Part 4

"Menar herrn den usla lappen, som jag såg här i går?" frågade Thorsten: "sprider han ut lögner om mig?"

"Jag vet icke det", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: "Ingen kan se folk längre än till tänderna. Mig angår ingen annan än de, som höra under bruket, men jag har nu uträttat mitt ärende. Skickar ni då, fader Ollikainen edra båda söner till Furuborg, såsom sagdt. Farväl!"

Han betraktade Thorsten ännu en gång med liflig uppmärksamhet, helsade honom derefter och skyndade bort. Thorsten kände sig högst orolig.

Ollikainen tycktes vara ännu mer än vanligt tankfull. Likväl uppmuntrade han Thorsten med en glädtig uppsyn och sade: "Den arga Länsmannen har kokat en svår soppa åt oss; men var trygg, Herr Thorsten! Så länge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet farligt hända honom."

"Det är ingen fara, som skrämmer mig", svarade Thorsten, "men ovissheten är något så obehagligt, att jag endast vill blifva af med den. Säg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag göra ett besök på bruket, för att höra efter huru det står till?"

"Det går nog an att få veta det på närmare håll", yttrade gubben: "Vår Länsman kommer snart, kanske ännu i denna dag, hitåt trakten, och vi skola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig, Herr Thorsten, lägg af den der gröna tills vidare!"

Med dessa ord aflägsnade sig gubben.

Thorsten begrundade länge hans ord, och ansåg det rådligast att vara beredd till en skyndsam afresa. Han snörde derföre sin skjutväska med sina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens vildhet så länge han kunde. Han tog bössan under armen och gick till pörtet för att först fråga efter Bolla.

Det var en stark rök, som rådde i öfre delen af pörtet. Vid elden, som brann på spisen midt på golfvet, sutto de båda gummorna, Bollas mor och Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en måltid. Det föreföll Thorsten, som han blifvit förflyttad flere sekler tillbaka till det tidehvarf, hvars seder målas i de gamla Isländska sagorna. De båda småvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel på den enkla spisens mur, förekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en underbar dryck. Stugan saknade fenster, så att röken utträngde genom det så kallade vindögat sedan den höljt hela den sällsamma taflan i ett lätt flor. Bolla syntes icke till, så att Thorsten, så snart han några ögonblick betraktat den sällsamma gruppen, drog sig tillbaka igen, men Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas närgångenhet, vid armen och förde honom ned till stranden af kärret.

"Hör på, unga Herr Thorsten", sade hon: "Jag ser väl kanske litet mer än andra kunna se. Men var icke rädd för det. Gumman kan tiga, tro mig det. Han är mig länge bekant, han! Jag har sett honom förr, det måste vara säkert. Han har mycket olefvadt ännu. Den onda Länsman skall icke få honom!"

"Tack för den goda spådomen, kära mor!" svarade han: "Men säg mig uppriktigt, om det verkligen är så, att ni sett mig förr? Eller hvad menar ni egentligen med sådana ord?"

"Jo, jag menar som jag säger", återtog gumman. "Den onda Länsmannen kan aldrig få ett slut som är godt. Han letar ju efter menniskosjälar, just som tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders har för knölar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser alldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt han ror! Det vill något till att ro i kapp med en sådan karl, Herr Thorsten! Det gör hvarken Länsman eller Tullherrarna."

"Hvarföre talar ni så mycket om Tullherrarna?" frågade Thorsten, på en gång helt strängt och allvarsamt seende på gumman: "Säg mig, uppriktigt, kära mor, har fader Ollikainen eller ni eller någon af era barn att göra med de herrarna? Finnas här lurendrejare?"

