Part 6

Om det hade varit nu, år 1911, hade jag nog inte gått hem. Men sjuåringen lämnade år 1876 den gamle mannen ensam i skogen. Sedan fick jag veta att gubben Sjöholms bråck skulle ha kunnat botas, men då måste han ligga på sjukhus, och där kunde han inte sköta sina processer. Bland mina starkaste minnen står fortfarande kvar gubben Sjöholm, då vi tillsammans gingo över det småländska landet och han plötsligt måste lägga sig på en bergknalle med huvudet lägre än underlivet.

Sjöholm är död sedan många år. Kanske finns det flera Sjöholmar, men knappast någon så stark som han. Han förlorade alla sina processer. Han var svensk. Skål för Sverige!

Begravningshatten.

När ogifte major Adamson vaknade morgonen den andra maj vid att solen sken honom mitt i ansiktet, behövde han icke övertyga sig om sin existens genom att nypa sig i skinnet, ty en våldsam huvudvärk och en nästan olidlig törst satte honom genast in i förhållandena. Han tömde vattenkaraffen och erinrade sig efter en stunds grubblande att han varit på Hasselbacken och förtärt jästa och destillerade drycker i något sällskap. Men vilket?

Som vanligt började han genomgå sin bekantskapskrets i alfabetisk ordning och hade just hunnit till det obekanta X, då jag enligt löfte från föregående kväll ringde upp hans nummer för att väcka honom. Han svarade med ett stilla kvidande. Kommandotonen var absolut borta.

Så småningom lyckades han framviska en ytterst lakonisk men icke desto mindre fullt tillfredsställande beskrivning på sitt tillstånd.

Jag föreslog: -- Jag reser i dag med Vaxholmsbåten för att titta på mitt sommarnöje och du följer med, ty du behöver luft. Frukost äter vi på båten. Kläd på dig ögonblickligen. Du har bara tre kvarts timme på dig. Kvid inte så där omanligt. Nu har jag väckt dig, som jag lovade. Jag väntar dig vid båten. Adjö.

En blek vålnad, en skugga av en smärtfylld dröm, skred Adamson verkligen i sista ögonblicket över landgången. Sedan jag kondolerat honom och båten vänt stäven utåt Fjäderholmarna, ledde jag ned honom i försalongen, och inom en kvart började hans drag bli mänskliga, fast skakningen från propellern stundom kom honom att lägga sitt ansikte i Laokoonveck. När han fått litet koffein införlivat med sin organism, var han åter Wilhelm Tell. Kanske ett par Hennessy också gjorde verkan.

Han började tala.

-- Tror du att jag får flugan?

-- Det beror på dig själv.

-- Så svårt som i dag har jag aldrig känt det.

-- Det blir allt svårare med åren.

-- Nu behöver jag minst en vecka att reparera en sån här hippa fullständigt.

-- Tag dem inte så ofta då.

-- Men det är farligt att sluta upp för hastigt.

-- Du menar alltså whiskygrogg?

-- Ja.

Jag varnade honom, men var och en vet ju bäst var skon klämmer och hur ens sjukdomar lämpligast botas.

Då vi lade till vid min brygga, var Adamson åter major Adamson, stram och militärisk. Han hade till och med klämt fast en monokel och börjat mönstra de få kvinnliga passagerarna.

Men i samma ögonblick vi skulle dyka ner i trappan till mellandäck kom en vindstöt och förpassade hans hatt långt ut i fjärden.

-- Du kan nog få låna någon mössa av Jan Mattson, tröstade jag. Tills vi komma till Skeppsbron igen i eftermiddag!

Ångbåten gick, vid bryggan fanns ingen eka och snart var hatten försvunnen bland de dansande småvågorna.

Vi gingo upp till Jan Mattson, min värd. Nej, han hade ingen mössa.

-- Nå, men en hatt, då! Vad som helst. Majoren kan förkyla sin flintskalle.

Nej, Mattson hade ingenting i den vägen annat än den fruktansvärda ruin av en hatt som han gick med för tillfället.

-- Något måste väl finnas i alla fall! Sök i något klädskåp eller på vinden! Annars får du ta på dig en av gumman Mattsons schaletter!

-- Ja, nog ’ar jag en ’att på vinn men dä ä min begravnings’att, sade Mattson efter något funderande.

-- Det gör fan detsamma, sade Adamson, ta hit’en, annars går jag och förkyler mig! Men fort!

