Part 3

Det hade blifvit beslutadt, att den unga norska fästmön och hennes föräldrar skulle följa Rikard till Stockholm för att lära känna hans mor och välja bostad åt de unga. Fru Rode och Alie voro därför nu ifrigt sysselsatta att ordna hemmet för de främmandes mottagande. Alies lynne råkade under detta i ett nytt skede. Hon var retlig och nervös, ogillade alt hvad fru Rode föreslog och rörde sig med en sådan häftighet, att hon ett par gånger råkade slå sönder af gummans bästa porslin, under det hon lifligt förebrådde denna, att hon liksom enkom hade stält det i hennes väg. Fru Rodes goda lynne rubbades ej af detta, hon endast upphäfde en och annan from suck i sitt hjärtas innersta af belåtenhet öfver att det ej blef något af mellan Rikard och Alie.

»Så där nervös brukar Rikard också vara, så fort han har några praktiska bestyr», tänkte hon för sig själf. »Det skulle just blifvit ett skönt par! De hade väl sprungit omkull hvarandra i sin ifver, när de skulle sätta bo. -- Det förstås -- Aagot har väl sina fel, hon med. Men gudskelof att jag inte känner henne förut. Nu dröjer det väl i alla fall litet, innan jag kommer under fund med bristerna. Och så kan jag åtminstone tils vidare få glädjas oblandadt.»

Alie genomskådade henne fullkomligt -- hon kunde läsa hvarje tanke, som rörde sig i den gamlas hufvud -- och detta gjorde henne alt utom mildare stämd.

Fru Rode ville gärna, att den unga fästmön skulle bo i hennes hem under sin vistelse i staden, och hon öfverlade helt okonstladt med Alie om hur detta skulle låta sig göra, utan en tanke på att såra henne. Men en dag kom Alie plötsligt och meddelade henne, att hon skulle flytta bort, så att Aagot kunde få hennes rum.

»Jag har skaffat mig en inackordering i närheten. Det kommer ett stadsbud hit på eftermiddagen och hämtar min koffert», sade hon i en vårdslös ton, som gjorde hela denna anordning till en sak af ytterst ringa betydelse.

Den gamla släppte soppslefven med hvilken hon just var på väg att hälla upp soppan.

»Hvad är nu detta för påfund? Hvad i all verlden menar du?»

»Jag kan väl också behöfva lite omväxling», svarade hon skämtsamt. »Det är flere unga herrar inackorderade där. Och hvad skall jag här i huset att göra nu, när ende sonen är förlofvad.»

Fru Rode räckte ut sin hand och fick tag i Alies, som hon klappade.

»Jag förstår nog, hvarför du vill göra det -- men jag kan inte finna mig i detta, att du rent af skulle flytta ur huset. Hvarför reser du då inte hällre och hälsar på dina vänner på landet på ett par veckor, som du ändå tänkt?»

»Nej, hör, en sådan elak gammal gumma hon är! Hon unnar mig inte ens att vara i samma stad som hennes sonhustru!» utbrast Alie med antagen munterhet. »Jag skall nu bort, ju längre dess bättre. Jag dugde nog under de ensamma, sorgliga åren, i brist på någon annan. Nu har man sin son hemkommen från Afrika och så en ung vacker fästmö på besök -- hvad skall man då med gamla Alie att göra! Men det lyckas inte, tantis», fortfor hon och gjorde en kraftansträngning för att fortfarande skämta bort sina tårar. »_Se_ henne skall jag i alla fall. Tant skall inte få mig bort ur staden, nej inte om tant blefve tiodubbelt så elak mot mig, som tant varit hela denna tid.»

»Som jag varit», inföll den gamla med komisk förvåning. »Är det jag, som varit häftig och retlig och grälat om allting, kanske?»