"Jag vill just säga som sanningen är", sade gumman: "Nog kan Herr Thorsten veta, att bonden här vill sjelf begagna hvar enda jordlapp. Hvad skall Torparen då lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss vårt nödvändigaste. Någon annan förtjenst bestås icke oss, gemene folk. Hvad skall man då göra? Gossarna våra få skäligt betaldt för hvar fora ifrån Norige, då de ha i ett och annat betett sig litet så der hurtigt; men så ha vi också på det sättet fått ihop så pass, att kronan hvart år fått ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan blifva annorlunda så snart, ehuru det just icke är så väl, att kronan skall behöfva drifva oss på olagliga vägar för att få ut de fattiga styfrarna. Men man är ju tvungen att lefva. Hvad skole vi göra?"

Anders kom i detsamma med båten. Han lade till bakom vassbusken och bar i land en stor packa med varor. Thorsten insåg nu, att här nyttjades en födkrok, hvilken i sjelfva verket var föga hedrande. Men spelet måste hållas ut till slutet. Han måste blifva här, tills han visste, huru det stod till med de faror, han fruktade.

Utan att yttra ett ord eller göra en helsning, begaf sig Anders med sin börda uppåt gården. Han hade icke länge varit ur sigte, förrän några jagtrop hördes bortifrån skogen. Gumman lyssnade med uttryck af bestörtning på ropen. "Det är Länsman, som kommer!" utropade hon: "Gud hjelp oss!"

Ett par bösseskott hördes ifrån skogsbrynet. "Jag sätter mig i båten!" sade Thorsten. "Der ser mig ingen, och om det skulle gälla, kan jag ro ut på bäcken. Der kan väl ingen följa mig, ty mossen ser just ut som den hängdyn vi foro öfver på hitvägen."

"Det är godt!" hviskade gumman: "De veta icke, att vi ega en båt! Jag går väl upp och ser till hvad de företaga sig der hemma. Fader Ollikainen är dem nog för slug!"

Medan gumman gick upp till gården, skyndade Thorsten att intaga båten och stöta den ut ifrån stranden. I skygd af några högre tufvor och buskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortåt. Han litade helt och hållet på Ollikainen och kände sig lugn, oaktadt hans ställning väl kunde vara egnad att väcka farhågor.

Det är en innerligt behaglig känsla att sakta flyta hän i en lätt båt öfver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln, så förefaller det, liksom sväfvade man på vingar i skyarna. Der Thorsten långsamt halkade fram vexte åtskilliga vilda örter vid stranden, och stora neckblad lågo utbredda öfver bäcken på flere ställen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom och båten från gården, lade han till, och satte sig att gifva akt uppå hvad som föreföll deruppe. Han hade icke länge stirrat uppåt backen, förrän han varseblef några främmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta att språka med de små Finngummorna. De pekade åt flere håll, och det blef klart för Thorsten, att det var Länsmannen i orten i sällskap med åtskillig tullbetjening.

Bland personerna på gården visade sig snart äfven ett par Lappar. Så mycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rådde mycken oro bland de främmande personerna, tycktes det, och de sökte ganska ifrigt på alla sidor. Slutligen såg Thorsten att Sjaggo med ett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och förslagne Lappen, som väl måste vara bekant med trakten och dessutom, såsom en slags vilde, säkert hade mycken öfning att spåra upp villbråd och menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han beslöt att hålla sig stilla ute på mossen, der det väl icke var så lätt att nalkas honom, då han hade båten i sitt våld. Han hoppades också att icke blifva upptäckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke mycket säker. Den sluge Sjaggo saknade genast båten, och som han visste att Anders nyligen var hemkommen med densamma, dömde han att den ej kunde vara långt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart derpå vid stranden. Efter ett långt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en mängd bugningar, aflägsnade sig allesammans.

Thorsten började blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var förföljd, som en missdådare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det kränkte honom bittert; men han insåg nödvändigheten af att här undvika att spjerna emot udden.

Bolla visade sig snart vid stranden. Hon såg utåt mossen under oroliga rörelser. Thorsten beslöt att visa sig bredvid tallgruppen, för att, i fall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. Då hon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden.

