Part 5

Ett infernaliskt ljud kom plötsligt luften att vibrera. Det lät som om någon titan gnisslat med en titangriffel på en titangriffeltavla, eller som om en jätteångvissla blivit vansinnig.

Vi störtade upp som skjutna ur 75-millimeterskanoner.

En absolut naken kvinna stod framför oss med renodlad fasa i sina drag och skrek. Hon rörde sig icke från platsen. Hon stod som fastnaglad av rädsla med vitt uppspärrade ögon och ur hennes pärlkantade rosengap kom skriket -- Doggers bank i tjocka är som en andeviskning i filttofflor mot hennes prestation.

Vi togo av oss våra tropikhjälmar och nalkades naturbarnet. Vi insågo att vi hade framför oss den primitiva människohonan, urskogens dotter, kvinnan i första digniteten, oberörd av rösträttsintressen, den negativa suffragetten, idealkvinnan med ett ord.

Men då vi kommit på ungefär fem meters avstånd från henne, upphävde hon ett om möjligt intensivare tjut än förut, gjorde helt om och dök in i urskogen med en snabbhet som helt enkelt var fenomenal.

-- Kanske detta är kvinnan par preference, sade Kalle Cederström. Vi följer henne!

Och nu började det mest vildsinta jaktlopp jag någonsin varit med om.

Jag har alltid beklagat de nakna kvinnor jag sett på tavlor. De ligga i gräset eller röra sig i terrängen, finhyllta, rosenfärgade, sköra och bräckliga, och målaren tycks ha glömt hur det var då han själv som barn sprang barfota förföljd av granngårdstjuren. Barren stinga. Törnbuskar (Rosa canina L.) stå i vägen, stenar skära in i fotsulorna -- och han glömmer att dessa kvinnliga symboler för våren och sommaren, kärleken m. m., som han brutalt klätt av hemma på ateljén, bara väcka medlidande. Ty jag vet, hur det känns att gå naken i en skog, fylld av vassa saker, myror, mygg, huggormar. Felet är att målaren målat dem otränade för friluftsliv. Han har målat dem som de se ut i en säng, men inte bland enar och pors och ilskna flygfän.

Men denna kvinna var inte sådan. Hennes färg gick ihop med hennes miljö. Hon var hårig och brun, och när hon sprang, rörde sig musklerna som delar i en fulländad maskin.

-- Kanske är det en apa! stånkade jag under vår vilda framfart. Vi hade henne ännu i sikte. Ibland grep hon om en lian och svingade sig över en klyfta. Vi gjorde detsamma. I nästa ögonblick kröp hon under en trädrot, vände sig om och visade två rader vita tänder mot oss, smällde ihop käkarna (som jag kommer ihåg att min gamla städerska i Uppsala gjorde utan tänder, då jag inte kunde betala veden), utstötte några gutturala ljud (alla ljud av primitiva människor äro gutturala), rullade utför branter, klättrade uppför berg, sprang genom kaktussnår, genom häckar av Idios spinosus, vilken fruktansvärda buske med sina orangefärgade blommor gav undervegetationen dess huvudsakliga karaktär.

Men vi voro henne hack i häl. Jag var flera gånger nära att ge tappt, men Kalle Cederström uppmuntrade mig ideligt med eggande tillrop. Han var som en stålfjäder och hans energi smittade mig.

-- Tänk på groggen hur den skall smaka när vi komma tillbaka, rimmade han.

Jag fördubblade mina ansträngningar. Svettpärlorna lågo som daggdroppar efter oss på mimophelusbladen -- ännu hade vi flyktingen i sikte. Jag trampade på en piskorm -- men innan han hann hugga, var jag tio meter därifrån. Jag skall aldrig glömma något av detta. Detaljerna stå ännu klara för mitt minne i de mest minutiösa enskildheter.

Vi klättrade och sprungo utefter en liten flod som forsade och brusade. Vi vunno på den primitiva kvinnan -- bruset blev starkare och snart kommo vi till en öppen plats i urskogen där ett vattenfall på trettio meters höjd kom ner från en skifferplatå alldeles som en ridå.

Det stod som en glasvägg framför oss och vid dess fot rök skummet som ånga.

Kvinnan kunde inte komma längre. Hon sprang åt höger, sprang åt vänster, men de höga klippväggarna på båda sidor uteslöto alla möjligheter till flykt. Hon vände sig om, slog ihop käkarna mot oss som en ilsken hynda, tog två, tre steg in i skumångan, dök rätt in i vattenfallet -- och försvann.

