Part 1

Produced by Jari Koivisto

KOLARFLICKAN eller EN WANDRING I NORRLAND

Novell

AF

G. H. M--n

Stockholm, W. Lundequist & Co:s bokhandel, Myntgatan, N:o 1. 1836.

1.

En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln i en af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktes med förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela den sköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko, och en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han var en vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans gröna vallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes hans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rätt mycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod blomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun uttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhet mera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhet de vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösa blommorna.

Thorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan ett hittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig patriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti till fånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméen framfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanliga bedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af en vän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte i landet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohet emot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvar på sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en flock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvad de öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarför de äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kunde begagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamt förvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotade af brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på en af nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Men i ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf honom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stöt med knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitt hufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till detta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig ut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade hon en dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården och rädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina gråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedan Ryssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande, drogo sina färde.

Den trogne drängen skaffade kort derpå en häst hos en barmhertig bonde, hvilken räddat detta kreatur i skogen, undan krigshärarne, och förde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en förmögen slägting ville söka sin tillflykt. Hon blef icke emottagen så, som hon önskat, och hade äfven den sorgen att inom ett par månader se fyra af sina barn bortryckta af Fältsjukan. Hon blef sjelf kort derpå lagd på sjuksängen af bekymmer och elände, hvaraf hon också dog, lemnande den arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. En flyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belägenhet, upptog honom. Presten hade kännt hans far, och detta var nog för att förmå honom att upptaga sin väns barn, såsom det tredje af sina egna. Thorsten var då allenast fem år gammal, men minnet af de fasans uppträden, han öfverlefvat, var ganska lifligt för hans själ, och det var ett eget drag i hans karakter, att han, ehuru glad och liflig annars, gerna öfverlemnade sig åt sin barndoms dunkla och dystra minnen. Han kom ihog sin Mor, och i ensligheten var det hans käraste sysselsättning att återkalla hennes sköna drag och hennes kärlek i sitt minne. Men det blef honom ofta pinsamt att han ej fullkomligt kunde minnas hvad hon talt med honom på sin dödssäng, och det var en så mycket lifligare smärta för honom, som hans inbillning oupphörligt ville föreställa honom, att hon sagt för honom en hemlighet, vigtig för hela hans lefnads välfärd och lycka, men han kunde omöjligt utreda densamma, och det förekom honom derföre ofta som om han måste ådraga sig de förfärligaste lidanden, om han icke kunde finna upplösningen af sin lefnads gåta. Men merendels lyckades det snart för hans glada lynne att förjaga alla dessa inbillningens förfärliga och orediga föreställningar, och det var äfven en välgerning af himlen att han fått detta lyckliga lynne, som ensamt gjorde hans sednare ungdoms olyckor drägliga för honom. Hans fosterfar fick, efter lång väntan, ett Pastorat i Sverige. Han förlorade efter några år sin fru och gifte sig med en annan, som inom kort jagade den arma Thorsten ur huset och förstod att sätta sig i en sådan respekt hos sin man, att den gode gubben endast i hemlighet kunde gifva Thorsten det understöd han behöfde för att kunna fortsätta sina studier. Thorsten lärde emedlertid i fremmande hus att känna verlden, och att sjelf förvärfva mera fasthet och oberoende i karakter och tänkesätt. Han hade tagit en medice-philosofisk Candidatexamen i Upsala, då han företog sig en vandring till Lappland, för att, som han sade, låta nordens vindar på fjällen blåsa bokdammet af sig.

Han stod vid stranden af Ångermanån och betraktade denna nejd, så utmärkt för den poetiskt vilda skönhet, som är den högre nordens karakter. Då blef han varse en Zigenartropp, som höll sin måltid i solskenet bredvid vägen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, två gamla gummor, tre yngre qvinnor och några barn, med ett halft dussin hästar och en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas ansigten buro den mörka stämpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta trotsiga ögon, uttryckte något argt och lömskt, men deras växt var resligare än vanligt bland sådant folk. Endast en flicka hade ett ansikte, som verkeligen förtjente namn af skönt. Hennes drag voro helt och hållet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former, ännu mera frappanta genom motsatsen af hennes följes, tycktes bevisa att hon säkert var något bortstulet barn.

Thorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig känsla af nyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som så sällsamt befanns inblandad i en flock sådant pack, förmådde honom att nalkas. Muntert trädde han till dem, och tog fram sin bränvinsflaska, hvilken han lät gå ikring laget. Män och qvinnor söpo, men icke den vackra flickan. Till och med i barnungarna hälldes en klunk. Thorsten frågade hvart resan skulle gälla, och de svarade: till Norrige. Thorsten uppgjorde då i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesäll och hafva blifvit körd ifrån sin husbonde, så att han nu nödgades gå omkring och söka tjenst. Han ville också försöka om han ej kunde få några bättre vilkor i Norrige. Derpå frågade han efter deras lefnadssätt, hvilket gubben, som förde ordet medan de andra karlarne med sneda och misstrogna blickar betraktade honom, icke avmålade särdeles behagligt. Helt oförmodadt föreslog Thorsten då att göra sällskap med dem dit, emedan han icke kände vägen. Alla sågo bestörta på honom och tycktes icke veta hvad de skulle göra, men han visste så väl att rätta sig efter deras skojarton, att de slutligen biföllo. De började derpå att sins emellan språka Finska, då Thorsten genast deltog i samtalet och sade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka på gubben, som en oförmodad glädjepost. Han visade Thorssten den största vänlighet, men de båda karlarna kunde icke aflägga sin misstrogna vresighet. Gummorna tycktes också med sina plirande ögon vilja uttrycka vänlighet, men den vackra flickan satte sig med ryggen vänd åt hela sällskapet och tycktes icke vilja märka hela afhandlingen. Thorsten lät emellertid flaskan flitigt gå ikring. Småningom försvann förlägenheten och han var nästan som kamrat med dem allesammans. Försigtigtvis beslöt han att akta sig för att visa de unga qvinnorna någon uppmärksamhet, innan han fått se karlarnas uppförande emot dem.

Egentligen skulle Thorsten, då han litet fick tid att besinna sitt bastiga infall, ej varit missnöjd med ett afslag på sin begäran, men han tänkte sedan att det ej kunde skada om han härdade sitt lynne i sällskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han äfven nyfiken att se, huru mycket dessa Finska öfverlefvor, som så grymt fördrifvits af Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjällskogarna, vanslägtats ifrån sin stam. Så ungefär funderade Thorsten, men det är likväl säkert, att om han icke fått se den välbildade flickan, skulle han aldrig fallit på den tankan att med denna ströfvande flock blifva nomad i Sverige.

Sällskapet begynte redan att packa sina bylten och saker på hästarna, då en man med en skjutsgosse i en kärra, kom hastigt åkande utför backen. Han stannade och steg af för att komma till sällskapet. Då gubben fick se Länsmansknapparna i den resandes rock, gick han emot honom med hatten ödmjukt i handen, medan karlarna skyndade med påpackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo sina ungar på ryggen. Thorsten blef lika bestört som harmsen då han såg äfven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang. Emedlertid begynte Länsmannen med äkta länsmanstermer och svordomar fråga efter pass och förbanna pack och lösdrifvare. Gubben emottog allt hans ovett med ödmjukhet, men det förargade Thorsten att höra alla dessa nedriga namn, innan ännu mannen hade fått något svar eller undersökt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppåt backen, liksom för att se om någon kom efter, och den andra såg sig äfven orolig omkring, medan han då och då liksom af en händelse, sparkade en stör, som låg på marken, allt närmare den grälande Länsmannen. Hastigt fick Länsmannen öga på Thorsten, som hade ställt bössan ifrån sig bakom ett träd. Han tycktes länge liksom besinna sig, under det han aåg på honom. Till slut gick han fram och tog honom utan krus i kragen, samt ville släpa honom till sin kärra. Thorsten sökte rycka sig lös, men Länsman var en stark karl och släppte honom icke så lätt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, så framt icke i detsamma den karlen, som stod öfverst på backen gifvit en vink och den andra gripit stören och med den gett Länsmannen ett slag midt för pannan, som sträckte honom till marken. Pojken, som körde Länsmannens kärra, gaf vid denna syn hästen en pisksläng och flydde i galopp derifrån.

Thorsten stirrade bestört på den slagne Länsmannen, som likväl snart slog upp ögonen. Zigenarn lyfte stören för att gifva honom ett nytt slag; men Thorsten afböjde det. Länsmannen reste sig upp och Thorsten fattade sin bössa: "Herre", sade Thorsten: "Hade ni med höflighet frågat hvem jag var, skulle jag genast med tillbörlig respekt visat er mitt pass; men sådana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vägnar vilja fara fram som öfversittare, så skylla sig sjelfva, om de stöta emot, under sin öfvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er väg, och lär er att en annan gång vara höflig."