Det var verkligen inte sommar riktigt än i luften. Under bergknallen bakom hasselbuskarna låg en stor smutsig snödriva.

Jan Mattson knogade upp på vinden och kom ner med en storm av det slag våra farföräldrar använde. Den var hög som ett torn, lurvig som en pudel och hade raka brätten. Men till all lycka satt den som gjuten på Adamsons huvud.

-- Du kan ju ha den tills båten kommer, sen kan du nog få låna något av kapten eller styrman.

Adamson såg ut som en maskeradfigur och verkade helt makaber i landskapet. Vi gingo upp till min stuga, öppnade och inspekterade. Allt var i ordning, överdrag på möblerna, skåpen ordentligt stängda.

-- Fy fan, vad här ser trist och obebott ut. Det är som att gå i likrum. Tror du att du har någon konjak kvar sen förra sommarn?

-- Det tror jag inte, men jag skall undersöka.

Det enda jag fann var en flaska vermut.

-- Ro hit med den, sade Adamson.

Jag letade reda på ett köksdricksglas och fyllde det. Adamson förde glaset till sina läppar med ett uttryck av lycklig förväntan.

Men knappt hade han tömt det till hälften, förrän han blev kritvit i ansiktet och satte glaset ifrån sig.

-- Vad går åt dig? Var det inte vermut? För guds skull säg ifrån vad det är med dig!

Jag luktade i flaskan. Visst var det vermut.

-- Vad är det åt dig? Nog är det ordentlig vermut?

-- Det är vermut -- men jag dricker inte mer!

Svettdropparna runno utför Adamsons panna och något som liknade vansinne lyste i hans blick.

-- Jag visste att det skulle gå så, sade han. Nu är det slut med mig. Men blir jag människa efter det här, så har jag åtminstone fått en läxa. När kan vi komma till stan?

-- Nå, men så säg då fort, vad det är! Du kan göra en människa förtvivlad på det där viset. Du är ju vit som kalk i ansiktet.

-- Det är härinne, sade Adamson och pekade på pannan. Det är flugan, _flugan_, skrek han, som jag fått. _Flugan_ förstår du! Det surrar inne i huvudet som i ett getingbo. Kan man inte få tag i en läkare någonstans? Vet du något om delirium? Kommer det på en gång? Eller är det bara en varning? Å -- det är slut med mig! Slut, slut!

-- Jag har hört sägas, att det skall vara bra med konjak när de första anfallen komma -- men skulle du inte försöka att badda huvudet med vatten -- svimma inte, människa, vänta åtminstone tills jag kommer med vatten!

Jag störtade ut och till pumpen. Inom några sekunder kom jag tillbaka med en hink vatten. Adamson satt i en stol, en bild av förtvivlan och fasa.

-- Så ta av dig den där skorstenspipan! Du sitter bara och blir varm i den.

Jag lyfte av Adamson begravningshatten.

En svärm av flugor störtade surrande ur den.

-- Va faen nu då?

Vi gapade på varandra.

-- Det var verkligen flugan, min bror, sade jag. Det är gubben Jan Mattsons vinterflugor som legat avdåsade i hatten och kvicknat till av värmen från din flintskalle. Känner du fortfarande något surrande i skallen?

-- Nej, det gör jag inte, svarade Adamson och strök svetten ur sin panna under det färgen återvände i hans kinder, kanske inte så högröd som förut, men nog frisk att verka levande. Men nu tycker jag att jag kan ha förtjänat en grogg!

Major Adamson fick mössa av kaptenen och grogg i röksalongen.

Men hans glättighet under hemfärden tycktes mig väl nervös för att vara fullt naturlig.

Att gillra bössor.

När förre skeppstimmermannen Petter Karlsson, som sköter om och tillser häradshövding Ekebergs sommarvilla, en morgon vid tiden för fruktskörden upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet föregående natt blivit skattat i betänklig grad, blev han stört förbannad. Inte för att han trodde, att någon skugga av misstanke skulle falla på honom, åtminstone ingen av djupare valör, men det var desto förargligare, som han i sin kort förut avgivna rapport till häradshövdingen framhållit just det trädets underbara fruktsamhet i överdrivna ordalag och väl avfattade sjömanstermer.

Emellertid skulle stölden icke upprepas, det svor både han och Petter Karlsson på.

