Part 8

»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta, och stå inte här och förkyl dig.» Och därmed tog Österberg gumman sin om lifvet, lyfte upp henne i åkan och ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför backen i rykande fart.

»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han, i det han tittade på de breda gångarna; »och har han orka’ med den här snöskottningen redan, så ä’ det väl ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får jag sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’n ska vi väl si hur det ä’ med fastlänningen, som kunde ta sig fram i skärgåln på en tocken dag som i går.»

När Österberg kom in efter en god kvart — för det tog tid både att torka Grålle och ge honom en god portion gröpe och hafre och fylla hela krubban med hö — så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för Edla, och nu fick hon tala om det igen för gubben sin, och det gjorde hon så gärna, för ju mera hon tänkte på det, desto styfvare tyckte hon det var, att drängen kunnat leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.

»Ja, jag ska då aldrig säga att han ä’ någon dålmåns!» utropade Edla, som var förargad på Blidöpojkarna därför att de tagit sig för mycket till bästa och blifvit bråkiga fram på natten; det var till och med en, som kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa henne, och det fast han luktat brännvin så man kunnat storkna; — nå, han hade då också fått sig en sittopp, så han nära på blifvit nykter på kuppen; men det hindrade inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte på Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vågat lifvet för att modern inte skulle behöfva vara orolig ...

»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade Österberg, »och hur han burit sig åt att komma från Måskobben och hit, det begriper jag då inte på villkor!»

När Österberg sedan kom upp till Pålson, låg denne i brinnande feber och trodde att det var Måskobbarn som ville hindra honom att bege sig af hem; han slog vildt omkring sig med bägge händerna, och när kluten vid den häftiga rörelsen flög af och Österberg kastade en blick på drängens vänstra hand, blef han förskräckt öfver att se de gulhvita, skrynkliga fingrarna, och sedan han förgäfves väntat på att bli igenkänd af den yrande, gick han sakta ut igen och kom ner i stugan till Greta och Edla, som skyndade emot honom och nästan med en mun frågade hur det var där uppe.

»Å, det är skralt nog, det!» svarade Österberg betänksamt och ref sig bakom örat; »och ä’ det som jag tror, så får jag allt spänna för Grålle i morgon igen och ge mig af me’n till Norrtälje.»

»Nej kors då! Vi måtte väl kunna sköta om’en själfva, vet jag! Ta ut’en nu i kylan, det vore ju te ta lifvet åf’en me’ samma.»

»Ja, kära far, det går rakt inte an!» instämde Edla ifrigt; »jag ska nog pyssla om’en, jag — och mor med.»

»Det ä’ nog bra, det,» menade Österberg; »men, sir ni, han har frusi’ bort vänstra näfven på sig och det lär ni inte kunna reda er med! Ja si, aldrig hade jag då fari’ te Blidön, om jag hade kunnat tänka mig att hela juldansen skulle sluta me’ lasarette’!»

9.

Och det blef onekligen slutet, och när Pålson kom hem igen i början af februari, så hade han två fingrar borta på vänstra handen, men för öfrigt var han kry och rask och inte stort blekare än vanligt. Österberg var efter honom dit, sedan han blifvit utskrifven, och när de kommo hem till Skärlöga om dagen, så tog mor Greta emot Pålson som om han varit hennes köttslige son, och Edla räckte honom bägge händerna och såg på honom med tårar i ögonen och frågade så riktigt vänligt och hjärtligt hur det stod till och om han hade haft det mycket svårt där borta.

»Å nej, inte så värst!» svarade Pålson lugnt; »se’n di väl knipsat åf fingrarna, gick det väl för sig.»

»Stackars Pålson!» ömkade sig gumman Greta och klappade honom så vänligt på högra axeln; »hur ska han nu kunna reda sig?»

»Å, så länge han har tummen och pekfingre’ kvar, så är det ingen nö’!» utbrast Österberg, som ville ge samtalet en gladare vändning; »Holmberg på Yxlan miste hela vänstra näfven han, men han reder sig med den högra och mun, och likare skräddare får di titta efter.»

