# Krigskorrespondenter och andra lögnare

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/krigskorrespondenter-och-andra-lognare-12119/index.md

"Vad menar du, Sofia?" frågade Ahlbom ilsket, men frun lät sig inte bekomma.

"Men jag skall tala om för dig var insekterna kommer ifrån", fortsatte hon lugnt. "Ute i redskapsboden hänger ett stort getingbo."

"Och det har naturligtvis fått hänga där i ro och fred, och sända skaror av samhällsvådliga rovdjur över oss", anmärkte Ahlbom.

"Det är ingen som har blivit biten", svarade hans fru.

"Biten!" fnös Ahlbom föraktligt. "Det är egendomligt vad fruntimmers insikter i naturvetenskaperna äro bristfälliga. En geting biter inte, han sticker med en gadd, som är placerad i, låt oss säga, sitsen. Deras mundelar äro ombildade till sugmun."

"Hur kan de äta flugor då?" frågade fru Ahlbom vetgirigt. "Suger de i sig dom? Och jag fick lära mig i skolan, att de kan tugga ved till gråpapper. Gör de det med sugröret?"

Herr Ahlbom avstod från besvarandet av dessa besvärliga interpellationer, och fortsatte sin frukost under tystnad, då och då med stor försiktighet vinkande åt getingarna.

Men efter frukosten uppträdde Ahlbom beväpnad med en järnhård beslutsamhet och en klump tjärat trassel på en stång.

"Nu ska du se på gnistor", sade han stolt till sin undrande maka. "Om ett par ögonblick skall det vara slut med allt vad getingar heter här i huset. Jag skall tända eld på det här blosset och röka ihjäl dom sablarna, skall du se."

"Var försiktig, Isak!" uppmanade fru Ahlbom ängsligt, men belönades för sin omtanke endast med en förkrossande blick.

"Tack! Jag _kan_ ta vara på mig själv", svarade hennes make. "Jag har gudskelov uppnått myndig ålder."

Det var dock inte utan alla farhågor som Ahlbom steg in i redskapsboden, ty han visste att getingar ytterst sällan ta hänsyn till person, och ha ett ganska hetsigt lynne.

Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog han till.

Det var ett ganska kraftigt slag, och det var träff inte bara på getingen utan även på getingboet, och detta hade den naturliga följden att hela getingsamhället kom ut för att se efter vad det var frågan om, och som Ahlbom synbarligen var den skyldige, gingo getingarna ögonblickligen till attack.

Aldrig förut hade Ahlbom varit någon sportsman, en gång i sin gröna ungdom hade han visserligen löpt hundra meter på endast sexton sekunder längre tid än världsrekordet, men det var längese'n. Men nu utvecklade han en hastighet, som skulle ha gjort Knut Lindberg vansinnig av avund. Getingarna flögo dock ännu fortare, upphunno med lätthet Ahlbom och följde honom sedan troget tills han under upphävande av höga verop hoppade i trädgårdsdammen.

Visserligen svävade de en stund över stället där han försvunnit, men när han åter klev upp på dammens andra sida, var han så betäckt av gyttja och smuts att de antagligen trodde honom vara en helt annan person, och läto honom fara i frid, eller måhända rördes de till medlidande med hans bedrövliga uppenbarelse.

Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade när hon såg sin lagvigde komma tillbaka dyvåt, lerig, svullnande och arg.

"Skratta inte, kvinna!" röt Ahlbom med mord i blicken, men det hjälpte inte.

"Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in och kläd om dig, så skall jag sköta om dina bulnader."

Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon beklagade honom.

"Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "Så de ha hanterat dig. Jag skall be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet."

"Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons dräng? Du tror således att Andersons dräng kan göra det, som din lagvigde make misslyckats i? Vilken framstående förmåga månde inte vandra omkring i denne drängs enkla skepnad! Vore det inte skäl i att du skilde dig från mig och lät viga dig vid denne underbare man, som i allt är din nuvarande make så vida överlägsen?"

"Men Isak...."