»Ja, tant har ingenting sagt, men tror inte tant att jag vet hur du i dina tankar förskjutit mig och kastat bort mig, som du inte näns göra med dina utslitna klädningar en gång. Tror du inte jag vet hur du, gamla lättrörda fjolla, som du är, redan öppnat ditt hjärta för henne på vid gafvel. Hvad vet tant om henne, annat än bara det att Rikard förälskat sig i hennes oskyldiga barnaögon? Och är tant inte ändå genast färdig att taga henne på god tro i sin öppna famn? Och jag återigen -- hur fick jag inte vara smidig som en katt och from som ett lam och listig som en räf, innan jag lyckades besegra tants misstro till mig och tillkämpa mig den dotterliga ställning hos tant som nu denna främmande skall komma och taga som sin naturliga rätt.»

Fru Rode kände sig träffad och gripen af dessa med låtsad skämtsamhet uttalade förebråelser. Detta hade sålunda Alie gått och burit på hela tiden och hon hade ej tänkt på att genom ömhet och grannlagenhet mildra denna kris för henne.

»Ja, du har kanske nog rätt, gudnås! Jag är visst en riktigt elak och egoistisk gammal gumma. Men du kan väl ändå inte på allvar tro på alt det där, du nu säger. Nog vet du, att ingen i alla fall i längden kan tränga ut dig -- det är nästan dumt att stå och göra dig några försäkringar om den saken, som är så själfklar.»

Hon drog Alie till sig och de omfamnade hvarandra hjärtligt, Alie dock mer häftigt än innerligt, rädd som hon alltid var för att gifva vika för ett känsloutbrott.

På eftermiddagen flyttade hon verkligen, men först efter att ha gifvit fru Rode ett uttryckligt löfte att komma tillbaka när fästmön hade rest.

»Det vill säga, om tant då bryr sig om mig längre», tillade hon. »Du skall inte tro, att du kan lura mig. Märker jag, att dina känslor för mig äro en nyans förändrade, så kommer jag inte. Då reser jag utrikes och -- försvinner någonstans ute i den stora vida verlden -- på ett eller annat sätt.»

»Försvinner! Sådana dumheter hon alltid pratar, den flickan! Hvad skall vara meningen med det där?»

»Jag gifter mig med någon svartögd spanior -- tar en fransman till älskare -- min man dödar honom i en duell och jag tar gift och dör! Tablå!»

Hon rabblade upp hela denna ramsa i ett enda andetag och sprang så utför trapporna efter stadsbudet, som bar hennes koffert.

Samma dag de förlofvade kommo, skulle de vara ensamma med föräldrarna -- men dagen därpå skulle Alie komma till middagen.

Hon hade tagit fram ur kofferten den ljusa, sjögröna klädningen med perlgarnityret, som hon lät sy sig i våras för Rikards skull, men som aldrig kom på då. Nu var den ej så lämplig längre, då det redan var höst, och vädret var kallt och regnigt, men det var den enda vackra klädning hon egde, och hon ville dock vara elegant för de främmandes skull. Hon såg sig i spegeln och tyckte att det glittrande perlregnet ej längre klädde henne nu då det skimmer var borta, som i våras hade gifvit en sådan glans och färg åt hennes utseende, och om hvilket hon nog visste, hvarifrån det kom och hvart det gick. Om hon nu skulle valt sig en ny drägt, hade den visst blifvit i en kall, gråblå färg och i en enkel, sträng stil.

Emellertid kastade hon om sig en kappa och gick den korta vägen snedt öfver gatan. Men hon tyckte icke, att det var, som om hon gått i verkligheten, utan som när man går i en dröm och aldrig kommer fram. Så sprang hon upp för den korta trappan, stannade vid dörren och stirrade en lång stund med dum förvåning på namnplåten. Hon plägade aldrig gå den vägen numera, hon hade vant sig att gå köksvägen, alt sedan Rikard kom hem och ej fick störas. Undras om lilla Aagot skulle finna sig vid att smyga sig in i köket och sitta där och vänta på att få gå in till honom!

Var det verkligen hon själf, som nu stod som en främling härute och drog i klocksträngen? Och därinnanför satt nu _dottern_ i huset, redan hemmastadd där förmodligen, redan i besittning af de rättigheter, den ställning i hemmet som hon själf först långsamt tillvunnit sig.

