# Kvinnlighet och erotik I.

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/kvinnlighet-och-erotik-i-40557/index.md

»Och ni väntade naturligtvis med hvarje post att få höra, att jag fallit för någon arabs kula?»

»Naturligtvis!» svarade Alie, och skalkaktigheten fick öfverhand öfver förlägenheten. »Tant såg Rikard hvarje natt ligga badande i blod på ett öfvergifvet slagfält, under det korparna då och då höggo sig ett stycke kött till föda.»

»Usch Alie, sådana otäcka ord du har. Jo, du må tro, Rikard, det var roligt, när jag höll på att förgås af ångest för dig att höra henne tala i den där vägen -- --»

Rikard såg häpen ut.

»Men det gjorde naturligtvis inte Alie då!»

»Jo visst», sade fru Rode och alla de små vecken vid hennes ögon började att röra sig och småle. »Du tror kanske, att hon sökte trösta mig -- att hon sade mig några vänliga och lugnande ord? Nej, långt därifrån. Hon bara grälade på mig och sade att jag var dum och löjlig och odräglig, och att om jag inte upphörde att beklaga mig skulle hon gå sin väg och jag skulle aldrig få se henne mer o. s. v.»

»Ja», sade Alie, som nu började blifva mer lik sig själf och falla in i sin vanliga, skämtsamma ton. »Det var det enda, som hjälpte. När jag riktigt hade grälat på henne en lång stund upphörde hon vanligtvis att gråta och jämra sig, och ibland lexade jag till och med upp henne så grundligt, att jag fick henne att skratta. Men talade jag vänligt till henne och sökte uppmuntra henne, då blef det bara sju gånger värre. Då blef hon riktigt ond på mig och sade, att jag talade mot mitt bättre vetande och att det vore bättre, om jag åtminstone ville erkänna att Rikard var sårad eller fången eller död eller -- ja, gu'vet, om hon inte ibland misstänkte araberna för att vara människoätare och servera Rikard som stek på middagsbordet. Jo, medge, tantis lilla, att du inte var riktigt säker på den saken. Fast det vågade hon förstås aldrig säga till mig, ty då visste hon att jag skulle skämt ut henne för hennes okunnighet.»

»Tro inte på hennes dumma prat, käre Rikard!» sade fru Rode och slog henne på kinden -- Alie hade stigit upp och stod framför den gamla, lutad öfver henne, stödjande sig på gungstolens armstöd. »Ibland hittade hon på att hålla med mig och öfverdrifva min oro», fortfor hon, vänd till Rikard. »Då låtsade hon själf vara alldeles förtviflad, så att jag måste trösta henne.»

»Och det var naturligtvis bara spel?» frågade Rikard, som blifvit helt vekt stämd vid skildringen af hur dessa båda lefvat blott i tanken på honom, medan han varit ute och uppsökt äfventyr och endast tänkt på att göra sitt eget lif så rikt och intressant som möjligt. »Du var själf aldrig det minsta orolig för hur det skulle gå mig, Alie?» Hon släppte gungstolen, vände sig om och såg honom in i ögonen. Han grep hennes händer och kysste dem, men hon drog dem fort tillbaka. »Skola vi inte gå ut en stund?» frågade han. »Här käns så kvaft och jag är inte van att sitta inne en hel eftermiddag. Mamma vill inte -- nej, det kunde jag tro, du har naturligtvis alldeles kommit ur vanan att promenera nu, när jag varit borta -- men, Ali? Har du varit ute i dag?»

»Nej, men -- --»

»Går du inte ut för hvarje dag?»

»Åhnej, inte precis!»

»Men hvad är det för ett lif! Sitta mellan fyra väggar -- ung, som du är! Alie, åh, hvad jag hade lust att lära dig, hvad det vill säga att lefva! Kom med mig nu!»

Nej, Alie ville inte. Hon hade alla möjliga förevändningar. Hon skulle sy ut det där mönstret -- hon hade litet ondt i hufvudet, det såg så regnigt ut o. s. v. Men Rikard gaf icke vika. Hans friska energi och lefnadslust verkade så smittande, att Alie själf började tycka, att hon lefvat som en riktig mullvad, och att hon väl kunde behöfva skaka af sig litet jord.

