Part 2

"Nej, framåt måste vi!" ropade hastigt den ena gumman, Bollas mor. "Låt mig gå före! Kom ihåg källdraget der borta; det har brutit af vägen bakom oss. Det är möjligt att vi kunna komma fram, men tillbaka är omöjligt."

Hastigt hoppade gumman af hästen och ledde honom till gubben, medan hon med sina små röda ögon plirade omkring i den gråa slöjan af hällregnet. Åter hölls en öfverläggning. "Stig af hästen och led honom, min gumma!" sade Ollikainen. "Vi måste framåt, säger Svägerskan. Ser hon rätt så ha vi en skogsudde icke så långt borta åt detta hållet!" Han begynte derefter åter att skrida framåt.

"Kom icke för nära hvarann!" sade Anders. "Marken bär icke flere tillsammans. Akta att stiga på samma tufva som hästen!" Han tog vid dessa ord tygeln ur Thorstens hand och ledde sjelf sin häst. Nu hade regnet så upplöst kärrets dy omkring tufvorna, att dessa icke kändes fastare, än om de flutit lösa på en vattenyta. Hästarna voro utmattade och oroliga, så de hvarje ögonblick snafvade vid språnget från den ena tufvan till den andra. Det fordrades vana, styrka och kallblodighet att kunna styra och leda dem. Qvinnorna med sina barn bundna på ryggen, voro likväl outtröttliga. Den som minst orkade var Bollas mor, så att flickan till slut måste emottaga och leda hennes häst. Men gumman förmådde icke heller gå, så att Bolla lyftade henne på hästryggen, ehuru Anders sade att det var ganska farligt.

Genom regnet visade sig till slut en skogsudde, som utsköt i kärret. Man nalkades den med yttersta försigtighet, emedan just der utanför tufvorna voro lösast. Gubben Ollikainen stod redan på de fasta rötterna af liten martall, då Bolla uppgaf ett rop. Hästen som hon ledde sjönk med framdelen i dyn mellan tvenne tufvor. Thorsten skyndade till och räckte sin hand åt gumman, som red. Denna hoppade skyndsamt af och skyndade till stranden. Anders ropade åt Bolla, att hon skulle hålla hästen stilla, tills de öfriga blifvit räddade. Men då djuret kände huru det småningom sjönk allt mera, begynte det anstränga alla sina krafter att arbeta sig upp igen; det sparkade dock genom sina förtviflade bemödanden endast desto mera sönder den skorpa af vexter och mossor, som utgjorde den bottenlösa dyns betäckning. Hastigt besinnade sig emellertid Thorsten: han skjöt sin stör under hästens bringa, så att den fick något fastare stöd att hvila på. Gubben Ollikainen kom i detsamma sjelf till stället. Han använde sin stör på samma sätt. Anders lyckades att rädda de öfriga hästarna, hvarefter han och hans bror hastigt fällde några smala trän, dem de släpade fram. Efter otroliga ansträngningar blef ändtligen hästen uppdragen på dessa och förd in i den tryggare skogen. Han skälfde emellertid af köld och matthet. Regnet fortfor oupphörligt och kändes dubbelt plågsamt under de drypande träden. Åskknallarna blefvo också allt häftigare och blixtarna fräste, så att det hördes huru åskan på flere ställen slog ned. Det brakade i de gamla tallarna och ett echo, tusendubbladt mellan träden, upprepade oupphörligt de fasaväckande ljuden. Hela dagen var förfluten under dessa mödor. Slutligen upphörde regnet, men ur träden dröp det ännu oupphörligt. Här fanns ingen fri plats nära, sade gubben, så att man måste uthärda. Hästarna förmådde icke gå vidare, så att man beslöt att hvila här öfver natten.

Det blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns. Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd hjortron från kärret.

Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord, utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en skön natt.

Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan, der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för att belastas. "Skogen är rå sedan regnet", sade gubben. "Vi komma godt igenom honom, innan han hinner kringränna oss."

Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden, naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom utsåddes af blåsten. "Skynda!" ropade Ollikainen alltemellanåt. "Det blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!"

"Vi måste hinna till spången, det är vår enda tillflygt", sade Anders, "men den kan icke vara långt borta."

"Elden är framför oss redan!" skrek gubben. "Drif på hästarna!"

Med ansträngning af alla krafter ilade sällskapet efter gubben, som också sprang med hela en ynglings snabbhet. Ändtligen ropade han: "Här är spången!"

