Part 6

Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla, full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!"

Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran. De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var grönaktigt, fosforiskt.

"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter, beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat, men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne punkter.

Den skarpa knallen upprepades af echo. De öfriga villdjuren tycktes hafva blifvit skrämda då ett föll. I detsamma vidrörde också det mörka molnet bergets sida och en lång blixt hoppade i uddiga vinklar öfver snöfältet. Det var ett åskmoln, som urladdade sig i fjellen, just under de ängsliga resandes fötter. En syn mera majestätisk än den af ett sådant, sedt ofvanifrån, kan man knappast föreställa sig; det sköna i detta skådespel förtog, till och med i den farliga belägenhet, hvari Thorsten och flickan befunno sig, för några ögonblick, deras känslor af fasa. Äfven på villdjuren gjorde det mäktiga fenomenet intryck: de flydde nedåt dalarna, derifrån deras tjut hördes allt mattare och mattare.

Säkert ett par timmar sutto de båda unga der, afvaktande urvädrets slut. Thorsten erfor en känsla af välbehag; hans själ kände sig högt lifvad till mod och beslutsamhet, då han slöt den sakta darrande flickan i sin arm. "Du behöfver värma dig, flicka!" sade han. "Tryck dig fastare till mitt hjerta."

Men hon böjde sig sakta ifrån honom och ville göra sig lös ifrån hans omfamning. "Nu har uren rasat ut", yttrade hon: "Vi kunna fortsätta vår vandring."

"Det är mig icke angenämt att gå härifrån", sade Thorsten tankfull. "För hvart steg som vi gå vidare, kommer den stunden närmare, då jag skall skiljas ifrån dig. Det gör mig ondt, flicka! Det blir en bitter stund. Vill du lofva mig att ej alldeles glömma mig, sedan jag är borta."

Hon vände sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och han kände ett par tårar bränna i sina ögon, då han tog en kyss från hennes läppar.

Hon stod upp och såg sig omkring. "Stormen har fört snön med sig", sade hon, "så att vi kunna komma fram utan allt för stor svårighet. Inom ett par timmar hoppas jag äro vi vid den stora forssen."

Thorsten följde henne, då hon nu tog vägen utför det snöklädda berget.

Vandringen utföre berget gick långt lättare, än den gått uppföre. Och det var med en känsla nästan af barnslig glädje, som Thorsten helsade de första spåren af vegetation, som mötte på nedvägen. Den första dvergbjörken, som stod emellan ett par snödrifvor, den första granen tycktes honom nu skönare än de synts förut. Han gladde sig att åter se en lefvande natur.

Solen var just uppgången då de ankommo till den stora forssen. Den var belägen emellan tvenne sjöar, af hvilka den ena, som låg betydligt högre än den andra, utför en brant klippvägg nedsände sin öfverflödiga vattenmassa. Midt i fallet, just öfverst der den framstörtande vattenmassan bröt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af den skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot beträdt, berättade Bolla; en gång berättas en björn, som ville simma öfver vattnet ofvanför forssen, blifvit fattad af strömdraget och bortryckt med forssen. Men han hade blifvit förd på sjelfva den lilla planen. Der vågade han hvarken gifva sig utföre eller kunde han simma uppföre. Han stod der och röt förfärligt, till dess han upptäcktes af folk. Då samlade sig några skyttar från båda sidor om fjellet för att skjuta honom. När han skrapades af den första kulan, ruskade han på pelsen och röt ännu förfärligare. Men så snart han märkte att de flygande blynötterna kommo honom för nära på lifvet, greps han af förtviflan och störtade sig i forssen, som i ett ögonblick krossade och begrof honom.

De båda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med hänryckning. "Der går just riksgränsen", sade Bolla: "Så snart vi äre lyckligt öfverkomna, befinna vi oss på Norsk jord!"

