# Krigskorrespondenter och andra lögnare

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/krigskorrespondenter-och-andra-lognare-12119/index.md

En av mina vänner, som också är lantbrukare, har uttalat en förmodan, att han behövde hålet för att begrava något självdött kreatur i, men enligt min erfarenhet av produkterna av den mannens kök, hade han ingen tanke på att skaffa en speciell grav för självdöda djur, så länge min aptit var vad den var.

Att gräva det hålet var ett av de mest hopplösa arbeten jag i min ungdom och oförstånd någonsin åtagit mig. Till en början fann jag det roligt. Storstadsbarn som jag är, fann jag det vara ett originellt nöje att påta med en spade i jorden, och då jag började mitt i natten, så var det skönt att ha något att hålla sig varm med.

Men solen steg, och med den kom värmen. Inte en vanlig, bleklagd värme, utan en äkta högsommarvärme, sådan som den är på prärien i rötmånaden. Då började jag finna sysselsättningen trist. Jag grävde och grävde i oändlighet i den svarta, sorgliga jorden. Allt längre ned sjönk min lekamen under den normala nivån, och ändå fanns det alltjämt mera jord kvar.

Till slut greps jag av förtvivlan. Jag slängde upp jorden som en valfisk sprutar vatten och arbetade mig allt längre in i jordens innandömen. Någon räkning på tiden hade jag inte, men jag förmodade, att jag arbetat i omkring fyra månader, och var nära jordens medelpunkt, när jag oförmodat fick höra farmarens röst:

"Ja, ni hundans lösdrivare duger då ingenting till. Här har du arbetat i sju timmar och bara hunnit fyra fot ned. Tvi attan. Kom nu in och ät medda."

Samma dag lämnade jag, utan egen begäran, men också utan saknad, farmarens tjänst och var åter fågelfri. Men sedan dess hyser jag en djup och fast rotad sympati för alla, som tvingas att gräva i jordskorpan.