Part 3

"Jo, jo, Fader Ollikainen! Här är ugglor i mossen. En efterlysning hörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att presten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af Tullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig mage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup, fader Ollikainen."

I detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik i drägt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en sup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din resa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss. Och den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något att ge åt oss, fattiga lappfolk."

Thorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser, som alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och utseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men gubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och tvärt: "Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er, så får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit mat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att här intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro kända."

"Kära fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan tiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan. Jag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag icke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med kyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag skall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på tanden."

Thorsten rusade häftigt upp. "Här hänger besynnerligt tillsammans med något, hvad det kan vara", sade han. "Säg ut, fader Ollikainen! Hvad menar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren skräna om? Vet ni om något sådant?"

"Herr Thorsten!" yttrade gubben, i det han med genomträngande blickar betraktade ynglingen. "Jag har sett att ni har ett ärligt ansigte, derföre tror jag på er. Har ni märkt något ondt med mig och de mina, så säg ut. Annars, tro ni oss om det bäst, såsom vi tro er! Något är här å färde, och det vill jag taga reda uppå. Var ni emellertid trygg. Gamle Ollikainen känner väl till trakten, och ingen hund spårar honom, der han vill ha vägen igen efter sig. Och dermed väl nu, Herr Thorsten!"

Han vände sig derpå till Lappmannen i spisen: "Upp med dig, Sjaggo! För ut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det låter som en räf i en skogsbacke, när han väntar ondt väder. Gå ut till stallet med henne. Anders kommer väl snart hem, och det vore mindre väl om han såg er härinne."

"Åh! Anders är icke farlig!" skrek lappqvinnan: "Jag hörde både hans och Bollas röst, när de körde kreaturen bortåt Furuborgsmon. De komma nog intet hem före qvällen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min hals är så torr, som ett utbrändt kol."

"Sjaggo!" sade Ollikainen med en förfärlig blick på lappmannen. "Jag har en gång sagt: för ut din hustru! Tvinga mig icke att säga om det en gång till."

Det låg uti den gamles röst och åtbörd något, som kräfde oemotståndlig lydnad, så att Sjaggo sprang opp, bugade sig ödmjukt flere gånger och derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor emellertid att tigga bränvin med hög, skrällande stämma, tills hennes man fört henne ut på gården. Just i det dörren stängdes efter dem, gjorde hon en åtbörd af raseri och lömsk ilska, som kom Thorsten att ovilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, så snart han blifvit ensam med honom, och såg ganska eftertänksam ut.

"Herr Thorsten", tog han slutligen till orden: "här är någon fara å färde, det kan jag säga honom att jag ganska väl märker. Jag skulle nästan tro att den barske Länsmannen, som af Anders fick smällen för stjernan, lyst efter oss med några tillägg, som just icke låta på bästa sätt. Att ingen af oss är en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra genast fria för, ehuru vi icke känt hvarandra så många dagar. Det säkra är, att Herr Thorsten gör bäst att icke visa sig här så länge. Öfverlägg sjelf, om han vill blifva förd till Norige och derifrån vända om igen hem till sitt, eller om han vill låta föra sig med fångskjuts till ransakning uppåt Norrland. Tänk på den saken några dagar, och säg sedan huru han vill att det skall blifva. Den fördömda Sockenlappen skall jag väl på något sätt få att tiga. Här är för öfrigt ingenting att befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten får följa med några gossar af rätta sorten till Norige, som äro vana vid vägarna och just icke gerna lägga sig ombord med höga öfverheten. Visst har jag ibland tyckt att bussarna kunde låta vara sina krokvägar; men jag skall säga just som saken är, när man är ute på färdvägar, räknar man intet så noga. Man kan ju icke föra Guds ord med sig, utan måste lemna böckerna hemma. Derföre är det verkeligen skada på sådana raska karlar, som ständigt måste ligga ute hemifrån på förvärf. Mina båda gossar voro i några år med, och det var icke utan att de hade glömt både ett och annat, både af Cathechesen och sedolagen, när de kommo hem. Men så arta de sig nu ändå, Gud vare lof, rätt godt."