"Herr Thorsten!" sade hon: "Länsman är här med folk och den olycksfogeln Sjaggo lär nog, om möjligt, visa honom vägarna. Jag skall emellertid försöka att följa en annan väg. Fader Ollikainen sade mig, att jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i Svenskstugan." Sedan hon lyftat en näfverrensel i båten, sprang hon uti den och fattade ena åran. Thorsten tog den andra, och under flickans ledning halkade båten skyndsamt utåt vattenytan. Emellan de gröna och gullgula och ljusröda tufvorna, slingrade sig bäcken, såsom en klar väg, bortåt den fjerran skogen.

5.

Det led emot aftonen. Solen sänkte sig för att en kort stund dröja under horizonten. Skogstopparna förgylldes af aftonrodnaden, och några gällt skriande sjöfoglar drogo snabbt öfver den fuktiga mossen. De båda roende voro längesedan komna ur sigte från Ollikainens gård, så att de redan tillryggalagt största delen af vägen öfver mossen. Med ansträngning nådde de den andra skogbeklädda stranden, just då solen gick ned. Bäcken som de följt, slingrade sig allt bredare fram inåt skogen.

"Vi måste hvila här", sade Bolla: "Strömmen har några forssar längre fram, som vi icke kunna fara utföre förr än det är full dager igen."

Hon framtog i detsamma den medförda näfverränseln, som befanns innehålla ett litet matförråd. Thorsten frågade henne nu huru snart de kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vägen ända öfver gränsen.

Hon sade att de endast behöfde tre eller fyra dagar för att komma öfver fjellet. Det var en genväg hon ville visa honom, eljest endast begagnad af smyghandlare, som förde sina varor förbi tullen vid en Svensk, numera raserad skans.

Thorsten kastade sig tankfull under ett träd, med bössan nära till hands och sin skjutväska under hufvudet. Bolla slumrade på marken några steg derifrån.

Det var en af dessa ljumma, sköna sommarnätter, som endast den högre norden eger så sköna. Det susade sakta, såsom andehviskningar, i träden, och ifrån kärret hördes då och då en sjöfogels ljud som upprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet. Det var klart på himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, skönt moln sakta höjde sig i sällsamma former på det högblå, med några få tindrande stjernor beströdda fästet. Men snart inslumrade Thorsten djupt.

En obehaglig känsla genomfor honom då han väcktes. Bolla stod framför honom och sade hans namn, så att han genast befann sig vaken. Han kände sig kall och såg också att hela hennes gestalt var öfverströdd med något hvitt.

"Min Gud! Är det snö?" utropade han bestört.

"Ja", var hennes svar: "Det har varit en frostnatt. Många menniskors välstånd och bergning har frusit bort i natt."

Thorsten sprang upp och såg sig sjelf beströdd med snö samt hela nejden höljd i en hemsk likduk. Träden buro hvita bördor på grenarna och marken var betäckt med halfqvarters djup snö. Solen stod redan öfver horizonten och dess strålar bröto sig skarpt emot den glindrande snön. "Det var således detta, som det sköna molnet medförde" sade Thorsten för sig sjelf: "Dess luftiga skönhet var verkligen olycksbringande, såsom så mången mensklig är det."

Thorsten gick ned till stranden af mossen för att se efter båten. Det var ett sällsamt skådespel, som der visade sig för honom. Den vida planen var höljd med snö, men då solen bestrålade den vidsträckta ytan, tycktes den på något afstånd förvandla sig till ett omätligt, djupblått haf, som rörde sig i klara vågor, utan skum eller grummel, längst bort till horizonten, der en smal ljusstrimma skiljde det från himlen. De båda bergpyramiderna, som stodo vid hvar sin ända af mossen, tycktes rörliga. Deras förr runda former bröto sig nu i skarpa facetter, hvilka än sköto ut såsom hvassa kanter, än åter smälte in i berget tillbaka. Det underbaraste var, att de mörkblå fjellmassorna närmade sig hvarandra, än vidrörde hvarann med de utskjutande kanterna, än nickade till hvarandra med sina höga hjessor, men derefter ögonblickligt ryckte sig åtskils och hoppade tillbaka. Den lilla gruppen af tallar, som stod midt på mossen, hade skjutit upp, så att träden tycktes vara så höga, som jättelika palmer. Deras mörka stammar rörde sig äfven hastigt i blixtformiga vinklar mot de blå vågorna. Allt var så underbart, så förtrolladt, att dess åskådande ingaf en känsla af förskräckelse och häpnad på en gång.