Kärret, som på den ena sidan inneslöt den brinnande skogsparken, utgjorde på denna en sjö, så att der bildades liksom en ö. Öfver sjön var en spång lagd på det på en gång grundaste och smalaste stället. Spången bestod af några väldiga timmerstockar, hvilka icke voro sammanfogade med hvarannan, utan lågo just vid vattenytan emellan de klippor och stenar, som uppstucko ur sjön. På denna spång skulle nu hästar och menniskor räddas.

"Led ut hästarna i vattnet", sade gubben, "det är långgrundt. Vi vilja derefter se till hvad som är att göra."

Det skedde efter gubbens befallning. Hästarne blefvo ledda intill spången. Karlarne aftogo derefter deras packning och buro den öfver till andra landet. De måste likväl göra denna vandring flere gånger, under det elden allt mera utbredde sig i skogsparken. Slutligen, sedan alla saker blifvit räddade, leddes hästarna, dels vadande, dels simmande mellan klipporna, utmed spången i säkerhet.

Thorsten hade ifrigt deltagit i arbetet. Han ledde den sista hästen och före honom gick Bolla. Då blef han hastigt uppmärksam på ett eget läte. Det var en björnhona med trenne ungar, som, uppskrämd och förjagad af skogselden, visade sig vid stranden för att också söka sin och de sinas räddning. Det är vid sådana förfärliga natur-uppträden, som en skogseld, liksom sjelfva villdjuren förlorade sin vildhet och sitt mod. De nalkas menniskorna med ångest, erkännande dem för högre väsenden och hos dem sökande sin tillflygt. Den uppskrämda björninnan, som förmodligen också varit van att förut begagna spången, skyndade sig nu till densamma utan att frukta menniskorna, som förut intagit den. Hennes ungar voro så späda, att hon bar en i munnen, såsom hundar pläga göra, samt dessutom en i hvardera ramen. Det var något rörande i hennes moders-kärlek men tillika fruktansvärdt i den skyndsamhet, hvarmed hon nalkades på den trånga och farliga stigen öfver vattnet. Thorstens bössa var på andra stranden, så att han var försvarslös.

Hastigt fattade honom Bolla i armen. "Fort", ropade hon: "hoppa upp på hästen och rid ut ifrån spången. Björninnan är farlig att komma nära."

"Än du då, flicka?" svarade Thorsten, i det han hastigt kastade armen om hennes lif och, innan hon hunnit göra motstånd, lyftade henne från bryggan på hästen. Han kastade i ögonblicket tygeln till henne, och hästen, liksom af instinct, skyndade bort ifrån bryggan.

Thorsten vände sig emot björnhonan, som gående på bakfötterna, framilade på de ojemna stockarna. Hon var några få famnar ifrån honom, och han beslöt att hoppa i vattnet, för att simmande undkomma henne. Han hade knappt verkställt detta beslut förrän ett skott lossades. Det var Anders, som fattat Thorstens bössa. Men olyckligtvis var hon endast laddad med hagel, så att hela svärmen väl träffade björninnan i ansigtet, dödade den ungen hon bar i gapet och sargade henne sjelf, men utan att dödligt eller ens farligt såra henne. Så snart hon kände sig sårad, röt hon förfärligt, nedlade sina ungar på spången och kastade några gnistrande blickar omkring sig. Men det tycktes som hennes raseri hastigt upplöste sig i bedjande. Hon uppgaf ett genomträngande läte, så fullt af ångest, att Thorsten, som var henne närmast, kände sitt blod isas. Derefter begynte hon slicka den döda ungen, och lukta på honom. Thorsten simmade emellertid ut ifrån spången, så att björninnan åtminstone icke med ett språng kunde räcka honom. Då han märkte att Bolla på sin häst icke ville aflägsna sig ifrån honom, grep han tyglarna och drog hästen simmande efter sig, emot landet. Men Änders, som var för gammal björnmördare för att låta beveka sig af björnhonans jemmer, grep sin yxa och gaf sig ut på den smala stigen öfver vattnet. Hans bror följde honom. Björnhonan som nu började ana sina fienders obeveklighet, men icke kunde simmande föra mer än en unge i sender, tycktes först vilja försvara dem på stället. Hon reste sig, skakade sin pels med raseri och häftade sina gnistrande ögon på de båda motståndarne, som långsamt och försigtigt nalkades henne med upplyftade yxor. Mellanåt såg hon ängsligt utåt vattnet och luktade, doft brummande på sina små. Slutligen tog hon den ena ungen och kastade sig med honom i vattnet. Anders grep de andra båda ungarna och gaf dem åt sin bror. De voro ännu utan ögon och den lefvande af dem gnällde jemmerligt. Vid detta läte vände björnhonan om till spången. Hon ville just hoppa upp på den, då ett yxhugg klöf hennes hufvud. Den sista ungen föll ur hennes käftar och blef tillika med den gnällande mördad. Segrarne drogo derefter med förnöjelse sitt ypperliga byte till lands.