Och så gingo de -- gata upp och gata ned -- utåt Djurgården, hem öfver Ladugårdsgärdet och Lill-Jans och Villastaden. Han ville se på alla nybyggnader, alla planteringar, som vuxit upp sedan han reste. Att hon, som icke hade hans vana vid marscher och strapatser kunde blifva trött af en så lång promenad, föll honom icke in. Han hade aldrig tanke för annat, än hvad som för ögonblicket intresserade honom själf, och Alie skulle förr ha gått tils hon stupade än hon velat låtsa om att hon var trött.

Dylika promenader upprepades sedan ofta och äfven fru Rode, som under flera år fört ett nästan fullkomligt stillasittande lif, blef snart tvungen att följa med Rikard ut på visiter, på teatrar, på utfärder utåt landet.

»Jag är i alla fall tacksam, så länge jag slipper vara med om springlekar», sade gumman humoristiskt en dag då Rikard hade öfvertalat henne att följa med till en familj på landet, där det fans fullt med ungdom i huset.

»Ja, men det slipper nog inte jag», sade Alie, »fast jag aldrig har kunnat fördraga springlekar i all min dar.»

Om förmiddagarne arbetade Rikard några timmar inne i sitt rum på ett större krigsvetenskapligt verk, till hvilket han samlat material under sina resor. Han tålde då ej att störas af ett enda ljud -- ingen fick röra sig i rummet utanför, ingen fick ens taga i en dörr. Alies rum låg på ena sidan om salen, hans på den andra. När det då någon gång hände att hon kom in utifrån, då han satt och arbetade, ville hon ej gå igenom salen, utan kunde sitta långa stunder i köket och vänta på, att han skulle gå ut. Detta såg modern, men det föll henne icke in att göra någon invändning häremot. För henne var det själffallet, att alt och alla skulle underordna sig under hans trefnad.

Före middagen voro alltid både modern och Alie ute i köket och hjälpte kokerskan med matlagningen, oroliga för att ej middagen skulle bli färdig på klockslag. Alie sprang af och an, lyfte på grytlocken, stack in ett vedträ i spisen för att det skulle brinna bättre, hälde upp soppan, hjälpte till med dukningen och vände på roastbiffen, mycket ängslig för att den ej skulle blifva lagom stekt. Rikard hade blifvit så bortskämd, att han nästan aldrig kunde få någon mat här hemma, som smakade honom. Modern skaffade hem kött från stadens förnämste slagtare och öfveransträngde sig i ekonomiskt afseende för att kunna bjuda honom ett godt bord. Han var visserligen alt för älskvärd för att göra någon direkt anmärkning, men hans kritiska blickar, den försigtighet hvarmed han först smakade på hvarje rätt, samt hans allmänna uttalanden om det förträffliga franska köket, sade dock tydligt nog, att hennes ansträngningar voro förgäfves.

Rikard hade emellertid ingen aning om alla dessa omsorger och fick af Alies yttranden snarare det intrycket, att hon var mycket likgiltig för alla husliga bestyr. Hon uttalade sig föraktligt om herrarnas vanliga svaghet för ett godt bord och förklarade, att en förnuftig människa icke borde ställa några andra fordringar på sin föda, än att den vore sund och närande -- gurmandien vore ovärdig en tänkande varelse. I allmänhet bestred hon nästan alt, hvad Rikard yttrade, och angrep hans åsigter och lefnadsvanor på alla möjliga punkter, samtidigt med att hon i djupaste hemlighet var villig till hvilket personligt offer som hälst för att hans trefnad ej i något fall skulle störas.

Han var i allmänhet litet för hastig i sina slutsatser och alt för tvärsäker och absolut i sina omdömen, samt var van att imponera och bli trodd på sina ord i synnerhet när det gälde unga damer. Men här mötte honom för första gången hos en kvinna en kritik, som häjdade honom steg för steg, tvang honom att motivera hvarje påstående och rätta hvarje förhastad uppgift. Han öfverraskades oupphörligt af att finna, hur mycket Alie hade läst och tänkt och hvilket förträffligt minne hon hade. Hon var honom fullt vuxen på hvarje punkt af allmänt mänskligt vetande och hade till och med ej så litet fackkunskaper i hans egna hufvudämnen, hvilka hon, då han yttrade sin förvåning öfver hennes insigter i detta afseende, sade sig ha studerat för att sätta modern i tillfälle att bättre följa honom. Han var alltid full af planer och initiativ, och han öfverraskades af den lätthet, hvarmed hon satte sig in i hans idéer äfven när det rörde ämnen så främmande för henne som strategi, förbättring af krigsmaterielen o. d.

