någon liten ort i Tyrolen, som vi ska komma närmare öfverens om, och där möter jag dig sedan strax efter, och vi slår oss ned i någon liten pension bland bergen, där vi kan lefva alldeles obemärkta och ostörda, fria från alla hänsyn och slitningar, som nu håller på att fördärfva lifvet för oss. Å, jag tycker, att jag lefver upp på nytt, när jag bara tänker mig detta: att vara alldeles ensam med dig i flera månader, utan någon, som blandar sig i våra förhållanden. Då ska jag älska dig bättre än någonsin.

Alie tvekade något -- talade om, att det var att bedraga hans tant, som varit så god mot henne, att om hennes bekanta i Sverge finge reda på det, vore hon störtad, för alltid stämplad som en äfventyrerska o. s. v. Men hoppet om att en gång få vara fullkomligt lycklig, innan den stora, oundvikliga skilsmessan kom, var dock starkare än alla betänkligheter. Hvad gjorde det henne, om hon störtade sig, sade hon sig själf. Hvem var hon skyldig ansvar? Och hvad återstod i alla fall för henne att hoppas af lifvet sedan -- intet. Hedrad eller vanhedrad, aktad eller föraktad, hvad betydelse kunde det ha för henne en gång, när det stora mörkret ohjälpligt skulle omsvepa hela hennes tillvaro.

En tid efter detta samtal voro de en söndag ute tillsammans i en roddbåt på hafvet.

Det var en af dessa underbart, obeskrifbart sköna dagar på Medelhafvet, då vattnet är så metalliskt blått, hårdt och blankt, att man tycker sig kunna gå på det, himlen så safirblå och så sammetsmjuk och på samma gång så ljusdrucken, att man ej kan uthärda att fästa blicken därpå, och de vinröda bergen tyckas liksom gömma en egen ljuskälla. Och Genova, hur skinande hvitt det upptornade sig amfiteatraliskt mellan detta vatten och denna himmel. Endast olivens gråa eller citronträdets blågröna, blanka blad och de gulröda frukterna spelade in färg här och där mellan de hvita palatsen. Alie greps af den känsla af lycka, som denna skönhet omotståndligt väcker. Det är omöjligt att vara sorgsen under denna solglöd; omöjligt att icke blifva genomträngd af en lifslust, så stark, att den är besläktad med vånda. Hon tyckte att hon ville kväfvas, att hon hade behof att rifva upp sina kläder för att riktigt kunna andas med djupa, fulla drag. Och allt hvad hon innerligast hoppades och önskade syntes henne förverkligadt i denna stund.

Hvad tänker du på? frågade hon Andrea, som äfven var försjunken i drömmar. Hon hoppades att af hans svar finna, att deras tankar möttes i detta ögonblick.

Jag tänker på hur vi ska finna något vackert sätt att skiljas, svarade han.

Att skiljas?

Ja, just nu, när vi ä som allra lyckligast, borde det ske, pang, med ett slag -- innan det begynner gå utför backen. Men _hur_ ska vi göra det, det är frågan -- att bara sätta ut en dag, då vi måste säga hvarandra farväl, går inte. Ett sätt vore att du, som du har sagt ibland, bara helt enkelt försvunne ur min väg -- jag kommer en morgon, du är borta. Men du har visst inte mod till det, och därför blir det väl jag, som får göra det. Vi reser till Tyrolen, lefver där några veckor af fullkomlig lycka tillsammans -- och så en morgon, just när vi omfamnat hvarandra längre än vanligt, när vi riktigt känner, att vår kärlek nått en sådan punkt, att man ej kan komma längre, utan att återgången nu snart måste begynna -- då går jag helt stilla ut ur rummet, säger kanske till dig, att jag ska beställa kaffet, medan du klär dig. När du så kommer ned i matsalen, är jag inte där. Du söker mig, du frågar värdinnan hvar jag är, och hon svarar helt förvånad: men det är nu en halftimme sedan han gick till tåget, madame. Nu måste han redan vara på väg.

Alie gaf nästan till ett ångestrop och lade handen på hans mun.

Du dödar mig bara helt enkelt, om du gör så, utbrast hon. Hon hade blifvit blek och tårar sprängde fram i hennes ögon.