Länsmannen mumlade några svordomar mellan tänderna, i det han stapplade utför vägen. Karlen, som stått på utkik på backen, kom i detsamma springande. "Här kommer folk!" ropade han. Genast fattade gubben sin järnbeskodda staf och begaf sig ifrån vägen inåt skogen. Hästarna leddes af karlarna och gossen. De två gummorna lyftades på hvar sin häst, de yngre qvinnorna följde derefter, och Thorsten, med bössan på armen, slutade troppen.

De hade icke hunnit långt in emellan de mörka granarna, förrän de hörde ramlet på vägen af flera åkdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af elfven.

"Nu gäller det", sade gubben. "Ingen får bli efter. Följ noga med i raden och varen tysta!" Han påskyndade sin gång och, ordnad likt den indianska kedjan, som bildas på resor i Amerikas ödemarker, följde den lilla troppen allt djupare in i ödemarken. Gubben tycktes drifven af en slags inspiration. Han gick nästan rakt fram, och förstod att så rikta sin väg emellan tufver och trädstammar, att det var utan mycken möda som både hästar och folk kunde följa honom.

Thorsten hade småningom börjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad i en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sällskap. Han hade bordt visa Länsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom för att så blifva skild från Zigenarne. Men det var icke möjligt för honom att nu återvända, utan att ådraga sig än mera förargelser. Det var derföre bäst, tänkte han, att öfverlemna sig åt händelsen och följa med sina nya kamrater, åtminstone tills han kunde bli öfvertygad att det var något ondt med dem.

Skogen blef allt mörkare och tätare. Tåget aflägsnade sig allt mer ifrån den bebodda och odlade elfstranden. Här och der syntes i skogen en nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning. De flyende ilade oupphörligt framåt mellan kärr och bergshöjder, öfver små bäckar och förbi täta snår. Ett par gånger stannade gubben nedanför någon höjd, för att hvila en kort stund, då alltid en af karlarne ställde sig på utkik öfverst på höjden. Så led det till aftonen, då efter flera timmars ansträngning gubben ansåg det vara tid att hvila. "Vi få nu hålla till godo med att ligga tre, fyra nätter ute, för den stränga Herr Länsmannens skull", sade han. "Skulle vi söka natthärberge på vägen, så hade de snart reda på våra spår. För oss är det ingen nöd, men värre blir det med vår unga herre. Han är väl intet van att slita så mycket ondt. Men han får lof att stå ut med att följa oss ända hem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hästen forsla honom öfver fjället till Rörås, så får han väl der hitta på någon råd att hjelpa sig sjelf vidare."

Thorsten förklarade att det väl icke var hela verlden att tillbringa några sommarnätter under bar himmel: det hade han gjort förr. Derefter frågade han sina nya kamrater om deras namn.

Gubben hette Ollikainen. Hans hustru och svägerska voro de båda gummorna. Karlarne voro hans söner och två af de yngre qvinnorna hans sonhustrur. Den tredje qvinnan var hans brorsdotter och var litet underlig, sade gubben sakta, för det hennes mor, som var kunnig i många konster hade lärt henne åtskilligt. Hon var sjutton år, men hade förstånd som en gammal menniska, och skulle läsa i höst, då det troddes att kyrkherrn tänkte komma på ett besök upp till fjällskogsboarna. Hennes namn var Bolla, egentligen sammandraget af Ingeborg. Hela slägten hade nödgats gifva sig till kolare under Furuborgs bruk, hvars innehafvare nyttjat den vanliga taktiken att under något hårdt år tvinga de halsstarriga finnarne till undergifvenhet. De hade nu i hemlighet gjort en färd nedåt landet, berättade gubben vidare, för att byta till sig något säd och förse sig med åtskilliga andra behof, utan att bruket skulle behöfva veta derom. Anders, den äldsta af sönerna, hade varit några år i sällskap med ett parti hästbytare, och förstod sig ännu så på hästhandel, att han förtjente rätt betydligt på hvarje resa. Den andra sonen, Per, hade öfvat upp sin konst att byta varor och handla på marknaderna i Fahlun, Rörås, Gefle och Norrlandsstäderna. Det var således icke i oerfarna och obildade skälmars sällskap, som Thorsten hade råkat. Hvad som förvånade honom isynnerhet, var gubbens värdiga utseende och de öfrigas vördnad för honom, så snart de kommit ifrån landsvägen. Den enda som tycktes icke mycket akta på gubben, var hans svägerska, Bollas mor. Hon satt och mumlade för sig sjelf på hästryggen, under det de öfrige enligt hans tillsägelse höllo sig tysta.

