Part 1

SAMLADE BERÄTTELSER

AV

ALBERT ENGSTRÖM

KRYSS OCH LANDKÄNNING

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

KRYSS OCH LANDKÄNNING

AV

ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920

Företal.

Detta är min sjunde bok, vilket bevisar att jag är en gammal skald och alltså behöver plädera för mig själv med ett företal för att locka folk längre in i boken. Som vanligt har det varit krångligt att uppfinna ett lämpligt namn. Jag tror, att då akademiens ordlista någon gång i nästa geologiska period blir färdig -- vilket kanske icke är absolut nödvändigt -- ja, nu tappar jag bort svenskan -- jag tror att de förslag till boktitel, som passerat min hjärna, skulle fylla ett mycket större verk än ordlistan. Emellertid måste jag ju kalla den här samlingen något för att skilja den från de andra skaldernas valhänta försök i samma riktning.

Jag tycker själv att namnet inte är så dumt. Jag har läst många dummare böcker med om möjligt dummare titlar. Jag säger icke vilka jag menar, ty i dessa trustens tider böra författarna hålla ihop, och jag måste redan börja tänka på min nästa boks öde.

Nu skulle jag kunna citera en vers av Martialis. Han talar om sina egna verk, sina verser, och säger fräckt som jag, att i den här boken finnas bra saker, medelmåttiga, och som övervägande flertal dåliga. Men så är det väl med allt som skrives. Längtan efter att göra bra saker är dock motorn till mitt arbete. I alla händelser vet jag att där icke finnes något avsiktligt lumpet eller fult. Möjligen kan någon, som till allmänt begapande sitter i den kyrkstock som heter samhället, bli chockerad av vissa uttryck som kanhända hålla på att bli antikverade, ju mer djävulsdyrkan värker bort hos vår uppfostrade och genom verklig bildning förädlade allmänhet. Men så länge djävulsdyrkan existerar och lanceras av folkets lärare, tillåter jag mig stundom kalla _Den Svarte_, som präster vilja att får skola tro på, vid hans verkliga namn. Felet är således icke mitt. Jag talar om brännvin, därför att det fortfarande användes av alla samhällsklasser och med all säkerhet kommer att brukas ända till den möjligen avlägsna tidpunkt, då den här planetens siste bebyggare ligger i dödsryckningarna och längtar efter stimulans för att lättare halka över det fasansfulla som man påstår ligga i döden.

Och om jag talat om kärlek i dess enklaste och naivaste form, så har jag gjort det bara därför att denna form alltid kommer att bli den mest använda och lättast begripliga. Men möjligen har jag icke talat om kärlek.

Tag nu emot boken, o, mänsklighet. Jag tror inte att du blir sämre, sedan du läst den.

Din gamle vän _Albert Engström_.

Brandsyn.

Skeppar Söderberg stod på vedbacken och slog ihop en dörr till sitt nya båthus. Det var prima spontade utskottsbräder från Lillängs såg, och han svor över varje kvist, ty han var arg som ett bi. Men han måste svära genom näsan, ty han hade munnen full av snus och trådspik, och för var gång han drämde till med hammarn, blev det en brun ros omkring spikhuvudet.

Han gav sig djur och jäklar på att ingen karl i hela Södra Roslagen hade mera skäl att vara ilsken, för nu var det fjärde gången på fjorton dar som tjyvfiskare varit framme och vittjat hans abborrmjärdar. Och inte nog med vittja, utan de hade ställt till och rivit sönder och bökat i bragderna som utter eller gråsäl och inte som kristna människor.

Han visste nog vem det var för resten. Det var den förbannade Karlsson på Söderön som han gett på plytet en gång på Norrtälje marknad för tjugu år sen. De hade blivit osams om två kappar potatis, och den osämjan hade hållit i sig sedan dess. Det var ju visserligen inte mycket att bråka om, men en skall väl hålla på sin rätt -- jädrar anagga -- och för resten tog han underpris för björkveden och låg inne med alla styrmän på båtarna bara för att klå åt sig -- den fasingen -- men nu skulle han bli fast, om Söderberg också skulle ligga en månads tid och vakta på honom varenda natt. Han skulle ta honom på bar gärning och han skulle sköta sig försiktigt som på ett tjäderspel. Sen skulle länsman Granlund få göra resten.