Thorsten och Bolla hade emellertid också kommit till lands. Lyckligtvis hade den förre förut under arbetet afkastat sin väska på landet, så att han kunde förse sig med torra kläder. De båda bröderna afdrogo med snabbhet björnhuden, afhöggo de bästa styckena af köttet och gömde dem, jemte ungarna i en säck. Derefter skyndade man bort ifrån den allt vildare rasande skogselden, som gaf åt himmelen rundtomkring en egen mörkröd färg, hvilken också kastade ett underligt sken på alla öfriga föremål.

"Hit torde väl komma folk ifrån Furuborg", sade gubben, "och då är det bäst att vi icke träffas här. Det skulle annars kosta oss mer än vi hafva lust att mista."

Thorsten insåg att han åter blifvit medvetande af en ryslig händelse, en skogsbrand, hvilken väl troligtvis af de okunnige skulle tillskrifvas gårdagens åska, men hvartill i sjelfva verkat endast en oförlåtlig vårdslöshet var orsaken. Han förjagade emellertid all fruktan i förtid, betraktade några ögonblick det med morgonrodnaden blandade skenet af skogselden, laddade sin bössa och begaf sig åstad i den vanliga ordningen.

Nu gick tåget öfver en ås, hvars ovägade branter utgjorde verkliga svårigheter att öfvervinna. Thorsten märkte att gubben alldeles vikit ifrån den gångstig, som ledde till den bekanta spången. Nu mera funnos här och der allt flere spår af bebyggda trakter. Träd voro fällda och timmerstockar tillyxade. Efter några timmars färd hvilades åter vid en ödstig bergshöjd. Men ingen eld fick uppgöras, ingen mat tillagas. Bolla hade likväl icke glömt att samla några bär åt Thorsten. Hennes sätt att bjuda honom dem, var högst enkel och okonstladt. Hon tycktes sjelf anse det för en pligt att se om honom liksom om ett barn, utan att han kunde finna något uttryck af högre ömhet eller innerligare känsla i hennes väsende. Ofta kände han sig högst uppretad deröfver, men han måste då inom sig erkänna, att han i sjelfva verket icke hade rätt att förebrå henne något det allra ringaste.

Sedan man hvilat en stund, fortsattes resan ända till aftonen. Ju längre det led, desto mer skyndade de resande. De ville hinna hem till qvällen, sade Bolla. Ändteligen, kort före solens nedgång, hunno de en kulle, på hvilken syntes tre eller fyra byggnader, af ett till hälften Svenskt, till hälften Finskt byggnadssätt. På ena sidan om höjden befann sig en tjock skog, på den andra sträckte sig en mosse nästan så långt ögat kunde nå. I mossen syntes här och der liksom små holmar, på hvilka en grupp låga martallar sorgligt höjde sig öfver de enformiga tufvorna. Horizonten begränsades äfven här af skog. Icke långt ifrån gården och dess höjd började en bergås, som förlorade sig i skogen. På hvardera sidan om mossen höjde sig en blånande bergshöjd, hvars topp, beprydd med hvita fläckar, antydde att den uppstigit ofvanom snögränsen.

Då sällskapet framkommit, skyndade männerna att insätta hästarna i stallet och ansa dem, medan qvinnorna införde alla saker. Thorsten stannade på höjden några minuter, för att betrakta utsigten innan han inträdde. Bolla kom då till honom och bad honom stiga in i en stuga, som han ensam skulle bebo. Hon lofvade sedan säga honom till, när badet vore färdigt, ty mor hade genast eldat badstugan. Med förvåning fann sig Thorsten i en visserligen liten men snygg kammare, på hvars fensterrutor den glindrade aftonsolens sista strålar föllo. Han betraktade med förundran den ordning och enkla smak som rådde der inne. Der fanns en spegel och åtskilliga andra husgeråd icke utan värde. Sängen var försedd med snöhvitt linne och så prydlig och inbjudande för en, som nu flere nätter å rad legat oafklädd, att begäret att der hvila nästan besegrade Thorstens hunger.

Snart kom emellertid Bolla att inbjuda honom till det Finska badet, hvars imma har en egen kraft att upplefva och stärka efter mödor och besvärligheter. Efter denna förfriskning samlade sig samtliga männerna i pörtet. Thorsten bemärkte att de nu aflagt sina förra trasor, och att de voro ytterst snyggt och väl ehuru enkelt klädda. Det dröjde en stund innan äfven qvinnorna och barnen infunno sig: de kommo också i ganska prydliga och rika drägter.