»Jojo, men se grofsysslorna,» menade Greta; »di ä’ värre, di.»

»En får väl öfva opp sig,» sade Pålson lugnt. »Och blir jag för skral ve noten, så får väl Österberg se sej om efter en ann’ te vår’n.»

»Det värsta ä’ att om Pålson ska te och gifta sig, så har han ingenstans te sätta ringen,» fortfor Österberg, som ovillkorligen ville vända saken i skämt.

»Nå, den måtte väl kunna sitta lika bra på pekfingre’,» inföll Edla, som också ville säga något muntrande, för att icke behöfva börja storgråta, som hon kände stor lust till när hon såg på den stackars fastlänningen, där han stod med vänstra handen i kavajfickan.

»Nog blir det bra med det,» återtog mor Greta; »men Pålson ska aldrig tala om att vi skulle ta oss en ann’ karl. Eller hur du, gubben?»

»Nej, så vida han inte har gifve’ sig håle på att han prompt inte vill bli kvar,» svarade Österberg; »annars tänkte jag väl att vi skulle få behålla’n te döddagar. Och nu har jag ett förslag att göra Pålson, och det får han inte säga nej te, för då blir vi inte go’a vänner längre.»

»Hvad skulle det vara då?» frågade denne och såg förvånad ut.

»Jo, det skulle bara vara det, att från och me’ i dag så ä’ inte Pålson våran dräng, inte ... utan vi fiska på hälften hvar och hjälper hvarann så godt vi kan. Och så betalar jag Pålson för hvad han gör åt mej, och så betalar Pålson hvad han äter hos oss, och husrumme’ det delar vi. Tycker Pålson att det kan gå ihop, så ä’ det sagdt och gjordt me’ samma, och Greta tycker nog som jag, det ä’ jag då tvärsäker på.»

»Ja, kära gubben min, det gör jag visst det.»

»Nej, det är för mycke’, Österberg! Det kan jag inte ta emot.»

»Hvarför det då? Tror Pålson att jag vill gå med hans två fingrar på mitt samvete och inte försöka ge’n nå’n ersättning? Nej, se någe’ för någe’ och inte för inte, det ä’ våran praktik det, här ute i skärgården.»

»Ja, men Österberg känner mig ju inte och —»

»Känner jag inte Pålson? Jo så anfäkta mina strömmingskötar gör jag inte det! Och ta nu hit högra näfven, så slår vi te, för jag tycker om Pålson och det gör Greta med, och nu vill vi ha det på det vise’, så här ä’ det inte värdt te krångla.»

»Ja, men ...» invände Pålson och såg bort åt spiseln, där Edla stod; »det finns väl en te, som ska ha sitt ord med i lage’, när det ä’ frågan om te skänka bort halfva förtjänsten.»

»Menar Pålson mig, så inte ä’ väl jag så påstridig, så jag ha någe’ mot’et, när far och mor vill,» svarade Edla, och såg på honom med fuktiga blickar. »Jag har nog min trasa me’ i byken, jag också! För hade jag inte prompt villa dansa borta hos Jansons ...»

»Så hade vi kanske frusi’ fingrarna åf oss alla tre,» inföll Österberg, medan han »krånglade» i kaffet, som gumman hade satt fram. »Så du har då i alla fall ingenting te säga, Edla. Men hur är det nu med näfven, Pålson! Ska jag sitta här och vänta på’n längre, eller hur ä’ det.»

»Nej, här är den! Och tack och tack och heder ska Österberg ha! Och mor Greta och Edla med. Fast Gud i himlen ska veta att det är för mycket för en tocken som jag; men det vet jag, att otack ska ni inte ha för’et. Men ett villkor gör jag, Österberg, och det, det är abslut.»

»Hvad ä’ det då?»

»Österberg får fara te stan med fisken, för dit sätter jag aldrig min fot.»

»Kör för det då! Det vill säga, så länge jag orkar, men se’n får allt Pålson kuska dit själf.»