"Hvad betyder detta?" frågade Thorsten ifrigt.

"Det är en hägring!" svarade Bolla. "Sådana får man se ibland i fjellen. Men det bebåder att snön snart går bort; och smälter den, så få vi svårt att komma utför forssarna och öfver fjellryggen. Vi måste väl derföre skynda."

Under det Thorsten ännu beundrade den majestätiska synen, skimrade ett rödt sken ett ögonblick längst bort vid horizonten. Det dröjde en liten stund, och en skarp knall upprepades af genljudet rundtomkring.

"Det var ett skott!" sade Bolla: "Jag hoppas att de icke jaga efter oss eller söka våra spår, medan snön ligger qvar."

Med dessa ord lossade hon båten och sköt den åter ut i vattnet. Båda fortsatte skyndsamt sin färd. Bäcken som de hittills följt, hade nu vext till en bred ström, och krökte sig emellan en reslig furuskog på den ena sidan och några bergshöjder på den andra. Strömdraget bidrog äfven att påskynda båtens fart, så att alla föremål hastigt flögo förbi de bortilandes blickar. Då de stundom foro under de lutande tallarnas grenar eller en vindflägt rörde dem, nedrasade den snömassa, som om natten lagt sig på deras grenar. Mången gång blefvo de i båten höljda af ett sådant hastigt snöfall. Men det blef lika hastigt slut med snön, som den kommit. Innan middagen hade redan alltsammans smält för den starka solhettan och barrträden prålade i en uppfriskad grönska, medan deremot en och annan åkerteg, som synts vid strömbrädden, var färgad med en viss rodnad, ett visst rödaktigt skimmer, som hängde vid säden.

"Frosten har brännt åkrarna!" sade Bolla och pekade på den olyksbådande purpurn.

Strömmen som hittills flutit jemt men snabbt, började nu blifva oroligare. Här och der syntes hvirflar och skum i vattnet. Ofta sorlade vattnet omkring en stor sten. Än bröt det sig emot en klippa vid stranden. På några ställen flöto timmerstockar i strömfåran.

Då de båda unga som bäst så skyndade med elfven och Thorsten öfverlemnade sig åt sina drömmar, sade Bolla hastigt: "Nu komma vi till forssen. För Guds skull, sitt då stadigt i båten och rör icke årorna. Låt mig, som farit här förr, få styra!"

Hon satte sig i bakstammen med den ena åran, och bad Thorsten sätta sig midt i båten för att hålla jemvigten. Farten tilltog och Thorsten hörde ett dån, ett doft brusande, som kom dem allt närmare till mötes. Det var forssen, utför hvilken de skulle fara.

"Se icke framåt!" sade Bolla. "Håll ögonen fast i båten, eller på himlen! Man kan eljest lätt hisna, om man icke är van vid forsfärder."

Thorsten lydde henne icke. Han fäste sina blickar på hennes gestalt, der hon med säker blick betraktade alla föremål omkring sig och, med ett uttryck af mod och förtröstan i de behagliga anletsdragen, styrde den lätta farkosten. Brusandet tilltog med förfärlig skyndsamhet. Snart gick båten icke mera jemnt. Några ryckningar kändes. Det var liksom en slitning, ett knakande i båtens fogningar, då den blixtsnabbt bortrycktes af en hvirfvel och slungades hän ibland högt stänkande skum och rytande vattenmassor. Det svindlade för Thorstens ögon. I hans hufvud gick det omkring och han måste med båda händerna hålla sig fast i båtens kanter.

Men det dröjde icke många ögonblick innan de hunnit utföre forssen, efter hvad Thorsten trodde; men nu tycktes strömmen på en gång vara slut. En mörk bergvägg stängde vägen för de framilande.