Så snart alla voro församlade, tände Bolla en pärta, (en furusticka, som tjenar till ljus). Med den nalkades hon gubben, som emellertid satt sig vid bordet och nedtagit en stor bok. Då hon lyste honom, började han läsa i den. Det var Finska bibeln. Alla lyssnade med innerlig andakt på hans föreläsning. Sedan han läst ett par kapitel, höll han bön, hvarunder han i synnerhet tackade Gud för hans beskärm under resan och för sin och de sinas lyckliga hemkomst. Det låg något så högtidligt men tillika så innerligt fromt och enkelt i den gamles bön och andakt, att Thorsten kände sina ögon fuktas och en känsla af helig vördnad genomträngde honom. Hans hjerta deltog innerligt i den gemensamma andakten.

Efter denna lilla gudstjenst framsattes en måltid hvilken ingalunda behöft den krydda af hunger, som nu gjorde den så ypperlig, för att kunna behaga den finaste kännare af dessa okonstlade rätter, af hvilka nästan hvarje landsort äger någon utmärkt. Alla tycktes vara glada, och i Thorstens af naturen glädtiga själ uppgick en hel vår af förtjusning och obestämda förhoppningar. Han tänkte endast på det romantiska behaget att nu befinna sig bland fjellskogens gästfria innevånare, midt ibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslöt att helt och hållet öfverlemna sig åt de hänförande intrycken af dessas skönhet och storhet.

Det var ungefär midnatt, då han kastade sig på den sköna bädden och inslumrade i de ljufvaste drömmar.

3.

Det var med en egen känsla, som Thorsten vaknade följande morgon. Ett klart solsken strålade genom det lilla fenstret på ett snöhvitt golf. Allt i hans boning var utmärkt af den noggrannaste snygghet. Der rådde en viss treflighet, som också meddelade sig åt ynglingens lynne. Han framtog ur väskan sina skrifdon för att anteckna och förvara de minnen han redan hade af sin besynnerliga färd. Ju mera romantiskt allt, som han sett, gestaltade sig för hans föreställning, desto gladare kände han sig, och desto mera försvunno de mindre behagliga utsigter, som han i sjelfva verket måste finna i sitt nya, genom delaktighet i en våldsamhet emot en kronans embetsmän föranledda förhållande till den Finska kolarfamiljen. Han tänkte icke mer på faran att blifva efterspanad och gripen, då han här tyckte sig böra kunna lefva i trygghet för hela verlden. Men hans fantasi fästade sig med välbehag vid den unga kolarflickans bild, som för honom föreföll så skön, som en sällsynt ros på ett snöfält. Han förstod icke huru en gestalt så ädel, som den unga Ingeborgs, kunde finnas här i ödemarken, men en känsla af tillfredsställelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han beundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, så snart de kommit undan från landsvägen, der de voro liksom förvildade.

Då det led på morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidsträckta mossen, som utbredde sig nedanför gårdshöjden. Lik en grön sjö af björnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne fjellmassorna, som på betydligt afstånd höjde sig på hvar sin sida. De afrundade klarblå fjellpyramiderna tycktes, såsom i fjelltrakter är vanligt, icke många mil aflägsna, ehuru dock ögat i ett sådant omdöme bedrog sig. Det var mer än en dagsresa till hvardera fjellet. Sedan Thorsten en stund njutit af den sköna ehuru kanske icke nog omvexlande utsigten, begaf han sig till pörtet, der han träffade gubben Ollikainen ensam. Det var snyggt äfven i pörtet. I öfre delen af denna byggnad, under taket, voro slädar och vinterredskap uppsatta. Spisen, byggd af gråsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att den ej mycket ansågs bestämd att utsläppa röken, emedan taket och öfre delen af väggarna voro alldeles mörka af rök, medan den nedre delen af stuguväggen var renskurad och hvit. Äfven här rådde en utmärkt snygghet, så att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som syntes så eländigt på sin resa vid Ångermanån, nu kunde röja så mycket välmåga och smak.

Gubben helsade honom vänligt, i det han från det snöhvita hufvudet aftog sin röda yllemössa. "God morgon, Herr Thorsten!" sade han, ty detta sitt förnamn hade ynglingen tillkännagifvit. "Huru har han sofvit i natt, i vår gamla stuga? Våra prester bruka ligga der öfver natten, när de ibland resa uppåt kapellet."

"Tack, fader Ollikainen!" svarade Thorsten: "Väntar ni någon af presterna hit upp snart? Jag tyckte det var frågan om att Bolla skulle läsa i år."