Det var honom ett slags omotståndligt behof att på detta sätt pina sig själf och henne, men när han nu såg hvilket intryck det gjort på henne, blef han själf upprörd af sina ord och slöt henne innerligt intill sig.

Det är rätt, släpp mig inte, släpp mig inte, bad han. Jag ska göra allt för att fördärfva vår lycka -- jag drifves genom en fatalitet därtill -- men hindra mig bara du, håll bara fast.

Ja, om jag bara vore säker på att min lycka också vore din, så kan du vara viss på, att jag skulle hålla fast. Men det är detta tvifvel, som förlamar mig. När du kan sitta här vid min sida, midt i denna outsägliga skönhet som omger oss -- denna vårluft, som gör mig tokig af förhoppningar -- och komma på sådana tankar -- hvad ska jag då tänka annat än att det du talar om -- vår skilsmässa -- är något oundvikligt, som måste komma en dag.

Du förstår mig ändå inte riktigt. Du förstår inte, att just det, att jag var gripen af samma stämning som du, kom mig att uttala mig så där. Just när jag känner som allra innerligast, hur nära förenade vi ä, kommer det öfver mig en sådan fruktan för att se det urarta i hvardaglighet och banalitet -- att se dig begynna bli en nyans likgiltigare -- att känna mig själf mindre uteslutande uppfylld af dig.

Var inte rädd -- så fort jag märker något sådant hos dig -- så ska jag vara den första att gå.

Nej, nej, om du gör det, fördärfvar du allt. Det är just det, vi måste undvika -- att skiljas i bitterhet och misstämning. _Det_ kunde jag inte bära. Om du märker -- eller tror dig märka något aflägsnande från min sida -- då ska du tvärt om fördubbla din ömhet, sätta in hela din själs energi på att återvinna mig -- du ska hitta på tusen nya lockelser -- jo, tro mig, jag vet, att du ska göra det -- din kvinnlighet ska utveckla alla sina förförelsemedel -- du ska finna på nya ömhetsbevis, nya smekord -- ja, om inte annat hjälper, ska du kasta dig till mina fötter och tigga om min kärlek -- pah! hvad betyder den gesten? Att du finner det föraktligt, fegt -- det gör ingenting, du ska göra det ändå -- det är därför jag älskar dig så, emedan jag vet att du är i stånd till allt, hellre än att släppa mig.

Hon kände en inre bäfvan vid dessa hans ord -- en aning, att hon skulle sättas på detta prof och att hon skulle få erfara, att lidelsen hade denna fruktansvärda makt öfver henne.

* * * * *

Alie skulle resa hem till Sverge i början af juni, hette det. Men samtidigt begynte Andrea att tala med sin bror och svägerska om, att han funderade på att göra en liten resa i sommar, han längtade efter lite ombyte af luft och skulle kanske gifva sig ut på en fottur i Alperna. Detta väckte strax prinsessans misstankar och en dag kom hon -- till Alies förundran, ty hon brukade aldrig tala med henne annat än de nödvändigaste höflighetsfraser -- och slog sig ned bredvid henne i ett kabinett, där hon satt ensam och läste.

Ni reser till Sverge, signorina? begynte hon.

Ja, signora principessa!

Alie kunde dock ej låta bli att rodna vid denna osanning och bläddrade nervöst i sin bok.

Och kommer ni sedan tillbaka till Italien?

Jag vet inte -- jag hoppas --

Jag vet att min tant inte har inbjudit er att komma tillbaka till henne. Men detta är inte ovänlighet från hennes sida, hon håller mycket af er, men hon tror att för ert eget bästa --

Signora principessa!

Alie flammade till och såg upp med blicken af ett jagadt villebråd, som är beslutet att värja sig i dödsångest.

Ja, förlåt att jag rör vid detta. Men jag tycker dock att ni bör veta det. Alla här har så småningom kommit under fund med verkliga förhållandet. Hur skickligt ni än båda spelat komedi, i längden går dock sådant aldrig. Tjänstfolket först och främst -- och sedan tusen andra små omständigheter. Jag tycker det är synd att inte säga er det -- ni är ju ännu ung, ni är vacker, ni ska kanske ännu kunna göra ett godt parti i ert eget land, om ni återvänder i er familj.

Alie reste sig, darrande af sinnesrörelse.