En sjöman av gamla stammen, särskilt en skeppstimmerman, är van att greja tillsammans grunkor och pickla ihop prittlar, som det heter på hans språk. Som ägare av en gammal mynningsladdare av fruktansvärd kaliber och i besittning av erforderligt snille för dess uppgillring borde han lätt kunna avstyra det förnyade plundringsförsök, som nog icke skulle utebli, då det första lyckades så bra. Och då boven nästa gång var ute på tjuvstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången eller så högt som i hackbrädet, att han skulle lägga opp för så pass lång stund att det skulle bli en smal sak att suga honom i maten och kölhala honom ett slag, innan han befordrade honom till laga näpst; det svor både han och Petter Karlsson på en gång till, om så skulle va.

Den dagen höll Petter Karlsson till i sin snickarstuga en avsevärt lång stund. Han spetsade träpinnar och gjorde hål i dem för tråden, och bra och stark simpelkort hade han ett helt nystan av, och den löpte som om den vore smord. En liten ställning för bössan gjorde han också, och den skulle placeras i hörnet av matbodväggen och staketet, under slipstenshon.

När käringen kom med matbud, släppte han inte in henne, för det vet man väl hur det är med fruntimmer, och det skulle bara fattas, att det komme ut, vad han höll på med. Då komme den fan inte igen förstås, resonerade Karlsson med sig själv.

I villaköket skulle han hålla vakt natt efter natt, om så skulle behövas, för han skulle visa häradshövdingen, att han tjänade honom som en trogen tjänare och inte tog så mycket som en kappe äpplen för egen del. Och för att inte käringen skulle få reda på att han höll vakt, skulle han säga, att han hade lovat Stenberg att hjälpa honom med skötarna ute i sjöbon på Örskäret, men -- jädringen! -- -- -- Det skulle förstås komma ut det med och befinnas vara en kolsvart lögn! Därför skulle han tala med Stenberg, och Stenberg skulle säga åt sin käring, att han måste syssla med bragderna ute på Örskäret, men i stället skulle han komma och hjälpa Karlsson hålla vakt. Och om han bjöd på en liter nattbrännvin, så var Stenberg inte omöjlig, det visste han.

Detta räknade Petter Karlsson ut för sig själv i snickarstugan. Han tyckte själv att det var så mycket listigare, som alla då skulle få veta, att Karlsson inte var hemma, och detta faktum skulle väl om något locka den tjyvstrykern, vem han än var, att försöka komma åt mer äpplen.

På eftermiddagen gillrade Karlsson bössan med det största fullifanskap, som någon kristen människa i hela Roslagen kunde vara mäktig, och det är inte litet det. Det var för resten ingen lätt sak, ty alla möjligheter måste beräknas. Tjyven kunde komma från minst två håll, men Karlsson satte ner sina pinnar och slingrade sitt snöre mest så krångligt som riggen på ett barkskepp, så att om inte tjyven kom farandes som en guds ängel från himmelen, så måste han få sin laddning på rätt ställe.

Och när allt detta var fullbordat, stövlade han i väg till Stenberg.

Nej, för all del! Stenberg var inte ovillig, särskilt som natten med sin liter vinkade i ett ljuvligt och av käringar ostört perspektiv. Och gällde det förstås att ta en karl i hampan -- vilken som helst -- så var han varken ledsen eller lemmalytt. Saken var avgjord.

I skymningen meddelade Karlsson käringen sitt beslut att hjälpa Stenberg med skötarna ute på Örskäret, fick ett par smörgåsar i kavajfickan och gick ned i snickarstugan, där han hämtade den orörda av sina båda litrar uppe på brädhögen, som låg på tork i taket, varefter han stegade av till Stenberg, som varit färdig redan en lång stund.

De båda gubbarna knallade i väg.

-- Varför tror du han kommer i kväll, när han kom i går? sade Stenberg. Så helsinges dåraktig kan han väl inte va, om d’ä något till tjyv!

-- Låt’en komma eller inte komma, så är allt i ordning, både giller och den här! svarade Karlsson och drog litern till hälften ur fickan.

-- Åja, vad dä anbelangar, så tog ja allt med lite, ja också, för säkerhets skull, lugnade Stenberg.

-- Ja, dä må på guds makt bli hur dä vill. Men inte ska di få dä ordet på min bak, att jag inte har bevakat anförtrott gods, vad dä vara må, dä ska allt bli ljug dä.

De voro framme vid trädgården och togo en stor omväg för att undgå Karlssons snaror, dem han beskrev, och vilka Stenberg icke kunde annat än gilla.