På det svarade Pålson ingenting; men nu var öfverenskommelsen gjord, och som vårfisket blef gifvande, hade de båda kompanjonerna en liten vacker sparpenning hoplagd, när sommaren kom. Och tiden gick sin jämna gång där ute i hafsbandet, och Pålson var tyst och stilla och lugn som förut, men hur än gumman och i synnerhet Edla försökte på omvägar få ur honom, hvarför han var så rädd för staden, så sade han aldrig ett ord om sitt förflutna lif.

Så blef det sommar, och en vacker dag kom en segelkutter och lade till vid den lilla bryggan nere vid notboden. Det hade blåst friskt om dagen och något hade gått sönder på riggen, så att den rike grosshandlaren, som var ombord, hade sökt nödhamn inne vid Skärlöga, för att reparera, innan han gaf sig vidare af utåt sjön, med Åland till mål för sin fisketur. Han hade varit där förut, och Österberg kände väl igen honom, där han stod nere på bron och lade ner nät i ökan, medan Pålson var inne i båthuset efter årorna.

»Nej, se grosshandlarn ä’ ute och styr!» sade Österberg, i det han lyfte på sydvästen; »hvart ska det nu bära af som längst?»

»Jag skall öfver till Åland,» svarade denne och reste sig upp borta i aktern, där ett par andra herrar sutto med ett par ölmuggar bredvid sig; »men han blåser en half därute, och fockfallet har fått någon skavank. Österberg har väl ingenting emot att jag ligger här ett par timmar och reparerar?»

»Nej vars! Ä’ det någon bisträckning som grosshandlarn behöfver, så —»

»Tack, jag tror nog vi hjälper oss själfva! Nå, hur är det med fisket annars nu för tiden?»

»Det har varit skralt de sista dagarna. Men nu ska vi just ut och fresta, om inte abborrarna ha någe’ te säga nu, se’n de’ har blifvi’ lågvatten.»

Just i detsamma kom Pålson ut med årorna och skulle ner till båten, men på vägen kastade han en tillfällig blick nedåt kuttern och ryckte till, tittade ännu en gång och kastade sedan hufvudet åt andra sidan, medan på samma gång ett utrop hördes från en af de öldrickande herrarna akter ut. Österberg märkte ingenting, sysselsatt som han var med att lägga ner det sista nätet i ökan, och Pålson hade redan stigit ner i den för att lägga årorna i ordning, då Edla syntes uppe i backen och ropade ner till fadern att kaffet var i ordning, om de ville ha en kopp innan de gåfvo sig af. Både Österberg och Pålson gingo därpå upp till stugan, men Edla, som skulle hämta en stäfva som låg och flöt nere emellan båthuset och bron, gick vidare ner och föll just på knä där för att ta upp den, då hon, dold af båthuset, hörde följande samtal nere på kuttern:

»Hvarför ropade du till, när du såg den där långa karlen?» frågade grosshandlaren.

»Jo, jag tyckte jag kände igen honom,» svarade den ene af hans kamrater, »ja, det var bestämdt han.»

»Hvilken?» frågade de andra två.

»Den rackarn, som höll på att slå ihjäl bror min här om året uppe i Västmanland,» svarade den tillfrågade.

»Hvarför det då?» frågade de andra.

»Å, det är en lång historia,» svarade den tredje, »men jag ska försöka tala om den så kort som möjligt. Se bror min var bruksinspektor där nere och var en djäkla fruntimmerskarl, han som undertecknad. Nu fanns det en mycket vacker flicka där nere bland smedsdöttrarna, och hon hade en fästman, förstås; det ha de allihop, och så kom bror min i vägen för honom, begriper ni, och när smeden skulle till och gifta sig, så höll han på att få både hustru och barn på en gång — men det tyckte han inte om — ha-ha-ha!»

»Ha-ha-ha!» skrattade de andra två i korus.

»Och följden däraf var att när han fick veta att bror min gått i vägen för honom, så slog han honom i skallen helt sonika.»