Det var i en af sällsamt brutna klippor innesluten dal, vid en mila, hvilken året förut blifvit bränd, som, nattlägret utsågs. Karlarna aflastade hästarna, för att leda dem till vatten i en bäck strax bredvid. Qvinnorna gjorde upp eld på sjelfva kolbottnen. En kittel framtogs och Ollikainens hustru satte sig i spetsen för måltidsbestyret. De unga qvinnorna sågo om sina barn och utbredde några grofva filtar på marken.

Thorsten klättrade upp på en af klipporna för att se sig omkring i den vilda, storartade naturen. Det ligger något besynnerligt hemskt men tillika skönt i anblicken af en stor skog, särdeles vid solnedgången. Der råder en enslighet, så högtidlig, der höres en susning, så majestätisk. Då nu Thorsten från höjden såg sig omkring, begränsades hans synkrets af den oöfverskådliga skogen, hvars mörkgröna toppar bröto sig emot aftonrodnans purpur. I den lilla dalen under hans fötter, som redan låg i djup skymning, upplågade kolfinnarnas eld, och dess fladdrande sken upplyste de grofva tallarnas stammar och de i armodets drägt höljda gestalterna, som syslade kring elden. Karlarna återkommo med sina hästar från bäcken och uppskrämde en gammal tjäder, som förmodligen också utsett sig ett nattqvarter i en tall i samma dal. Den oroade skogsbon kom inom håll för Thorsten, men blef hastigt af hans skott nedskickad till qvinnorna.

Han skyndade nu sjelf ned, sedan händelsen gifvit honom tillfälle att också lemna ett bidrag till den gemensamma måltiden. Han kryddade den med uppoffring af återstoden ur sin bränvinsflaska, hvilken tycktes ytterligare öka den påbegynta förtroligheten mellan honom och sällskapet.

Till det egna i kolfinnarnes seder hörde, att, innan de satte sig omkring kitteln, för att hvar och en af gumman emottaga sin andel, gossen högt uppläste några bordsböner. Hela måltiden föregick med skyndsamhet och under tystnad, och efter dess slut lästes åter böner. Qvinnorna lägrade sig derpå tillsammans i en grupp med barnen. Gubben anviste Thorsten en plats vid sin sida. De båda karlarne begåfvo sig till ingången af dalen med hästarna. Och det blef snart tyst rundtomkring.

Thorsten kunde icke, oaktadt sin trötthet genast insomna. Han stirrade tankfull upp emot Julihimmeln, på hvilken några få stjernor framstrålade. Obeskrifligt upplyftande är alltid anblicken af de himmelska ljusen. Då man ser det höga himlafästet, känner man sig upphöjd öfver så mycket jordiskt, man tycker sig i skenet ef stjernornas strålar andas en renare luft, än den, som närer vårt hvardagslif. Man känner tanken upplyftad till Honom, om hvilken Job säger, att "Han allena utsträcker himmelen, -- Han förseglar stjernorna, -- Han gör Carlavagnen och Orion, Sjustjernorna och de stjernor söder ut."

2.

I tolf dagar fortsattes resan med samma ansträngning och i samma ordning. Thorsten anmärkte, att sällskapet blef allt mera förtroligt, ju djupare det inträngde i skogen. Ett par gånger följde de en landsväg ett kort stycke, men då med yttersta sorgfällighet för att icke upptäckas. Gubben gick ett långt stycke förut för att varna, om någon skulle möta, och den ena karlen dröjde så långt efter, att han skulle kunna gifva tecken i tid, om någon syntes åt det hållet. Om aftonen tolfte dagen hvilades nu vid en lada, som måste tillhört något skogshemman. Under det måltiden tillagades, språkade Thorsten med qvinnorna. De voro vänliga emot honom, men svarade mycket kort på hans anmärkningar och frågor. Den språksammaste af alla var pojken, Heikko (af Henrik). Thorsten hade vunnit hans vänskap derigenom att han ett par gånger låtit honont låna sin bössa och lärt honom att handtera den. Men hela familjens historia var mycket enkel, så att gossens berättelser endast bestodo i äfventyr vid fågelfångst och nu på denna deras resa, den första hvari han fått deltaga. Thorsten hade undvikit att på något sätt utmärka Bolla, ehuru hans blick ofta med uttryck af besynnerligt deltagande, nästan bekymmer, hvilade på henne. Hon förstod att obemärkt bereda honom en och annan liten beqvämlighet, hvilken genom resans besvärligheter erhöll ett dubbelt värde. Det föll sig merendels så, att hon var sist ibland qvinnorna och derföre honom närmast. Men hade han något aflägsnat sig vid ett nattläger eller eljest för att komma åt att skjuta ett djur, så bjöd hon honom en liten näfverskäppa med bär, som hon under tiden plockat, eller gaf hon honom en blomma, sedan hon märkt att han fästat uppmärksamhet vid örter. Han tackade henne då vänligt, men utan att de mycket samtalade.