"Vi krossas emot berget, som det nu ser ut för oss", yttrade Thorsten med en temligen lugn stämma, då han kastade ögonen omkring sig.

"Åh nej, just här svänger sig forssen till höger", svarade hon. I detsamma gjorde båten en tvär vändning i en hvirflande göl. Thorsten var nära att förlora jemvigten men han höll sig dock fast vid båtkanterna. Spetsen af båten böjde sig derpå nedåt och Thorsten kände huru det nu gick utföre. Men han hann icke ens rätt besinna sin belägenhet, förrän en bränning stänkte honom full med fradga och båten, ilande förbi bränningen, flög ut på ett jemnare vatten.

"Nu äro vi lyckligt nedkomna!" sade Bolla. "Här måste vi gå i land och lemna båten efter oss. Vår väg går emellan bergen dit vesterut."

Nu styrde hon till lands, och sedan de båda väl fastbundit båten, för att hindra honom att flyta bort, begåfvo de sig inåt fjelltrakten till fots.

Efter en liten måltid vid stranden, hvarunder Bolla underrättade Thorsten, att de innan aftonen borde hinna till en fjellstuga, som var byggd till härberge för resande, begynte de sin vandring inåt ödemarken. Nu blef naturen allt mera vild omkring dem. Ofantliga granitblock, på hvilka ingen vegetation kunde fästa sig, lågo kringströdda. Bergsklyftorna genom hvilka de måste klättra, hade skarpa kanter och voro genom den smältande snön slippriga, så att de båda vandrande ofta måste understödja hvarandra. Emellertid skyndade de oförtrutet framåt.

Det hade redan lidit emot aftonen, då de hunno stranden af en bäck. Bolla blef bestört, då hon såg att det genom snöfallet ökade vattnet bortsköljt den spång, som var lagd deröfver. Det var en hel mils krok till ett annat öfvergångsställe. Hade Thorsten varit ensam och utan Bollas ledning kunnat hitta vägen, skulle han simmat öfver den några få alnar breda bäcken. Nu återstod den enda utvägen, den i Norrland vanliga, att fälla ett träd tvärt öfver bäcken. Men hur skulle man få omkull ett, då ingen yxa fanns? Thorsten fann dock på råd. Han utsökte en smal, reslig gran just invid stranden, samlade en rishög omkring stammen, sedan han afbarkat den nedtill, och antände riset. Inom kort upplågade en eld omkring trädet.

Thorsten såg till att elden icke skulle sprida sig och då han trodde trädet tillräckligt koladt vid roten, böjde han det med en stark stör i den riktning dit han ville att det skulle falla. Med outsäglig glädje såg han sitt företag lyckas. Det kådiga trädet förbrändes allt mer och mer, så att slutligen spetsen sänkte sig öfver ån långt inpå andra stranden. Med ett par vidjor af mjuka tallrötter, bands stammen fast vid sin stubbe, sedan elden blifvit väl släckt. Thorsten gick sjelf först öfver på det svigtande trädet, under det han sökte att bibehålla jemvigten genom att hålla sig fast vid grenarna, som likväl här och der stodo i vägen. Sedan han lyckligt öfverkommit, fästade han trädtoppen på samma sätt som stammen, samt återvände att hemta flickan. De mest hinderliga grenarna bröt han af, för att bereda henne en lättare öfvergång.

Han fattade sin skjutväska och bössa och flickan näfverränseln. Men nu märkte han att det skulle blifva omöjligt för båda att komma öfver på en gång, emedan trädet icke kunde bära dem. Han måste derföre låta Bolla gå ensam förut. Han stod qvar på stranden och följde med ängslig uppmärksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade eller förlorade jemvigten, måste hon falla i strömmen, hvilken var lika häftig som djup. Man kunde jemföra denna spång med Muhamedanernas Sirât, den sju steg långa bryggan som leder till Paradiset och är smal som en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan tillryggalagt hälften af den svåra vandringen, då hon begynte vackla. Ränseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och säkerhet, som annars utmärkte hennes gång. Hon uppgaf ett rop af förskräckelse, då hon kände att hon höll på att falla, och släppte i detsamma ränseln; lyckligtvis återvann hon sjelf jemvigten, men hela matförrådet bortfördes blixtsnabbt af vågorna och försvann i djupet.