»Ställde sig i försåt för honom, naturligtvis?»

»Nej, fan heller! Gick direkte in på kontoret och dängde till honom med en yxhammare, i bägge bokhållarnas närvaro. Så att rädd var han inte, det vore synd att säga. Nå, bror min stöp som en säck, karlen tog länsman hand om, men som bror min hade hårdare skalle än vanligt, så kom han sig, och sme’n fick två års straffarbete för sitt välförhållande, och flickan gifte sig med en annan, som bror min gaf ett par hundra kronor — där har ni historien.»

»Och du är säker på att den där smeden —»

»Är den där långa karlen, ja! Men hur fan han har kommit hit ut i hafsbandet, det kan jag inte begripa. I alla fall tror jag det vore skäl i att varsko fiskargubben.»

»Å, hvad ska det tjäna till? Ju mindre man lägger sig i andras affärer, desto bättre. Kom nu ner i kabyssen, så tar vi oss en toddy, och se’n lagar vi fallet, så vi får komma ut igen.»

Det blef alldeles tyst där nere, och Edla steg upp med stäfvan i hand, blek och uppskakad, men med ögonen lysande af en ovanlig eld. Hon gick så tyst hon kunde öfver bron, och väl kommen på gångstigen skyndade hon upp till stugan, där hon vid själfva knuten mötte Pålson på väg ner. Han ville gå förbi henne, mörk och allvarlig som vanligt, men då hejdade hon honom, lade sin hand på hans arm och sade hastigt och hämtande djupt efter andan:

»Det var bra gjordt, Pålson! Så ska en karl bära sig åt!»

»Hvad ... hvad menar Edla?» frågade Pålson och såg på henne med förvånad blick.

Då vände hon sig om och såg neråt kuttern, som låg och vaggade smått för dyningen utifrån fjärden, fattade hastigt Pålsons vänstra hand och klappade sakta de stympade fingrarna och skyndade förbi honom om stugknuten just i detsamma som Österberg kom gående med långa steg och sydvästen på hufvudet, stärkt som han var af välfägnaden där inne.

»Få nu se, om vi får någe,» sade han, i det han gick före Pålson ner till ökan.

»Ja, nu börjar jag tro, att utan blir det inte!» svarade denne i så ovanligt glad ton, att Österberg fick lof att vända sig om och se på honom. Men då var han lika allvarsam som alltid, och utan att säga ett ord vidare satte de ut.

När de kommo tillbaka från nätläggningen, var kuttern långt ute på fjärden, och Edla stod nere på bron och väntade på dem och hälsade från grosshandlarn. Österberg, som fick höra, att mor Greta låg och rensade kåltäppan på andra sidan ladugården, gick dit för att se, om han inte kunde hjälpa henne, och Pålson och Edla blefvo ensamma nere på notbron.

Pålson skulle just till att lägga upp årorna, när Edla tycktes fatta ett raskt beslut och sade, i det hon lätt hoppade ner i båten:

»Har inte Pålson lust att ro mig ut ett litet tag?»

Han såg på henne förvånad, men sedan han betänkt sig en stund, satte han sig till rätta på midttoften, medan Edla slog sig ner akter ut, och därpå tog han ett par långa årtag, i det han frågade:

»Ska vi ro ut på fjär’n?»

»Ånej, jag tycker vi kan hålla opp i sunde’!» svarade Edla.

Och så rodde han ut mellan de speglande uddarna, som här på läsidan kastade långdragna reflexer ner i det klara vattnet. Och först var det alldeles tyst i båten, men så kom där en fråga, framsagd med darrande röst, och därpå ett svar, först lågmäldt och tvekande, sedan allt bestämdare och med allt mera stadig stämma, som likväl ibland dallrade af sorgliga minnen, länge söfda i tystnad, men nu vaknade med förnyad styrka. Och inom kort hvilade årorna och båten fick drifva som den ville, men som vinden låg inåt från fjärden, så vaggade den sakta inåt bron; det var som han visste att han skulle föra dem hem.

