Part 7

»Åja, det kan jag då göra, för jag ä’ allt duktigt stelfrusen, känner jag. Men jag ger mig åf igen om en kvart, för nu håller jag mig nog varm, när jag får röra på mig ordentligt.»

Och det hjälpte inte att mor Olson, när de väl kommo fram till den varma stugan, föreställde Pålson att det vore att fresta vår Herre, om en människa gåfve sig ut i ett sådant väder. Han svarade helt lugnt:

»Det är inte vår Herre jag vill fresta! Jag vill bara fresta på att hålla ord!»

Och därmed gaf han sig ut på nytt i natten och den hvinande stormen.

7.

Redan strax fram på kvällen hade mor Greta börjat bli orolig öfver att det tilltagande ovädret skulle hindra kyrkfolket att komma hem. Hon hade, när hon var ute och såg om kreaturen, haft svårt nog att reda sig på den lilla biten mellan ladugården och stugan, och när hon väl uppnått den och skulle in igen igenom förstudörren, som gick utåt, så ville den på inga villkor låta öppna sig och när hon väl fått upp den och kommit halfvägs in, slog den igen om henne med en fart och en styrka, som kastade gumman tvärs in genom den öppnade köksdörren och gaf henne en hel liten snödrifva till följeslagare på vägen.

»Det var då en välsignad storm te regera,» muttrade gumman för sig själf, »den är ju alldeles rasvill! Det va då väl att den hygglige Pålson bar in så mycke ved, så en kan hålla varmt här inne och ha kaffepannan i ordning te’s di kommer! För nu tänker jag väl ändå att di snart ska vara här!»

Men när gumman närmade sig spisen för att maka upp bränderna riktigt nära hvarann och lägga på ny ved, tyckte blåsten, som inte kunde komma åt henne mera hvarken genom dörren eller fönstret, att han skulle försöka spela henne ett spratt genom skorstenen, och det gjorde han också reelt, i det han kastade sig hufvudstupa ned genom rökgången och slungade ett par näfvar yrsnö ner på elden, så att det sprakade och fräste om den, medan aska och sot yrde omkring näsan på gumman, och kastade sig rätt i pälsen på katten, som satt på spiselkanten och värmde sig om ryggen, medan han vände de halfslutna ögonen utåt stugan, där de envist fäste sig vid den mörka vrån mellan fållbänken och dragkistan; en vrå i hvilken missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från hvilken hon nu tydligen väntade något raspande, som kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.

»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,» muttrade gumman bekymrad och förargad på samma gång. »Men si, förr än jag släcker den, förr ...»