Bolla stod ändtligen på andra stranden, och Thorsten skyndade efter henne dit. Hon beklagade förlusten af näfverränseln mest derföre, att deri lågo några papper eller bref, såsom hon kallade dem, som hennes mor befallt henne lemna honom, då de skildes åt. Men förlusten kunde icke mera hjelpas. Derföre fortsattes vandringen tills aftonen. Då hunno de till Skogsstugan, målet för denna dagens färd.

I de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere så kallade fjellstugor, der de resande funno tak öfver hufvudet, foder åt sina hästar och ved att bereda sin måltid med. Nu hafva på de flesta ställen, der dessa stugor stodo, små gårdar bildat sig, der en nybyggare lefver och förser de resande med deras oumgängligaste behof. Den stuga, som Thorsten och Bolla hunno, låg vid lurendrejarnes väg, och var för de flesta andra obekant. Emellertid hade äfven der en nybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde förtjena på de djerfva gäster, som besökte hans boning. Huset bestod af två rum, det ena ett rökigt pörte, det andra ett stall. På några få stegs afstånd stod äfven en liten lada, der nybyggaren från de kringliggande kärren insamlade sitt höförråd.

Då Thorsten och Bolla nalkades, började ett par hundar att skälla. Genast rusade ett par karlar ut, för att se efter hvad som var å färde. Sedan de noga skådat omkring, och funnit att det endast var tvenne personer, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, för att låta de främmande inträda i stugan.

Derinne såg det beynnerligt ut. På den af några grofva stenar snarare sammanvältade än uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i finnpörten i allmänhet, var öfre delen af rummet full af rök. Men på golfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lågo några i pelsar och täcken höljda gestalter med bistra, rödhåriga ansigten. Det var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla de ansigten, som betraktade de inträdande med en viss misstänksam uppmärksamhet, var det ett, som framför de andra var utmärkt. Det tillhörde en kort, tjock, i en randig nattrock klädd man, och var nästan dubbelt så bredt som långt; föröfrigt var det försedt med en krans af röda, krusiga hår, som ända till sjelfva hakspetsen infattade det. Hvad den karga naturen inspart på den trubbiga näsan, hade hon slösat på de fylliga läpparna. Ett par ögon, små som pepparkorn, men glimmande som eldgnistror, rörde sig med förundransvärd snabbhet under tvenne ögonbryn, hvilkas form och färg hade största likhet med tufvor af björnmossa. Sedan denne några ögonblick betraktat Thorsten och Bolla, bjöd han dem komma närmare för att njuta af brasan. "Här är godt rum nog för goda vänner", sade han: "och andra än goda vänner få icke titta in. Var välkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag känner igen dig: är du icke Ollikainens Bolla?"

"Jo, herr Apothekare!" svarade flickan. "Min far har skickat mig att följa denna herrn öfver fjellen. Eljest skulle jag säga att Länsmän med några Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, på hvilka vägar Sjaggo förer dem, ty han var med i sällskapet."

"Sjaggo!" sade Apothekaren: "den råder jag att icke öppna sin mun om oss. För öfrigt vet jag att han visar dem åt Helsingland, ifall de skulle leta efter oss. Sjaggo är ju vår man."

Vid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess innehåll på det rankiga bordet, som stod i en vrå. Han bad derpå, med den norrländska frimodigheten, de nykomne gästerna hålla till godo. Thorsten måste tillstå att han efter en sådan färd som han gjort, ingalunda var frestad att afslå inbjudningen. Apothekaren visade sig ganska vänlig och språksam; men Thorsten kunde icke rätt med hans uppsyn och blickar. Äfven Bolla tycktes vara något skygg för honom.