»Undras om hon sofvit godt i min säng i natt. Om hon fann sig själf söt och morgonfrisk, då hon satt framför mitt toalettbord i morgse och såg sig i spegeln. Åhja, hvad är det för konst att vara fraiche och vacker, då man känner sig älskad!»

Steg närmade sig i tamburen och Alie fick ett infall. Om hon skulle sticka sitt visitkort i lådan som en annan främling och gå sin väg -- och så bort, bort hvart som hälst i verlden, där hon hade lika stor rätt att vara som alla andra -- där hon icke behöfde trängas undan för att andra skulle få plats.

Hon stod i alla fall kvar orörlig och hörde, att det var Rikards steg, som nalkades. Han bugade sig litet stelt och generadt, men hon tryckte hjärtligt hans händer och lyckönskade honom. Hennes sinnesstämning hade plötsligt kastat om igen, hon visade sig glad och otvungen, full af älskvärd förbindlighet och uppsluppen lekfullhet.

Då hon kom in i det lilla hvardagsrummet neg hon skämtsamt djupt för frun i huset.

»Goddag, goda fru Rode, hur står det till? Det var länge sedan vi råkades. -- Ljusen sitta snedt i kronan», hviskade hon blixtsnabbt, i det hon vände sig om för att hälsa på Aagot.

Hon såg en lång, smärt, elastisk flickgestalt i en elegant, tätt åtsittande marinblå sammetsjacka med en liten uppstående husarkrage, ur hvilken framstack ett ljust, mycket litet hufvud med slätstruket, glänsande hår och ett rosigt, strålande ansigte.

»Presentation behöfs inte», sade Alie och omfamnade henne. »Vi känna hvarandra. Jag känner åtminstone dig genom de mest vältaliga beskrifningar i Rikards bref.»

»Är hon inte rätt söt?» hviskade fru Rode senare till Alie. Hon skulle haft lust att uttrycka sig i långt starkare ordalag, ty hon var alldeles betagen i sin svärdotter, men hon vågade ej för Alie.

»Hon är förtjusande», sade Alie med stor värme.

Själf kände hon sig aldrig ha varit så litet till sin fördel som i dag. Den ljusa klädningen var fadd bredvid denna mjuka, dunkla sammet, som så väl framhöll figurens smidighet och ansigtets blommande ungdomlighet. Och hon kände själf att hennes sätt var forceradt och nervöst bredvid detta fullkomligt lugna väsende, som medvetandet att för första gången vara älskad förlänade den unga Aagot, hvilken vid sitt första inträde i verlden hade mött kärleken och därför trodde att det var naturligt att lifvet måste le mot henne och alla hålla af henne.

Rikard var dock ej någon sentimental fästman. Han sysselsatte sig ej mycket med sin fästmö, kanske af grannlagenhet mot Alie, kanske också af en känslans blygsamhet, som förbjöd honom förlofvades vanliga utställning af sina känslor till allmänt påseende. Han var mycket uppmärksam mot Alie som vanligt, och hon var hela dagen så liflig och underhållande, att hon väckte de främmandes beundran såsom en ovanligt spirituel ung dam. Hon och Rikard skötte nästan ensamma samtalet. Aagot yttrade föga, det mesta af hvad som talades om var främmande för henne, men detta tycktes ej oroa henne eller göra henne förlägen, hon bibehöll hela tiden sitt blida, klara uttryck af ogrumlad lycka och orubblig tillförsigt till sin kärleks makt.

Alie hade väntat att få se de förlofvade upptagna uteslutande af hvarandra, att uppfånga ömma ögonkast och att pinas häraf. Men nu var det något i denna deras ytterliga förbehållsamhet, som sårade henne ännu mer. Att se dessa båda sitta där så lugna och passiva och visa sig älskvärda mot henne och låtsa som om de vore intresserade af att tala med henne -- och så veta, att alt detta bara var spel, att hon var dem lika likgiltig som hvem som hälst, som gick förbi på gatan -- och att de inom sig egde en verld af oändlig rikedom och skönhet, som var alt för god för att vanhelgas af en enda blick från henne -- hur det sargade henne! Men hon talade alt jämt -- skämtade, högg in i de andras samtal med oväntade infall, disputerade, berättade -- och hörde hela tiden sin egen röst som på ett långt afstånd.