"_Tyst!_ Jag skall själv göra slut på getingboet så snart jag fått torra kläder på mig."

Beslut och handling äro ett hos en sådan man som Ahlbom, och följaktligen avtågade han, så snart han var färdig, till redskapsboden, satte eld på sitt vapen och höll det under getingboet. Nu hade nog getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men åtminstone en av dem hade flugit ut i något ärende, och kom tillbaka just när Ahlbom tuttat på. När han såg vad som skedde med hans hem fattade han humör, och anföll blosset, men då detta var väl varmt flög han ut efter käppen och träffade i dess andra ända Ahlbom, som han genast gav ett nyp.

Med ett illhojande släppte Ahlbom blosset och nu var utgången fri för de övriga getingarna. De kommo också mycket prompt, något yra i huvudet kanske, men annars fullt effektiva, och nu upprepades samma historia som förut, endast med den skillnaden, att Ahlbom nu sprang direkt till dammen.

När Ahlbom åter plåstrats om och fått torrt på sig, började han fundera på, om det inte i alla fall vore skäl i att skicka efter Andersons dräng, då i detsamma denne värderade person kom instörtande i rummet.

"Det brinner i herr Ahlboms redskapsbod!" ropade han, och rusade ut igen med den Ahlbomska familjen i hälarna.

Men det var ingenting att göra. Redskapsboden var torr som fnöske, och brann utmärkt, tydligen påtänd av Ahlboms tjärade bloss, som han så vårdslöst slängt ifrån sig. På en halvtimma var det hela över och endast några kolnade stockar fanns kvar av boden.

Boden var assurerad, och för övrigt inte mycket värd, så att Ahlbom brydde sig inte mycket om den saken, men vad som retade honom var, att getingarna inte också strukit med. De hade nämligen gett sig av vid första skymt av röklukt, och svävade nu som en sky runt ruinerna.

Det är fortfarande fullt av getingar hos Ahlboms. De ha byggt ett nytt bo i villans vind, och de få bo kvar i fred. Ahlbom vill nämligen inte gärna bli husvill.

ETT NATTLIGT BESÖK

Karl August Napoleonson var agent för stöldförsäkringsaktiebolaget Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han själv påstod. Han stöldförsäkrade varenda människa han träffade, antingen de hade något att försäkra eller ej, och om man fick tro honom, så var inbrottstjuvarnas antal i Sverige flera procent större än befolkningssiffran. Men hos sin vän Bergman lyckades han inte. Bergman ägde en bordsilveruppsats värd 900 kronor och den hade Napoleonson gett sig ett fult ord på att försäkra, medan Bergman gett sig ett icke obetydligt fulare ord på att en försäkring var obehövlig.

Det blev till slut en fix idé hos Napoleonson, att han skulle försäkra Bergmans borduppsats. Han pratade och övertalade, men det hjälpte inte, han tiggde och bad, men Bergman var hård som sten, han hotade, men Bergman var inte rädd, och till slut tillgrep han den förtvivlade utvägen att bjuda på middagar. Bergman tog gärna emot, men försäkra sin borduppsats ville han inte.

Till slut, efter flera nätters grubblande, fattade Napoleonson ett beslut. Han skulle stjäla borduppsatsen. Se'n skulle Bergman få klart för sig hur nödvändigt det var att försäkra sitt lösöre.

Natten därpå vid fyratiden, när fru Bergman satt uppe med eldgaffeln över knäna och väntade på sin man, som gått ut en liten stund på kvällen med en affärsvän, hörde hon ett lätt buller i matsalen.

"Nu kommer det svinet äntligen", tänkte hon, och gjorde sig klar till aktion.

Hon väntade en stund på, att den älskade maken skulle stiga in i sängkammaren, men han kom inte. I stället hördes ett metalliskt ljud från matsalen.

"Vad i Herrans namn har karlen nu för sig", tänkte fru Bergman. "Han måtte vara mer än vanligt full i natt."