Hon hann inte tala ut, förrän stormen afbröt henne med ett långdraget tjut uppe i skorstenen, och en ny salfva af snö och sot yrde omkring så vildt, att till och med katten tog ett långt skutt från spisen och direkt upp i fållbänken, där han började på att putsa sig på ryggen och om tassarna, med hvilka han betänksamt strök sig om nosen och ibland stannade på halfva vägen, medan han spände öronen utåt dörren och tycktes liksom vänta på att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och satte sig borta vid bordet, där fotogenlampan brann, tog rätt på sina glasögon och började läsa juldagens evangelium. Men det ville inte gå så bra, det drog ifrån fönstret, så att lampan flammade till och rök emellanåt, och hur lomhörd än gumman var, hörde hon ändå vindstötarna där ute och hur isbarken gnisslade och sprakade mot fönsterrutorna så att det lät som om någon illvillig strykare stått där ute och kastat näftals med sand och småsten mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt och huru mycket hon än längtade efter att mannen och dottern skulle komma hem, så började hon ändå smått hoppas på att de hade stannat kvar borta på Blidön, där hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så visste hon ju också hur mån Österberg var om henne och hus och hem! Skulle han väl ge sig ro att stanna, när han visste att hon var ensam hemma, och hade han kanske gett sig af ensam och satt nu och körde vilse i ovädret och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man inte kunde se handen för sig? Ensam? Nej, ensam var han nog inte; nog hade Pålson följt med, det var hon då säker på, och när de var två ... ja, men Pålson, han hittade ju inte, han hade aldrig farit den vägen förr, annat än i båt och det var någonting helt annat. Hon visste nog, gumman Greta, hur annorlunda det ter sig när sjön går fri och när uddar och kobbar spegla sig i vattnet, än när de ligga inbäddade i snö och när isen gör fastland utaf fjärdarna och slår brygga öfver sunden. Och hur hon tänkte och tänkte, så blef hon allt oroligare. Hon kunde hvarken läsa eller sitta längre — hon måste upp och gå, gå rastlöst fram och tillbaka — så där ja, nu kokade kaffepannan öfver, och det körde bort den andra oron för ett ögonblick. Hon skyndade till spisen och lyfte af den litet — om hon skulle smaka några droppar? Det var visserligen bara sumpen hon kokade på ännu, ty inte ville hon lägga på något kaffe, innan far och Edla komme; men det hade väl ändå något till kaffesmak, tyckte hon, och så försökte hon med en half kopp, som hon just skulle föra till munnen, då en ny vindstöt, häftigare än de andra, körde rätt ner genom skorstenen, så att eldgnistor och kol flögo långt ut på golfvet och köksdörren flög upp med en smäll, så att det dånade i motsatta väggen. Hon mera kastade än satte koppen ifrån sig och skyndade fram till dörren, i tanke att de voro hemma och att den yttre dörren slagit upp och att det var det som hade framkallat luftdraget. Men det var ingen, och sedan hon gjort ett fåfängt försök att öppna dörren utåt, kom hon igen, stängde köksdörren och började gå af och an igen, ständigt tänkande samma tröstlösa tanke:

»Herre min skapare! Tänk om di har fari’ vilse!»

Och hon var nästan gråtfärdig; men så kom hon att kasta ögonen på katten, och då blef hon lugnare igen. Han satt ju helt rak där uppe i fållbänken och tvättade sig om nosen och öronen med tassen. Han putsade sig med stora ansträngningar i brickan med den hvita fläcken, i det han slog ryggen i krum och sträckte hufvudet bakåt; det var alldeles tydligt att han väntade främmande.

»Tror du att di kommer snart, misse?» frågade gumman, i det hon strök katten öfver ryggen. »Tror du att di ä’ på hemvägen, efter du gör dig så finer?»

»Ja-am!» svarade kisse och steg upp, i det han besvarade smekningen genom att stryka hufvudet mot gummans arm och trampa med fötterna i det mjuka täcket.

»Ja si, då lägger jag min själ på kaffe, för dig tror jag på, misse! Du har allt reda på dig, du, det har jag sett en gång förut!»

Och gumman lade på litet kaffe, och så länge hon höll på med det, så hoppades hon det bästa. Men ingen kom, kaffet kokade länge sedan och hennes ängslan ökades allt mera, och ändå värre blef den när hon fick se att katten hade slagit sig i krum ofvanpå täcket och somnat från alltsammans.

Således skulle ingen komma; men hvarför kommo de inte? Hade de verkligen farit vilse, eller hade de kanske ändå stannat kvar borta på Blidön, i stället för att ge sig ut i det fasliga vädret? Jo, visst hade de det. Det var ju alldeles solklart att Jansons inte hade släppt dem ifrån sig — och att i morgon, när snöstormen hade lagt sig, så skulle de komma hem igen välbehållna och raska. Att hon inte kommit sig för att tänka på det förut. Och visst var det söcknigt att sitta ensam på juldagen och att inte få duka fram den rara julmaten som var öfver sedan i går — men den kunde ju också ätas på Annandagen, för inte brydde hon sig om något, när hon var ensam. Det var så mycket roligare att tänka på att de hade det bra där borta, att Edla fick visa sin nya yllekofta och att Österberg fick prata med Blidögubbarna, som han inte träffat på så länge! Och uppkryad af den tanken, fick gumman på nytt fatt i postillan och satte sig att läsa; men nu ställde hon lampan på dragkistan och drog fram en stol dit, så att hon hade ljuset bakom sig och värmen från spisen midt emot. Och hur hon satt och läste och tänkte och tittade, än på kaffepannan och än på den sofvande katten, så slumrade hon själf till, utan att hon visste af det.