Förlåt mig, principessa, men jag är van vid att själf svara för mina handlingar och har ingen annan än mig själf att stå till räkenskap för.

Det är inte sant -- ni har också på ert ansvar dens lycka, som ni älskar. Och -- låt mig säga er det, eftersom vi nu ändtligen en gång kommit till tals -- det är tid för min svåger att tänka på att gifta sig -- han har för er skull varit färdig att låta gå sig ur händerna ett fördelaktigt parti, men ännu är inte allt förloradt; hon är mycket fäst vid honom och väntar på honom, viss om att han en gång ska återkomma till henne -- om ni verkligen älskar honom, som jag tror, så bör ni inte längre stå i vägen för hans framtid. Det är alldeles nödvändigt för honom att göra ett sådant gifte -- hänsynen till hans familjs traditioner fordrar det och han är den förste att själf erkänna detta -- men så länge ni inte lämnar honom, kan han ju inte --

Ögonblicket var kommet. Djupare förödmjukad af den kvinna, hon beundrade, kunde Alie icke bli; det var nu tid att resa sig.

Signora principessa, sade hon med skälfvande röst och tårar i ögonen. Det är till er blifvande svägerska, ni säger allt detta.

Prinsessan ryckte till, drog sig två steg tillbaka, och hennes händer slöto sig krampaktigt.

Det är inte möjligt, sade hon med kväfd stämma.

Det beror bara på mig att vilja, fortfor Alie, höjande rösten. Hade jag velat det, så hade jag varit hans hustru, innan jag någonsin satte min fot i detta hus. Och när jag inte har velat det hittills, så har det varit för att jag älskat honom så mycket, att jag tänkt mer på hans bästa än på mitt. Och jag har inte velat binda honom, så länge jag inte var säker på att vara så oumbärlig för honom att han ej kunde lefva utan mig. Jag har frivilligt valt en förödmjukande ställning -- sinnesrörelsen gjorde åter hennes röst osäker, hon hade högröda flammor på kinderna och tårarna dallrade i ögonvinklarna -- och ni ska inte tro, att det kostat mig så litet. Jag är inte van att bli missaktad, jag var i mitt hem och min krets alltid den styfvaste nacken, som inte böjde sig för någon -- frivilligt gjorde jag mig gärna till andras tjänare, men alla kände ändå att jag härskade på samma gång, och aldrig skulle det fallit någon in att inte visa mig den största aktning -- sådan _var_ jag, signora principessa, sådan var min karakter och min ställning och jag försäkrar er, att jag mycket lätt skulle vetat att uppbära min plats äfven som härskarinna i ett palats som detta -- om _det_ hade varit min äregirighet. Men -- jag hade nog äregirighet, ja, stor, men den var af annat slag. Den var att göra mig älskad -- så älskad att den andre skulle vilja göra alla offer för mig -- men inte att ta emot dem, nej, att ge dem alla tillbaka och säga: jag ville bara se, att du _kunde_ göra offren, men det är jag, som gör dem, som vill och skall göra dem, emedan det är min lycka.

Härvid bröto tårarna omotståndligt fram, och hon sprang öfver golfvet med händerna för ansiktet och bitande sig i läpparna för att kväfva gråten, som hon fann dum och meningslös i detta ögonblick, då hon hade velat stå där så stark och klar och imponerande.

Men hon hade icke märkt den sinnesrörelse hon framkallat äfven hos sin åhörarinna, förrän hon hörde denna rika altstämma, hvars klang hon så beundrade, och som nu lät nästan onaturligt djup och dof, framstöta: och tror ni inte, att hvarje kvinna, som älskar, förstår att göra sådana offer! Och hvad är det för svårt för er, som ändå fritt får visa honom er kärlek -- det finns kanske andra, som nödgas kväfva och dölja den hela sitt lif för att inte störa hans lugn och kasta honom in i en falsk ställning. En sådan kvinna kan ha rätt att tala om offer -- men inte ni, ni, som äger honom -- ni, som har allt -- åh! Jag vill inte höra er!

Hon hade kastat sig tillbaka i soffan och knäppte händerna öfver hufvudet, i det hon höjde de stora, släpande, nu tårfyllda ögonen mot taket.