När gamle Österberg och mor Greta hade rensat sig trötta och skulle jämka sig hem till kvällsvarden, sågo de till sin stora häpnad, huru Edla och Pålson kommo i sakta mak gående upp mot stugan med armarna om hvarandras lif. Gumman tvärstannade och knuffade gubben i sidan gång på gång, i det hon ropade:

»Nej, sir du, far du, sir du!»

»Ja visst tusingen sir jag!» svarade Österberg med ett bredt, förnöjsamt grin öfver hela sitt hederliga ansikte och därpå ropade han helt skämtsamt emot de kommande:

»Hvad i helsike ä’ det med fastlänningen, du Edla!»

»Ja, inte vet jag,» svarade Edla, röd som en ros, »men så mycke’ vet jag, att nog ä’ han nu fast, allti’!»

»Ja, men han har ju inga betyg!» ropade Österberg, som ville skämta i det längsta.

»Gu’ vet om inte Edla går i god för mig!» inföll Pålson och hade aldrig, sedan han till Skärlöga kom, sett så glad ut som nu.

EN PRÄKTIG GUMMA.

1.

Gamla kvinnor ha i allmänhet ett dåligt rykte om sig. Man har ända från hedenhös ansett dem vara nyfikna, grälsjuka, obehagliga på alla sätt, och ordstäfven bevara ännu för den nyare tiden den gamla världens sätt att se och bedöma dem, i det de till exempel tala om »käringen mot strömmen» eller om »klippt skall det vara, sade gumman, låg i ån», och ännu flera sådana bevis på deras förhärskande egenskaper. Det finns ännu i våra dagar ett ordspråk, som bevisar att den manliga styrkan icke bäfvade tillbaka för mera än två saker, hvilka väl ansågos för höjden af obehag; det heter nämligen: »så vidt det inte regnar täljknifvar och gamla käringar, så vill jag utföra det eller det ...» Och ännu finns det representanter af det manliga könet som inte gärna företaga sig någon viktig sak, om den som de mötte först utanför sin port när de gingo ut, var en gammal gumma. De anse då, att hela deras affär ovillkorligen måste vara tillspillogifven.

Medgifvas måste också, att det finns gamla gummor som äro ingenting mindre än behagliga, både att se på och att råka ut för. De likna allt för mycket dessa »jordens bubblor», som Shakspeare framställer i första scenen af sin Macbeth, och under denna skepnad uppträda de merendels som städerskor, vakthustrur, tvätterskor, portvaktarfruar, och mera sådant; samt inom den finare världen under namn och form af tanter, dessa ungdomens och hjärteromanernas oförsonliga plågoris, som tyckas hafva erhållit del af den eviges gudomliga egenskaper: allvetenhet och allestädes närvaro. Men jag för min del tror att till och med tanterna blifvit orättvist bedömda, eller att åtminstone icke de unga brytt sig om att söka utforska bevekelsegrunderna till deras ofta nog ganska förargliga uppträdande. Om man till exempel skulle söka dem mera uti den omedvetna harmen öfver ett förfeladt lif, än i det medvetna begäret att ställa till förargelse, skulle då inte många fenomen inom samhällslifvet få sin ganska naturliga förklaring? Men det är med gamla gummor som med gamla åkarhästar, — utan jämförelse för öfrigt, — för dem finns ingen rättvisa på jorden.

