Part 6

»Bara inte det där har snö med sig, så går det fäll an!» sade Österberg, i det han med piskan pekade på molnlagret i nordost. »Det sir mej ut för lite’ åf hvarje.»

»Åja, men inte blir det väl nå’n snö åf i dag?» frågade Edla och tittade litet osäkert på fadern, som om hon ville att han skulle öfverbevisa henne om den saken. »Det ä’ ju så kallt så det knäpper i isen!»

»Jaja, men det kan båda tö, det också,» svarade fadern, »och tockna där molngubbar plär inte vara te leka med, så här års. Vore det inte så snöpligt, så vore det kanske säkrast te vänd’ om hem igen!»

»Hå, det måtte väl aldrig komma på frågan!» utbrast Edla, som var angelägen om att få visa sin nya kofta.

»Ja, hvad tror Pålson om’et?» frågade Österberg och vände på hufvudet, medan han höll inne Grålle ett ögonblick.

»Å, nog tänker jag vi tar oss fram!» svarade denne lugnt. »Och efter som vi nu ä’ på väg en half mil, så ...»

»Ja, nog går det te komma dit, men si hem,» sade Österberg tveksamt, »det blir kanske kitsligare!»

»Kors, kära far! Blir det väder åf, så kan vi väl få hus hos Jansons på Blidön, vet jag. Di har ju nya stugan, med flere rum än di behöfver, för nu lär di väl inte ha några stockholmare ute!»

»Nå och mor då?» frågade fadern, i det han gaf Grålle ett piskrapp, som denne enligt gammal vana besvarade med att kasta svansen öfver tömmarna. »Ska hon sitta ensammen hon och vara orolig för oss, tycker du?»

»Hon vet ju att vi har känningar där!» återtog Edla lugnt. »Och nog begriper hon väl att vi inte ger oss ut, om det blir någe’ väder.»

»Och om Österberg vill, så kan jag ju ge mej åf hem me’ samma det ä’ slut i körkan, så att hon inte behöfver vara ensam!» föreslog Pålson.

»Hur ska vi då komma hem, om Pålson ger sig af med hästen?» frågade Österberg litet kärft och vände åter igen på hufvudet.

»Nej, jag tänkte ta och gå, jag!» svarade denne lugnt som alltid.

»Gå hem öfver isen?» utbrast Edla häftigt och strök undan schalen från sitt väl ombonade ansikte för att se på honom. »Det ska en allt vara skärgårdsvan ve för te kunna!»

»Åja, jag har nog gått längre vägar än så — och tyngre med!» svarade Pålson.

»Jaja, men det har fäll ändå vuri’ vägar som Pålson har känt te?» inföll Österberg.

»Det ä’ inte så säkert, det?» fortfor denne, »och nog skulle jag väl ta mej hem på den här, om det skulle behöfvas.»

»Ånej, det ä’ inte sagdt att det blir nå’n snö förr’n i måron, och då kan han gärna få dråsa ner, om han vill. Jag ska bara opp te Jansons, när det ä’ slut i körkan, så klockan ve tolftiden kan vi allt vara på väg hem igen.»

»Nej si det ä’ då alldeles för tidigt, far!» sade Edla med missnöjd ton. »När en inte kommer öfver te dom mer än en gång om åre’, så ska en väl inte flyga åf ut me’samma heller!»

»Ja, vi får si hurdant vädret blir!» svarade fadern i bestämd och afgörande ton och manade på Grålle, som under samtalet passat på och pustat litet och nu satte af igen med förnyad fart. Helst hade han nog sprungit rakt fram, men det var råkar och sprickor i isen, så att han måste göra den ena kroken efter den andra, och hvar gång det svängde, frustade han till och skakade på hufvudet, så att frostnålarna yrde om honom, och sedan han i svängen saktat farten en smula, vände han på hufvudet och tittade på husbonden, som om han velat säga: springer jag inte bra, gamle far du?