Badande i svett och kippande efter andan gapade vi på varandra.

-- Detta var själva fan, sade jag. Hon dök rätt in i vattenfallet!

-- Ja, sade Kalle, hon försvann i vattenfallet utan vidare spisning!

-- Vi äro på en märkvärdig ö, sade jag, men vi måste undersöka den!

Vi undersökte fallet. Platåkanten, över vilken fallet kom, var rak som en linjal. Vattnet flöt lugnt och stilla över branten i en bredd av fem à sex meter och föll rakt ner som en ridå, som en silvervägg, som ideligen ynglade av sig. Väggen var absolut blank däruppe. Längre ner fick den karaktär av strålar och dog bland stenarna för att i döden kasta i höjden pärlor av sig själv -- alldeles som det skall vara.

Kalle Cederström sade: -- Den där vattenväggen kan inte vara vidare tjock -- den faller ju lugnt och lodrätt!

-- Du har rätt! Alltså, då det där kvinnodjuret kunde gå tvärs igenom fallet, kunna vi det också -- revolvrarna klara! Låt oss försöka!

Kalle Cederström tog fram sin browning, hoppade ut på en sten, vinkade en hälsning, gjorde ett språng och var försvunnen.

Jag hoppade efter. Vattnet slog mig i nacken som med spön -- och i nästa ögonblick befann jag mig inne i en väldig grotta. Kalle stod och balanserade på en svart sten och torkade vattnet ur ögonen. Vi voro våta som torskar.

Det brusade och susade omkring oss. Det var halvskumt därinne, men fallet var som ett fönster, ett levande glas, genom vilket solen arbetade sig in och gjorde färg åt oss. Och så småningom uppfattade vi färgerna. Ett flytande orientaliskt draperi, en pärlvägg, en kalospinterokromatokrene.

Grottan försvann i ett mörkgrönt dunkel inåt. Väggarna voro svarta med mörkgröna, fuktdrypande lavar, men närmast fallet som sjöd i hålor i skiffern växte vita ormbunkar med blad som fanet på fjädrar och på bladen sutto vita sniglar med svarta tentakler. På väggarna kröpo gula spindlar med svarta bakkroppar och håriga ben. Och ödlor med gula magar och svarta ryggar och bara ett benpar kröpo omkring i varje skreva och fördjupning.

Kalle Cederström tycktes njuta. Han tog fram en elektrisk lykta.

-- Framåt, inåt! sade han. Och träffar vi några förhistoriska djur, så hålla vi våra browningar i ordning! Men vänta! Ser du kvartsådern här! skrek han. Kvarts och skiffer tillsammans betyder guld, _guld_! Jag har varit guldgrävare i Wyoming och känner till sånt här!

Han lyste på en vit, metertjock kvartsgång i skifferväggen.

-- Guld, skrek jag. Guld, visst faen är det guld! Det passar ju lagom för mej. Jag har ju tre växlar som förfaller nästa vecka. Ser du inte hur det blänker? Visst är det guld! Vi delar, Kalle, låt oss vara kamrater som hittills! En växel är på 500 goda riksdaleros, det är min vinräkning för sista månaden, och den andra är på 250 för fyrverkeripjäser och praliner åt mina barn. Tror du det finns tillräckligt med guld?

-- Skrik inte så förbannat, sade Kalle, det kanske är bara sedlar! Livet har lärt mig att bli skeptisk. Tyst, skrik inte, upprepade han lugnt. Vad var det jag sa? Det är bara sedlar, odugliga gamla papper från papuaernas tid -- och falska för resten! Här ser du två närliggande med samma nummer och påskrivna av Jakob Bagge -- detta måste vara humbug! Gamla svenska femmor som inte blivit inlösta i tid -- men var ha vi urkvinnan?

Jag hade med tanken syndetikontiskt häftad vid guldet alldeles glömt kvinnan -- efter mäns sedvänja.

-- Ja, var ha vi kvinnan? Men att kvarts och skiffer ger sedlar, det är en geologisk märkvärdighet --

-- Tänk nu inte på dina växlar och låt inte guldets demon gripa om din själ så där, sade Kalle. Vårt intresse är mera animaliskt och geologiskt än pekuniärt. Om vi nu först skulle tänka på att utforska grottan -- fast jag är hungrig som fan -- och försöka få tag i kvinnan, så kan ju du få överta henne och sälja henne till Hagenbeck -- han betalar verkligen bra! Jag minns i Texas -- men låt oss fortsätta längre in i grottan. Kanske kvinnan är humbug av samma valör som guldet här!