Hon väcktes af en häftig duns, for yrvaken upp ur stolen och såg sig förvirrad omkring. Spiselden hade nästan falnat ner, lampan stod och smårökte, i brist på olja, och postillan hade ramlat ner på golfvet — var det dunsen af den, som hade väckt henne? Hon kände sig stel i alla leder och hade svårt att komma upp från stolen, och medan hon så småningom mornade sig, började dalkarlsklockan i vrån att surra och snarka och slutligen slå. Hon räknade — den slog tio långsamma, litet skrällande slag, som om själfva slagskifvan varit spräckt, sen surrade den igen och knäppte till och så var det slut. Tio slog hon! Då hade hon ju sofvit i flera timmar — ja, då var det ingen fara med hvarken gubben eller dottern, tänkte mor Greta, för annars hade hon inte kunnat sofva så länge, det hade varit en omöjlighet rakt! Men i detsamma var gumman nära att uppge ett rop af förvåning — hvad var det åt katten? Han var uppe ur fållbänken och satt ända borta vid dörren med hufvudet mot dörröppningen och han vände på det än åt ena sidan än åt den andra, och så tittade han på mor Greta och så vände han det åt dörren igen, i det han jamade gång på gång. Kunde det vara någon där ute? Var det kanske en råtta i farstun, eller ... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon var, kunde hon inte urskilja något ljud. Men nu blef katten alldeles för märkvärdig! Han sträckte sig ut så lång han var och började krafsa med bägge tassarna på dörren, som om han velat rifva sönder den, och så tittade han på gumman och så krafsade han igen.

»Det står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig själf. »Tänk om det ä’ någe på tok nere i fähuset — eller om dörren te fårkätten har blåsi’ opp, och fårkräkena fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf lof te försöka komma ut och se efter!»

Och gumman lindade en schal om hufvudet och axlarna på sig, tände på den gamla lyktan, som stod på spiselmuren, och gaf sig af ut i farstun företrädd af katten, som nu satte svansen i vädret och såg så nyter ut, som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes vara ett ögonblickligt stillestånd mellan stormilarna där ute, och när gumman svept förklädet om lyktan för att inte blåsten skulle släcka den, fick hon upp klinkan och skulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt än gjordt, och först efter många ansträngningar lyckades det henne att få upp den så pass mycket att hon kunde tränga sig ut. Katten hade redan tagit ett språng ut i snön, som samlat sig i en stor drifva där utanför, och när gumman väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna. Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade modigt framåt, fastän den kalla blåsten, som nu tog i igen, rent af ville taga andedräkten från henne. När hon kommit några famnar utanför stugan på vägen åt ladugården, fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde med bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt, och med nästa steg hon tog, stötte gumman emot något föremål som var tätare än snön och som inte gaf med sig liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade ... Hon lyste ner igen och skrek till:

»Jesses i himmelen! Det ä’ ju en människa vet jag!»

Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten att gräfva undan snön, och allt eftersom hon lyckades få bort den ifrån hans ansikte, som låg där under det hvita täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det var Pålson — så långt hade han kommit, men där hade det också varit slut med hans krafter. Och nu var det kanske alldeles slut med honom också, tänkte mor Greta; ty hvem kunde veta hur länge han hade legat där i den kalla bädden och om inte det hvita täcket hade kväft honom eller han frusit ihjäl där han låg. Men beslutsam som mor Greta hade lärt sig att blifva under ett långt och mödosamt lif, fick hon snart bort snön helt och hållet från hans hufvud och bröst, och hon kände att han var varm ännu, för det nästan ångade af snön som var närmast kroppen, och med uppbjudande af sina sista krafter, stärkta som de voro af medvetandet om den fara, som hotade hans lif, släpade hon honom med sig fram till dörren, skyndade in i stugan efter konjaksbuteljen, slog i af dess innehåll i en kopp och skyndade ut igen för att försöka hälla i honom några droppar af den i sådana ögonblick kraftigt verkande drycken. Hon lyfte upp hans hufvud i sitt knä och försökte få in koppkanten mellan de hårdt sammanbitna tänderna. Hon hade inte tid att se efter om det lyckades, utan hällde på ändå. Jo, han måtte ändå fått i sig något af den bruna vätskan, ty han frustade till, ryckte häftigt på hufvudet, och munnen öppnades konvulsiviskt. Det var litet kvar i koppen, och mor Greta hällde på. Nu såg hon tydligt att han sväljde, och ett ögonblick därefter skakade han på sig ånyo och öppnade ögonen till hälften.