-- Vi har’n, Karlsson, vi har’n, som om han redan skulle sitta på cellerna. Men dä enda som ä tråkit ä att vi ska behöva sitta i mörk arrest själva. En sir ju inte dä en har för händer.

-- Å, nog hittar vi te brökvarn alltid, Stenberg, eller tror du inte dä?

Och de gingo in i villaköket, vars dörr låg bara några steg från det röda-gyllenträdet, letade sig i den redan djupa skymningen fram till ett bord och placerade sina smörgåsar och litrar.

-- Nu gäller det att va tysta som möss, för dä här huset ä som utå papp, viskade Karlsson. Å såna där tjyvar har örona på skaft.

-- Åja, om dä skvalpar lite iblann, så gör dä väl ingenting, skämtade Stenberg. Å nu tar vi väl slaktsupen mä däsamma, så ä dä teminstingens gjort. Skål, Karlsson!

-- Ja, skål på dej, Stenberg! Men nu ska vi ta dä här pöompö å spara på dä fuktiga, för vi har kanske hela natten på oss. Men en bit ska vi ha, för tuggningen hörs väl knappt.

Snart hördes också bara tuggningen, avbruten av ett och annat ljud av välmåga av det slag, med vilket kineserna pläga visa sig artiga mot sina värdar.

Så klunkades det försiktigt ibland och så viskades det om fiske och sjöbragder och klunkades och tuggades. Timmarna gingo.

-- Dä va en jäkel som inte vill komma och stjäla, sade Stenberg. Han kanske har blitt gudfruktig, den rackarn.

-- Å nej, han kommer nog bara vi ger oss te tåls. Å någe fel kan dä då inte va mä varken krut eller knallhatt, å torrt som snus ä dä under slipstenshon. Men ja blir rent lurig på den här vaktningen. När en inte får sträcka på bena, så -- --

-- Vi tar oss väl en oppväckare då, Karlsson. Skål på halvan!

-- Ja, skål på halvan, Stenberg!

Mellan träden stod redan gryningen svag och blott som en aning om färg.

-- Men ja känner att ja måste ut och lätta på dä här, annars kan ja bli sjuk, sade Karlsson rätt som det var. Dä går rakt inte längre, dä må komma nåra tjyvar eller inte!

Och han reste sig upp, men raglade några steg åt sidan.

-- Ta mej håle ä ja inte rent yr i huvet -- si när en sitter å inte rör på sej, så blir en liksom yr.

-- Jojomänsan, d’ä så rätt så, gäspade Stenberg. Gå då, men gå tyst!

Och Karlsson kryssade till dörren, for ut och nedför trappan, gjorde några snedsteg på gården och --

Ett fruktansvärt skott dånade i nattens stillhet, ekade mot Onsberget på andra sidan viken och liksom låg och rörde om i luften mellan stugorna och sjöbodarna.

Men även ett sakta kvidande hördes under det röda-gyllenträdet. Där låg Karlsson, då Stenberg omsider tagit sig ut ur köket fram till olycksstället.

-- Åj åj åj -- -- -- åj åj åj -- -- --

-- Ä du skjuten, Karlsson? D’ä väl inte te döds?

-- Åj åj åj -- dä vet ja inte, men åj åj åj -- -- --

-- Har dä tagit på rätt ställe, så ä dä väl inte så farlit. Men nu ska ja hjälpa dej, Karlsson, som den barmhärtige samariten å få dej hem te käringen, för nu kan ho va bra å ha -- men hoja inte så förbannat -- du väcker ju opp hela byn -- lite salt ska väl en sjöman tåla -- siså, skrik inte, hör va ja säjer! Nykter ä ja inte men nog ska ja kunna baxa hem dej -- res på dej nu, Karlsson, å skriker du ett skrik till så laddar ja om och skjuter mä riktiga hagel -- ä du oppe nu din stackare, nej, känn inte efter, för då kan du bli ändå räddare, utan kom nu så går vi. -- Tyst nu bara! Ja, si d’ä va ja allti har sagt: Den som gräver en grop åt andra, faller själv därutinnan, å en ogudaktig människa går på ändalykten illa. Si du! Du kan ju gå, du går ju som den värste soldat!

Mödosamt släpade båda gubbarna sig ned till landsvägen.