Grottan vidgade sig inåt. Det mörkblå dunklet skingrades endast motvilligt av Kalles goda elektriska lykta. Ödlorna rasslade om våra fötter. En art läderlappar med fosforescerande ögon snuddade i virvlande flykt vid våra kinder, våra kläder. De utvecklade en frän lukt av vitriol, då de tangerade oss.

-- Jag skulle vilja att Carlander vore med om det här, sade Kalle. Han spårar en kvinna lika bra som han söker opp en älg. Hon måste emellertid vara härinne. Håll pekfingret på trycket! Man vet aldrig! Det hela kan vara humbug. Eller ett bakhåll!

Vi gingo vidare i en klibbig ojämn terräng av skiffer. Taket var svart av flädermöss som hängde i sina pekfingrar med huvudet nedåt. Det droppade från stalaktiter av svart konsistens och vi stapplade över grönklibbiga stalagmiter. I fördjupningarna mellan stalagmiterna låg en grönröd soppa där små bruna djur rörde sig. De sågo ut som abborrögon och hade hårliknande utväxter på sina abdomina. Det var tydligen en art palafoyter kanske besläktade med megalopex eller myophylakterion --

-- Men vad nu då? Rörde inte en stalaktit på sig?

Kalle Cederström riktade ljuscirkeln mot taket.

-- Jo visst! men det rör sig i takt med min puls. Det är alltså en synvilla. Skall du skriva om det här, då du kommer hem, så blir det för långt både för dig och dina läsare. Jag är för resten trött på den här expeditionen. Vi ger fan i urkvinnan, jag är hungrig, vi tar opp några ostron och dricker vår gula etikett! Vad ska vi göra med henne för resten? Hon hör inte till vår samhällsklass, gör sig inte i societeten -- inte ens på en bar -- och skulle bara vara till besvär i monoplanet. Helt om! Det börjar bli monotont med ödlorna och flädermössen -- tycker du inte att det luktar ipecacuanha just nu?

Jag kände verkligen en doft, en avlägsen, av ipecacuanha och inbillade mig redan ha ont i ögon och lungor. Jag var naturligtvis uppjagad, nervös, trött, efter de sista minuternas jäktande.

-- Du har rätt, Kalle, sade jag. Vi vänder!

-- Kom ihåg att vi ska vara i Frisco i morgon kväll -- och den här hålan är ingenting för oss, som skall hålla oss på ytan, över ytan!

Vi vände. Vi började stappla över stalagmiter och halka på grönslemmiga lavar, raglade, sprungo, stannade, sprungo igen. Kalles lykta började mattas. Men just då hon slocknade upptäckte vi i fjärran ljusningen av grottans fönster fallet, som skilde oss från solen och livet därute, vårt monoplan, havet, allt. Vi höllo varandra i händerna och klevo på försiktigt --

Men vad nu då? Där -- alldeles under fallet, behagfullt lutad mot ett kvartsutsprång stod hon, urkvinnan, den primitiva, hon, vars tränade hull tillåtit henne krypa genom törnsnår och rusa genom agavehäckar. Men hon var icke naken längre. Hennes huvud kröntes av en ofantlig hatt med hägerfjäder, en fjäderboa hängde behagsjukt över hennes vackra axlar och hennes klänning var från Paquin, jag svär på det, ty den framhöll i sin eleganta enkelhet just den primitiva honan hos henne. Och hon skrattade, hennes vita tänder blixtrade mot den bruna hyn, och de rubinröda läpparna. Hon gungade litet på vänstra benet, och det högra visade en röd strumpa med en broderad svart alligator på, vars ögon voro smaragder. Under vänstra örat hade hon ett födelsemärke, stort som en femöring, med svart hår på, och från örsnibben hängde en tunn guldkedja med en turmalin som vilade just på födelsemärket och såg ut som ett försök att blotta hemligheter, mystik, för den som ville förstå.

Hon skrek inte alls. Hon bara skrattade och saliven glänste på hennes starka hörntänder. Hennes ögon liknade agater, slipade så att man skulle tro att stenen var ett lugnt vatten att dyka ned i. Men då hade man krossat skallen.

Sådan var hon, och vi uppfattade alltsammans samtidigt.