Mellan sex och sju var man framme vid östra sidan af Blidön, och sedan tog det inte mera än en knapp halftimme att komma midt öfver den långa och smala ön till Blidösund, där den lilla vackra kyrkan ligger på en udde och blickar rakt öfver sundet hän till Yxlan, hvars inbyggare hon också kallar till sig, när de högt stämda klockorna sända sitt manande »Kom hit, kom hit!» öfver land och vatten. Nu lyste det så grant från de hvälfda fönstren ut öfver snön på backen och den spegelblanka isen nedanför den, och folk samlades från alla håll, åkande och gående, allt efter råd och lägenhet, eller allt efter som de hade längre och kortare väg. Orgelns toner strömmade redan ut genom den öppna kyrkdörren, och tyst, långsamt och med dröjande steg gick menigheten in i den upplysta men kalla kyrkan, sedan man först utbytt handslag och oftast stumma, men ibland halfhögt yttrade hälsningar ute på kyrkbacken, där gamla bekanta råkades och där många af dem inte sett hvarandra sedan julen förut.

När julottan var slut, här, som i allmänhet på platser där afstånden äro stora, hopslagen med högmässan och därför tagande en ganska rundlig tid, hade molnväggen i nordväst stigit allt högre upp, och häftiga stötar af en bitande vind började stundtals aflösa den förra orörligheten i luften, som dock ännu var klar i väster och söder. Kyrkfolket strömmade ut i täta flockar, och de äldre männen samlades så småningom nere i sockenstugan, där prästen hade något kommunalt ärende att tala med dem om, och under tiden spridde sig de unga i olika grupper och sökte skydd för den kalla blåsten, dels i klockargården, dels i stugorna hos bekanta här och där. Kaffepannorna stodo på elden öfverallt, och på mer än ett ställe fanns också en julglögg att värma sig med. Det skulle bli dans på kvällen i en af de större gårdarna, en half fjärdingsväg från kyrkan, och Edlas flickbekanta ifrade för att hon skulle förmå fadern att stanna kvar hos Jansons öfver natten, så att hon skulle kunna få vara med om dansen, eftersom hon nu ändtligen kommit öfver en gång i tiden. Edla ville nog själf också gärna stanna, men hon visste hur det var med fadern, att han inte gärna blefve hemifrån så länge, så hon trodde nog inte att det skulle gå. Emellertid lofvade hon att försöka, och det gjorde hon också, när den tillfälliga sockenstämman var slut och när fadern i sällskap med Janson kom gående ner till gården, där Grålle hade fått kvarter och där Edla nyss blifvit trakterad med en kopp kaffe.

Janson höll redan på att öfvertala Österberg att stanna, men denne ville inte. Inte för att han hade något emot det annars, men om det blef oväder, så skulle mor bli orolig, och det stod hon aldrig ut med, klen som hon var emellanåt. Och så kunde det ju hända att det kunde hålla i Annandagen med, och då vore det bäst att vara hemma.

»Ja, men det ska bli dans i kväll borta ve Södergål’n, far,» sade Edla i inställsam ton, »och det skulle allt vara bra tråkigt att inte få vara med om den.»

»Ä’ du så fasligt angelägen, så får fäll du stanna då,» svarade Österberg, »och så får fäll Pålson åka efter dig Tredjedan, ifall inte han har lust te bli kvar, han med!»

»Nej tack!» svarade denne, som nyss varit och sett efter hästen. »Jag vill allt helst hem, om det så ska vara.»

»Ja, men nog sjutton kunne du stanna med, Österberg!» sade nu Janson, som också varit skeppare i sin dar och var gammal, god vän med gubben på Skärlöga. »En sir ju aldrig till dig, så långt åre’ ä’! Och jul ä’ jul vet jag; nog håle lugnar Greta sig, hon vet ju att du ä’ en rejel karl vet jag!»

»Jaha, det förstås det ... men sir du ...»