-- Va nu inte dåraktig, Karlsson, utan gå hem å lägg dej, så går ja å plockar bort gillergrejerna å litrarna å låser å styr å ställer. Försök å gå själv -- si du, dä går ju som de vore taljat. Ajöss mä dej å gå å tvätta dej ve brunnen å tvätta dej i hundra vatten å hundra igen, dä god tid te morron. Å så smörjer du på svinister för de hjälper emot ryggskott, å då måtte dä väl hjälpa för detta mä. Ajöss mä dej, din stackare!

Det var inte så farligt med saltskottet. Det satt bara i ytan, men byxorna voro totalt slut. Och Karlsson fick lägga sej på magen i kammaren och käringen kunde rakt inte förstå vad som kommit åt honom. Men snäll var hon och pysslade om honom så gott hon kunde, med god mat och sådant, ty det är det enda som hjälper mot sjukdomar av alla slag, nota bene, om en kan få ner maten. Och det kunde Karlsson.

Till middagen gav hon honom en äppelkaka, som var så god att den rakt smälte i munnen.

Men efter första tuggan for en hemsk misstanke genom Karlssons hjärna. Han frågade:

-- Var har du fått äpplena ifrån, Lotta?

-- Äsch! svarade Lotta.

* * * * *

Vem som utspritt historien trots alla försiktighetsmått? Det måtte vara Stenbergs käring som anförtrott den åt gumman Sjölund och hon är byns levande postkärra. Men Karlsson åt äppelkaka under hela tiden sjukdomen varade. Lotta är särskilt styv med den rätten.

Xylografen.

En grönmålad fisksump kommer från Fygströmshållet och lägger till vid Marvikens sjöbodar, rodd av en undersätsig, bortåt sextioårs man, som vi nu be läsaren titta litet närmare på. Dock icke så nära, att han känner sig observerad.

Hans ansikte är kopparrött med något högre färg på näsa och kinder. Hans kroknos prydes av ett par glasögon, och guldgula små mustascher framhäva en manlighet, som i sig själv är alldeles påtaglig. Händerna äro mörkbruna av sol och vind, samma krafter som förlänat ansiktet dess höga kulör. Vi accentuera detta sakförhållande gentemot dem, som i sin fåvitsko genast utan undersökning skulle vilja insinuera några backiska beståndsdelar i hans hudpigment. Nej, goda läsare, denna intensivt mörksköna patina fås endast genom en mångårig samlevnad med naturen utomhus.

På hans huvud sitter en panamahatt med ett cinnoberrött handsbrett ylleband omkring. Denna hatt är fodrad med svart filt, dels för att hålla sig kvar i alla väder, dels för värmens skull. Den knubbiga figuren är iförd en kostym av kommisskläde, som fordom varit blått, men nu antagit ålderdomens ærugo nobilis. Benkläderna äro de vidaste i Sverige. På fötterna bär han stövlar med tumstjocka sulor och fruktansvärda klackjärn. Härjämte två detaljer av vikt. Hans krage är nedvikt och bär numret 19½ och i den svarta halsduksrosetten sitter en nål med unionsflaggan i emalj. Det senare innebär intet ogillande av 1905, men intet gillande heller -- inte ens likgiltighet. Det innebär en indifferentism för absolut att fattas av vanliga dödliga.

Vi se alltså mannen lägga två målmedvetna halvslag om en utskjutande stockända i Israels sjöbodvägg. Så går han akterut, kastar draggen, sträcker lagom och gör fast, sätter sig på sumpluckan och lägger ihop sina metspön med pedantisk noggrannhet. Om vi sutte i båten skulle vi kunna höra honom exekvera sin speciella musik, ett slags ytterst svaga, men dock uppfattbara drillar och underbara löpningar uppe i falsetten, lösryckta bitar ur operor, helst Wagnerska. Med dessa toner ackompanjerar han alltid det han har för händer.

Nu fattar han en liten håv med böjt enskaft, öppnar sumpluckan, griper en fiskkasse med vänstra handen och börjar gräva i sumpen, fyller i kassen allt under det han prövande beräknar dess växande tyngd och sätter den slutligen under ideligt drillande ifrån sig på durken, tar fram en nyckelknippa, utväljer den riktiga nyckeln bland ett tjog, låser sumpluckan under de vidunderligaste löpningar, fattar kassen och den oljerock han suttit på under rodden samt kliver i land för att i sakta mak följa den slingrande gångstigen genom skogen upp mot Byholma.