Riksgränsen, utgörande en bred gata, uthuggen i skogen, sträckte sig, såsom ett oändligt perspectiv på ömse sidor om den insjö, som gaf forssen sitt ursprung. Det var med en hemsk känsla, som Thorsten första gången gick att sätta sin fot utom fäderneslandet. Der låg en ökstock vid Svenska stranden, ofvanför forssen och i den satte sig Bolla och han. Med förenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden.

Icke särdeles långt ifrån gränsen låg ett Norskt hemman, hvarifrån Bolla sade att det icke blefve svårt att erhålla skjuts. Men innan de begåfvo sig dit, yttrade Thorsten sin önskan att närmare bese det märkvärdiga vattenfallet.

Då man befinner sig på höjden ofvanför forssen, höres i dess dån doft och liksom aflägset. Det är först vid foten af den majestätiskt brusande vattenmassan, man får ett rätt begrepp om dess storhet. Man ser den förut lugna vattenytan på en gång afbruten och förvandlad i skum. Den förfärliga, kokande afgrunden tyckes böra i tusen spillror förkrossa hvarje varelse eller ting, som vill försöka den äfventyrliga färden utföre. Om en grof timmerstock kastas i strömmen, afbrytes den på flera ställen och somliga stycken spjelkas sönder, då den kommit utföre. Man berättar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin båt under fiske i den öfre sjön, af strömdraget blifvit ryckt utför forssen och oskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gång en ung flicka haft samma öde. Men ingen vill tro dessa sagor, så mycket mer, som knappt något år förbigår, utan att forssen erhållit sitt offer. Berget, utför hvilket vattenmassan störtar sig, är så brant, att det, på den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och bergväggen, der ortens invånare inrättat ett laxfiske.

Bolla förde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vägg bestod af skummande vatten. Der rådde en besynnerlig skymning, emedan dagern i en slags gulaktig färg bröt sig igenom den rörliga vattenkolonnen. Thorsten njöt det högtidliga intrycket af detta naturunder, med den lifligaste förtjusning. Flickan tycktes dela hans nöje, men det var endast i hans glänsande ögon hon hemtade sin njutning. Han märkte att hon endast fäst sin uppmärksamhet vid honom, och han fattade hennes hand. Han ville hviska ett vänligt ord till henne, men ehuru i grottan forssens dån hördes liksom qväfdt, åtminstone dämpadt, var det så djupt genomträngande, att ingen mensklig stämma derinne kunde göra sig förnimbar. Hon smålog vänligt, då hon såg honom röra läpparna och hon lade fingret på sin munn med en så älskvärd uppsyn, att han ovilkorligt tryckte henne intill sitt bröst. Han kände hennes hjerta klappa emot sitt, och afskedsstundens smärta genomflög hans själ. En tår smög sig i hans ögon och då han sakta tryckte en kyss på hennes läppar, nedrullade denna tår på hennes högt rodnande kind. Men då var det, som hade en ny känsla vaknat i hennes innersta, eller som på en gång hennes känsla velat gifva sig luft. Hon utbrast äfven i tårar, och med en blandning af blyghet och hänförelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes väsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett par ögonblick återvunnit väldet öfver sig sjelf, och i det hon med smidigt behag slingarade sig ur hans arm, behöll hon hans hand i sin och ledde honom åter ut i dagen under Guds fria himmel.

Thorsten fästade sina blickar med djup rörelse på henne, men han bemannade sig äfven, drog den ring, han ärft af modren, från sitt finger och tryckte den på hennes. "Behåll den som en åminnelse!", hviskade han.

Hon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon förde honom nu skyndsamt uppför höjden tillbaka. Då de uppkommit dit, visade sig oförmodadt Anders på den andra stranden.

"Farväl! Lycklig resa!" hviskade flickan vid denna syn, i det hon ännu en gång tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga ökstocken.

"Farväl, flicka! Gud vare med dig!" svarade han och torkade tårarna ur sina ögon: "Om jag lefver, skall jag framdeles besöka dig!"

