Part 4

Vi undersökte en grind vid Sysslomansgatan så nära vår mur, att vi hörde bullret av konstaplarnas arbete. Grinden kunde avlyftas och vi knogade följaktligen i väg framåt Skolgatan med den tunga pjäsen mellan oss. Men var göra av den?

Hevreka? Vaktmästarens förstuga i Fjellstedtska skolan står alltid öppen. Vi visste det, ty där hade Karl Emil, hälsingen, bott.

Om vi skulle proppa förstugan med grindar? En ny och icke alls dum idé! Var det över huvud taget rätt att undandraga dem, som begagnade förstugan, förmånen av den komfort en samling grindar verkligen erbjuder?

Nequaquam, ingalunda!

Det blev ett strävsamt arbete, men gynnade av sällspord tur lyckades vi hopsamla fjorton grindar från skilda trakter av Luthagen. Med ytterlig försiktighet instuvades de i den stackars vaktmästarens förstuga. De placerades så, att dörrarna ej kunde öppnas.

Vi torkade svetten ur pannan och beslöto oss för att gå hem. Natten var i sanning väl använd. Att ostörd av polisen medhinna det vi gjort, förutsatte för övrigt en viss änglavård, för vilken jag vid minnet av denna natt känner mig tacksam. Men innan vi åtskildes, borde vi allt släcka en lykta, föreslog Birger.

Certe tu quidem, optime adolescens!

Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och jag började klättra.

O, I alla avgrundens makter!

Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande, och under en hädelse så gräslig, att blodet stockade sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade n:r 9.

Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och Birgers långa magra ben sattes i en rörelse, som jag ej trott dem om.

Kapplöpningen började. Svart som en vägg låg Skolgatan framför mig. Birger var försvunnen, men bakom mig hörde jag snabba fötter och flåsandet av förföljarens andedräkt.

Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig från överrocken, men lyckligtvis kom jag ihåg, att mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag av åt höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte om mig, men där borta låg den räddande landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom mig. Jag började bli andfådd. Jag insåg, att jag inte skulle kunna hålla ut länge till.

Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och en kropp föll tungt över mig.

Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom om livet, och vi rullade omkring i smörjan. Men -- du store Antonius! Han var ju smal om livet som en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade tungt. N:r 9 var tjock som en tunna. Vem -- _gudar, är det du, Birger_?!

Det var Birger.

N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro räddade. Det dröjde en lång stund, innan kamraten kunde tala. Men det var ju inte heller nödvändigt.

Klockan var över fem, och vi trängtade till vila efter en väl använd natt. Visserligen hade mycket ännu kunnat utföras, men vår äregirighet var nästan tillfredsställd. Snart svävade fridens genier över våra huvudgärdar.

Efter den sena frukosten några timmar längre fram i tiden voro utvalda medlemmar av Filologiska föreningen inbjudna att åskåda uppträdandet av en liten avdelning poliskonstaplar, som med dystra miner sökte inpassa en massa grindar i respektive gångjärn litet överallt på Luthagen. Det var ett tungt och besvärligt arbete, men konstaplarna kunde också glädja sig åt så stort deltagande och så mycken verklig förståelse hos åskådarna, att arbetet borde ha känts lättare.

N:r 9:s uppsyn var präglad av en hemsk beslutsamhet. Han såg ut, som om han höll på att förtäras av en inre eld.

Men han repade sig igen och blev ännu fruktansvärdare än förut.

Käre läsare, tror du, att allt detta är skryt? Tror du, att jag yvs över min ungdoms excesser? Och tror du, att jag fortfarande rekommenderar min symboliske Petri Marksarii levnadsregel?

Misstag! Men jag ångrar nästan ingenting.

En spökhistoria.

En gammal vit småländsk herrgård med brutet tegeltak. En stor rund gårdsplan med en blomsterrabatt i mitten -- löjtnantshjärtan, pioner, tusenskönor och reseda. En lång allé av åldriga almar, en fors som brusar, midsommarnattsskymning, salong, grogg, familjesamkväm, konversation. Majoren, pensionerad, tant Louise, majorens kusin, lektorn, bror till majoren, löjtnant Claes, majorens brorson, Alice, Claes’ fästmö. Jag själv, outsider. Majoren sitter i gungstolen och blossar på en svart cigarr, löjtnanten och jag röka cigarretter, lektorn mediterar och snurrar tummar i sin länstol, fästmöns ögon stirra som svarta stjärnor ut i skymningen. Tant Louise talar till majoren.