Alie såg för första gången, att detta harmoniskt formade ansikte bar spår af lidande och inre kamp, hon hade något af mater dolorosa i sitt uttryck och sin ställning, som gjorde henne så idealiskt skön i detta ögonblick, att Alie, omotståndligt följande sin impuls, kastade sig på knä vid soffan, kysste hennes händer under strömmande tårar och framhviskade: ja, ni har rätt -- ni har rätt -- och jag tackar er!

Lætizia böjde sig fram, Alie kände de kraftiga armarna om sin hals, det yppiga, skälfvande bröstet mot sitt, en tårad kind mot sin. Och de kysste hvarandra.

I detta ögonblick trädde Andrea in i rummet. Han såg och förstod genast allt.

Lætizia! utbrast han med stämman bruten af sinnesrörelse. Och för första gången omfamnade dessa båda hvarandra i en lång, innerlig omfamning: hans var tacksam rörelse, hennes smärtsam försakelse.

Alie, sade Andrea därefter och tog hennes hand. Vet att den vördnad och tillgifvenhet jag hyser för henne är så stor, att både ditt och mitt öde beror af henne. Jag ska hellre mista det käraste jag eger i världen än göra henne emot.

Du ska göra hvad hon vill, sade Lætizia, pekande på Alie. Jag har förtroende till henne -- vi förstår hvarandra. Hvad _hon_ beslutar gillar också jag, ty jag är säker på att det är det bästa för dig.

Hon hade fullkomligt återvunnit sin själfbehärskning och smålog mot honom med en äldre systers lugna välvilja.

XII.

En dag i slutet af juni ankom ett ungt par till ett litet, anspråkslöst hotell långt upp bland bergen i Tyrolen. Alla de öfriga gästerna på hotellet intresserade sig mycket för dem. De syntes aldrig annat än vid måltiderna, stannade aldrig kvar efter middagen i sällskapsrummet utan gingo strax upp till sig och gjorde ej ens mycket fotturer. Men när de kommo till bordet, vanligen för sent, låg det ett sådant skimmer af lycka öfver dem, de voro så frånvarande och likgiltiga för omgifningen, så synbart försjunkna i en egen, rik, hemlighetsfull sällhetsvärld, att de liksom spredo en fläkt af poesi och erotik omkring sig, blott de visade sig. Alla talade om dem som »de nygifta», och mången ung eller halfgammal mö, mången desillusionerad hustru betraktade nyfiket och med afund denna lyckliga unga brud, som ryckte till, när någon tilltalade henne, som om man väckt henne ur en dröm, glömde att räcka faten till sin granne till höger under det hon alltjämt tänkte på att förse sin granne till vänster samt var fullkomligt omedveten om, att man beundrade hennes skönhet och hviskade om henne vid bordet. De talade nästan icke med hvarandra under måltiden, men det fanns ingen som ett ögonblick kunde taga detta för likgiltighet, ty man kände instinktivt, att det blott var, emedan de ej kunde tala till hvarandra utan en smekning, ej kunde se på hvarandra utan ett allt för vältaligt leende, ej kunde yttra likgiltiga och hvardagliga ord till hvarandra. Och om han någon gång gjorde henne en obetydlig fråga, t. ex. om hon ville ha mer af den eller den rätten, såg hon upp på honom med en sådan värme i blicken, en sådan glöd på kinden och ett så rörligt uttryck kring läpparna, att en tysk, som satt midt emot henne vid bordet, blef alldeles utom sig af förälskelse och svartsjuka och påstod, att han skulle sluta sitt hittills hederliga lif som mördare, i det han skulle hitta på något tillfälle att peta den där italienaren utför ett bråddjup.

Alla försök att inleda bekantskap med dem afvisades af Alies förströdda svar och ögonblickliga återfall i sina drömmerier och af Andreas iskalla oåtkomlighet. Man lyckades ej ens få reda på, af hvilken nation hon var; man märkte, att hon förstod och talade alla språk, men alla med en något främmande accent.

Sålunda hade de tillbragt flera veckor på samma hotell utan att känna en enda af de öfriga gästerna där.