Med det smög hon ljudlöst ut ur sängkammaren och kikade in i matsalen. Vad hon där såg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa. Framför byffén stod en karl med mask för ansiktet, och plockade vid skenet av en ficklampa ned hennes bästa bordsilver i en handväska.

Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rädd för råttor och tittade aldrig under sängen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss respekt för nästan allting utom sin man. Fru Bergman smög emellertid smidigt fram mot inbrottstjuven och när hon kom tillräckligt nära dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen och tände.

Tjuven vacklade vid slaget, sjönk på knä, och hade nog svimmat, om inte fru Bergman väckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.

"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med Bergman."

"Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig, annars krossar jag skallen på er."

"Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en bov?" Och han tog av masken.

Fru Bergman granskade hans ansikte.

"Jag har läst, att de farligaste bovarna alltid se ut som riktigt beskedliga fä i ansiktet", sade hon misstroget. "Ni är nog en mycket farlig bov. Gå före!"

"Men lilla, rara fru Bergman...."

"Våga inte kalla mig så, skurk!"

"Men...."

"Tyst, och gå före, annars så...!"

Den stackars Napoleonson hade ingenting annat att göra än att gå före efter fruns anvisningar in i sängkammaren och vidare in i en garderob, som omsorgsfullt låstes.

"Nu står ni där, förstår ni, och håller er lugn, medan jag ringer efter polisen", sade fru Bergman morskt när hon låst dörren. "Ni skall få se, att ni får livstids straffarbete för det här", tillade hon uppmuntrande efter någon eftertanke.

"Nej, vad ni gör, så ring inte efter polisen", bad Napoleonson med ömklig röst inifrån garderoben. "Låt mig i Herrans namn först tala med min gamle vän Bergman."

"Det nötet är ute och suddar, i stället för att hålla sig hemma och skydda sin värnlösa hustru för tjuvar och banditer. Men han skall få se på annat."

"Förtjusande fru Bergman", tiggde Napoleonson. "Ring då inte på polisen förrän han kommer. Det är riktigt sant att jag inte är någon tjuv, utan en god vän till Bergman, och agent för stöldförsäkringsbolaget Inbrott, som tänkte ta bordsilvret och lämna igen det i morron, bara för att han skulle få se hur nödvändigt det är att ta en stöldförsäkring."

"Men först sa ni, att ni gjorde det för att skoja med honom", invände fru Bergman.

"Ja, se det var i hastigheten, jag hade inte tid att förklara mig."

"Jag har beslagit er med tvetalan. Det hoppas jag skall skärpa straffet", sade fru Bergman. "Men det där om att ni är god vän med min man är nog sant, han är ju bekant med alla möjliga ruskiga individer. Jag skall emellertid låta honom få titta på er innan jag ringer på polisen. Ni är ju i gott förvar där ni står."

Strax efter fem steg Bergman, lindrigt stagad och med skorna i handen in i sängkammaren, och fru Bergman störtade emot honom. Han undvek henne emellertid behändigt, och ämnade just förskansa sig bakom en stol när han hörde ett ljud från garderoben.

Med tre fasta steg var han vid dörren, slängde upp den och stod lamslagen. Innanför såg han sin vän Napoleonsons vanställda drag.

"Nu förstår jag, varför du varit så enveten med mig på sista tiden, ditt svinansikte", röt Bergman och gav Napoleonson en smocka, som förändrade hela hans ansiktstyp.

"Låt mig förklara, Berg...."

"Jaså, du svarar också, ditt vidriga kadaver." Och så fick Napoleonson en smocka till.

"Det är rätt, Manfred! Klå den uslingen!" ropade fru Bergman gillande, och detta fäste Bergmans uppmärksamhet på henne.

"Ha! Eländiga!" röt han.--Han läste tjugufemöresböcker, och visste, att interjektionen "Ha" med fördel användes vid dylika tillfällen. "Nu har jag avslöjat dig. På knä, och bed din vanärade make att han skonar ditt värdelösa liv."

"Men käre Manfred...."

"Kalla mig inte 'käre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Här skall flyta blod!"