Medan Söderberg som bäst närde och renodlade denna ilska, närmade sig ett sällskap på tre personer under buller och bång. Men han hörde dem icke, ty hammarslagen gåvo eko mot Utkiksberget, och han slog icke falskt, ty vreden föder styrka särskilt, när nykterhet rår, och Söderberg var nykter som vilken som helst av de spikar han vid detta tillfälle impregnerade med Hellgrens tvåa.

De tre voro häradsdomarna Johansson, Jansson i Norrby och Karlsson på Söderön, antagonisten. De voro ute i vällovliga ärenden och gingo brandsyn och voro fruktansvärt berusade. Ty de hade redan hemsökt alla stugor i byn utom Söderbergs, vilken de ville ta som avslutning och besegling på sitt viktiga värv, isynnerhet som Söderberg var känd för att icke spara på kaskarna och de visste, att han hade hemma, därför att han två veckor förut återkommit från Stockholm efter en lyckad vedaffär. Hade Söderöarn varit nykter, hade han aldrig fallit på den vansinniga idén att besöka sin vederdeloman, men nu simmade hans tankar i ett rosenrött hav. Han var fullkomligt lycklig, ville alla människor väl och fordrade samma nytestamentliga tänkesätt av andra. Dessutom var han i sin fulla rätt, han skötte sin plikt och gick brandsyn -- jäklar anagga!

De tre männen beskrevo underliga och absolut omatematiska kurvor på den steniga bygatan, attraherades av gärdsgårdarna och repellerades igen, togo omotiverade sned- och baksteg. Häradsdomaren sjöng en lantlig visa, som skulle ha gjort hans befogenhet i en tingssal mer än tvivelaktig. Den handlade om kärlek, och Norrtäljebrännvinet har en känd och erkänd förmåga att leda avnämares tankar på denna i sig själv nödvändiga, stundom himmelska, men ofta till låg drift urartade gudagåva till de dödliga.

Nu hörde Söderberg. Han upphörde att hamra och kisade i stum förväntan på det upprymda klöverbladet, som, ju mer det närmade sig, sökte iakttaga den värdighet ett hedersuppdrag kräver.

Men så upptäckte han Karlsson på Söderön och hans hy förvandlades. Hans tankar voro fjärran från begreppet brandsyn och han anade fanstyg, särskilt som de ankommande voro tre, av vilka två kunde vara vittnen. Man är aldrig säker i Roslagen. Och han hade icke kunnat tiga med sina misstankar om Karlssons tjuvfiske.

-- Godagen, Söderberg! ropade häradsdomaren. D’ä brandsyn!

Söderberg drog en lättnadens suck och hans hand knöt sig fastare om hammarskaftet. Om möjligt fastare.

-- Godagen, Söderberg! ropade Karlsson och Jansson.

-- Goda, häradsdomare å du Jansson, men du Karlsson, dra så många mil ini helsinge som dä finns hår på hästar i sju konungariken, å ge dej i väg mä samma, annars ska ja göra ett hål i huvet på dej så stort, så en kan lägga abborrmjärdar i’et, vet du va dä va? Ge dej i väg!

-- Ge mej i väg? sade Karlsson. Vi kommer å ämbetets kall å fördragande vägnar, å vi ska göra anmärkning på dina stenrös te kakelugnar! -- ilsknade han till. Här ska du få si vems ande du guppar mä!

Men tanken på en kask flög som en ljuv smekning genom hans hjärna, och han tillade: -- Å när ja kommer mä frid å kärlek å försoning för resten, så -- Söderberg, hit mä näven å slå te! Vi har ätet opp två kappar potatis hundra tusen gånger om bägge två -- dä ä därför som vi har så vacker gröda -- hi hi -- bägge två, å -- -- --

Han gjorde ett par korssteg och vill omfamna Söderberg. Och Söderberg tänkte: Kanske dä ä klokast å inte bråka nu! Men vakta ut’en ska ja. Å sen ska han få si Moses anlete.

-- Ja, ätter som dä ä brandsyn så får du väl gå mä in då, men försoning å komsamsation, dä dröjer vi mä!

Brandsynen raglade in. Häradsdomaren rörde om med huvudet i en kakelugn och drog det tillbaka med öronen fulla av sot och skägget fullt av aska. Jansson och Karlsson tittade in i samma eldstad och konstaterade att allt var i fullgott skick.