Men ingen, som såg detta lyckliga par kunde ana det mörker, som midt under detta solljus småningom lade sig mer och mer öfver den enas själ. Ju mer fullkomlig deras lycka var, ju mer växte inom Alie vissheten, att den ej kunde räcka länge. De hade förverkligat Andreas dröm: att under några veckors fullt egande och njutande samla ett helt lifs kärlekslycka. Hon kände mången gång, att detta var för mycket, att detta var ett oförsvarligt slöseri. Men känslan af det stora mörkret, som väntade henne efteråt, kom henne att nedtysta alla betänkligheter och girigt gripa hvarje ögonblicks lycka, som nu skänktes henne.

Och under tiden samlade hon all sin själs energi kring den tanken: att hon _måste_ hafva styrka att gifva honom fri den stund, han själf skulle önska det; att hon icke finge, i det afgörande ögonblicket, förneka sin naturs djupaste kraf: att hellre gå under själf än se en annan ofritt fasthållen vid sig.

Och midt under hans tätaste famntag och hetaste kyssar kunde hon för sin inre syn skåda den stora ensamheten, som skulle komma sedan, och grubbla öfver den oundvikliga skilsmässa, som förestod. Hon hade i fantasin genomlefvat alla de olika former denna skilsmässa kunde komma att taga. Hon tänkte sig att någon af hennes bekanta från Stockholm en vacker dag genom en händelse skulle anlända till denna samma plats, skulle upptäcka i hvilka förhållanden hon här befann sig och skrifva därom till fru Rode -- och så skulle Rikard säkert anse det för sin plikt att ingripa ännu en gång, han skulle komma resande dit genom natt och dag och fordra att hon strax följde med honom hem. Och denna gång skulle hon ej sätta sig till motvärn. Hon skulle säga Andrea, att hon följde honom för att resa hem och besöka fru Rode. Så skulle de skiljas utan att säga sig själfva eller hvarandra att det var för alltid. Och en gång i Stockholm ville hon skrifva det till honom -- allt det, som hon stilla tänkt under det hon låg i hans armar och kände i hans kyssar en kärlek, som gaf allt i nuet men ej bevarade något för framtiden.

Ofta, när hon gick ner till middagsbordet föreställde hon sig, att hon bland de nykomna gästerna skulle få se den eller den af sina bekanta träda in. Förundrade utrop. Du här! Och ensam! Med hvem är du? Hon beredde sig att försvara sig i det längsta.

Jag är med en italiensk familj -- vi bor i närheten -- jag har blott kommit hit i dag på en fottur. -- Och så bort, fort packa kappsäckarna och i väg till en annan trakt.

Det skulle endast skydda henne för stundens obehag, för förödmjukelsen att se det förhållande, hvari hon lefde, och som för henne var det heligaste af allt heligt, vida höjdt öfver all världens dom, betraktas med missaktning och ovilja, stämplas som något lågt och förnedrande. Men sedan skulle upptäckten och katastrofen komma i alla fall så som den måste komma.

Till fru Rode hade hon skrifvit, att hon var på resa med markisinnan. Och hon hämtade alltid själf sina bref på det lilla postkontoret i närheten. Hon, som aldrig förr ljugit i hela sitt lif, fann det nu lätt och naturligt att bedra alla. Hon var inne i en trollkrets, som drog sig allt tätare omkring henne, och allt det utanförstående blef så overkligt och långt borta.

Andrea öfverlämnade sig under tiden fullkomligt sorglöst åt lyckan att slutligen äga henne på det sätt, han alltid åstundat, ensam, undangömd och uteslutande för sig själf. Alla moln hade vikit från hans sinne och hans lycka var jublande, full af lidelsefulla och ystra utbrott, den var ett oafbrutet, girigt tagande -- han tyckte sig aldrig äga henne nog, han var svartsjuk om hvarje stund och kunde ej finna sig vid att hon ett ögonblick var sysselsatt med något annat än med honom.

Då hon någon gång satte sig ned för att skrifva till fru Rode, stod han otåligt öfver henne och klagade alltid, att det blef för långt, ehuru dessa bref blefvo allt kortare och mer sällsynta.

Men en gång kom ett bref från Aagot, som återväckte Alies känsla för dessa, som hon förr kallat de sina, så lifligt, att hon strax satte sig ner att skrifva ett långt svar.

Aagot meddelade henne, att hon väntade en tillökning i sin familj inemot jul och att hon var mycket glad häråt.

