Part 9

Hon var född mot slutet af förra århundradet, några år före utbrottet af den första franska revolutionen, i Stralsund, af svenska föräldrar. Själfva året 1800 gifte hon sig med en svensk sjökapten, och nu åtföljde hon sin man på flera af hans färder till spanska och medelhafshamnarna, samt var äfven en gång med honom öfver till Brasilien. Hon var således en berest gumma, och det hörde man nog också på hennes samtal. Snart blef likväl det lilla hemmet fullt af skrikande och lekande små, och då var det slut med den unga sjökaptensfruns långresor. Hon var nu hemma och skötte om huset, medan mannen ute på det stormande hafvet arbetade för att skaffa bröd åt de sina. Det lyckades honom också, ty han var en driftig, och kunnig sjöman; men dess värre var han icke lika stark som han var arbetsam, och följden däraf blef att han i förtid arbetade ut sig. Efter knappa tio års äktenskap lades han ned på sjuksängen, och därifrån uppsteg han icke mera. Efter några veckors tärande plågor hade världen en rask sjöman mindre, och en sörjande änka och moder, samt fem faderlösa små mera. Det var ett lyckligt och godt äktenskap som på detta sätt upplöstes af döden; men den unga änkan fick sannerligen icke hejdlöst öfverlämna sig åt sin djupa sorg, ty de fem små munnarna ville ha bröd, och den döde maken hade icke hunnit lämna något efter sig. Men beslutsam och rask som hon var, förtviflade hon icke om sin och de sinas bärgning, hon lärde sig på kort tid barnmorskeyrket, och på detta sätt kunde hon snart nog sörja för sina barns uppfostran och framkomst i världen. Af barnen voro fyra gossar och en flicka, som likväl helt ung följde sin fader på vägen till det stilla hemmet. De fyra gossarna växte däremot upp och frodades i det anspråkslösa hem som moderns rastlösa arbete så småningom lyckades att skapa åt dem. Det var ett gammaldags godt och ärbart hem, utan grannlåt, men med kärlek och allvar på samma gång; det var dessutom också ett gladt hem, ty gumman älskade glädje omkring sig, och förstod den i våra dagar nästan bortglömda konsten att vara gudfruktig utan att vara ofördragsam, och varm kristen utan att se gudsnådlig ut. Hennes praktik utvidgades mer och mer, och snart rådde ett visst välstånd i det lilla boet, där sönerna växte upp till arbetssamma och dugliga män. Den äldsta af dem blef snart en allmänt värderad och afhållen tjänsteman i ett af stadens ämbetsverk; den därnäst flög snart ur boet och begaf sig af till Amerika, där han inom några år som skicklig handtverkare förvärfvade sig en oberoende ställning. De två andra sönerna dogo ännu i skolåldern, och den pröfvade modern sväljde sina tårar, skötte otröttad sitt välsignelserika men mödosamma kall, och gladdes åt de två barn som hon ännu fick behålla.

På det sättet gingo många år, och hennes äldste son, hennes älsklingsbarn, var redan en stadgad man och nu var det han som, när gumman började tröttna, erbjöd henne ett hem, i hvilket han, tack vare sina goda inkomster, kunde omgifva henne med en glädje och en bekvämlighet, som hon hittills icke varit van vid. Han var en glad och älsklig människa, denne hennes son, och han älskade att omgifva sig med en krets af liktänkande vänner, artister och idkare af sångens glada konst, och i denna krets var nu hans gamla mor under många år en afhållen, värderad och outtröttlig väninna. Hon slutade med sin praktik, och lefde nu det sorgfriaste lif hon kunde önska sig; men ingen lycka är varaktig här på jorden, och hon väntades af den svåraste af alla sina pröfningar, den att få följa sin äldste och mest älskade son till grafven. Den yngre var bofast på andra sidan Oceanen, han hade där skaffat sig hustru och barn, och han kunde icke komma tillbaka för att vara ett stöd för sin nära sextioåriga moder. Han erbjöd henne i stället ett hem hos sig, men gumman ville icke lämna den jord, som gömde stoftet af alla hennes kära, hon ville dö i Sverige, sade hon, ty hon var för gammal att byta om seder och tänkesätt. Den vänkrets, som hennes son vetat att samla omkring sig, hyllade den gamla med vördnad och tacksamhet, och som sonen lämnat efter sig en jämförelsevis icke obetydlig förmögenhet, kunde gumman lefva bekymmerfria dagar, hvilka hon hoppades icke skulle blifva så många. Himlen hade dock annorlunda beslutit; hon fick lefva till öfver åttio års ålder, och det var under de sista tjugu åren af hennes lif som jag i henne lärde känna den präktiga gumma, som jag nu vill söka beskrifva.