Han blef också mer och mer lifligt intresserad af hennes samtal och tillbragte större delen af dagen i hennes sällskap. Men på samma gång som han beundrade henne och fängslades af hennes vakna intelligens, var det dock något i alt detta, som verkade litet afkylande på hans känslor. Man kunde ej säga att hon var okvinlig, hvarken i utseende, rörelser, sätt att tala eller i afseende på lynnet och karaktären; tvärt om, hennes hängifvenhet för hans mor, hennes själfförsakande lif hos henne voro drag af äkta kvinlighet -- och dock! Han tog sig själf i förhör och frågade sig om det ej kanske endast var hans manliga egenkärlek, som kände sig litet kväst af att veta hvarje ord och handling stå under en kvinnas kritik; om det han saknade hos henne kanske endast var den blinda beundran, som han för så godt pris plägade vinna af hennes kön. Han sade sig själf, att det endast var hans sämre, egoistiska, egenkära jag, som kände sig tillbakastött af henne, under det att alt det bästa inom honom, hela hans djupare personlighet drog honom till denna kvinna, som förstod honom så fullständigt, som var ett så ypperligt sällskap för honom och som skulle kunna blifva hans verkliga maka i en så mycket rikare och fullare mening än någon annan, han känt. Han började öfvertyga sig själf om, att han älskade henne. Det var visserligen ej en sådan kärlek, som han stundom drömt om -- ej denna alt beherrskande lidelse, hvilken poeterna besjunga. Men han var troligtvis icke mäktig en sådan kärlek, hans fantasi och tankar voro alt för starkt tagna i anspråk af hans vetenskapliga intressen och han sade sig själf, att han i sin hustru snarare behöfde ett intelligent och angenämt sällskap, en väninna, med hvilken han kunde utbyta tankar, än en älskarinna att jollra med. Och en dag, då de voro ute på en af sina vanliga promenader bad han henne att blifva hans.

De kommo ej hem tillsammans. Alie kom först och då modern frågade efter Rikard, mumlade hon någonting om »ett ärende» och skyndade sig förbi henne och in i sitt rum med hatten på och floret neddraget för ansigtet. Fru Rode var van vid Alies underligt växlande lynne, i synnerhet sedan Rikard kommit hem, men hon greps dock nu af en oförklarlig ångest, utan att kunna göra sig reda för, hvad det var hon fruktade. Hon visste att det var lönlöst göra Alie några frågor, då hon befann sig i en sådan sinnesstämning som nu, och väntade därför otåligt på sonens hemkomst. Han kom också snart, såg nervös och upprörd ut och drog genast modern med sig in i sitt eget rum och stängde dörrarna.

»Säg mig hvem det är, som Alie är kär i?» frågade han tvärt. »Och hvarför har mamma inte talat om det för mig?»

»Hvad säger du?» utbrast hon häpen. »Har Alie sagt att hon är kär -- i någon annan än dig?»

»Nej, det har hon inte sagt, men hon vägrar kort och bestämdt att blifva min. Och hon vill ej gifva mig något skäl.»

»Åh, det är inte möjligt -- det är inte möjligt!» utbrast modern. »Det måste vara ett missförstånd -- jag skall tala vid henne.»

»Ja -- men inte öfvertala henne», inföll Rikard och höll henne kvar. »Jag vill inte ha en hustru, som endast genom öfvertalningar blir min. Jag trodde att hon -- det är obegripligt, hur man kan misstaga sig så. Försök i alla fall att få veta om det är någon annan.»

Fru Rode skyndade in till Alie och tilltalade henne i en smärtsamt upprörd ton.

»Min kära Alie, detta hade jag inte väntat af dig! Hvarför har du inte från början visat att du inte tyckte om honom? Du har ju tvärt om uppmuntrat honom med den största vänlighet och tillmötesgående? Och hvad har du egentligen emot honom? Hvar kan du finna en man, som bättre skulle passa för dig?»

»Vill tant således ha mig till sonhustru», frågade Alie skarpt och såg först nu upp med glimmande ögon och flammande kinder. Hon var sysselsatt med att byta skodon efter promenaden. »Borde inte tant tacka mig i stället! Har jag inte alltid vetat kanske, att tant långt ifrån ansåg mig god nog åt sin son? Och tror tant jag vill tränga mig på -- och bli din sonhustru mot din vilja?» Hon böjde sig åter ned och började knäppa upp den återstående kängan med en sådan häftighet, att knapparna flögo utåt golfvet.

