Part 5

Sedan måltiden blifvit slutad, sade han: "Se så, goda vänner! Nu lägga vi oss här, så godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppför strömmen. Denna gången är det en god affär vi hafva att göra. Bara Jamaica Rumm och Franska viner. Men vi måste tömma ännu ett glas med våra främmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tår Jamaica?"

Thorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den beställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än att hon smakade på drycken.

"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?" frågade Apothekarn.

"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten. "Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan tycktes eljest vara fin och god."

"Ja, varan är äkta, det svarar jag för", sade Apothekaren med ett afskyvärdt hånlöje: "Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den kostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!"

Thorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en halmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med ett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna.

"Hå! Är det du, Sjaggo!" utbröt Apothekaren: "hvad har du att förkunna?"

I detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.

Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa och skjutväska.

I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar, emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade han sig åt sina fantasier.

Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten. Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud, var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor, hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga, huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.

Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma. Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.

Då böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta, om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list med sömndrycken.

Derefter upprepade han ännu högre: "hvem är det härutanföre, som vill in?"

"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!" svarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för Apothekarns.

"Hvad viljen J här?" frågade Thorsten tillbaka: "Sägen det genast, eljest skjuter jag den första, som vågar titta in."

Intet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre. Men snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att kunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon var så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud på hans axel.

I detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i densamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar. Thorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och brände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef af de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann att det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och skyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han flickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo buller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma framglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades det, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet. Emellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde han att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något förminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta.

Men det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin stackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre in i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att väcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en skyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt hufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad öfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna medvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans hjerta.

Det var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens innersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned, upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.

"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den förfärliga trolldrycken! För Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu. Vi blifva förföljda."

Bolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på hennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick för ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och kastade uppmärksamma blickar omkring sig.

"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi kommit hit?"

Thorsten förklarade huru det hade tillgått.

"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet."

"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se, att du är blek."

"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att rädda -- rädda -- vårt lif."

Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan klipporna, allt längre upp ibland bergen.

6.

Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans, som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva, derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda drucko af densamma.

Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer. Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid att hinna oss."

Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende för honom?"

"Göran Rutman är vän till vår Anders", svarade hon: "Han är den största räffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore det bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den står alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves."

Båda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon spände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen äfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna på långt håll.

"Det är en hund!" sade hon: "Sjaggo är efter oss."

"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära", sade Thorsten och såg om sin bössa. "Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han kommer ensam?"

"Ensam törs han väl icke", yttrade hon: "Han och hans hund äro vägvisare."

"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång inom skotthåll", återtog Thorsten.

Nu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen Sjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och det syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. "Det återstår oss att försöka undkomma öfver berget", sade Bolla. "Men de måste blifva oss varse, om vi försöka den utvägen."

Thorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande Lappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin bössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt skri följde kort derefter.

"Nu äro vi kanske räddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har sprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom, försöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga hitta visst icke."

"Ja så", sade Thorsten: "Han har just kommit på ett ställe, som passade honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck, må nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte. Han fick väl nog af mitt krutskott."

Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den stackarns ofärd.

Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse. Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten.

"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat allt hvad som lefvande är."

De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon, endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar, läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.

"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!"

Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning. Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig omkring.

Slutligen var det middag och solen började att bränna dem.

"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen, få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda trygga."

Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en vederqvickande skugga.

"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå."

Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade från sina bekymmer.

Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.

Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade försakelser i nya förhållanden. -- Och hvad du kände för mig, hvem vet det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig såsom en vän, en bror! Ditt minne --, hur kärt skall det icke blifva mig! Måtte mitt också blifva dig så!"

Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då hon kanske icke sofvit många ögonblick -- hon hade ju plockat bär under det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin förra hviloplats.

Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod upp.

Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.

"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra något enda bär."

"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon.

"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke bären."

Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än korta svar på hans frågor om vägen.

Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef segrare.

Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter. Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar, de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.

För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.

Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem i spåren. Sången lydde:

"Jag, karl, skogsgångare, Man, i ödemarken stampande, Månne ej i mig finnes karl, I gubbens son en man, Detta ondas häfvare Sångare af Lappens sång? --"

De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska, gällt klingande melodi. Hon sjöng:

"Visst i den gamles son Finnes en driftig man; I skogshyddans gård Finnes en snabb yngling. Kom på lyckliga jagtvägar, Skynda på gynnande fångstigar! Renarnes pälsbeklädde man Är fången i rödsvansfångarens jerngiller."

"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst."

"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt förråd med oss, och följa oss."

En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för sig sjelf.

Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman."

"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.

Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.

Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt, men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten fram till den Norska gården.

"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med hårdhandskarna."

Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse. Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton. Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade flickan.

Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!"

"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten.

"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!"

Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig, och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning. Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom en stor sten.

Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på fjellspetsen.