-- Varför skall du alltid vara så brutal och cynisk, käre Jean-Ågust, just då man berör allvarliga saker? Jag försäkrar dig -- och det kan både kusin Amélie och bror Kasper intyga -- för att inte tala om tjänstefolket, att pappa hade en vålnad. Precis en kvart innan han kom hem var kväll skällde Tom och portklappen slog två gånger, och då sa mamma alltid: -- Nu kan vi snart vänta pappa hem! Och om det inte hade upprepats varenda gång pappa var borta! Men det var ofelbart -- --

-- Hör du, Louise -- --

-- Tyst, Jean-Ågust! Och man säger, att endast goda människor ha vålnad -- --

-- Slidder, sladder!

-- Jaså, du menar att pappa inte var en go -- d -- mä -- nni -- ska, du -- --

-- Kära Louise, visst var han en hedersmolekyl, men om du hade gift dej i tid, så hade du inte behövt ha såna där vanföreställningar. Det där har du hittat på, sen du blev på överblivna kartan -- giftermål är som en purgering, förstår du -- ränsar magen, sa flickan -- ja, ursäkta, kära kusin, men du är ju ingen duvunge längre --

-- Men du tänker inte på vår lilla Alice -- --

-- Äsch, moderna flickor! Va, Alice?

-- Jag tycker, att farbror Jean-Ågust inte ska vara stygg mot tant Louise!

-- Stygg -- hm, ja, kanhända, kära Louise, förlåt en gammal militär, men nog är du alldeles förbannat -- hm -- ja, förlåt mig, kära kusin! Du känner mig ju.

-- Ja, gunås, så visst -- du är ohjälplig -- men det var det jag ville säga, att när pappa stod lik uppe på kammarn och vi satt allesammans och sydde på våra sorgkläder en kväll, det var dagen innan han begravdes, klockan var 11, tio minuter över 11, så ringde det från hans rum. Och det är dagsens sanning, tro mig eller inte! Han hade en ringklocka på skrivbordet och ringde på oss, jaha! Skratta inte, Jean-Ågust! Och då var det mamsell Andersson, som var så modig och djärv och sprang opp med ett ljus och såg på pappa, och då hade hakan fallit ner -- psalmboken hade glidit åt sidan -- och högra armen låg inte som den hade gjort förut -- --

-- Sa mamsell Andersson, ja!

-- Du är förskräcklig, Jean-Ågust! Vad säger Leopold om det?

-- Ja, sade lektorn och snurrade tummarna hastigare, det finns mycket mellan himmel och jord -- --

-- Det är vad det finns, Jean-Ågust, hör du vad Leopold säger? Men, du tror ju inte på ett liv efter detta, Jean-Ågust! Vänta du, Jean-Ågust! Du kanske får irra omkring bland tusen tillvarelseformer, bara för du sitter och skämtar så här lättsinnigt i kväll -- inte för att jag önskar dig det, Jean-Ågust, för du har ett hjärta av guld, men du är cynisk och ekivok, fast du är vithårig och gammal och borde veta bättre -- --

-- Kusin Louise, förlåt en gammal ungkarl, som borde ha gift sig med dig! Fan anamma, skulle jag inte velat göra det, bara för att ta de här grillerna ur dig! Nej, jag tror inte på ett liv efter detta, där jag inte är säker på att få min rök och min grogg efter en god middag -- eller vad säger artisten?

-- Ja, sade jag, jag föredrar verkligen det säkra framför det osäkra. Men man vet ju inte, om man inte får grogg i ett annat liv också. Man vet ju ingenting.

-- Ja, sade majoren -- det påminner mig om en gammal gravskrift, som låter så här:

Stoft jag är, fast jag härskade förr i det mäktiga Ninus. Blott vad min gom mig gav och den älskogsskämtande tärnan vet jag med visshet var mitt! Allt övrigt jag lämnat åt graven.

-- Men, Jean-Ågust, du glömmer, att Alice är ett barn! Du är ekivok! Grumla inte hennes själ!

-- Alice är ett förlovat barn, sade majoren, eller hur, Claes? Och det är skillnad på barn och förlovade barn, eller hur, Claes?

-- Ja, gudskelov, farbror, sade löjtnant Claes, och hans hand sökte flickans i dunklet.

-- Det finns verkligen mycket mellan himmel och jord, sade lektorn, men förlovade ungdomar syssla inte med mellanrummet -- --

-- Bravo, Leopold, ropade majoren. En förläst filosof hittar också en sentens! Förbannat bra sagt -- skriv opp’et, tryck’et! Skål!