»Å, stanna nu, far!» bad Edla bevekande. »Det ä’ ju inte så ofta en kan få någe’ roligt!»

»Det har då tösen rätt i. Och plats har vi för er och för drängen eran me’! Du ska veta, Österberg, att jag har byggt på stuga’, så nu har hon två våningar och ’varanda’ me’ du ... och du ska väl si på’na, vet jag! Och mor sa då att det va stört inte lönt att jag kom hem utan dig — för då fick jag ingen julsup, sa hon — och det vore då för eländigt, tycker jag, och det vill du väl inte ha på ditt samvete, Österberg?»

Nej det ville inte Österberg heller, ty hur nykter han än annars var, så nog unnade han både sig själf och andra en liten knaber under julen. Han stod därför rådvill och ref sig betänksamt bakom örat, då Pålson helt oväntadt rörde vid armbågen på honom och sade lugnt som alltid:

»Inte ska Österberg hindra doter sin te få dansa! Jag ger mig nog åf hemåt jag och lagar att mor Greta håller sig lugn!»

Edla såg på honom för första gången med en tacksam blick, men det tycktes han inte lägga märke till. Österberg däremot vände sig tvärt till honom och tappade alldeles bort sin vanliga betänksamhet, när han svarade:

»Tänker Pålson ta och gå hem den långa vägen då! Hur i helsike skulle det gå te?»

»Nej, jag kan få åka med Måskobbarn och se’n ä’ det ju bara en half mil öfver te Skärlöga,» återtog Pålson.

»Ja, men om det blir oväder åf då?»

»Det blir inte förr än te natta, om det blir!» inföll Janson och tittade uppåt luften. »Och då ä’ han ju längese’n hemmave!»

»Men du ska veta, karlen ä’ ju fastlänning, och han hittar ingenstans i skärgården!» sade Österberg halfhögt, i det han drog Janson med sig åt sidan. »Och inte kan jag fäll försvara —»

»Nå så hittar Måskobbarn då! Den tar sig fram, om det så vuri på rama Ålands haf! Låt’en du ge sej åf, så kan vi få ha litet jul te’hopa! Du kunne gärna ha tagi’ Greta med dig me’, så hade det vuri’ så mycket roligare!»

Österberg funderade både länge och väl, innan han kunde besluta sig. Men slutligen gjorde Pålson slag i saken genom att helt bestämdt förklara, att han gaf sig af i alla fall, och var det så att Österberg inte kom sig för med att stanna, så kunde de ju alltid taga upp honom på vägen.

»För här stannar _jag_ inte på villkor!» utlät sig drängen. »Dansa kan jag inte och supa vill jag inte, och hva’ ska jag då här te göra? Ajös därför, Österberg! Nu går jag och tar reda på Måskobbarn och så ge vi oss åf så fort vi kan.»

Därmed lyfte han på skinnmössan, som han fått låna till färden af Österberg, och gick med långsamma steg uppåt kyrkbacken, där åtskilliga mera långväga kyrkgäster höllo på att spänna för sina slädar för att gifva sig af, antingen hem eller på julkalas till bekanta.

»Det va’ en underlig en, det där!» sade Janson och tittade förvånad efter den bortgående. »Hvar har du fått tag i den nå’nstans?»

»I stan!» svarade Österberg lakoniskt. Han var missnöjd med hela tillställningen, men inte ville han heller visa sig för angelägen om att fara, för han ville inte stöta sig med Janson, som ofta hade bistått honom i tillfälliga knipor, hvilka kunna inträffa i skärgården lika bra som på fastlandet eller i staden. Och för öfrigt, en half mils promenad öfver fast och säker is, det var ju ingenting att tala om — hade karlen bara varit skärgårdsbo och van vid sådana vägar. Men å andra sidan var han ju stark och duktig nu, sedan han fått äta upp sig ute hos dem, och nykter var han med, så någon fara kunde det ju inte vara — och så var det så rasande bra att mor inte behöfvde vara orolig. Och hur det var, så leddes Grålle fram och spändes för, och efter en styf kvarts timme körde Janson förut och Österberg kom efter med Edla och det gick med rykande fart ner till Jansons, där julbordet redan stod dukadt med allt hvad godt och fett och starkt som huset kunde förmå, och det var sannerligen inte så litet!