Hon svarade intet, utan sköt allenast ut sin farkost. Med ett lätt hopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning, hvarefter hon rodde utåt vattnet.

Thorsten kände sitt bröst häfvas af stormiga känslor vid denna syn. "Var denna flickas själ lika skön, som hennes gestalt", tänkte han: "och var den väl skapad att göra mig lycklig? Hvarföre försköt jag min lycka, eller skall jag en dag återkomma för att söka den här i öknen?"

Men hastigt märkte han att flickans årtag blefvo ojemna. Hon hade kommit strömdraget alltför nära: det fattade hennes farkost och svängde den ur riktningen. Då begynte hon med förtviflans krafter att ro emot strömmen. Thorsten och hennes frände, som stod på andra stranden, uppgåfvo rop af förskräckelse. Men med tomma händer förmådde de intet uträtta. Det dröjde också endast några ögonblick, innan flickan af den ökade farten till fallet märkte, att hennes räddningsförsök var förgäfves. Då lät hon på en gång årorna falla och kastade sig på knä i båten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en åtbörd af bön och undergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon fått af Thorsten. Nu fattades båten af sjelfva forssen. Flickan satte båda händerna för ansigtet, och som en blixt försvann hon utför det svindlande djupet.

Thorsten störtade sanslös till marken.

7.

Det var en skön, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna på Drottninggatan bestrålade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka i det ypperliga föret, under klingande bjellrors musik, halkade fram emellan mängden af fotgångare, som bildade en ström vid hvardera sidan af gatan. En stor del af de slädar som pryddes af eleganta damer, stannade utanför ett hus, der den rikt eclairerade första våningen antydde att det var en fête. Det sades till och med att någon af de kungliga skulle komma dit, så att en talrik folkmassa samlat sig utanföre. Damerna, som stego ur, blefvo i förbigående behörigen begapade; knuffningar utdeltes, speglosor slösades, eleganta herrar foro fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades, fruntimmer förföljdes och jungfrur skreko. Det blef ute på gatan bullersamt, så att det slutligen var med en glad känsla, man tog sin tillflygt till den eljest qvalmiga societén deruppe.

Hvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var spardt som kunde bidraga till ökad glans åt den praktfulla fêten. De skimrande ljuskronorna sväfvade öfver alla Stockholms märkvärdigheter i politiskt, litterärt och commercielt hänseende. Man såg der artiga excellenser och högfärdiga underlöjtnanter, vittra köpmän och okunniga lärda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit värdt ett konungarike, om det blifvit fritt från den öfriga kroppen och hela själen. I full gala framsväfvade der den förtjusande fröken, med de oskattbara talangerna, hvilka aldrig förtjusat någon annan än henne sjelf. Den som i förbigående bugade sig för henne, var den Kongl. Secretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sång ingen soupé kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid Finance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes Akademi. Der träffades den lilla blyga fröken med sidenfötterna och det jättelika Krigs-Rådet med trädbenet. Den qvicka köpmansfrun nickade åt den ordfattige Professorn, som rodnade då hon log. Herrarna sågo sig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fönster och soffor, suckade öfver värmen, medan ungherrarna trängdes midt på golfven, bugade sig här och der för en dam i flocken, och sågo hjertans belåtna ut, då de fingo hemta andan bredvid en dörrpost, eller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna blef ändtligen af den allmänna uppmärksamheten uppmanad att låta höra sig. Hennes bekanta anhöllo, att hon ville framträda. De obekanta spärrade upp ögonen helt och hållet och munnen så mycket artigheten tillät. Hon kunde icke emotstå den allmänna önskan och satte sig vid pianot. Några dumma vänner af Mozart smögo sig behändigt ut till spelborden, medan hennes snöhvita fingrar skenade öfver tangenterna. De brillantaste löpningar surrade fram igenom de häpna åskådarnes öron. Hon, stackars barn, drog ihop axlarna så att skulderbladen, beröfvade sin tyllbetäckning, gnedo hvarandra, och flög igenom så många skalor, att ögat icke hann blinka, innan örat måst inrymma alla de toner, som funnos på instrumentet. "Det var en skalhake!" yttrade sig med bestörtning en Brukspatron från landet.