Jag gick höviskt fram, tog av min tropikhjälm och frågade på franska om vi kunde vara henne till någon tjänst. Hon skakade på sitt vackra huvud och håret dallrade långt efter det hon slutat med skakningen. Hon förstod inte. Hon bara skrattade. Det klang och gav eko. Kalle blev förbannad. Han gav henne en toreadorblick -- och jag tyckte mig se henne darra en kvarts sekund -- och frågade på engelska, vad hon önskade. Hon skakade återigen på huvudet. Hägerfjädern darrade -- och hennes ögonhår, långa och mjuka, skälvde som om en bris gått igenom dem -- och så slog hon upp ögonlocken och visade två agatbrunnar och skrattade -- kling -- klang -- som med en ton av ebenholts på slipat glas -- ha -- ha -- en hel oktav. Och hennes bröst skälvde litet och stannade -- ping pang -- och hon stod så -- eller ställde sig så att vi skulle kunna se skälvningen mot vattenfallets vackra vägg.

Det var inte lönt att försöka med tyska. Hon bara skrattade.

Vi försökte med alla språk vi luktat på, men hon stod bara och gungade med det ena benet och såg på oss under halvslutna ögonlock och log -- och en svart lock ringlade sig ned vid hennes öra och rörde sig som en daggmask som söker sin maka en regnkväll på en åkerren -- och hon blåste på den och skrattade, men den ville söka sig in i henne, i ögonen, i munnen, längs kindernas mjuka linje ned i vecket under hakan, vecket, som inte var ett veck utan en kurva av liv och kött, brunt hull, dunigt brunt hull.

-- Nej, hör du Kalle, sade jag, nu går vi. Hon är omöjlig i språk -- vi begriper henne inte. Jag skall försöka med teckenspråk ett slag!

Och jag försökte mimiskt framställa ett förslag. Hon skulle följa oss ned till vår lägerplats och tära något champagne.

Jag lyckades efter allt att döma klargöra detta för henne, men jag hade också fått använda all min överflödiga intelligens.

Hon vägrade. Hon pekade på sin hatt. Den skulle naturligtvis ha förstörts om hon följt oss genom fallet. Hon pekade på sin fjäderboa och på sin klänning och skakade på huvudet. Och denna skakning beledsagade hon med ett outgrundligt leende och ett skratt, ett klingande hånfullt vackert genom flera oktaver.

-- Medge Kalle, att det här är det underbaraste numret vi träffat på!

-- Äsch, de ä sej lika allesammans! Men jag tycker att hon bor litet konstigt.

-- Det tycker jag också! Men kvinnor ha intet sinne för komfort! Vi män ha det i hög grad, och det är vårt raffinemang. Men nu ger vi oss i väg! Ä vi våta som tuppar nu, så bli vi som dränkta kattor om ett par sekunder! Adjöken, fröken!

Vi bugade oss höviskt. Hon skrattade igen. Hennes ögon skiftade i färg mellan stenkol och smaragd och det gröna giftet slängde ut snaror om fötter och ben och bröst och halsar -- det var hemskt och vackert -- och i samma ögonblick vi döko igenom fallet ljöd ett skrik, som påminde mig om den gamla sagan om alrunan.

Den som hör dess skrik, då hon dras ur jorden, måste dö i samma ögonblick.

Men Kalle och jag äro ju moderna människor och vidskeplighet är fjärran från oss.

-- Ja, jösses, fruntimmer! sade jag, då jag hoppande på stenarna tog mig i land.

-- Fruntimmer, ja! sade Kalle Cederström tankfullt och tog ett språng värdigt en panter, grep tag i en nedhängande gren av Caramæbis paracelsæ och landade graciöst i en Baranjabuske, vars frömjöl färgade hans gula kostym ännu gulare.

-- Det här var i alla fall en märkvärdig historia, sade Kalle. Jag tycker att den nästan är oupplevad. Fast vi uppleva den nog var dag -- eller åtminstone var vecka. Tänker du skriva om det här?

-- Ja!

Vi letade oss ned till stranden igen. Vi gingo tillbaka i våra egna spår, vilket inte var särdeles svårt, ty vi hade gått fram som mordänglar under förföljandet av urkvinnan. Men vår färd var inte utan sitt intresse. En flygande hund höll på att slå hjälmen av mig, och då Kalle vid överhoppandet av en trädrot råkade hålla sig fast i en gren av _Triplaris americana_, fick han rockärmen full av myror, som visade att de inte voro att leka med. Deras bett förorsakade flera dagars inflammation och törst. Själv fick jag ett par exemplar av _Atta cephalotes_ på mig och har först då detta skrives kunnat hejda deras fruktansvärda fortplantningsförmåga.