»Hör Pålson hvad jag säger och kan han resa sig opp?» frågade mor Greta i örat på honom.

Inte något svar. Hufvudet föll kraftlöst tillbaka igen och munnen var sluten liksom nyss förut.

»Hur i Herrans namn ska jag bära mig åt att få in karlkräket?» mumlade gumman för sig själf. »Och inte får jag upp dörren för den myckna snön. Jo, vänta litet, står det inte en skofvel i farstun?» Och ut igen efter lyktan pulsade gumman i den djupa snön, och så in i farstun efter skofveln, och när hon kom ut med den, började hon med raska tag skotta undan snödrifvorna, för att kunna öppna dörren helt och hållet; men i brådskan tänkte hon inte så noga på hvart hon slängde det bortskottade, så att när ingången väl var fri, hade hon nära på skottat igen om Pålson på nytt. Och om det var detta som värmde upp honom, eller om det var konjaken som kom blodet att röra sig i ådrorna på honom, det visste hvarken gumman eller han, men när hon kastat ifrån sig skofveln och kom tillbaka där han låg, gjorde han själfmant ett försök att resa på hufvudet och såg på henne med öppna ögon, fastän förvirrade och matta.

»Kan Pålson försöka resa sig opp nu, om jag tar i och hjälper så godt jag kan?» frågade hon, i det hon lutade sig ner och tog tag i hans armar.

»Ä’ ... ä’ ... jag hemma?» frågade Pålson och gjorde en kraftansträngning att resa sig upp, men föll tillbaka i snön. »Hur har jag kommi’ hem?»

»Ja, fråga inte mej!» svarade gumman och reste upp honom på nytt. »Det vore väl jag som skulle fråga det. Men ta i nu, så inte Pålson ligger här och fryser ihjäl ... så där ja! det går ju, vet jag. Ja, försök inte stå på bena, utan kryp. Jag drar så mycket jag orkar ... så där ja!»

Och efter många och långa ansträngningar hade gumman honom slutligen inne i farstun och kunde stänga igen dörren om dem alla tre, ty katten hade också skyndat sig in och satt nu uppkrupen i spiseln och försökte så godt han kunde att få snön ur pälsen på sig. Därifrån såg han nu med vidöppna ögon hur gumman Greta fick Pålson, halft dragen och halft krypande efter sig in i stugan, där hon drog af honom de våta ytterplaggen och, glömsk af alla betänkligheter i afseende på kön, äfven de andra och hur hon, försiktig och van att behandla sådana som varit ute i kyla och oväder, noga aktade sig för att få honom nära spiseln, innan hon först gnidit och frotterat honom varm, något som Pålson, svag och halft vanmäktig som han var, gjorde fåfänga försök att motsätta sig.

»Det vet jag visst!» utbrast gumman i det hon gned och bultade honom. »Jag är ju så gammal så jag kan vara mor åt’en, och nog måtte jag väl veta hur en karl ser ut! Men säg mig nu, Pålson, om han har så mycket reda på sig, hvar ä’ di andra?»

»Di ä’ kvar på Blidön», svarade Pålson knappt hörbart, i det han kraftlös och matt öfverlämnade sig åt hennes omsorger.

»Nå, Gud vare tack och lof för det då!» suckade gumman med hjärtat fullt af glädje och tacksamhet. »Men hur i alla tider har Pålson burit sig åt att komma ut för det här eländet då?»

»Jag ville inte vara kvar, och inte ville jag att mor skulle sitta här ensammen och vara orolig,» svarade Pålson, och se’n sade han ingenting mera den kvällen, och inte visste han heller det ringaste till sig om hur han kommit dit, när han annandagsmorgonen vaknade i fållbänken och såg gumman Greta sitta sofvande i en stol borta vid spiseln, medan katten satt bredvid honom själf på täcket och spann.