Fru Illerhjelm, såsom flicka den rikaste och skönaste som uppträdt på en bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio år, och under denna tid offrat nästan alla sina behag åt den obevekliga tiden. Var det ett finkänsligt hjertas sakta tärande qval öfver det hemliga medvetandet att icke äga sin makes kärlek, eller var det endast det högre sällskapslifvets njutningar, som småningom förtärt hennes helsa? Hela verlden trodde åtminstone att hon kände inga andra sorger, än någon gång förargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller nu ändtligen sett en yngre skönhet sväfva sig förbi till målet för allmän uppmärksamhet. Hennes man, som kanske kände att han åt hennes hjerta gett för litet, gaf så mycket mer åt hennes nycker och fåfänga. Det var derföre hans hus var stäldt på den mest lysande fot. Men midt ibland den slösande prakten, ibland de hvimlande gästerna, vandrade värden sjelf, med leende uppsyn och vänliga handtryckningar och artiga bugningar och hjertliga ord, dock tom, ödsligt tom i sitt innersta. Han var öfvermätt på allt detta glitter, som retar för ögonblicket, liksom österlänningens rusgifvande opium, men hämnas med en så mycket djupare förslappning. Det låg på Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek bort, en dysterhet, liksom hade något förfärligt minne gömt sig i hans själ; och stundom då han trodde sig ensam och obemärkt flög ett uttryck af fasa öfver hans drag, liktom hade det förfärliga minnet vaknat och hånande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han känd för den gladaste och artigaste sällskapsman; för sin hustru var han den mest välvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han älskad, såsom en rättskaffens outtröttlig och finkänslig läkare: men olycklig var han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord, då han med ett spändt leende följde alla spelets omvexlingar, kunde icke undgå att märka, att det var något hemskt inom honom, som han genom sin uppmärksamhet på de lumpna korten sökte förjaga.

Det gamla feta stenrika Commerce-Rådet, hans svärfar, anlände till fêten. Han blef emottagen med den uppmärksamhet och artighet, som hans rikedom och ålder kräfde. Hans måg skyndade emot honom, och förde honom i en soffa i förmaket, der han pustande tog sitt läger för aftonen. Hans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer räckte hon icke och kysste honom med dotterlig ömhet. "Tack, tack! Barn!" sade gubben. "Du har nu varit gift i hela tio åren och det med en doctor till på köpet, och ännu heter jag icke farfar! Hå, hå!"

Den bleka damen rodnade flygtigt. "Pappa är så god emot oss!" sade hon: "Pappa är till och med ute så här sent och gläder oss med att komma hit! Jag tillstår att jag icke vågade vänta en så glad öfverraskning. Nu först är min bröllopsdag en glädjedag!" En hastig blick flög emot hennes man, som icke uthärdade detta ögonkast utan en lätt ryckning på anletsmusklerna.

"Tack, tack! Barn!" återtog gubben: "Jag ser er så gerna glada! Jag blir ung på nytt när jag ser er! Minns du, Emma, huru du för tio år sedan krusade för giftermålet? Nu erkänner du ändå, att det var din lycka. Ser du, jag visste nog, att välja en hedersman till måg. Och du, min kära Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar innan jag dör! Jag har alltid välsignat den stunden då du blef min måg och jag såg Emma lycklig genom dig! Men gå nu och dansa och spela och var glada, barn! Sätt hit ett virabord och laga att jag får ett trefligt parti, min kära Thorsten!"

Gubben nickade med det halfnakna hufvudet och de båda makarna aflägsnade sig.