-- Inte vet jag om tiden går framåt eller tillbaka, sade tant Louise, men en sådan ton i konversationen, som ni gamla tillåta er i de ungas närvaro, är minst sagt infam. Jag föreslår, att Alice går upp och lägger sig. Hon kan vara trött för resten -- men tyst! Jag hör en vagn!

Vi lyssnade. Ja visst! Ett åkdon hördes närma sig nere på vägen.

-- Vem kan det vara -- så här dags? sade tant Louise. Nu svänger det opp i allén!

Vi gingo fram till fönstret. Sommarnatten låg därute ljus och vacker. Almarnas blad hängde orörliga. Syrenerna brunno dunkelt i sitt mystiska lövverk, som kantade gårdsplanen.

Hästtrampet närmade sig.

-- Märkvärdigt, sade majoren. Det låter som om de skulle köra opp i allén, men jag ser inte ett smack.

Vi stodo i fönstret med ögonen på skaft. Ljudet närmade sig.

Om vi slutit ögonen, kunde vi ha svurit på, att ett åkdon, förspänt med parhästar, kört upp genom allén, svängt förbi rabatten och stannat framför trappan. Men vi hörde endast ljudet -- vi sågo ingenting.

-- De stannade här utanför trappan, sade tant Louise. Hon var liten och nådde icke upp till vår point de vue. Gå ut och ta emot dem, du, Jean-Ågust! Det kan väl inte vara några andra än Gyllenhööks -- fast de kommer på en konstig tid!

Majoren var vit i ansiktet.

-- Engström -- Claes -- vad faen är detta? Hör du inte, Leopold, de stå här utanför, jag hör hästarna frusta och skrapa och ser ingenting -- ser ni någonting?

Leopold var också kritvit i ansiktet. »Det finns mycket mellan himmel och jord!»

-- Claes! Claes! sade fästmön -- och i detsamma klatschade en piska, sanden frasade och de mystiska gästerna reste. Vi hörde dem svänga ner i allén och så småningom trava ned på vägen, ljudet av hovarna försvagades och dog.

Majoren liknade mera en gips än en människa.

-- Detta var den själva renrakade faen, sade han. Om jag hade supit ändå, då hade jag kunnat förklara det, men ledsamt nog har jag inte supit.

-- Var det inte Gyllenhööks? frågade tant Louise.

-- Det var så faen heller -- men jag skall lägga bort och svära! Det var ingen. Ingen, hör du, kusin!

-- Claes, Claes, sade fästmön, och hennes röst darrade.

-- Claes och herr Engström, sade majoren. Låt oss nu tänka logiskt! Vi ha hört ett par hästar och en vagn, men vi ha ingenting sett -- det är vi eniga om, vad? Drängarna krattade gårdsplanen i går kväll! Låt oss alltså gå ut och se, om vi kunna upptäcka några hjulspår eller spår efter hovar. Man måste gå till botten i såna här fall -- i stället för att stå och darra, kusin Louise, så giv oss stora lyktan, för här skall undersökas, jäklar i -- aj, nu svor jag igen!

-- Käre Jean-Ågust, ja, visst skall du få lyktan! Men vad är det med dig, lilla älskade Alice? Svimmar du?

-- Alice!! viskade Claes.

-- Claes!! viskade Alice.

-- Hit med lyktan genast, gamla morrhoppa! dundrade majoren. Vi stå inför en gåta -- kila på bara!

Med majoren och lyktan i högsta hugg gingo Claes, jag och lektor Leopold ut på gårdsplanen.

Mitt framför trappan lågo två mäktiga högar hästspillning.

Men inga hjulspår syntes.

Gårdsplanen låg fin och nykrattad.

Oskärad.

Obeträdd.

Vi stodo inför en gåta.

Lektor Leopolds tummar roterade om varandra så fort, att de icke syntes. Jag sade: -- Jag slutar att dricka grogg från och med nu!

Men majoren: -- Förvärra inte en dålig sak -- just nu behöva vi en grogg. Vi ha förtjänt både en och två.

Claes sade: -- Begriper farbror det här?

-- Visst faen begriper jag! Det är ju min skyldighet som överordnad. Och nu gå vi in och ta nattgroggen och förklara för kjoltygen, att någon åkt fel -- va? -- en underlöjtnant får inte tänka -- hut, pojke! -- men detta var det ruskigaste jag varit med om -- hon? Herre gud, de tusen gånger jag varit förlovad har jag kysst ihjäl alla frågor -- --

-- Jean-Ågust, vad var det? ropade tant Louise från trappan.