3.

Gumman Granke, så hette hon, bebodde, då jag lärde känna henne, första våningen af ett litet tvåvånings stenhus vid en af gatorna nära Mosebacke. Hennes våning bestod af tre små, men mycket trefliga rum utåt gatan, ett kök och tvenne smärre rum inåt gården, allt detta väl instängdt inom en tung järndörr vid slutet af en lång trappa neråt gården. Gumman bodde således alldeles för sig själf, och de tvenne små rummen åt gården hyrde hon ut åt modern och mormodern till en af hennes aflidne sons vänner. Hela hennes hushåll bestod af henne själf, en tjänstflicka och en ung flicka, som var inackorderad hos henne, och för hvilken hon på sina gamla dagar i mera än ett afseende var en verklig mor. Den unga flickan hade en fästman, lika fattig som hon själf, och för dessa båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs med så särdeles blida ögon af flickans släkt, blef den präktiga gumman i sitt hjärtas godhet en skyddande försyn.

Gumman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde hennes bekantskap, en liten kry och fryntlig gumma på några och sextio år, med ett gladt och godmodigt ansikte, i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade emellan skrynklorna. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och det gråsprängda håret vågade sig behagligt öfver en hög och ren panna under den hvita, nystärkta mössa, som gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket fint och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon ungdomlighet, eller låta påskina något öfverflöd; men hon hade den lofliga och berömvärda åsikten, att »man kan väl försöka att se ut som folk, fast man är gammal!»

Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta borta. Helst trifdes hon i sällskap med glada och hyggliga karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla käringar,» brukade hon säga, »dem har jag nog utaf, när jag händelsevis tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på något sätt sitt eget kön; men hon hade heller icke någon särdeles misskund med dess svagheter, ehuru hon alltid höll sin räfst med dem på ett hälft humoristiskt sätt, som förtog bitterheten af mången skarp och träffande anmärkning.

Gummans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år, och var på sitt sätt nästan lika originell som gumman själf. Hon var en ful, groflemmad och klumpig figur på några och tjugu år, såg mycket illa, skrattade mycket högt, och åtlydde namnet Augusta. För öfrigt mycket säflig och långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla matmor som en verklig mor, hvilket likväl icke hindrade henne att ibland rätt grundligt förarga den gamla. Väl tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl märkvärdigt!» — men när hösten kom, så blef det ändå aldrig något af. Men saken var den att de båda kompletterade hvarandra, utan att egentligen någondera visste af det, eller ville erkänna det för sig själf. Gumman var själfva rörligheten, Augusta var det personifierade lugnet; gumman var häftig, Augusta flegmatisk; gumman såg bra, Augusta illa; och när gumman ibland snodde omkring och var ond, så skrattade Augusta med full hals, hvilket gjorde att gumman hejdade sig i farten och blef vid godt lynne igen, sedan hon fått gifva sin lilla hetta luft i ett: »Husch då, så hon gafflar! passar det sig att gaffla så där, tycker du?»

»Ja, ha ha ha!» fortsatte Augusta, »frun ä’ så rolig så!»

»Du ä’ visst rolig du!» småputtrade gumman, och snodde af in i sitt inre rum, medan Augusta, ungefär lika tyst och lika lätt på foten som en elefant, begaf sig af ut i köket.