»Jag har ofta tänkt på hvad vi talade om den där sista aftonen i Frascati», skref hon. »Och vet du, jag tycker allt, att vi då pratade stora dumheter, bägge två. Jag tror inte, man blir lycklig genom att vara så där öfverspänd, och Rikard förstår sig inte alls på sådant -- men vi ä lika belåtna med hvarann för det, och jag önskar ingenting annorlunda än det är.»

Alie skref och uttryckte sin lifliga glädje öfver att allt utvecklat sig så bra och gjorde Aagot en mängd frågor om deras lif, om parfveln, om fru Rode. Tillgifvenheten och intresset för dem hade vaknat på nytt vid Aagots förtroliga meddelande.

Andrea blef otålig, då han såg henne så ifrigt upptagen och frågade, om hon ej kunde fortsätta i morgon, han ville gärna gå ut lite nu.

Hon svarade kort och utan att se upp: nej, nej, låt mig sluta nu!

Han stod en stund ännu och såg på henne, hur pennan raspade mot papperet och hur hon satt framåtlutad med kinderna röda af ifver och helt uppfylld af hvad hon hade för sig.

Kom nu, sade han smekande och ville taga papperet ifrån henne.

Nej, låt vara. Jag vill ha af brefvet i kväll.

Gör som du vill; men då går jag ensam. Hon märkte en liten skiftning af otålighet i hans röst, sprang upp och lade händerna på hans axlar.

Du går ensam! Hvilken idé! Tror du jag tillåter det!

När du sitter hela eftermiddagen och skrifver utan att se upp en gång.

Jag har suttit en halftimme. Men det gör detsamma. Det får vara till i morgon.

Detta var blott ett af många tillfällen, då hon med både glädje och oro såg, hur fordringsfull hans kärlek var. Ett torrt tonfall i hennes stämma, ett ögonblicks förströddhet var nog för att förstöra hans lynne. Och hon kände med bäfvan, att i samma stund hon ej skulle kunna fylla hvarje hans tanke, ständigt förnya sin ömhet och utveckla ända till det otroliga sitt förstående och gensvar på hvarje hans stämning, så skulle han kylas af och hans fantasi skulle söka tillfredsställelse på annat håll. Endast ett förhållande så fullt och rikt, så ständigt nytt och mångsidigt, att det gick öfver mänskliga krafter att bevara det sådant i längden, skulle helt kunna fängsla honom.

Han fortfor också allt jämt att experimentera med henne och sätta hennes ömhet på prof, han hade en viss fröjd af att tyrannisera henne och bryta hennes motstånd på alla punkter, att se henne icke ha någon vilja eller tanke, som icke var hans.

Om _det_ är ditt ideal, anmärkte hon ibland skrattande, så begriper jag inte, hvarför du förälskat dig just i mig, då det finns så godt om små dumma flickor, som inte begär bättre än att vara sin älskades trogna hund.

Och begriper du inte, att en sådan liten flicka skulle jag strax ledsna på och förakta. Men att bryta en vilja som din, att se en stolthet som din krypa till korset, att göra dig så förälskad, att du inte längre bryr dig om något annat än bara att hålla mig fast till hvad pris som helst -- det är något, som lockar mig.

Det var redan mindre frimodig tillförsikt i Alies ton nu än förr, då hon svarade: det ska ändå aldrig lyckas dig.

De gjorde ej några stora fjällstigningar, emedan en viss indolens, som alltid låg i hans väsen, smittat äfven henne, och äfven emedan de ej ville underkasta sig obehaget att ha en förare, som störde dem med sitt sällskap. Men de gjorde emellanåt mindre ströftåg, letade sig fram själfva på de små skogsstigarna, ofta förirrande sig in i vilda snår, där de då sorglöst lade sig ned att hvila i gräset hela timmar, likgiltiga för om de någonsin mer skulle hitta tillbaka till hotellet.

Som Alie var mer van än han vid att ströfva fram i sådan vildmark och kände sig som hemma hos sig bland dessa tallar och granar, bergsknallar, mossor och brusande bäckar, ville hon alltid leda vägen; men han ville gå efter sitt hufvud och så tvistade de ofta om hvilken af de olika fotstigarna de borde välja. Han afgjorde dock alltid saken kort med att gå den väg, han ville, och Alie följde protesterande.

Hvarför följer du då, sade han, skrattande. Hvarför går du inte din egen väg?