Följande morgonen gjorde sig sällskapet färdigt att ytterst bittida fortsätta färden. Hvar och en hade, enligt gubbens tillsägelse, försett sig med en lång stör. Men mörka moln uppstego på himlen. Regn och åska voro i annalkande, sade gubben. Men innan solen är högt på himmelen, hafva vi hunnit till våra egna skogar.

Hästarne hade här haft godt bete och äfven sällskapet kände sig ifrigt att hinna hem. Gubben satte sig såsom förut i spetsen för tåget, och det fortsattes åter emot vester. I början måste man fara öfver en sträcka oländiga och ofruktbara höjder, hvilka slutligen upphörde vid ett stort, uttorkadt kärr, på hvars andra sida åter en tät skog reste sig. Just då sällskapet följde gubben ned till kärret, bröt regnet löst. En åskknall hördes och dundret rullade på ett eget förfärligt sätt öfver höjderna, som nyss blifvit lemnade. Alla sågo ditåt. En ensam gammal tall hade blifvit träffad af blixten och det begynte ryka och gnistra ibland dess mossiga grenar. Elden släcktes dock snart af regnet, och resan fortsattes. "Hm! Åskan kör lågt i dag!" mumlade gubben. "Och kärret blötnar snart upp. Komma vi icke fort öfver, så bli vi fastsittande."

Thorsten kände sig förut ängslig och beklämd; men då han hörde gubbens ord, upplifvades han vid åtankan af en förestående fara. Karlarne och deras hustrur fattade hvardera en häst vid tygeln. Gummorna redo hvar sin. Bolla stannade litet efter och höll sig närmare Thorsten än vanligt. "Stig icke miste", sade hon: "trampa i mina spår. Den som råkar att klifva ned sig här, sjunker ohjelpligt, ty kärret är utan botten."

Gubben hade emellertid god reda på vägen. Med en obegriplig säkerhet framskred han emellan tufvorna och lingonriset. Han hade sina märken, efter hvilka han rättade sig, ehuru ingen annan, åtminstone icke Thorsten, kunde upptäcka något sådant. Någon gång måste gubben stanna. Han kände då med sin staf omkring sig på tufvorna, betraktade skogen framför sig och såg sig betänksamt tillbaka. Men snart satte han sig då ånyo i rörelse. Tufvorna blefvo emellertid slippriga af regnet och emellan dem mjuknade jorden, så att slutligen marken gungade under fötterna. Hästarne skyggde för hvarje hväsande blixt och drogo sig tillsammans vid det skarpa åskdundret. Det fordrades den noggrannaste försigtighet att få dem att icke snafva och att hålla sig rätt der gubben gick förut.

Thorsten var flere gånger nära att slinta, men Bolla, som stod vid nästa tufva och med uppmärksamhet följde hans rörelser, räckte genast ut sin stör till honom, så att han kunde fatta uti den och återvinna jemvigten. Han blef nu uppmärksam på den förundransvärda vighet och ledighet, hvarmed hon framskred. En så smidig vext, som hennes, hade han än aldrig sett; och oaktadt den ytterst torftiga drägten, var det i hela hennes gestalt ett behag, som icke behöfde rikedomens glans för att blifva märkbart. Hans blickar, fulla af tacksamhet för hennes biträde, blefvo dock sällan besvarade, emedan hela hennes uppmärksamhet var upptagen af omsorgen för deras säkerhet. Redan hade sällskapet, efter otroliga ansträngningar, hunnit öfver mer än hälften af kärret, då gubben ånyo gjorde halt. Sedan han länge skådat åt alla sidor kallade han båda karlarna fram till sig. Bolla och Thorsten måste hålla deras hästar. En tyst rådplägning hölls, hvaraf Thorsten icke kunde höra något, förrän gubben högt sade: "Kärret är alldeles uppblött. Vi måste vända om. Gud hjelp oss! Det ser mörkt ut att komma tillbaka och än mörkare att komma fram."