Som gammal sjömanshustru hade gumman Granke tvenne vanor, som hon aldrig lade bort: hon vaknade alltid klockan fyra hvarje morgon, och det första hon gjorde när hon kommit upp, var att hon tittade ut genom fönstret för att se efter hvad det var för vind för dagen. Hon hade nämligen Optiska telegrafhusets vindflöjel midt framför sig, och den försummade hon aldrig att rådfråga vid viktiga tillfällen, liksom hon heller aldrig underlät att jämföra sina klockors gång med tidkulans fällande på navigationsskolans tak. När gumman vaknade klockan fyra, uppstod merendels följande samtal mellan henne och den yrvakna Augusta, som under den mörka årstiden alltid måste tända på en stryksticka för att se hvad klockan var:

»Kors i alla tider!» mumlade gumman för sig själf, i det hon vaknade; »nu ä’ klockan bestämdt sju ... och den Augusta, som inte vaknar! Augusta!»

»Hu...um!» svarade Augusta halfsofvande.

»Augusta då, vill du genast vakna och se efter hvad klockan är!»

»Hm!» sade nu Augusta betydligt kortare, hvilket bevisade att hon var vid dåligt lynne öfver att blifva väckt; »hon är väl fyra, kan jag tro!»

»Vill du genast se efter!»

»Jaha!» ratsch, och så tände hon på en stryksticka, »ja, hvad sa jag, hon är strax fyra ... om frun hade lugnat sig en stund till, så hade hon slagit ute i salen.»

»Hm, det var märkvärdigt att klockan inte är mera, jag trodde bestämdt att hon skulle vara sju eller half åtta.»

»Ha, ha, ha, ja si frun ä’ då alltid så rolig, så!» skrattade nu Augusta med full hals, hvilket bevisade, att hon var riktigt vaken.

»Vill du vara tyst, gapmaja! Begriper du inte, att du väcker mamsell därute? Tänd på ljuset nu åt mig och gå sedan och lägg dig igen, jag ska läsa litet, jag, för nu kan jag i alla fall inte sofva längre.»

Och därmed lade gumman sig att läsa, och Augusta somnade genast som ett godt barn. När nu klockan led fram mot sex blef gumman litet sömnig igen, lade bort boken och blåste ut ljuset samt slumrade snart in.

Men morgonsömnen är en skälm, och dagen började redan blicka in i gummans kammare, då hon hastigt väcktes af något buller från gatan. Hon satte sig häftigt upp och lyssnade, då Augustas jämna snarkningar nådde hennes öra, och nu var det med sin starkaste stämma som gumman ropade:

»Augusta! Kors i Herrans namn, där ligger hon och sofver ännu och jag hör att mamsell är oppe därinne! Det är då riktigt skam! Vill du genast skynda dig opp och laga att du får på kaffepannan! Ja se, bara för att jag nu händelsevis slumrade till litet, så ...»

»Kors klockan är ju inte åtta än,» svarade Augusta lugnt som alltid, i det hon började kläda sig.

»Jaså, hon skulle kanske vara det, och du ligger som en annan latmaja och drar dig! Det fattades bara att hon skulle vara _slagen_ åtta till på köpet.»

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta, »frun ä’ så rolig så!»

»Vill du genast ge dig af ut i köket, annars skall jag bli så lagom rolig, ska du få se!»

»Jaja, bara jag får på mig litet, så ska jag nog gå,» menade Augusta.

»Ja, skjuts tänker jag inte bestå dig!» puttrade gumman.

»Ha, ha, ha ...»

»Vill du tiga, du låter ju som en brandvakt.»

»Ha, ha, ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta utan att genera sig, i det hon begaf sig af ut i köket.

»En faslig människa att sofva länge, och så hon skrattar sen! Ja, vänta mig, i vår ska jag väl göra mig af med henne. Jag kan undra hvad det är för vind i dag? Syd-sydväst! Hm, hm, det var då också en faslig sunnan, som aldrig tar slut. Jaså, han drar sig litet mer åt väster ser jag, nå, då kommer han kanske på norr fram på dagen, så man kan få litet klarare väder!»