Just då de gingo förbi ett kabinett, der ingen för ögonblicket befann sig, stannade de och sågo på hvarandra. Derefter inträdde de båda. Då fattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en glimmande tår i ögat: "Förlåt mig; men låt mig en gäng få säga dig några ord af hjertat, och säga dem i dag! Jag har i många år burit dem på tungan. Vill du aldrig glömma den Norrländska kolarflickan? Jag ser att du äfven nu beständigt tänker på benne, och jag har snart i tio år varit svartsjuk på hennes bild! Säg mig blott ett, Thorsten! Säg mig, har du varit upprigtig i din berättelse om henne?"

Han fäste en lång, tankfull blick på henne. Slutligen svarade han: "Tro mig, min Emma! En sådan syn, som en Engels försvinnande i afgrunden, är nog för att beröfva en man hans lefnads lugn. När ännu i sjelfva vårt ömma förhållande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, när den kan störa oss, då, då är den ett förfärligt bevis på dessa hemlighetsfulla känslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken undvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berättelse, som likväl var ett bevis på mitt innerligaste förtroende, oroat dig för hela lifstiden; och då jag vet att ett sådant intryck aldrig i evighet utplånas, är det den tanken att hafva sårat dig, som fräter mig så länge jag lefver."

"Nej", sade hon, "du misstar dig! Låt oss gifva hvarandra ett löfte på denna dag, som för oss är så helig, det löftet att icke mer plåga hvarandra med en så bitter ömtålighet och grannlagenhet, som hittills! Jag vill uppriktigt säga dig, att vårt lefnadssätt, den oupphörliga oro hvaruti vi lefva, är det verkliga onda, som skiljer våra hjertan och förstör vår lycka. Jag har sett att dessa sällskaper icke göra dig lycklig. Lofva mig att ett år, eller åtminstone några månader lefva för oss sjelfva! Låt oss resa till något utländskt bad, eller hvart helst i verlden, der vi kunna vara ensamme någon tid. Ack, om då våra hjertan icke känna sig lyckligare, vill jag tåligt vända om hit igen. Då vet jag att jorden icke äger någon sällhet."

"Emma! Min hustru!" återtog han: "Jag är öfvertygad om din kärlek, och du bör vara det om min. Det dödsbleka Norrländska minnet är en så flyktig skugga, att det icke bör störa vårt lugn. Men det är i tanken, på min lefnads gåta, i den hemlighet, som min mor anförtrodde sin lättsinniga son, och som han så tanklöst förgätit, det är i den tanken jag ser min lefnads plågoande. Jag har lefvat nära fyrtio år, och det är mig icke möjligt att blifva fri den tanken. Jag känner mig alltid nära att svindla, då jag tänker tillbaka på denna dunkla gåta, och nu har jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphörlig strid, i ett evigt bemödande att aflägsna ett minne, som likväl oupphörligt tränger sig på mig. Det har blifvit en fix idé hos mig. Emellertid, min Emma! Ditt förslag är godt! Vi resa till Ems nästa sommar!"

Han tryckte henne vänligt till sitt bröst. Hon såg på honom med en ännu sorgligare rörelse: "Ack! jag visste det förut!" suckade hon: "Det är likväl kolarflickan, som förjagar mig ur ditt hjerta. Ser du, jag visste att du skulle genast vid mitt förslag gå in på att resa! Du älskar mig icke, ty du gör allt hvad som af mig är ett infall, en nyck. Hvarför motsäger du mig aldrig? Måste icke mitt hjerta tröttna, då du oupphörligt ger efter för mina önskningar? Om du älskade mig, såsom du likväl sagt, skulle du icke fordra af mig åtminstone en försakelse? Skulle du icke gifva mig tillfälle att någon gång visa, huru gerna jag ville göra något för Dig?"

"Jag vill säga dig, Emma", inföll han: "Det är en sanning, som du ej kanske rätt förstår, men den är dock en sanning. Det är en af rikedomens förbannelser, att den just beröfvar oss dessa tillfällen till qval och försakelser, hvilka besynnerligt nog utgöra menniskohjertats sällhet, och hvilka den rike förskaffar sig långt farligare och bittrare genom inbillningen än de äro i verkligheten."