»Min gud, Alie, är jag då verkligen en sådan elak gammal käring, att det är för min skull, som du afvisat min son?»

»Nej, för min egen skull», utbrast Alie, kastade kängan framåt rummet och kröp ned på golfvet för att leta efter sina skor under sängen. »För att jag inte vill att tant och jag skola bli osams -- och det skulle vi naturligtvis bli, när tant såg, att jag inte gjorde din son lycklig.»

»Men -- min snälla vän -- det skulle du visst --»

»Nu narras tant», ropade Alie och reste sig upp med sina skor i handen. »Kan tant ha samvete att säga mig midt i ansigtet att tant tror, att Rikard skulle bli lycklig med mig?»

»Ja, men kära Alie, hvarför skulle han inte -- --»

»Liksom tant inte visste det! Liksom tant inte visste, att jag är häftig och nervös och orolig till lynnet, och att han behöfver en lugn och harmonisk hustru -- och liksom tant inte visste, att han behöfver pengar, när han skall gifta sig, och att hans hustru snart skall hänga tung som en kvarnsten kring hans hals, om han tvingas att lefva i små och trånga förhållanden! Och liksom tant inte visste, att jag är en sådan natur, att i samma ögonblick jag märkte eller bara anade något sådant skulle jag, till hvad pris som hälst, försvinna ur hans lif!»

»Och först och sist!» fortfor hon efter en paus, och hennes stämma var nu sväfvande och osäker, »liksom tant inte visste, att han als inte älskar mig, att han bara inbillar sig det, därför att han trifs i mitt sällskap och därför att du och jag hålla af hvarandra -- och -- sådana där yttre anledningar.»

Fru Rode var förstummad. Den fråga, hon hade velat komma fram med och tvinga henne att besvara på samvete: »älskar du någon annan, efter du afvisat honom?» dog på hennes läppar. Tycktes det ej i själfva verket framgå af alt hvad Alie nyss sagt, att hon dock verkligen älskade honom? -- Ej en tanke på sig själf -- endast på honom och hans lycka. Detta rörde moderns hjärta djupt, hon drog Alie i sina armar, kysste henne och sade: »men _om_ du ändå misstar dig, Alie? _Om_ han i alla fall verkligen älskar dig? Då är det ju klart att du, och endast du, är den, som kan göra honom lycklig.»

»Nej, det tror jag i alla fall inte. Om han också älskade mig verkligt nu -- fast det gör han inte, det vet jag -- jag är alt för klarsynt, ser tant, det är min olycka -- men _om_ -- så skulle jag kanske inte kunna säga nej. Ty man säger inte nej till Rikard --» hon stannade, och det for ett uttryck af öm stolthet öfver hennes drag. »Man säger inte nej till honom!» upprepade hon, drömmande.

»Nu går jag efter honom, Alie», utbrast modern.

»Nej, nej! låt mig tala till punkt. Jag skulle kanske inte kunna säga nej -- men det vore en olycka, ty jag skulle aldrig våga tro hvarken på honom eller mig själf. Det är inte bara mot andra jag är kritisk, ser tant, jag är det framför alt mot mig själf. Jag skulle alltid plågas outsägligt af tvifvel på mig själf, af fruktan att han en dag skulle upptäcka, att han misstagit sig på mig, att jag inte kunde vara alt det för honom, som han väntat.»

»Men, kära Alie, om _du_ inte kan vara tillräcklig för honom, så kan visst inte häller någon annan -- --»

»Jo bevars», ropade hon ifrigt. »Hvilken annan flicka som hälst, snart sagdt, skulle passa honom bättre än jag. Andra äro inte så tviflande -- de taga emot alt hvad de få utan att granska det så noga -- och så kunna de så utmärkt bra nöja sig med halfheter och kompromisser, men det kan inte jag -- jag ville vara alt, alt, absolut _alt_ för min man -- samma dag jag upptäckte, att jag inte längre vore det -- --»

»Nå -- hvad då, din toka?»

»Jag skulle skjuta honom», sade hon i en ton, som skulle föreställa skämtsam, men hon spände med det samma blicken i den gamla med ett par så stora, allvarsamma ögon, att denna förlorade all lust till att vidare öfvertala henne.

»Jag trodde aldrig, att du var så öfverspänd, Alie, du med all din kritiska snusförnuftighet. På det sättet kan du ju aldrig gifta dig.»