Gubben såg med en småleende uppsyn på Thorsten. "Ja", sade han, "så är det väl tilltänkt. Men säg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tänker han läsa till prest. Jag har tyckt mig märka, att han är så allvarsam och gudfruktig. Och dertill med förstår han sig just på oss, allgemene man. Svarfvargesäll är han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min dar, särdeles medan jag var ung, men icke har jag känt många, som äro så karlavulna för sina år, som han är, Herr Thorsten."

"Ni har väl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?"

"Åh ja men!" sade gubben: "Min värsta resa var ändå när jag helsade på slägten i Finland. Min hustru var med mig, och Svägerskan följde oss öfver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara Svenskarna för sådana gäster, som då huserade i det arma Finland."

"Ja väl!" svarade Thorsten och suckade vid erinringen af sina barndomsöden.

"Men det är icke roligt för honom, Herr Thorsten, att höra sådana bedröfliga saker. Säg uppriktigt, har han brådtom till Norige, så får väl Bolla skjutsa honom till fjellvägen. Eljest kunde han dröja här några dagar och hålla tillgodo sådant vi ha; så kanske Anders kan få tid att följa honom."

"Tack, fader Ollikainen! Jag skall säga er rent ut och uppriktigt, att någon Svarfvargesäll är jag väl icke, men en färd till Norige har jag intet emot. Likväl blir jag här tills det faller sig lägligt, efter jag hör att fader Ollikainen icke ser mig ogerna."

Gubben räckte honom handen med ett uttryck af synbar förnöjelse och förde honom derpå till det enkla frukostbordet. Thorsten frågade efter det öfriga sällskapet, och fick den underrättelsen, att de hvar och en voro vid sin sysla.

Gubben och Thorsten voro som bäst sysselsatta med sin måltid, då dörren öppnades och en liten skinnbeklädd gestalt inträdde, bugade sig flera gånger obeskrifligt ödmjukt samt begaf sig i krypande ställning till spisen, der han satte sig i askan. Ett par små, röda ögon framplirade med ett eget lömskt uttryck ur det kantiga ansigtet. Det låg något afskyvärdt i hela denna varelses uppförande och anblick, så att Thorsten erfor samma känsla, som vid betraktandet af ett ohyggligt djur.

"God dag, Sjaggo!" sade gubben Ollikainen med en trumpen röst och skarpa blickar. "Huru mår du? Hvad nytt vet du att berätta? Äro gulfotarna nedstigna från fjellen? Har man spår på någon honingstasse, kanske med ungar till?"

"Nå, hå! Fader Ollikainen!" inföll den fremmande under besynnerliga vridningar på läppar och ögon. "Här kommer väl en värre svartpels, än honingstassen. Presten kommer upp till kapellet och har en läsemästare med sig, som förstår vårt språk. Då får du sätta fram både renstek och ost, fader Ollikainen. Du får mycket främmande, som äter och dricker."

"Det är godt, Sjaggo! Jag har länge väntat vår Pastor."

"Hör, Fader Ollikainen", återtog den förre: "kanske det är läsemästaren du bar hos dig redan?"

Han betraktade Thorsten med den största uppmärksamhet. "Eller har du varit neråt landet, fader Ollikainen? Jag har på hela månaden icke hört Bollas vallhorn i skogen! Och har du fört med dig den förnäma herrn hit upp? Fångar han flugor? Eller kommer han för att läsa gräs? Du skall veta, fader Ollikainen, att Länsman kommer visst hitåt att söka rätt på en kyrktjuf, som de säga har slagit en fogde der öster ut. Det lystes efter honom i Söndags, kära far! Och ett helt sällskap var det till på köpet med honom."

Thorsten kände sitt blod stelna vid denna afskyvärda berättelse. Han fäste en besynnerlig blick på gubben och var nära att utbryta i ett harmfullt yttrande. Men gubben afbröt honom i det han steg upp och gick till dörren: "Är du ensam, Sjaggo?" frågade han.

"Sjaggos hustru är med", svarade främlingen och makade sig hastigt, med åtbörder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrån. "Vi bege oss till Norige, der skall vara en stor hästsjuka. Vi kunna kanske der förtjena något."

"Hör på, Sjaggo", återtog gubben: "hvad var det du mente med din berättelse om länsman och fogden? Säg ut, karl! Är det någon fara för våra köpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen märkt någon oråd?"

"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?" stammade den fula varelsen och antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med händerna ref omkring i askan.

Gubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick närmare intill den darrande. "Sjung du ut, Sjaggo, det är mitt råd. Släpp du fram hvad du har på hjertat, och det snart."