Där landsvägen tar vid kommer gamla Matts Jannes Johanna. Mannen lägger ifrån sig kasse och oljerock, breder ut armarna och säger: kom! Med ett blygt leende faller gumman till hans bröst -- en liten omfamning, och mannen återtar sin vandring med kasse och oljerock. Vid Israels lagård kommer den dövstumma Kristin. Samma manöver upprepas. På samma sätt fortsätter han vägen med avmätta, betänksamma steg, ty livet behöver icke vara någon steeplechase, om man icke själv gör det till en sådan.

Men vid båtsman Koppars möter en nykommen sommargäst, en vräkig grosshandlare från Stockholm, en sådan där som i det vackra skärgårdslandskapet verkar fluga i kål. Han bryr sig ej om att närmare skärskåda mannen med kassen, innan han stör hans lugn. Han fäster sig uteslutande vid kassen och tänker på färska abborrar till middagen.

-- Hör nu, min gode man ... börjar han nedlåtande -- -- --

-- Min herre, lita inte för mycket på den mannens godhet! blir svaret, åtföljt av en blick ur ett par ögon, där grosshandlaren avläser så mycket humor, satir och verklig överlägsenhet, att fortsättningen antingen uteblir eller får en hövligare stilisering än början.

Den vita hatten med det röda bandet fortsätter sin bana i landskapet lugnt, obevekligt, enligt lagar, som förefalla astronomiska som en planets.

-- Vad kostar abborrarna? ropas det ur en berså, där några stockholmsfruar syssla med sitt elvakaffe.

Den vita hatten fortsätter sin av evighet bestämda bana.

-- Hör ni inte? Stanna, får jag se på fisken!

De kosmiska lagarna kullkastas icke så lätt.

En medelålders stockholmsfru med band och spetsar på sin badortsklänning och jättehatt med urr och burr och plymer vaggar efter den bortgående, hinner honom och frågar: -- Hörde ni inte att jag frågade, vad fisken kostar?

-- Min nådiga, den kostar ingenting. Vore ni ung och vacker, skulle ni _få_ den, ja, till och med om ni bara vore ung, men nu -- omöjligt!

* * * * *

Vem är nu denne man? Efter gammaldags novellistiskt recept har jag sökt hålla läsaren i spänning genom att förtiga hjältens namn intill det ögonblick intrigen börjar på allvar.

Men här finns ingen intrig -- och för att vidmakthålla den möjligen befintliga spänningen, kommer jag att förtiga namnet allt framgent.

Mannen är _Xylografen_. Han bor här i Grisslehamn och är ensam i sitt slag. Mina vänner känna honom sedan många år. Jag tror för resten att hela Sverige känner honom. Tänk efter!

Ordet xylograf är för svårt för rospiggarna. De kalla honom också helst _yxlografen_, _kilografen_ eller rätt och slätt _sylen_ och om arten och innebörden av hans arbete veta de litet eller intet. Hans yrke är statt i utdöende i vårt land -- sorgligt nog. Nya reproduktionsmetoder ha uppstått och konsthantverket är på retur. Med denna uppsats har jag velat rista en runa åt vårt lands och en av världens skickligaste xylografer. Det ser kanske lite ruskigt ut att göra det under hans livstid, men jag har hans tillåtelse. Det är ju ingen dödsruna över honom -- snarare tvärtom, men litet vemod från vemodet över yrkets tillbakagång faller ju alltid över utövaren.

Torkom emellertid våra tårar och låtom oss åter ge oss in på beskrivningen av Xylografens originella personlighet. Jag har sökt ge en typisk bild av hans intågande i fiskläget efter ett av hans obligatoriska abborrmeten, och läsaren bör redan förstå att han icke är en vanlig jämnstruken medborgare. De teckningar, som illustrera denna uppsats, avse att symbolisera det kontemplativa tillstånd, i vilket han vanligen befinner sig.

Han kom hit en vacker sommardag för elva år sen. Hans läkare hade ordinerat honom havsluft för bröstet. Han kom -- och stannade här åtta år utan att lämna platsen. En vacker dag blev jag ägare av en kutter. Xylografen är seglare, sitter ogenerat ett dygn till rors, om man bara breder smörgåsar åt honom och presenterar en sejdel lageröl då och då. Jag frågade: -- Är du inte livad för en tripp till Stockholm via Furusund?

-- Gosse, jag har bott i Stockholm i fyrtiofem år, vad har jag där att göra?

-- Ja, men mycket har förändrat sig sen du lämnade stan. Där finns automobiler, skall du tro -- elektriska spårvagnar -- och underbara drycker på barerna, och så har där växt upp nya stadsdelar -- -- --