»Nej, hvem säger annat! Man skall vara ett barn eller en idiot för att taga ett sådant steg -- --»

»Ja -- eller också skall man kunna _älska_. Kan man inte det, så medger jag -- --»

»Älska! Tant begriper ju ingenting. Det är just, om man älskar, som man inte vågar -- hvad gör det eljest -- hvad skulle det göra mig, om jag gjorde Pål eller Per olycklig -- men att binda en man, som man älskar, vid sig för hela lifvet -- du gud, hvilket enfaldigt själfförtroende!»

»Nej, Alie, nu tror jag ändå, att jag ber Rikard komma!»

»Gör det, om tant vill», sade Alie och gaf henne åter en allvarsam, nästan hotande, dunkelt glimmande blick. »Jag skall då bara upprepa mitt _nej, nej, nej,_ så att det genljuder genom hela huset.»

Rikard väntade modern otåligt inne i sitt rum. Hon beredde sig att meddela honom alt, men han gjorde henne bara den enda frågan: »älskar hon någon annan?» och då hon nekande besvarade denna, ville han icke höra mer, utan tog sin hatt och gick ut.

Hans egenkärlek var djupt sårad. Han hade litat så säkert på sin makt. Han hade aldrig förr förgäfves sökt närma sig en kvinna -- han hade alltid blifvit mött på halfva vägen och ändå hade han aldrig gifvit så mycket af sig själf till någon annan, som till Alie. Och han var van att lyckas icke blott i detta afseende. Han hade aldrig haft en allvarsam motgång, aldrig tvingats att afstå från ett fattadt beslut, alltid genomdrifvit sin önskan i hvarje punkt, där detta legat honom om hjärtat. Och nu tvingade honom hans stolthet att afstå från sitt mål utan att ens göra ett försök att öfvervinna det motstånd, som så oväntadt hade rest sig i hans väg. Ty att tigga sig till kärlek -- nej. Han ville icke längre hafva den, han skulle icke taga emot den, om den nu frivilligt erbjöds honom.

Han hade under dessa år i utlandet alltid haft en förnimmelse af, att Alie satt hemma och väntade på honom, att hon liksom höll lyckan i beredskap åt honom, när hälst han ville komma och hämta den. Han kände sig nu förbittrad på henne, som om hon bedragit honom, och han hade en känsla af, att han nu gjort upp räkningen med sitt förflutna lif, hvilket var så nära sammanknutet med tanken på henne och att framtiden hädanefter låg fri och öppen för honom, lockande honom att söka ersättning för sina förlorade illusioner.

Han undvek Alie ett par dagar och beslöt sig sedan plötsligt för att resa bort på en tid. Han for till en badort i Norge, uppträdde där som ifrig kurtisör och förtjusade alla de unga norskorna genom sin svenska officers-elegans. Hans nuvarande sinnesstämning gjorde honom synnerligen mottaglig för en verklig förälskelse. Det behöfdes blott att det nu kom i hans väg en naiv, omedveten ung flicka, motsatsen till Alie -- och den tändande gnistan var redo att falla.

Och hon kom. Och den föll.

Fru Rode fick ett långt, långt bref -- ett bref, som egentligen tycktes vara skrifvet för Alies räkning, och som hon naturligtvis också fick läsa. Detta innehöll, utom några få, men varma uttryck om hans kärlek och hans lycka, hufvudsakligen ett slags filosofiska betraktelser öfver kärleken, tydligen hopkomna som själfförsvar.

»Hvarför älskar jag henne -- just henne, har jag frågat mig själf. Ty hos en förnuftig människa bör det ju alltid vid hvarje handling och till och med vid hvarje känsla finnas ett därför. Jag har träffat många mer utvecklade kvinnor, som bättre än hon kunnat förstå mitt inre själslif -- ja, jag har alltid företrädesvis sökt sådana kvinnors sällskap. Hvarför har jag då icke älskat en af dem?»

»Hör! hör!» inföll Alie.

»Vänta. Han lägger till något här -- det är för din räkning --: »eller hvarför har, när jag älskade en af dem, jag ej varit i stånd att väcka hennes genkärlek?»

»Nu vill han stryka öfver med hartassen», afbröt Alie. »Den där lilla lögnen hade han als inte behöft besvära sig med att kasta till mig som en allmosa.»

»Åh, Alie!»