Thorsten betänkte sig länge. Slutligen fann han, att det var för honom det klokaste att icke göra något bekant om sina äfventyr i Norrland. Han hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste att förebrå sig, men han insåg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga ledsamheter, om han ville genom laglig undersökning låta bevisa sin oskuld. Den som väl vid en sådan undersökning icke gerna kunde undgå straff, var Anders för det slag han tilldelat Länsmannen. Att här låta gripa sig och låta sig föras till länets höfdingssäte, skulle varit att uppdaga kolarfolkets färd och kanske helt och hållet förstöra deras väl. Thorsten uppgjorde derföre den planen att begifva sig öfver till Norige och derifrån på något fartyg till Södra Sverige, der hans pass och documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att han varit i Norrland.

Gubben gick emellertid ut för att ställa till rätta saken med de närgångna lapparna. Thorsten begaf sig ånyo in i gäststugan, för att arbeta på sina anteckningar. Han hörde stundom lappqvinnans skränande röst, men hans afsky hindrade honom att gå ut och höra efter hvad det blef af henne.

Då det var midt på dagen, tog han sin bössa och beslöt göra en liten utvandring till det ena berget vid kärrets norra ända. Han vandrade emellan de höga, rakstammiga timmerfurarna åt det håll, der han tyckte sig böra finna berget; men snart kom han till en plan, som förmodligen fordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mångfärgade prakten af en stark vegetation. De vanliga gullgula och röda blommor, som pryda ängarna i Norden, voro här församlade i utomordentlig mängd. Hela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bäck slingrade sig. Thorsten begaf sig ned till den gräsbevexta stranden och öfverlemnade sig åt dessa ljufva drömmar, som en stilla åskådning af naturen väcker. Det ligger något så eget, något lefvande, något för menniskosjälen fattligt och till den talande uti hvarje föremål. En mossbeklädd tall, som, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka och falla af, lyftat sin evigt gröna topp emot molnen, tycktes med stolthet visa sin gestalt för en snöhvitstammig, skälfvande björk, hvars lätta qvistar och ljusgröna löf, behagligt lekte i vinden. Det var en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bäcken och hvarje flyende våg tycktes vilja bortföra de afspeglade bilderna af trädens rörelser på stranden.

Thorsten hade icke länge setat der, förrän han hörde, som det tycktes ur ett fjerran, långt bort om skog och fjell, några toner som ordnade sig till en melodi och genomträngde honom med känslor af ett djupt vemod.

"Som man ett vallhorn hör Fjerran i skog, Genljudslikt minnet dör, Aldrig hördt nog!" (Atterbom.)

I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders dödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver glömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att återkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från det stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta honom. "Genljudslikt minnet dör!" suckade han smärtfullt och betäckte sitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under sin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men hastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som framlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades dem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös, följde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som hans själs öga sökte de slocknade minnena.

I detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge betraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse. Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon honom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka.

"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och sätt dig här hos mig. Jag vill fråga dig om några saker."

Flickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll en besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med en viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en blyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen sträckte han ut sin hand och fattade hennes.

"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke sett dig förr i dag."

Flickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: "Vi måste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i fjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa nedåt landet."

"Och derföre gick du så tidigt ut?" återtog han. "Kunde du icke för i dag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det ringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?"

Ett ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig rodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att man alltid och framför allt bör sköta sina sysslor", svarade hon.

"Men säg mig uppriktigt, Bolla", frågade han åter: "finner du icke dina sysslor mången gång både svåra och, -- hur skall jag säga det? -- alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du borde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från skogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa göromål?"

Bolla teg en stund. "Hvarföre skulle mina sysslor vara ringa och dåliga för mig? När jag sköter dem med gladt sinne och friskt mod, så vet jag icke hvarföre jag skulle blygas för dem."

"Men finner du din hjertans fägnad i dina sysslor?" inföll han ånyo. "Tycker du icke någon gång, att du kunde göra något bättre än vara piga? Ville du icke gerna vara förnäm?"

"Så har aldrig någon frågat mig, Herr Thorsten", svarade hon. "Hvarföre skulle _han_ just göra det? Skulle jag vilja bli förnäm? Intet blefve mor och slägten gladare för det? Jo, men jag tänker likväl, det vore allt väl, ty då blefve jag väl rik så att vi slapp kola åt bruket och kunde betala våra utskylder. Men Frun på Furuborg är mycket rik, hon, och ändå säga de att hon skall vara olycklig, så att hon gråter blod hvar söndagsförmiddag. Hon törs aldrig i Guds hus, oftare än om julottan. Jag ville icke vara som hon."

"Är det då för din mors skull och för slägtens skull som du gör dina sysslor med förnöjelse?"