8.

När gumman Greta vaknade, var fållbänken tom. I första ögonblicket mindes hon ingenting af hvad som föregått kvällen förut; men sedan hon väl hunnit sansa sig och börjat titta sig omkring utan att se till Pålson, började hon tro att hon drömt hela den ruskiga historien om den i snön hittade drängen och hela det därpå följande bestyret att få lif i honom igen. Hon kände sig ruskig och frusen, och utan att vidare fundera på om hon drömt eller varit vaken, började hon tända eld i spiseln, och därefter satte hon helt maskinmässigt kaffepannan på elden. När det var gjordt, skulle hon titta ut genom fönstret, men det var på yttersidan öfverdraget med en tjock fäll af snö, så att det var omöjligt att se någonting. Hon kastade då schalen på sig och gick ut för att öppna farstudörren och se ut på gården. Den gick upp så ledigt som om ingen snödrifva funnits till, och när hon tittade ut, såg hon till sin stora förvåning att snön var undanskottad från farstutrappan och en nedgång uppskottad till ladugården och grinden. Snöstormen hade upphört, och luften låg klar och kall öfver det mjuka, hvita snötäcket, som jämnade och inhöljde allt. En svärm domherrar, som kommit med yrvädret, hoppade och kvittrade och spisade julkost i den stora rönnen, som stod utmed ladugårdsgafveln, och katten, som följde med henne ut, kastade längtande blickar upp i trädet, där de rödbröstade fåglarna lyste så granna i morgondagern bredvid de rödgula bären.

»Jag måtte inte ha drömt ändå,» tänkte gumman för sig själf, i det hon med välbehag betraktade de hvitskimrande breda gångarna. »För de här di har inte gjort sig själfva, di. Det ä’ då en rapper karl, som har hunni’ med det här allare’n, och det fast han va’ halfdö i natt som var.»

Och hon såg sig om åt alla håll för att få sikte på drängen, men han syntes inte till någonstans. Då ropade gumman med sin gälla, något darrande stämma:

»Ä’ Pålson där? På-ål-son!»

»Här ä’ jag!» hördes det som en svag återklang borta från ladugården.

»Ska inte Pålson komma in då och få sig en tår kaffe?» ropade gumman på nytt, sedan hon med handen för örat mödosamt uppfattat svaret. »Det kan han behöfva, tycker jag!»

»Kommer strax!» svarades det på nytt, men det hörde gumman inte alls, och orolig öfver att hon ingenting förnam, drog hon schalen tätare om sig och gaf sig af ner till ladugården, där dörren stod på glänt och snön endast var undanskottad på ena sidan, som om någon tröttnat midt under arbetet. När hon kom in, såg hon vid den gråa dagern där inne att korna stodo och mumsade på sitt hö och att hönsen redan käbblade om sitt korn, men Pålson kunde hon först inte upptäcka. Slutligen fick hon likväl sikte på honom, där han satt på en klisäck borta i mörkaste vrån bredvid väggen till fårkätten, satt med utsträckta ben och skofveln i hand, lutande ryggen mot väggen och blek som ett lik. Det klack till i gumman och hon skyndade fram till honom så fort hon förmådde.

»Hur i Herrans namn ä’ det fatt, kära Pålson?» frågade hon, i det hon böjde sig ned emot honom.

»Hå, jag blef bara lite trött utaf skottningen!» svarade han långsamt och försökte resa sig upp.

»Hvad skulle han sta’ med det då för? Det kunne väl ha vuri’ te längre fram på da’n!»

»Hur skulle mor då ha kommi’ te lagåln?»

»Hå, jag hade väl fått frakta mig så godt jag kunna’! Men ta i mig nu och försök på te stiga opp, så Pålson får komma in i värmen igen!»

Och med gummans tillhjälp kom han verkligen på fötter, men hade hon inte fått så stadigt tag om honom som hon fick, så hade han bestämdt ramlat omkull igen.