»Nå, fortsätt, lilla barn» -- det var Alie som kallade fru Rode så, aldrig omvändt -- »låt oss nu inte uppehålla oss vid småsaker! Jag brinner af otålighet att få höra mer.»

»Man skulle väl kunna tycka att kärleken framföralt borde uppstå mellan dem, som bäst förstå hvarandra, som kunna lefva ett helt och fullt själslif gemensamt. Men det är icke så; dessa utvecklade kvinnor, som förstå oss helt, dem vilja vi hafva till väninnor -- som sådana äro de ovärderliga, vi beundra dem, vi ha stor behållning af att utbyta tankar med dem, vi finna dem i hög grad intressanta, men -- vi älska dem icke.»

»Nu är han litet ologisk», inföll åter Alie, som råkat i en mycket uppsluppen sinnesstämning. »Nyss älskade han dem ju -- men det gör det samma, gå på bara -- jag tycker om hans naiva själfmotsägelser. Således -- vi älska dem ej!»

»Det är nämligen så, tror jag, att kärleken lyder helt andra lagar än hela vårt öfriga känslolif.»

»Det är sant -- den kommer som en nysning -- utan att man egentligen vet af, att man förkylt sig.»

»Alie då!»

»Så ja, barnet mitt, blif inte stött! Din son är ju när alt kommer omkring inte så olik andra dödliga. Han kan väl också få snufva en gång. Nå, vidare!»

»Det erotiska hör nämligen till ett helt annat område i själen än vänskap, tillgifvenhet, sonlig kärlek och dylikt. Det hvilar mest på motsättningarnas lag. Och därför fruktar jag, att när den modärna kvinnoemancipationen fått göra sitt verk -- --»

»Åh, alt bättre och bättre! Små reaktionära snärtar också! Mins tant hur vältaligt han för bara några få veckor sedan talade för kvinnans uppfostran till mannens jämnlike -- men det gör ingenting. Vidare i texten! Det här roar mig obeskrifligt!»

Hon kröp upp i soffan närmare intill fru Rode, lade sin arm under hennes och följde med i brefvet, medan hon läste högt.

»När kvinnan blir lika utvecklad, lika reflekterande, räsonnerande och medveten som mannen, så kommer det erotiska, som är det mest säregna i kärlekens natur, att försvinna ur verlden. Kierkegaard har rätt då han säger, att kvinnans väsende är omedelbarhet -- det är däri, »das ewig weibliche» egentligen består. Ja, du skulle bara se min Aagot, mamma, så skulle du bättre än om du läste dussintals afhandlingar i detta ämne förstå hvad jag menar. Du skulle se henne med dessa öppna, blå barnaögon, som blicka så undersamma och oskuldsfulla ut i den stora, okända verlden -- --»

»Nej, hör!» utbrast Alie och klappade i händerna. »Hur näpet! Aldrig förr har jag vetat att Rikard var barnkär.»

Fru Rode lade handen på hennes mun.

»Tyst, otäcka unge!» sade hon. »Nu får du inte höra ett ord mer, när du hånar så där.»

»Ja, vet du hvad, jag har sannerligen också hört nog», ropade hon och sprang upp. »Nu går jag in till mig och sätter mig att grubbla öfver kärlekens stora problem. Jag skulle ha lust att skrifva en afhandling, som jag skulle kalla -- vänta -- jo -- Kvinlighet och Erotik, skulle jag kalla den.»

Fru Rode skrattade förnöjdt åt Alies utgjutelser, som tycktes göra henne en riktig hjärtefröjd. De öfvertygade hennes omisstänksamma sinne om, att Alie ej hyste någon djupare känsla för Rikard, som hon en tid varit benägen att tro, ty då skulle hon naturligtvis tagit hans förlofning på helt annat sätt. Fru Rode skulle ej riktigt kunnat förlåta sin blifvande sonhustru, om hon vållat Alie någon hjärtesorg. Men som det nu var, var gumman innerligt glad och belåten.

Rikard sände ej något porträtt af sin fästmö, då han påstod att de alla voro ofördelaktiga. Men hans bref voro mer och mer uppfylda af lycka, kärlek och jubel, och moderns lätt antända fantasi blef häraf starkt påverkad till den blifvande sonhustruns förmån, och hon var mycket benägen att hålla af den flicka, som gjort hennes son så lycklig, och att se henne med hans ögon i den första kärlekens idealiserande ljus.