"Ja visst. Jag begriper omöjligen hvarföre jag icke skulle göra mina sysslor med förnöjelse? Jag är redan så stark, att jag kan göra dem. Jag har gjort nytta i huset i fyra år."

"Och för den lumpna nyttans skull lefver du? Känner du då ingen högre bestämmelse?"

"Herr Thorsten", sade flickan och såg på honom med en allvarsam uppsyn: "Jag har läst något i Guds ord. Fast jag ännu icke gått till Skrift, har jag af min mor lärt min christendom."

"Det är godt. Då vet du väl att du har en själ, som lefver för ett högre lif, att du har ett hjerta, som bör känna det som är heligt, att du bör veta sanningen och tro på evigheten? Säg mig, känner du, som är ett naturens barn, hvad dygden är? Hvilken är en qvinnas förnämsta dygd?"

"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gång utredt i en predikan: en qvinnas förnämsta dygd är ödmjukheten. Jag ber också Gud, att jag måtte blifva rätt ödmjuk till sinnes."

"Ödmjuk, ja! ödmjuk! Det måtte då väl icke vara så svårt att bli for en fattig flicka af ditt stånd. Det vore snarare ett underverk om du vore stolt."

"Jag vet att inför vår Herre gäller icke rikedom och fattigdom", sade flickan: "Hvarföre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i himmelen, fast jag är fattig här i verlden?"

"Ack, du oskyldiga varelse!" utropade Thorsten: "om någon är ett Guds barn, så är det du."

"Min far har likväl sagt, att vi hafva intet att berömma oss af inför Gud", återtog hon. "Men nog vet Herr Thorsten bättre än jag, hvad vi stackare menniskor böra göra för vårt eviga bästa."

"Hör min flicka!" frågade Thorsten, i det han betraktade henne med förvånade ögonkast: "Är du af det folket, som kallas Läsare? Åtminstone tyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrån, eller huru? Men det skulle vara märkeligt att veta, om du har sinne för naturens skönheter. Säg mig, Bolla, har du sett många vackra ställen här i trakten? Eller för mig till det ställe, der du helst ville vara."

Bolla såg ett ögonblick förvirrad ut. Slutligen sade hon: "Jag förstår visst icke Herr Thorsten rätt; men om han menar att jag skall visa honom, hvar jag helst ville vara, så är det hemma hos min mor. Eljest sitter jag gerna derborta på berget, der jag kan se öfver skogstopparna, och när det är klart se en skymt af vår gård här, och röken som stiger upp härifrån. När jag ser röken, så stiga upp och det är ren och ljus himmel, tänker jag alltid på Abels offer. Men nu äro alla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man endast sitt hjerta åt Gud."

"Tänker du så, då du ser ditt hem här", sade Thorsten: "hvad tänker du då, när du ser det eviga hemmet deruppe, det blå himlahvalfvet?"

"Jag tänker på det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet, också är min Fader."

"Hvar är då din fader? Hvad har du hört om din mors man?"

"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berättat. Jag har ofta tänkt att det skulle vara mig en glädje att se honom: men säg mig, Herr Thorsten, som är lärd och vet mycket, är det syndigt att jag blir ängslig för den tanken? Jag är rädd för att tänka den. Tror Herr Thorsten att man skall känna igen hvarandra i det andra lifvet efter detta?"

"Hvad skulle du säga, Bolla, om jag svarade dig: nej?"

Bolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon långsamt: "Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder såddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt, om vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag som vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf."

"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt hänseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke fått rätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke göra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt uppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om du ville hafva en?"

"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det har han hört af Fader Ollikainen."

"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?"

"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker att undfly det onda."

"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: "Det lär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick, läser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna. Hvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag? Hvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner? Men mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i ditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och eviga."

Bolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och bäfvande röst: "Jag har icke förstått Herr Thorsten."

"Derför vill jag tacka Gud -- kanhända!" utbrast han och stod upp.

Lätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid honom. "Gå icke längre, Herr Thorsten", sade hon: "Låt oss nu gå hem. Herr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen."

"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan är mycket vilse, lemnar jag derhän."

"Åh nej!" utropade hon muntert, "följ bara mig, jag skall nog visa rätta vägen!"

4.

Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens gröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma. En och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och der öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt i den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen ängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist, det enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan som ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora städer den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade ifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och lifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att meddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han sjelf.