Aftonen kom, då de främmande bröto upp. Fru Rode hade hela denna dag haft ett pinsamt medvetande om hvad som låg bakom Alies sprittande glädtighet, och en dunkel känsla af att det skett henne en stor oförrätt. Det plågade henne att hon skulle gå därifrån som en främling, och hon häjdade henne därför, då hon reste sig för att taga afsked, och hviskade till henne: »Du får inte gå, Alie min. Kan du inte stanna och ligga på soffan i min sängkammare?»

»Jo, vet tant, det vill jag riktigt gärna», svarade hon, till den gamlas glädje och öfverraskning.

Fru Rode var en stund sysselsatt med att ordna hvarjehanda i rummen och i skafferiet, sedan alla sagt godnatt. Då hon slutligen kom in i sin sängkammare fann hon Alie stående midt i rummet med den ena armen stödd mot den andra och handen knuten under kinden, ögonen mer än vanligt dunkla och beslöjade, stirrande medvetslöst rakt in i ljuset, som brann på toalettbordet. Då fru Rode närmade sig henne fick blicken åter lif, färgen steg uppåt kinderna, hon sprang emot den gamla, kastade sig i hennes famn och utbrast: »Nu skola vi hålla ihop, vi båda gamla! Säg, tantis?»

Så borrade hon in ansigtet under den gamlas haka och så kom det fram med en skälfning i stämman: »Åh, hon är den lyckligaste -- den lyckligaste varelse på jorden!»

»Alie, älskade barn -- känner du det så? Hvarför visade du då själf tillbaka samma lycka, då den erbjöds dig?»

Än en gång lyckades det Alie att, efter sin gamla vana, beherska sitt känsloutbrott med ett skämt.

»En sådan fåfäng gammal mamma», ropade hon och kom åter fram med ansigtet. »Tror hon nu inte strax att jag menar, att den största lycka på jorden är att få hennes son till man. Nej -- hon är den lyckligaste därför, att hon vågar tro på sin lycka. Att känna sig älskad och att tro, att man kan göra honom lycklig, som man älskar -- ja, det är det bästa, jag kan tänka mig. Men ser tant», hon knäppte händerna öfver den gamlas axel och lutade smeksamt sin kind däremot. »En sådan lycka fins bara för den Eva, som inte ännu bitit i äpplet, och som därför inte blifvit fördrifven ur det omedvetnas paradis. Nu förstår jag mycket väl, att det är sådana kvinnor, som männen älska.»

»Du skulle således inte bita i äpplet, Alie, om du ännu hade valet fritt?»

Hon svarade ej strax. Hon blef stående i samma ställning och ögonen blickade allvarsamma och grubblande framåt rummet. Slutligen upplyfte hon hufvudet och kastade det tillbaka med en liten bestämd knyck.

»Jo», sade hon. »Det skulle jag göra ändå.»

Så kom det åter något drömmande och nästan ömt i blicken, och hon utbrast i vek ton: »Men hon är söt, Aagot, åh, hvad hon är söt!»

Transcriber' note:

Källa: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Tredje Samlingen., Z. Hæggströms Förlags-Expedition, Stockholm 1889, pp. 1-48.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Titelns »kvinlighet» blev i andra delen stavat »kvinnlighet». Båda delar har därför registrerats under samma titel, »Kvinnlighet och erotik», men respektive originalets stavning har bibehållits i respektive individuell text.

Uppenbarliga fel har rättats (innan/efter):

[p. 16]: ... säker på. Så som hon följt med hela ditt lif under under ... ... säker på. Så som hon följt med hela ditt lif under ...

End of Project Gutenberg's Kvinnlighet och erotik I, by Anne Charlotte Leffler