-- Äsch, det var bara det att vi behövde gå ut ett slag! Förstår du inte det, gamla kusin?

-- Du kan då skrämma livet ur en människa!

-- Ja, ur två, om du vill! Och tre och många! En soldat skall vara fruktansvärd. Och inte skrämmer du honom med sagor om nedfallna hakor och ringningar av en karl som är död. Nehej, kära kusin Louise! Gå upp och lägg dig, men sätt först fram groggvirke -- en Black and White, tre soda och min lilla låda Henry Clay. Jag _tror_, att din farsgubbe var så bra karl att han fick gå igen -- godnatt -- och att han ringde också! Godnatt, må så gott!

Vi fingo det vi ville. Men fortfarande står den där kvällens händelse som en gåta för mig.

Det enda faktiska vi hade att taga på var ju hästspillningen. Men morgonen därpå hade drängarna krattat bort den.

Så är det alltid. Då man får tag i något faktiskt, komma drängar och kratta bort det.

Är icke detta vackert och symboliskt tänkt och sagt?

Ett Londonminne.

När man ger ut en tidning, får man inte vara ensidig. Kanske skriver jag för mycket om Roslagen och om bönder -- jag har en känsla av det. Men man skriver ju helst om saker som man känner till.

Det är rätt underligt med ens minnen för resten. Man kommer bättre ihåg det som hände för 20 år sen än det som hände för 5 år sen. Åtminstone är det så med mig. För att kunna skriva om gårdagens upplevelser måste jag bli minst tio år äldre, men då ser jag händelserna och personerna nästan kinematografiskt.

Nu skall jag berätta något som varken rör Roslagen eller bönder.

För många år sedan var jag i London. Genom en medlem av svenska legationen blev jag bekant med en indisk prins, en son till maharadjan av X. Han påstod sig vara lika gammal som jag och sysslade bland annat med målning. Samtidigt fanns något i stan, som hette The great Indian Exhibition -- i Earls Court. Där vävde indier, där fanns elefanter, där sutto bruna män med sticklar och graverade vackra ornamenter i mässing, och där fanns fakirer. Där fanns ormtjusare och trollkarlar, danserskor, som rörde sina kroppar efter gamla ritualer och gjorde västerlänningar tokiga. Där fanns humbug också, det skall gud veta. Emellertid kom jag en dag till The Indian Exhibition med min indiske prins. Nu är att märka, att jag talar dålig engelska, och det beror på en felaktig uppfostran. Jag har sysselsatt mig mera med latin, grekiska och hebreiska än det viktigaste språket, men i min skola fanns ingen lärare som verkligen kunde engelska. Jag förstod detta snart nog och försökte så gott jag kunde reparera systemets fel. Jag översatte en roman från engelska och lärde mig på det så mycket att jag redde mig.

Bon! Indiern och jag gingo till utställningen för att se på ormtjusarna. Han försäkrade att deras kobras hade gifttänderna kvar och han ville förklara några tricks, som jag hittills ansett humbugsmässiga.

Vi placerade oss på första bänk och föreställningen började. Mitt på scenen stod en korg med kobras. Vid ena kulissen voro några _mungos_ fastkedjade, dessa underliga djur, som äro särskilt ägnade att slåss med giftiga ormar.

Två hinduer började blåsa flöjt, några kobras runno ur korgen och med väl en halv meter över golvet höjda huvuden rörde de sig fascinerade av musiken. Halsen sväller ut till en skiva. Det är de översta revbensparen, som äro rörliga och som de spänna ut vid känsla av fara eller intresse.

Musiken gick i moll och hinduerna rörde överkropparna rytmiskt medan ormarna stödda på den hopringlade stjärten tycktes vagga i takt med musiken.

Emellertid flyttade sig en kobra allt närmare hörnet, där _mungos_ voro placerade. Tydligen observerades detta icke av musikanterna.

Och plötsligt gjorde kobran ett utfall, blixtsnabbt, en värjstöt mot en mungo.

Den fåtaliga publiken -- utom jag och indiern -- reste sig i samma ögonblick och sökte utgången. Ty mungon hade varit på sin vakt och fattat tag om kobrans över- och underkäk. Nu sleto de åt var sitt håll. Blodet sprutade om kobran. Engelsmännen föredrogo att lämna lokalen, innan de kämpande djuren hunno välta sig ned bland åskådarplatserna.