-- Å vi förmodar, att dä står te som dä ska på vind också?

-- Dä gör dä. Å nu bjur ja dej, häradsdomare, å Jansson på en sup. Kaffe kan ni inte få, för käringen ä oppe i byn. Men Karlsson får allt lägga ut brännvinsmjärdar, om han vill ha ett glas starkt i den här gården.

-- Åja, ja har pengar å köpa brännvin för själv, så va de anbelangar -- -- --

-- Ja, dom pengarna förtjänar du på abborre, din hundra attan! Ut mä dej, annars gör ja mej olyckli på dej! Ut!

Karlsson blev vit i ansiktet, gav Söderberg en lång blick med mycket i och gick ut på gården. De båda andra fingo sina obligatoriska två nitnaglar. Rakade utför trappan och dinglade i väg med Karlsson. Söderberg bet ihop tänderna och tittade olycksbådande efter sin gamle fiende.

Men när brandsynen hunnit utom grinden, vände Karlsson plötsligt och sprang tillbaka.

-- Hör du, skeppare, ja vill säja ett ord!

-- Va faen ä dä du vill, din tjyvstryker? frågade Söderberg med låg röst.

-- Jo, viskade Karlsson och hånlog, ja ville bara si ätter om dä va hål på mjärdarna, å dä va verkeligen hål på dom. Ajöss, Söderberg!

Fattigstugan.

Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.

Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenrös.

Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa. Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus utan jordiska tankar eller behov.

Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!

Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.

Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillingarnas plats, och där växer intet gräs, ty marken är förbannad.

I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och spinetton.

Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum nere, ett på vinden.

Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade: -- Ocken ä dä? _Regenta_ var stående namn på fattighusets värdinnor.

-- D’ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.

-- Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju så d’ä rent okrestlit -- åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua, den frua, en har la allri sitt maken!

Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget obekant folk, jag kände varje fattighjon.

Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på måfå runt väggarna, kastande en ljusfläck här och en där, glänste till i ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.

Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom. Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund, processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret och stirrade framför sig med små stickande ögon. Han delade säng med Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig fulländning.

Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.

Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken. I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. --

I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.

I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta.

Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med sig. Hon hade en fix idé -- att ett kärleksförhållande existerade mellan Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra. Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under samma fäll som hon -- det var bara svartsjuka -- hon skulle skäms och veta hut gamla lama människan -- tänk om Johanna vore frisk och hade samma sinnelag -- marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle vända ut och in på henne och titta på själen -- håll dej still och sov ditt skrälle!

Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna och stirra. Och snart hördes bara de sovandes stånkande, Gremsingens pip i bröstet och en och annan snarkning.

I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp. Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.

Man må inte tro, att gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det mesta. Han var bara lat.

Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, då hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i mörkret -- ty ljus användes icke -- tog Johan Petter fram den enda bok han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare, Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig, litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog -- han frös ihjäl efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen -- sökte hon och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i fattigstugan.

När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla de andras kokare utåt golvet så sumpen yrde och skrek: -- Ja har ju sagt att spisen ä min!

»Spisen ä min, sa Regenta», var ett ordspråk i socknen.

Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så lumporna yrde.

Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade då och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron.

Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.

-- Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.

Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.

-- Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te på köpet! å va kôrv å va fläsk -- ja, åck åck åck! -- å va ljus -- ho tar sej rent å för när.

-- I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.

-- Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så ovålia så.

-- Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under Regentas lispund.

Stolpe reste sig stånkande ur sängen.

-- Ja, en sa la glo på gusslånet, då, ätter som dä likar sej te kalas.

-- Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger dej opp i maten. Sett logn, sa ja!

Regenta klev in.

-- Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust -- å s’ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, den frua, ja säjer då dä! Har I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d’ä ljug dä!

-- Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några röster i korus.

Men Blinningen tillade: -- Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på vägen?

Regenta for ut: -- Äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa, stackarn -- -- Men Albet får la gå nu, innan dä bler nermörkt.

-- Å, ja ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!

Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje främmande som hade något ärende i fattigstugan.

-- Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och stavade i klagande tonfall:

Den blindes Tidsförsonare.

Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta upphöjda bokstäfver bereda Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd, hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK -- dä hörs bjällrer i Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.

Jag lyssnade också, men hörde ingenting.

-- LMNOPQ -- di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet -- RSTUW --

-- Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet du la, atte Albet ä lärder på förut, sade Regenta.