»Jag ä’ bara litet yr i hufv’et,» sade han och torkade sig med afviga handen i pannan, där kallsvetten bröt fram, »men det går väl öfver, när jag fått litet i mig.»

Och långsamt gick det att komma in, men slutligen hade gumman fått honom med sig in i stugan och ned på stolen vid bordet, på hvilket hon nu satte fram kaffekopparna och konjaksflaskan.

»Pålson skulle ta sig en droppe åf det där starka, det skulle bestämdt göra honom godt!» menade mor Greta och satte fram ett glas.

»Nej tack,» pustade Pålson mödosamt, »det ä’ allt bäst att jag går opp på kammarn och hvilar mig.»

»Hvad ska han på kammarn och göra? Lägg sig här, vet jag, så kan jag si om honom, i fall det ä’ någe’ han behöfver.»

»Det ä’ ingenting jag behöfver, annat än hvila mig, och får jag bara det, så ska jag nog vara i ordning te eftermidda’n igen.»

»Ja, men en kopp kaffe ska då Pålson ha i sig — se här, drick den nu, medan jag går opp och sir om hur det ä’ där oppe. Det ä’ väl så kallt, tänker jag, så Pålson inte kan vara där.»

»Det ä’ inte så kallt som det va’ i går ute på isen!» svarade Pålson på sitt vanliga långsamma sätt, »och här inne ä’ det för varmt.»

»Hvad ä’ det med näfven?» frågade gumman, som såg att han hade en klut om vänstra handen, »har Pålson gjort illa sej?»

»Ånej, fingrarna ä’ bara litet vissna på mig,» svarade Pålson; »men jag har snö om nu, så det ger sig väl.»

»Jesses då — han har väl inte kylt näfven på sig heller? Får jag si!»

»Ånej, det ä’ ingen nö’ med den! Ja’ ska ta med mig en skål snö dit opp, så har jag te lägga om en. För det ä’ då bra med kyla, att en kan ta’ boten där en tagi’ soten! Ja, tack nu för kaffet, mor, nu går jag opp och lägger mej, och bry er inte om mig nu, så ä’ jag nog kry igen i eftermiddag, när Österberg kommer hem.»

Därmed gick han ut, och gumman hörde honom långsamt stöfla upp för den branta trappan till kammaren där uppe på vinden, där hon sedan hörde honom stöka omkring med osäkra steg, till dess det blef alldeles tyst. Men när det hade gått en halftimme eller så, kunde gumman ej styra sin oro, utan tog af sig skorna, drog på sig ett par yllestrumpor till och tassade af uppför trappan för att se hur det var med honom. Men när hon kom in i rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och så gick hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.

Fram på middagen klädde hon på sig så mycket varmt hon kunde och gaf sig af ut för att se, om inte mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned till notbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt fjärden. Det blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön yrde upp ifrån marken på vägen dit, men där nere, där det var lä af den höga udden utåt sjön, såg hon underliga gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla, och emellan dem långa fåror, som om något stort djur tumlat där ömsom och ömsom släpat sig fram i nyckfulla krokar, så tumlat omkull igen och lämnat märken efter sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta, och det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter Pålson och hans vandring i den bitande snöstormen, hörde hon ett muntert gnäggande, och när hon tittade upp och utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart kom springande, så att snön yrde om honom där ute på isen, och vid en krok som han gjorde såg hon också att både Österberg och Edla voro med.

»Nå, Gud vare tack och lof att di ä’ hemma!» utbrast gumman och viftade med schalhörnet allt hvad hon förmådde; »kan man nu bara få Pålson på benen med, så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista beslute’.»

Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och det första Österberg sade, när han stannade midt för hustrun där nere, var:

»Ä’ Pålson hemma, du Greta?»

»Ja då, nog ä’ han hemma, käraste du ... men hur han har kummi’ hem, det ...»

»Ja, det får vi språka om se’n!» ropade Österberg och drog ett djupt andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så han ä’ hemma! Den förbaskade envetingen, som skulle ge sig åf i ett så’nt väder!»

»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovanligt blid stämma, i det hon tittade fram ur sina schalar, öfver hvilka hon hade svept hästtäcket för att skydda sig för blåsten.