De spelande indierna märkte ingenting, upptagna som de voro av de andra kobras.

Men då blev det liv i min kamrat. Som en orm rann han upp på scenen. I nästa ögonblick hade han fattat kobran bakom huvudet och med en spark lösgjort mungon från den. Så höjde han ormen och slungade den mot fonden, en målning föreställande ett indiskt tempel. Det hade också blivit liv i de spelande. Allt detta hände på så kort tid, att det är tråkigt att beskriva det. Ormarna började rinna över scenen. Prinsen tog ett jättehopp över alltihop och hamnade på sin bänk vid min sida. Den skadade kobran rullade ihop sig och sträckte ut sig, och mungos i sitt hörn väste. Ridån kom ner.

-- Är ni inte rädd? frågade prinsen.

Jag hade vid gud inte tänkt på något annat än skådespelet. Jag hade inte tänkt på någon rädsla utan bara följt med andlöst -- ha de verkligen gifttänderna kvar?

-- Kanske -- kanske inte! Men observerade ni med vilken raffinerad skicklighet mungon just i kobrans utfall tog hennes båda käftar mellan sina bägge? Engelsmän kunna boxa -- all right -- men detta är Indien, förstår ni -- --

Vi ämnade gå, då en av flöjtspelarna kom ned i salongen. Det blev en serie hövlighetsåtgärder, bugningar och förklaringar. Och en man skickades ut för att hämta en cab åt oss.

Jag bodde verkligen på Cecil och förstörde pengar, och där bodde även indiern. Han var tydligen mera anglicerad än han såg ut. Men då han på Cecil möttes av ett dussin turbanklädda, mörkbruna män som efter allt att döma varit oroliga för honom, ville jag gå för att inte mot min vilja ställa till några diplomatiska förvecklingar.

Men det gick inte alls. Han ville ha en whisky innan han gick in i sitt nirvana. Och så satte vi oss vid en av barerna med några turbanmänniskor bakom oss. Prinsen ville tala om kvinnor.

-- Ser ni, en man måste vara som en mungo, hugga till om både över- och underkäken.

-- Beg your pardon, men hur gammal är ni egentligen?

-- 18 år -- jag är man!

Han såg faktiskt ut som om han skulle vara 25 år. Och jag var inte stort äldre. Men jag tyckte han yttrade sig om kvinnor något för överlägset. Det sade jag också.

Han frågade: -- Känner ni till The kāmasūtra of Vātsyāyana?

-- Nej! -- tråkigt nog inte alls.

-- Nå, den finns översatt på tyska, och ni läser ju tyska?

-- Jo -- -- --

-- Det är vi indier, som förstå kvinnan -- men godnatt -- -- --

Han räckte mig handen och klev ned från sin barstol. Fyra turbanklädda gökar bildade hans eftertrupp.

Dagen efter var han försvunnen från Cecil med sitt sällskap. Jag frågade efter honom och portiern kunde endast upplysa att han rest.

Mitt närmaste arbete var att skaffa mig _Das Kāmasūtra des Vātsyāyana_.

Jag har studerat den och finner att den innehåller många goda råd, då det gäller kvinnor. Men begreppet _kvinnan_ ha indierna ännu icke lyckats lista ut.

Luftens herrar.

Exotisk novellett.

Havet låg absolut blankt. Men i fjärran blixtrade stundom något vitt. Det måste vara dyningen på korallreven omkring Mariposaatollerna. Mycket riktigt! Och längst därborta urskilde vi redan Oahaön, skön, grön och cirkelrund, en mossig sten mitt i den blå oändligheten.

Vattnet blev grundare. Solen stod nästan i zenit och monoplanets skugga följde oss på havsbottnen klättrande över dess ojämnheter, än dykande ned i en avgrund som i vol plané, än höjande sig som om den ville skära vår vertikalkurs, ett havsvidunder, som jagade oss outtröttligt, övertygat om att vi till slut måste ge oss och bli dess rov, när vi äntligen skulle mötas i den krossade spegelytan --

Men det är ju inte Oahaön! Var voro de tre sandgrunden och viken som skar in som ett knivhugg på västsidan, där jag hittade som i min ficka.

-- Det är ju inte Oahaön! vrålade jag.

-- Vem fan har sagt det? vrålade Kalle Cederström tillbaka. Vi ha kommit ur kursen, men vi gå väl ner ändå, va?

Jag nickade.