Då vi äntligen hunnit ned till stranden, lade vi oss som frimärken på den för att vila litet efter allt det vi upplevat. Vi tvivlade till och med på realiteten av det. Och vi ångrade att vi icke sökt upp de hannar av honsläktet, som givetvis måste finnas på ön. De måste naturligtvis vara folk med monokel och uppvikta byxor i en situation, och ludna fyrhänta, svansprydda gentlemän i en annan.

Men vi tillhöra icke det folk som funderar länge. Jag vecklade upp byxorna och hämtade två dussin ostron, tog två cliquots ur monoplanets kölsvin, oskärade en ask ryska cigaretter, väckte Kalle och firade med honom en fest som vi sent skola glömma.

Kalle Cederström skötte verkligen sin maskin som en ung gud. Vid midnatt slogo vi ut vingarna på monoplanet och gåvo oss i väg, kurs ONO ¼ O. Under himlens stora kupa med de brinnande stjärnorna slöade jag verkligen till ett par gånger och somnade, ty motorbullret söver i längden. Men Kalle ville icke väcka mig. Han purrade mig på allvar först då vi hade Sandwichöarna låringsvis om babord, och då var solen redan uppe sedan ett par timmar. Jag fick en kvarts pomril försatt med litet gin och vaknade genast. Jag vill rekommendera denna blandning åt alla flygare.

Fem timmar före den överenskomna tiden passerade vi över Frisco och landade på aerokajen vid Alameda. Och på kvällen åto vi vår middag i The Bohemian Club.

Jag hade äran och nöjet att föras till bords av professor Cray Hinton, han som konstaterat Dinotaurus’ faktiska existens under pliocenperioden. Han ställde sig något skeptisk visavi min förmodan om urkvinnan.

-- Kan det inte ha varit en yngre upplaga av er stora landsmaninna Ellen Key? frågade han. Ni förstår -- med vår tids kommunikationer och våra sjömätningar, och så vidare, och så vidare -- tror ni verkligen att något sådant är möjligt just nu? eller kan det inte ha varit något teatersällskap som har firat sin semester därute -- och primadonnan -- he? Jaja, jaja, när man sysslar med förhistoriska saker, som jag, stannar man alltid som tvivlande. Såg ni på hennes tänder, ja, jag menar oxeltänder? Det är där frågan tillspetsar sig!

-- Nej, jag glömde verkligen -- -- --

-- Ser ni, ser ni! Tag först ett avtryck av de två bortersta oxeltändernas konstruktur och kom sedan till mig, så skola vi jämföra den först med cocenhonans och sedan med andra postglaciala typer. Ni säger, att hennes underkäk var kort, men det kan bero på slarv med löständerna, vilket ju inte hindrar att ni kan ha rätt, ty vi ha funnit defekta underkäkar i mycket gamla kulturlager. I Mähren till exempel hittar man mycket få tänder, medan man i Vezèredalen i södra Frankrike ideligen gör fynd av underkäkar med vackert plomberade visdomständer. Men jag kommer från ämnet. Från ert till mitt. Efter allt att döma måste er urkvinna på grund av de somatiska kännetecken ni framhållit, vara släkt med Weddafolket på Ceylon eller också helt enkelt vara en liten varietémamsell, född av fattiga föräldrar i Moabit i Berlin, förförd av en semitisk barberare, slavhandlad (vitt) till Shanghai och sedan förd till er exotiska ö för att få vila sig litet.

Jag måste beundra och gilla professor Cray Hintons utläggning. Den hade alla sken av sannolikhet. --

Kalle Cederström och jag skildes åt i Frisco. Han reste till Paris och jag till Grisslehamn. Jag är här nu.

Sjöholm.

»Människan måste genomgå mycket, innan hon blir luttrad.»

Detta visdomsord hörde jag redan då jag var sju år och jag har verkligen haft anledning att konstatera faktum under de fyrtiotvå år jag tillbragt här på jorden.

Han som gav mig denna visdom med på vägen genom livet var en mycket originell man. En bland de egendomligaste människor jag träffat. Jag har mycket gott minne. Han hette Sjöholm och var en sjuttioårs gubbe som genom att processa hade förlorat en rätt avsevärd förmögenhet. Jag inackorderades hos honom eller rättare hos hans fru, en lång, torr, gulblek människa som kunde laga mat och var styv i allt som den tidens kvinnor satte ära i att kunna -- göra ost, väva, spinna, göra kalas och dricka kaffe.