Efter en liten stund såg den unga flickan, som bodde i rummet utanför gumman, huru denna, klädd i en liten kort underkjol och med nattmössan ännu kvar på hufvudet, fnurrade af igenom hennes rum för att skynda på Augusta med kaffet.

»Kors, kära barn, ä’ hon redan oppe?» brukade då gumman säga, »och den där välsignade Augusta har försofvit sig igen.»

»Bästa tant, det är ju ingen tid förliden.»

»Å, jag tycker en kopp kaffe kunde minsann behöfvas, jag! Jag undrar hvad hon gör nu!» och så bar det af ut i salen, där gumman bultade på dörren utåt förstugan: »tap, tap, tap!» tre raska och tämligen hårda slag, dem Augusta aldrig låtsade höra, hvarken första eller andra gången. Sedan bultningen var gjord, snodde gumman återigen af in i sitt rum, sedan hon i förbigående hört efter hur den unga flickan mådde, och hvad hon hade för åsikter om väderleken för dagen.

Detta upprepades hvarje morgon; men alltid med några nya variationer, som gjorde att det icke blef enformigt. Längre fram på förmiddagen gick gumman ut i staden, antingen för att handla upp till sitt lilla hushåll, eller också på auktioner, hvilka hon varit van att öfvervara i många år. Saken var nämligen den, att gumman förut varit medintressent i en klädmäkleriaffär, som föreståtts af en medelålders mamsell, hvilken förut, under sonens lifstid, varit i huset hos henne. Nu på gamla dagar hade hon visserligen upphört med medintressentskapet, men hon intresserade sig fortfarande för auktionerna. Det egna med den annars alltid så glada och fryntliga gumman var dock att hon vid hemkomsten från dessa förmiddagsvisiter å Stadsauktionskammaren alltid var vid dåligt lynne, hvilket dock snart gick öfver i hemmet, och aldrig hindrade henne från att, drifven af vanans makt, göra om de förargliga visiterna. Gick gumman däremot ut på eftermiddagarna, så var hon alltid vid godt lynne, när hon kom hem igen. Det var endast när hon skulle taga på sig för att gå, som hon då hade en liten öfvergående förargelse, och det var därför att Augusta alltid ville bylta på henne så många öfverplagg som möjligt, för att hon inte skulle förkyla sig.

»Du måtte tro, att jag är nittio år, du!» brukade då gumman säga; »hm, jag ska väl inte se ut som ett trasbylte heller när jag kommer till folk!»

»Jaha, men si frun får inte förkyla sig! Tycker frun det?» menade Augusta; »ta åtminstone en schal till inunder, om frun inte vill ha pälsfodret.»

»Ah, du ä’ tokig! Vill du låta bli och komma med den där otäcka schalen! Jaha, kunde jag inte tro det, att hon skulle skrynkla till kragen för mig! Nu måtte jag se ut som ett åkerspöke om halsen!»

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta med full hals, »så rolig frun ä’!»

»Vill du hålla mun på dig? Se efter att mössbanden komma in under väderhufvan, hör du det ... det blåser ute, och jag har inte lust att komma och flagga som en annan galeas! De finns nog de som flagga ändå, utan att jag behöfver vara tokig!»

»Ha, ha, ha!»

»Seså, gaffla inte nu, utan kom och stäng järndörren, det är bättre.»

»Ska jag inte komma och hämta frun?»

»Hämta mig? Nej, jag tackar, jag kan nog gå själf, det behöfs inga hämtningar! Du måtte riktigt tro, att jag ä’ barn på nytt, du.»

»Nej, men si, om det hände frun någonting, så skulle jag bli så ledsen, så ... för si, när man ä’ gammal som frun, så ...»

»Det vet jag visst! Jag ä’ inte så lastgammal, att jag inte kan sköta mig själf! Hjälp mig på med galoscherna nu, och stå inte där och titta i kors på ljuset så att tårarna kommer i ögonen på dig! Adjö, adjö, och akta att ingen tar bort dig och mamsell, medan jag ä’ borta!»