"Är det en förebråelse emot mig?" frågade hon med bitterhet: "Rår jag för det? Är det icke min fars glädje att öfverhopa oss med rikedom? Och hvarföre nekar du icke att emottaga hans gåfvor?"

"Du missförstår mig, Emma", afbröt han: "hvad jag säger i allmänhet, gäller också för oss. Du bör icke förtyda min mening. Det är nu en gång vår lott. Vi böre emottaga den och använda den -- efter vi icke äge någon att lemna den åt --"

Hon bleknade än mer: "Förlåt mig", sade hon: "låt oss icke reta vår smärta mera! Vi måste gå tillbaka till våra gäster! Tack emellertid för ditt löfte till sommarn!"

De båda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I detsamma hördes ett skrik utanför huset. Pöbeln begynte väsnas mer än tillbörligt, så att några af herrarne sprungo ned, för att se efter hvad som var å färde. I det dörren öppnades, hördes några röster: "Släpp fram finngubben! Släpp fram finngubbens dotter!" Dessa ord hunno äfven Emmas öron. Hon fäste sina blickar på sin bleknande make; och han, betagen af en sällsam aning, gick ut i salongen. Hon följde honom sakta.

Nu inträdde en gammal, illa klädd finngubbe, i hvars kala hufvud och förfallna drag Thorsten genast igenkände Ollikainen. "Det är den vackra dalkullan!" skreko några röster utanföre. Då inträdde en qvinna, i den enkla torftiga drägt, som tillhör allmogen; men med ett skönt ansigte. Det var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betäckte sitt ansigte med båda händerna.

"Det är han!" utropade den främmande qvinnan och trädde fram för att fatta Thorstens hand. Men med en häftighet, som var obegriplig, framstörtade Emma, kastade sig emellan dem, sköt hennes hand tillbaka i det hon omfamnade Thorsten och utropade: "Nej, nej! Gå bort, kolarflicka! Han är min -- min --!" Hennes hufvud sjönk vid dessa ord emot hans bröst, en förfärlig ryckning genomlopp hennes väsende, och med en våldsam suck flydde hennes medvetande.

Ollikainen knäppte häpen sina händer tillsamman och begynte att berätta på Finska. Thorsten nedlade sin sanslösa hustru på en soffa och skyndade att meddela henne den läkarhjelp som var af nöden. Kolarflickan stod ensam midt på golfvet, sjelf bestört, omgifven af de häpna, sidenklädda damerna. Alla herrar aflägsnade sig genast till de andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rådet stötte omkull sitt virabord och instörtade i salen, så fort hans kropp kunde sättas i rörelse.

Det var icke förgäfves, som Thorsten använde åtskilliga medel för att återkalla henne till lifvet. Hennes sansning återkom och den ömtåliga gestalten slog upp sitt öga. Alla uttryckte sin glädje deröfver.

Thorsten reste sig upp med häftighet. Hans blick mötte den arma kolarflickan. Han uppgaf åter ett rop af förskräckelse. Då begynte hon att darra. Med klar röst talade hon på sitt språk, hvilket ingen af de närvarande förstod. Men alla lyssnade med förvåning på den behagliga stämman.

Äfven den gamle finngubben talade emellanåt. Thorsten såg upp, betraktade dem ömsom med uttryck af sorg, af bestörtning, plötsligt af en blixt af glädje, som dock hastigt afbröts af tårar. Han kastade sig på knä, kysste sin makas hand och läppar. Derefter störtade han emot kolarflickan, tryckte henne i allas åsyn till sitt bröst och kysste äfven henne. "Det var då hemligheten!" sade han. "Och jag var honom så nära! Hvarför upptäckte din mor det icke straxt?"

"Ack!" svarade flickan: "Hon visste ju icke hvem det var, förrän hon fick se ringen!"