Och likväl, hvem har inte, — om man noga rannsakar sitt minnes dunkla gömmor, — hvem har inte någon gång under sitt lif träffat på en gammal kvinna, som varit en lefvande teckning till den vackraste text af alla: en glad, god och älskvärd ålderdom? Hvem har inte antingen som barn smekts af en silfverlockig gummas mjuka och darrande händer, eller som yngling uppmuntrats af det fina bifallslöjet kring hennes sjunkna läppar, omkring hvilka godheten och det fina vettet ställt sina gratier på vakt; eller som man tröstats af den på grafvens brädd stående, lutande gamla, hvilken sett alla sina kära gå före sig ner i det tysta, och dock har ett smålöje och ett ord af tröst kvar för den sorg som liknar ett barns vid sidan af hennes stora sorg, hvars resultat är en ensam ålderdom? Ty det är det märkvärdiga med gamla kvinnor, att likasom de söka sina likar i elakhet, om de äro elaka; likaså äro de svåra att uppnå i godhet, finkänslighet och behag, när deras lifsuppgift går därpå ut. Öfverträffas kunna de aldrig af den finaste gubbe i världen, huru älskvärdt denne ock må uppträda i motsats till det yngre manliga släktet.

Huru mången skrattar icke tanklöst nog åt en sådan gammal kvinnas oskyldiga egenheter, utan att betänka att det fordras icke så liten själfförnekelse för att kunna vara tålig och god emot ett bullrande och själfkärt släkte, som växer upp till lifvets alla skatter och njutningar, medan man själf går nedåt till försakelse och glömska. Det är mycket lätt, medan man själf står midt i det varma solljuset på lifvets middagshöjd, att skratta åt den, som med huttrande omsorg drar pälsen om sig nere i dalarna, där skuggan redan faller tung och fuktig, och därvid icke bryr sig om hur den ser ut eller hur den beter sig; men det är mycket mera svårt att själf åldras med behag, och bära de ungas öfvermod med jämnmått och tålighet. Ty de unga äro ett grymt släkte; om de visste huru många hvassa pilar de med sitt klingande löje måtta mot de gamlas skrynkliga hud, så skulle de skratta litet mindre och vara litet mindre stränga, när skrattet föder bitterhet hos henne, som är föremålet därför.

Men det finns ett annat slag af gamla kvinnor, som hafva fyllt sin bestämmelse som makar och mödrar, och som, sedan maken lämnat dem för grafvens ro, och barnen flugit ut ur boet för att själfva med eget arbete bygga sig nya nästen, sitta ensamma på gamla dagar och njuta af en lugn hvila efter den trägna mödan, skapande omkring sig en ljus och blid eftersommar, fastän vintern redan borde vara inne. De äro lefnadsglada, älskliga väsen, dessa gummor, hvilka bära mormodersnamnet som en hedersprydnad, äfven om barnbarnen äro långt borta, och som ofta nog ännu äro så rika på oanvänd ömhet och kärlek, att de gärna omhulda helt och hållet oskylda, endast af behof att skydda och hjälpa. Mången gång äro de originella nog, dessa präktiga gummor, och det finnes hos dem komiska drag åt hvilka man drager på munnen, på samma gång man har en tår i ögat åt deras hjärtas godhet, hvilken bryter sig fram på tusen sätt, fastän den ofta nog delar allt mänskligts öde, att falla med sina gåfvor på otacksamma och oädla skyddslingar. Det är en sådan gammal präktig gumma, den jag en gång, i ett viktigt skede af mitt lif, träffade på min väg, som jag här vill söka skildra. Hon har länge sedan utbytt sitt trefliga och fridfulla hem här på jorden mot det ännu fridfullare under torfvan på kyrkogården; men om, som jag tror, hennes vänliga ande ännu blickar ned till dem som hon i lifvet omfattade med så mycken godhet och välvilja, så skall hon visst icke harmas öfver att jag här söker måla hennes bild, med alla dess dagrar och skuggor. Dagrarna voro många och skuggorna få, endast så många och så djupa som var nödvändigt för att gifva kroppslighet åt gestalten, och i själfva dessa lätta skuggor lyste ändå alltid hennes hjärtas godhet igenom, så som ljusfärgen alltid skiner igenom klarskuggan på en god målning. Några mörka slagskuggor funnos där icke, därtill var hennes sinne ännu i ålderns senaste dagar allt för ungdomligt och hennes själ för ädel. Men — läsaren må själf döma, sedan bilden blifvit framställd; blir teckningen icke klar, så är det sannerligen ej den präktiga gummans fel!

2.