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta på nytt, »så rolig frun ä’! Mig lär min själ ingen vilja ha ... och vill di ta mamsell, det ska vi då bli två om!»

Och ännu långt efter sedan gumman kommit ut på gatan, skrattade Augusta åt hennes sista afsked, och tyckte att frun var så rasande rolig, hvilket likväl icke hindrade henne att, om gumman händelsevis dröjde en kvart öfver den vanliga tiden, med den största oro springa till fönstret ett par gånger i minuten för att i reflexionsspegeln se efter om hon inte kom.

4.

Bland andra den präktiga gummans meriter var äfven den att hon utöfvade en efter sina tillgångar ganska storartad välgörenhet; men icke den braskande välgörenhet som äflas att göra väsen af sig, utan denna tysta och stilla, som nästan älskar att dölja sig, liksom beginge den ett fel. Det fanns i den fattiga Katarinatrakten en mängd utblottade familjer, som hon alltid såg om och plockade till mat och penningar så ofta hon kunde; men hon gaf högst ogärna sådana tiggare, som kommo och ringde på hennes dörr. Augusta var i det afseendet mycket hjärtnupnare än gumman själf, och när det ringde vid järndörren och någon fattig stackare uppenbarade sig, kom hon alltid in till gumman med andan i halsgropen, och ropade med sin gälla röst:

»Frun!»

»Nå hvad är det nu då? Är elden lös, efter du kommer så där flygande?»

»Nej, men ser frun, det står en fattig stackare där nere och tigger. Han frågar om frun har några strumpor att ge honom?»

»Nyttjar jag karlstrumpor, jag?»

»Ha ha ha ...»

»Gaffla inte nu igen! Hvad är det för en?»

»Det är en äldre karl; han säger att han har hustru och barn hemma, och ingenting att ge dem att äta, säger han.»

»Det är vanliga visan, det ... jag kan undra hvar han bor, jag?»

»Jo, han sa att de bor i en vedbod borta vid Hammarby tull.»

»Jaså, ja, du kan ge honom en bit bröd och litet utaf det där buljongsköttet, som var öfver se’n i går, och så kan du fråga honom efter husnummern, och säga honom med detsamma att han inte får gå och tigga vid dörrarna, och att det inte är värdt att han kommer igen, hör du det!»

»Jaha, frun. Ska jag fråga honom efter husnummern?»

»Ja, jag sa ju det! Aldrig minns du längre än näsan är lång! Skynda dig nu!»

Och när Augusta väl var ute, satte gumman sig vid reflexionsspegeln för att se efter hur tiggaren såg ut; när hon sedan fick veta husnummern, brukade hon nästan alltid säga liksom för sig själf:

»Å, den där såg minsann inte så eländig ut, det ä’ väl en sådan där, som inte ids arbeta, kan jag tänka. Det är aldrig värdt att tro sådana där mer än jämnt.»

Därpå höll hon en lång föreläsning för Augusta om hur nödvändigt det var att akta dörrarna för sådana där, och att hon icke fick ge dem något, när hon icke själf vore hemma, och mera sådant. Den som icke kände den präktiga gumman, kunde tro att hon var den obarmhärtigaste människa i världen; men framåt skymningen skulle gumman gå bort till någon bekant, och hon gick då och stoppade och snodde både länge och väl i köket och skafferiet och uppe på vinden i några djupa byrålådor, och när Augusta med sin vanliga naivetet sporde henne, hvart hon skulle taga vägen, och hvad hon letade efter, så snäste hon alltid af henne med ett:

»Det rör dig inte! Får jag kanske icke sticka näsan utom porten utan att be dig om lof? Ta in min kappa nu och gamla hatten, det är inte värdt att ta den nya, när man går så här i skymningen. Jag ska bara springa ner till Södermalmstorg litet.»

Efter en stund bar det af med gumman, och hon hade då alltid under kappan ett litet knyte eller en korg, som hon omsorgsfullt dolde för de hemmavarandes blickar, nästan som om hon gjort något ondt.