I verkligheten flöt där redan blod, för Napoleonsons näsa var nästan krossad.

"Han bröt sig in, Manfred, för att stjäla bordsilvret, och ..."

"_Lögnerska!_" vrålade Bergman med kursivstil. "Bröt han sig in i sängkammargarderoben? Vill du påstå det? Trodde han att bordsilvret fanns där? Va? Vem låste om honom? Svara, eller jag dödar dig."

Och han gav Napoleonson, som höll på att hämta sig, en smocka till.

"Jo, det gick till så här. Han...."

"Tyst! Jag vill inte höra dina lögner. Jag stackars bedragne make! På knä! _På knä!_ Ha!"

Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa.

"Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt. "Var har du varit?"

Den vrede hämnaren blev ögonblickligen spak.

"Det ... det ... är ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det kommit på min rock, lilla älskade Gudrun", sade han milt men besvärat.

"_Du vet det, Manfred!_" sade fru Bergman olycksbådande. "Det är alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett ända se'n september förra året."

"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun, jag...."

Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret.

Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det är onödigt så länge frun finns i huset.

DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON

Den gamle kamrern lade ned jultidningen, där han nyss läst den sedvanliga vackra och som varnande exempel särdeles lämpliga berättelsen om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och såg ut genom fönstret. Där ute föll snön sakta i stora flingor, som den så ofta gör om julaftonen i berättelser, men så sällan i verkligheten, gaslyktorna voro redan tända, fastän klockan var bara fyra, en tät ström av förnöjda människor drog förbi, och de framilande slädarnas bjällror pinglade melodiskt.

Den gamle kamrern tänkte. Hur likt hans öde var inte dens, som han nyss läst om i jultidningen. Alltid ensam och övergiven, övergiven till och med en sådan kväll som denna, då alla människor, glada och leende, samlades kring sina festligt smyckade julgranar. Den gamle kamrern blev fuktig i ögonen, och han kom ihåg sin syster Beata, som han inte besökt på femton år.

"Om jag skulle hälsa på hos henne i kväll", sade han tankfullt till sig själv. "Det kanske skulle vara trevligt för ombytes skull. Så får jag väl köpa några presenter till hennes ungar, jag tycker mig minnas, att hon har en hel del."

Gamle kamrern stoppade på sig några tior, tog på päls och cylinder och stod just i begrepp att gå, när Augusta, hans mångåriga hushållerska, observerade tilltaget.

"Vart i herrans namn skall kamrern hän mitt på själva julafton?"

"Vart jag skall hän? Skulle det angå henne?" morrade kamrern. "Jag skall gå till syster min och fira jul. Missunnar hon mig det, kanske, när det inte är jul oftare än en gång om året."

"Det var då det galnaste jag hört", skrek Augusta. "Skall inte kamrern sitta hemma och dricka toddy som vanligt?"

"Tyst, människa", kommenderade gamle kamrern. "Jag gör hur fanken jag vill. Så hon vet det."

Med det slängde kamrern igen tamburdörren och gick muttrande nedför trapporna. Augustas uppträdande hade rufsat till hans förut så goda humör, och julaftonstämningen på gatorna gjorde inte samma intryck på honom på nära håll som uppifrån fönstret.

Han nådde emellertid en galanteriaffär och lät strömmen föra sig in.

"Ge mig något, som passar för ett medelålders fruntimmer", befallde han ett biträde och intog en avvaktande hållning.

"Ja--hm--hurdan är fruntimret i övrigt?" frågade den unga damen, som tydligen inte var situationen fullt vuxen.

"Ful som stryk, ilsken, omgift och vill låtsas vara yngre än hon är", svarade kamrern irriterad.

"Min herre vet inte ungefär vad som skulle passa?" fortsatte biträdet sin interpellation.

"Hur i helsicke skall jag kunna veta vad ni har på lager?" fräste kamrern, vars blod nu började komma i svallning. "Slå in något för ett medelålders fruntimmer, vadsomhelst, hör ni _vadsomhelst_. Men kvickt skall det gå. Jag ämnar inte förnöta hela min nådatid här."