Jag gick i skola. Jag bodde hos Sjöholm och hade kamrater som bodde där också, rackarpojkar som lärde mig djävulstyg och sedan blevo skeppsgossar, ty Oskarshamn låg i närheten.

Gubben Sjöholm hade någon särskild faiblesse för mig. Om kvällarna satt han och skrev inlagor till häradsrätten och bläddrade i lagboken och svor för sig själv, och ibland kommo skäggiga människor som lutade sina huvuden emot Sjöholms och talade hemska ord. Jag kunde trots min ungdom skriva en vacker stil och fick skriva rent allt det dessa gubbar hittade på. Jag vill inte precis säga att jag blev lagklok, men jag fick en riktning. Jag lärde mig att lagen var till för att kringgås.

På den tiden var det inte så noga med skolgången. Sjöholm var god vän med folkskolläraren, en bigott lymmel, som jag har talat om förut. Jag fick stundom skollov för att skriva åt Sjöholm. Tänk er en sjuåring som sitter och skriver åt en gammal processmakare.

Sjöholm söp. Han söp ohyggligt under det att hans fru gjorde ost och spann och vävde. Då Sjöholm hade supit ett par dar, måste han vila sig. Då låg han som ett kolly på en soffa, med öppen mun och en blå näsa som jag beundrade. Jag tyckte redan då om färg.

Då Sjöholm låg för ankar firade vi pojkar orgier. Jag som var yngst fick i uppdrag att måla gubben. Han låg på sin soffa och var på andra sidan och jag målade hans ansikte med sot och lingonsaft och krita. Han såg verkligen hemsk ut. Men efter varje sådan målning var det klokast för oss att ge oss ut i naturen. Ty fru Sjöholm, som kanske inte älskade sin man, kände det ändå som en förolämpning att vi ändrade om gubbens utseende.

En gång vaknade han då jag höll på att måla honom. Jag skall aldrig glömma hans synpunkt på saken. Han sade: -- När du blir så gammal som jag, kommer det alltid någon lymmel och skojar med din ålderdom. Kan du då ta det lika lätt som jag, så är du min pojke. Tycker du nu att du har burit dej fint åt?

Jag grät. Gubben Sjöholm blev min man.

Vi levde i rätt små förhållanden. Till varje kaffekopp fingo vi två små sockerbitar och en veteskorpa. Jag var en klok pojke och gömde mina sockerbitar och skorpor.

På gården fanns en gammal badstuga och i den krossade jag mina sockerbitar och mina skorpor och blandade dem; att äta denna blandning var en njutning som var så storartad, att alla de njutningar jag sedermera vid äldre år blivit delaktig av bli små och lumpna i jämförelse med denna min ungdoms njutning.

Mina kamrater upptäckte det gömställe där jag förvarade min strut med socker och skorpor. De stulo mitt förråd. Sedan dess tror jag inte på någon människa. Jag var nog lumpen att berätta om mina kamraters bovstreck för farbror Sjöholm. Han bara skrattade och sade att jag inte gömt min blandning nog säkert. Man får skylla sig själv. Ha ha!

Jag förkovrade mig i skrivning och ju styvare jag blev, desto mera exploaterade gubben Sjöholm min förmåga. Jag fick skriva fruktansvärt långa inlagor. Jag skulle vilja läsa dem nu. Gubben kunde inte stava, men jag kunde (efter C. J. L. Almquists rättstavningslära).

Och en dag fick jag klart för mig att jag var en viktig faktor i gubben Sjöholms liv. Han måste gå till Långemåla för att träffa en av sina bondadvokater. Han ville ha mig med sig och jag fick lov av skolmästaren och min far att följa med.

Jag ser oss båda gå över bergen, berg med insprängd kvarts -- nu skulle jag söka efter guld därnere.

Plötsligt lägger sig gubben Sjöholm. Han lägger sig på rygg och stirrar upp i rymden.

Jag frågar: -- Vad är det med farbror?

-- Det är mitt gamla bråck -- det kommer alltid då jag blir arg.

Vi voro mitt uppe i en fälla med hallon och blåbär. Jag kände mig ensam och samtidigt ansvarig för gubben. Men min sjuåriga ungdom tvang mig att föreslå: -- Ska ja inte gå tebaks te Jonstorpet å få hjälp?

-- Nä, gosse lille, men dä ä bäst att du går hem!