Ön såg inbjudande ut, där den med sin bård av bländvit sand låg skyddad innanför dubbla rader korallrev.

Motorn tystnade. Luften susade om öronen. Havet närmade sig med fruktansvärd fart.

-- Tycker du inte det är first class? frågade Kalle.

-- Jo, men det drar väl mycket! På mig verkar det mera som örsprång än som vol plané.

Vi voro nere, gjorde två smörgåsar strax innanför revet, två silverfåror betecknade vår väg i den lugna kanalen, där en gammal dyning gick sakta som av plikt eller vana -- pang, stopp! Som en albatross gled monoplanet några meter framåt på sina vattenskidor och stannade.

Kalle Cederström klappade motorn på dess stålländ: -- Det där gjorde du bra ifrån dig!

-- Undrar om ön är bebodd, sade jag. I varje fall är ju stranden gjord enkom för landstigning.

-- Jag ger fan i om den är bebodd eller inte, svarade Kalle. I alla händelser blir den bebodd då vi komma i land. Och om du inte vill att vi ska flyga mera, kan vi ju leka Robinson ett slag. Vi behöver ju inte vara i Frisco förrän i morgon kväll.

Han gjorde ett par handgrepp, gummihjulen sänkte sig under vattenskidorna, motorn kom i gång och vi åkte lugnt och jämnt som på en asfaltbana upp på stranden, där vi stannade under en jättelik mimosa.

-- Såg du ostronen vi åkte över? frågade Kalle, när vi slagit ihop monoplanet.

-- Nej, vid Belsebub, svarade jag. Men i så fall behöver vi inte anlita konserverna. Det är kanske bäst att spara på dem för det fall att!! Men kan du äta än? Jag tycker det vore mera praktiskt att undersöka ön först ett tag. Under tiden kan vi låta brännvinet svalna litet i bäcken, som du hör här strax bredvid.

Ty mitt skarpa öga hade vid nedslaget upptäckt en liten rännil, som ystert hoppade utför bergsluttningen några steg från vår landningsplats.

-- Men, fortfor jag, vi kan ju ta en liten, liten, liten grogg innan vi ger oss ut på rekognoscering. Vi ha en massa kolsyrepatroner kvar.

Nåväl, vi bryggde vår minimala grogg med vatten ur bäcken. Det hade en svag bismak av poliomyelitsulfat -- ön var alltså vulkanisk -- men detta lilla obehag avhjälptes genom några volymenheter mera whisky.

Behagfullt utsträckta på sanden togo vi omgivningarna i betraktande. Ön hade tydligen varit en atoll, men genom ett vulkaniskt utbrott förvandlats till en ö i vanlig populär mening. Och runt omkring höllo korallerna på att bilda två atoller till, den ena innanför den andra. Bakom oss stod urskogen som en grön vägg. Jätteträd omslingrade av lianer reste sig på ett virrvarr av luftrötter, underbara orkidéer (ty orkidéer äro alltid underbara) hällde ut sin rikedom av färg i grönskan och agaver sprutade ut sina röda blommor som ur sår efter offerknivar huggna rakt in i tropikens hjärta.

Plötsligt krafsade det i sanden bredvid oss. En jättesköldpadda, på vars sköld jag satt min grogg i tanke att det var en sten, började röra på sig och ge sig i väg med glaset. Jag uppfattade ögonblickligen situationen och högg bägaren, innan djuret hunnit utom räckhåll.

Kalle Cederström sade: -- Jag har haft öga på den där hela tiden -- jag bara väntade på att hon skulle smita utan att du märkte det. Jag minns Texas’ präriesköldpaddor -- de var ännu jäkligare. De sprang bort med våra groggar fortare än våra mustanger kunde löpa. Men ska vi inte äta innan vi rekognoscerar? Jag är förfärligt sjuk -- jag tror att jag fått vandrande njurar -- men det är väl att man har monoplan, så att man kan hinna i fatt dom om dom smiter -- hör du, nu går vi ner och plockar oss ett par dussin ostron -- jag tyckte dom såg ut som Flatstrands -- och så dricker vi ur ett par av våra ballastflaskor -- vi böra åtminstone ha ett tjog kvar av gula etiketten sen festen i Lhassa. Fy fan, mina njurar vandrar nästan lika energiskt som Lop-Nor! Det får bli min gamle vän Sven Hedins nästa uppgift att ta reda på dom -- om han kan få eskort, annars reder han sej inte.

-- Det gör han inte -- men ditt förslag med champagnen och ostronen är gott, och -- -- --