Två minuter senare tågade kamrern ut ur butiken bärande ett stort paket, om vars innehåll han inte hade den blekaste aning. Han styrde kosan till en leksaksaffär, där han beställde ett stort sortiment leksaker för alla åldrar, med tanke på svågern besökte han en herrekipering och avslutade det hela med att i ett parfymeri köpa med en ask, innehållande en ådekolångsflaska och två opoponaxtvålar, avsedd för svågerfamiljens piga.

Men det skulle han aldrig ha gjort. Han hade nämligen under dessa butiksbesök hunnit bli överlastad med paket. Under armarna hade han stora buntar, och uppefter dem hängde paket vid paket, i vänstra handen bar han en medelstor gunghäst och den högras alla fingrar voro betäckta med snören, i vilka hängde paket. När han kom in i parfymeributiken var endast yttersta spetsen av högra lillfingret ledigt, och där hängde expediten pigans opoponaxtvålar.

Men de hängde inte säkert. Genast när den gamle kamrern kom ut i folkträngseln blev han medveten om en känsla av otrygghet, vilken ökades när paketsnöret lugnt och målmedvetet gled en millimeter nedåt lillfingerspetsen. Kamrern ledade på lillfingret i hopp att snöret skulle glida uppåt igen, men missräknade sig totalt. Snöret tog endast tillfället i akt att åka ytterligare en millimeter ned. Kamrern fortsatte framåt, men vid varje steg kände han, hur det oundvikliga närmade sig alltmer.

Sakta, oändligt sakta, men även oändligt säkert gled snöret utför fingertoppen tills det slutligen nådde spetsen. Då gled det över, och paketet föll tyst och stilla ned på den vita snön.

Den gamle kamrern stod där hjälplös, med händerna och armarna fulla kunde han inte göra mera än kasta förebrående blickar på paketet, vilket dock icke tycktes i minsta mån inverka på detta.

I detta ögonblick anlände en minderårig träskolasse till valplatsen, såg den överlastade kamrern och det ensamma paketet och fattade genast icke blott situationen, utan även paketet samt ett fast beslut att snarast möjligt förändra sitt geografiska läge. Då släppte kamrern hela bördan, så att alla paketen ströddes över trottoaren, grep tag i pojken, ryckte från honom paketet och gav honom ett par hurrillar med det, så att ådekolångsflaskan krossades och spred sitt doftande innehåll över kamrerns rena manschetter.

Sedan gällde det att bli lastad med de andra paketen igen, men detta mötte hart när oövervinneliga svårigheter. Tre, fyra paket gick väl an att få fatt i, men sedan började det att bli krångligt. När han tog upp ett, föll genast ett annat i gatan, och den gamle kamrern svor, svettades och blev så småningom himla ilsken på allt vad jul, julklappar och julbesök hette. Den omständigheten, att en liten, men livligt intresserad åhörareskara samlades omkring honom och genom uppmuntrande tillrop sökte underlätta hans arbete, bidrog inte särdeles till att göra humöret mildare, och när slutligen en äldre, distingerad dam stannade, såg på honom och smålog, brast kamrerns tålamod.

"Vad flinar hon åt, gamla habba", röt han till åhörarnas förtjusning, och grep ett paket på måfå. "Ta det här! _Ta det_, människa. Hör hon inte vad jag säger, sabla markatta?"

"Och här", han grep en yngling i rockkragen och slängde ett paket mitt i flinten på honom. "Här får han julklapp, snorhyvel--och här har hon, sakramenskade satkäring--och här har han, fähund--ta emot, fördömda knölföda--se här--och här--och här--"

På en halv minut voro kamrerns juklappspaket på detta originella sätt utdelade bland de kringstående, och med händerna i pälsfickorna, befriad från sin börda, begav han sig på hemväg.

En traditionell julaftonskamrer skulle nu ha känt sig varm om hjärtat vid tanken på de många människor han gjort glada, men vår kamrer var inte traditionell. Han var bara arg som ett bi, så arg, att han för första gången på tjugu år _sprang_ uppför sina trappor.