Han hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till Norige och skiljas ifrån den "besynnerliga Läsarflickan", som tycktes omöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. "Vi äro icke bestämde för hvarandra", sade han för sig sjelf. "Hon förstår mig icke, om jag säger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag fruktar att hennes hjerta är tomt -- eller kanske är det icke ännu utbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom sådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes rörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? -- Men hennes själ är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en viss eftertanka. -- Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes innersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig hennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne. Jag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för henne, som mitt bättre vetande ogillar."

Han vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. "Det är något besynnerligt jag känner för denna flicka", fortfor han att öfverlägga för sig sjelf. "Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne? Kan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min känsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne i mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan henne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! -- Det är en villa! Hon har icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin genomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa mig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör den icke vara. I morgon reser jag!"

Han närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan tufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just bakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög sång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i verkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten sjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn.

I detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari en fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng. Det var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord lydde i ordagrann öfversättning från Finskan:

"Regnbågen skiner på afstånd Ett långt moln i Nordvest. I molnet är en vattendroppe, I droppan är en vidsträckt insjö, I insjön är en röd båt, I båten äro tre män. Hvem af dessa är med åror försedd? Ilmarinen är med åror försedd. Hvem håller i styret? Sjelfve gamle Väinämöinen.[*] Hvem är midt i båten? Jesus är midt i båten. Hvart gå mannerna? Hvart begifven J er, kämpar? Åt den hårda norden, Ut i hafvets hårda svallning I den måssbeklädda vågen, Dit furarna stupa, med hufvudet förut."

[*] Finska gudomligheter. Väinämöinen var Gudarnes fader och Ilmarinen vindens Gud.

Dessa hedniska trollord, lärda från det ena slägtet till det andra, sjöngos på en genomträngande, enformig melodi; såsom oftast de Finska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sången åsyftade, men en egen känsla af nästan vidskeplig hemskhet intog honom. Han ämnade just ropa ett "god dag" till Anders, då denne, som märkt hans närvaro, vinkade åt honom och med ett finger på munnen antydde honom att tiga. Derefter sköt fiskarn med en lång stång sin farkost fram emellan tufvorna. Thorsten lyssnade ännu till hans ord och hörde följande slut af trollsången:

"Hafvets gumma, gräsbröst, Kärrets ande, skum-mantel! Kläd dig i lyckokläder, Sätt dig i gåfvodrägter, På dina gåfvotider, På mina fångstdagar."

Vid sångens slut försvann farkosten bakom den lilla tallgruppen på kärret. Sedan Thorsten länge stått der tankfull, hörde han en ljuf röst, det var den vackra kolarflickans, tätt bakom honom hviska hans namn. Han vände sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan igen, emedan ett bud vore kommet ifrån Bruket och fader Ollikainen höll på att utforska hvad nytt som var å färde. Thorsten nickade och hon skyndade före honom uppåt gården. Det viga och behagfulla i hennes gång väckte åter hans förtjusning, då hon lätt tycktes sväfva från den ena stenen till den andra. Han trodde sig förut hafva bemärkt att gångens behag och rörelsens ädla ledighet var ett företräde, som endast tillhörde de högre stånden. Men hos denna kolarflicka var den mest okonstlade hållning och säkerhet förenad med en verklig skönhet i drag och vext. Besynnerliga, förvirrade föreställningar flögo igenom Thorstens själ. Han följde tigande sin ledsagerska tills de framkommit till stugan, då hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflägsnade sig.

I stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och talade med gubben. Vid Thorstens inträde tycktes mannen ett ögonblick förvånad, men snart stod han upp och gick närmare. "Känner ni denna herrn, fader Ollikainen?" sade han: "En man just så beskrifven som han, med grön rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Länsman i Ångermanland och är misstänkt för andra svåra saker. Hyser ni honom länge, fader Ollikainen?"

Thorsten, för hvilken mannen föreföll som en Inspector eller något dylikt, svarade i kolargubbens ställe: "Jag är en resande naturforskare och har med Länsmannen i Ångermanland intet att göra. Mina pass äro i ordning, och dermed väl. Men jag märker att här lär vara något misstag begånget. Jag skulle just önska att få träffa vederbörande Auctoriteter här, för att få upprättelse för några förnärmande misstankar, som icke blott ni, men en usel Sockenlapp, tillåtit sig om mig."

"Ah!" sade Inspectorn hånande: "Länsman blir intet svår att träffa. Han är för närvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting om kolningen i Södra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att han och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog visa dem vägen, han."