»Nu gick frun bestämdt bort till di där vid Hammarby tull,» sade Augusta till den unga flickan; »det ska ingen få veta’t, förstås; men jag såg att hon stack ner bröd och kött i korgen, jag. Ha ha ha, hvad hon är rolig ändå, frun! Hon tror att en inte begriper.» Och därmed gick Augusta ut i köket, förtjust öfver gummans rolighet och sin egen klyftighet.

Sådana scener upprepades merendels ett par gånger i veckan, och i synnerhet emot jularna, blefvo de allt tätare. Men för hvarje gång som gumman kom hem ifrån en sådan exkursion, var hon allvarligare och tystare än vanligt. Ibland hade hon floret nerfälldt för att man icke skulle se att hon hade gråtit, och nästan alltid stängde hon in sig i sitt rum en halftimme eller så omkring, sedan hon kommit hem. När den halftimmen var förliden, kom hon åter ut, och nu satte hon sig i den unga flickans rum och lät Augusta laga i ordning tebordet, och medan teet dracks, kunde hon ofta nog för sin unga hyresgäst omtala hvilka scener hon varit vittne till.

Sedan detta var förbi, började gumman lägga sin vanliga patiens, och under tiden brukade hon, isynnerhet om hon var vid riktigt godt lynne, och det var hon nästan alltid, berätta åtskilliga händelser från sitt förflutna lif, isynnerhet om något under samtalet yttradt namn eller något händelsevis fälldt ord erinrade henne om det förflutna. Gummans minne var nämligen rikt späckadt af händelser från hennes ungdom och från den praktik, som hon under loppet af så många år utöfvat inom en mängd ganska betydande familjer i hufvudstaden. Hon rådfrågades ännu ofta vid mera invecklade fall till och med af hennes yngre yrkessystrar, som, fastän de hade bättre undervisning att tillgå, likväl gärna togo sin tillflykt till den gamlas bepröfvade erfarenhet. Det var mycket intressant att höra gumman omtala sina observationer från de många olika hus inom hvilka hon utöfvat sitt kall.

»Se jag skall säga,» brukade gumman då ofta yttra, i det hon nästan mekaniskt blandade de många kortlekarne till patiensen, »har man i mitt yrke ögonen öppna, så kan man allt få reda på åtskilligt, som just inte yppas i hvardagslag. Vid de tillfällen då vi äro af nöden i ett hus, glömmer man i allmänhet bort att taga på sig söndagsminen, och det som för världen kan se både grant och ståtligt ut med besked, det är så lagom präktigt, skall jag säga. Om jag hade haft tid att teckna upp alla underliga händelser och öden som jag varit vittne till under min trettiåriga praktik, så skulle det kunna göras en ganska märkvärdig roman utaf det, och inte skulle den bli oläst af brist på omväxling, det vill jag gå i god för!»

Som i allmänhet alla gamla, kunde gumman mycket lätt glömma saker, som tilldragit sig under den närmaste tiden, då hon däremot alldeles klart och tydligt kom ihåg sådant som passerat för trettio à fyrtio år sedan. De stora händelserna från århundradets början mindes hon särdeles väl. Sveaborgs fall, Gustaf Adolfs afsättning, Karl Augusts död, Fersens mord, Karl Johans hitkomst, och föreningen med Norge; allt detta mindes gumman som om det hade varit i går. Änkedrottning Josefinas hitkomst 1823 som Sveriges och Norges kronprinsessa, tyckte hon hade händt för ett par år sedan, och hon kunde mycket väl draga sig till minnes sådana saker som Dramatiska teaterns brand, och den stora branden på Blasieholmen, då Skeppsholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och förstördes.

Fick man henne att tala om dessa och snarlika händelser, då var gumman i hög grad både intresserad och intressant. Hon började då alltid med något minne från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med det större minne om hvilket hon talade, och det var med ögonen riktade på en och samma fläck och skakande på sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad hon upplefvat.