Uppkommen låste han upp sin tamburdörr, steg in i sin våning, samlade sina lungors fulla kraft och röt:

"Augusta! _Augusta!_ Hör hon då inte, människa? _Augusta!_ Sätt på toddyvattnet!"

PENGAR

Jag var helt nyss i utlandet för att kasta ett öga på kriget och kan hälsa så mycket från Karlson. Han bor ju för närvarande i utlandet och det är klart att jag hälsade på honom när jag i alla fall var där.

Egentligen skulle Karlson varit i London, och jag väntade att han skulle ha varit nere vid stationen och mött när jag kom. Men ingen Karlson var nere. Och ingen annan heller.

Jo, en hel del andra personer voro ju nere, för all del, om jag skall säga som sanningen är. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan där utanför av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare omsorgsfullt dolts under några miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes ägna någon egentlig uppmärksamhet åt min person. Om man undantar sjutton bärare som slogos om min kappsäck och trettiotvå droskkuskar som energiskt visslade och vinkade åt mig.

Jag blev ganska betydligt sårad över denna brist på uppmärksamhet från min vän Karlsons sida och satte mig rätt surmulet i en droska för att köra till ett hotell, som jag kände till, och som låg cirka fem minuters promenad från stationen.

Det tog kusken tjugu minuter att köra dit, men så hade jag också sett en ganska betydande bit av London under färden. Det enda jag hade att anmärka mot färden var, att han körde runt det sista kvarteret tre gånger. Sju shillings var det billiga pris han begärde för åkningen, varför jag vinkade till mig polismannen som stod i hörnet och frågade vad taxan var från Kings Cross.

"Tio pence, sir!" svarade bobbyn, och kusken mottog utan ett ord, men med en blick, en shilling. Så länge polisen var inom hörhåll, fortfor kusken att tiga, men när denne väl kom undan, höll han en halvtimma på andra sidan av gatan för att vakta ut mig, medan han för de förbipasserande oförbehållsamt yttrade sina åsikter om utlänningarna i allmänhet och mig i synnerhet, med inflickande av några ord om mina förfäder och eventuella efterkommande.

Längre fram på dagen sökte jag Karlson på den adress där han borde bo, men fann att han lämnat London. Var han var visste ingen, men han hade kvarlämnat tre trasiga skjortor, en äldre hatt och ett sympatiskt minne.

Sorgsen for jag vidare för att söka en annan vän jag hade i London, en tidningskorrespondent från Göteborg, men den dagen fick jag intet, ty även han hade skuddat metropolens stoft från sina fötter.

"Ack", sade hans värdinna. "Han gick här hela dagarna och gjorde ingenting. Skrev gjorde han aldrig utom när han kvitterade ut remissorna från sin tidning. Men så kom kriget, och då fick han så mycket att skriva om att han började frukta för att behöva överanstränga sig, och därför reste han hem. För övrigt", fortsatte hon med stolthet i rösten, "var han tvungen att resa, för han var major i svenska arméns reserv och måste inställa sig. Tänk, major vid hans ålder!"

Jag uttalade min oförställda beundran för detta snabba avancemang, ty jag minns ganska tydligt hur min vän för sex år sedan kasserades vid beväringsinskrivningen.

Därifrån for jag till legationen för att höra mig för om Karlson. Jag fick träffa envoyén själv, och han mottog mig med diplomatens vanliga förbindlighet. Men när han fick höra att jag var god vän med den celebre Karlson blev han nästan ödmjuk, bad mig sitta i sin egen stol, bjöd på en havanna och frågade om jag ville ha en whisky och soda. Detta senare blev jag dock tvungen att avböja, dels därför att jag av princip aldrig dricker något på förmiddagen, dels därför att jag alldeles nyss läskat mig med en whisky och soda.

Karlsons adress kände han. Han kunde den utantill, fastän den var rätt invecklad, och skrev upp den på ett papper åt mig.