Och nu fick Edla riktigt tillfälle att visa sin nya yllekofta i all dess glans, och flickorna voro inte litet afundsjuka på henne för den. Och de utaf dem, som varit i kyrkan, ville ovillkorligen veta hurudan nya drängen var, och hvad det kunde vara åt honom. För under gudstjänsten hade han suttit nedlutad i bänken med hufvudet emot händerna, och när prästen hade talt så vackert om det lilla Jesusbarnet, som inte hade annat än en fattig krubba till vagga, så hade han rest upp hufvudet och sett på prästen och haft stora tårar i ögonen. Så nog måtte det vara en underlig kurre, tyckte flickorna. Och hade Edla lagt märke till hur bra han såg ut? För det fanns ingen af de andra drängarna som var så mörklagd och hade sådana märkvärdiga ögon, när han tittade upp.

»Han tittar aldrig på folk, så det har jag då inte varsnat!» sade Edla skrattande. »För resten tror jag aldrig jag sett honom riktigt ren och kammad förr än nu te julen! Men nog ä’ han underlig, alltid, och jag har aldrig kunnat me’n, det ä’ hvad jag vet!»

Det var en riktigt styf juldans, som nu blef af fram på kvällen i Jansons tillökade byggning, där till och med själfva »varandan», som utgjorde hans stolthet, var upplyst med en stor fotogenlampa, som hängde i taket. Och det var många »gossar» både från de stora och de små öarna som lade sig ut för Edla och som kommo fram och ströko på foten, sedan de först stått och funderat en god halftimme nere vid dörren, om de skulle våga sig fram till den vackraste flickan i hela juldansen. Under tiden sutto gubbarna inne i Jansons egen kammare omkring toddybordet och språkade och fyllde på i glasen, till dess det började gå rundt om i hufvudet på dem, som inte voro vana vid en så storaktig traktering. Bland dem var Österberg en, och han var kanske den försiktigaste utaf allesammans, ty han kunde inte låta bli att tänka på Greta, som satt där hemma, och på drängen, som hade gifvit sig af hemåt, för att hon inte skulle behöfva vara ensam. Det var inte utan att han skämdes litet smått för att han låtit öfvertala sig att stanna kvar och litet emellanåt gick han till fönstret för att titta på vädret. Men så började de andra tala om skatterna och nya väghållningslagen, och fast det egentligen inte vidkom Österberg, som bodde så långt ut till sjös, kunde han ändå inte låta bli att höra på och att också deltaga i samtalet och på det sättet glömde han sig kvar där inne ett par timmar och drack ett halft glas mer än han skulle velat. När han nu kom ihåg sig och skulle ut för att se hur det stod till med väderleken, mötte han mor Janson i farstun, när hon kom ut från det öppna köket, där det fräste och stekte och osade julmat i långa banor.

»Hvart ska Österberg ta vägen som längst?» frågade hon fryntligt, i det hon motade honom med kaffepannan i hand.

»Å jag ska bara sta’ och titta om Grålle ett tag!» svarade Österberg.

»Lå bli det,» svarade mor Janson, »för jag ska säga, det ä’ ett hundväder där ute, så Gud sej förbarma!»

»Hvad säger mor Janson?» ropade Österberg, sköt henne tämligen ovårdigt åt sidan och skulle öppna dörren, som gick utåt. Men det var inte det lättaste, och när han väl fått upp den på halfspänn, kom en vindstöt farande med en hel snödrifva, som slog honom midt i ansiktet, och dörren flög igen med en fart, som satte Österbergs näsa i fara.

Ovädret hade brutit ut med en styrka, som endast den kan föreställa sig, hvilken en gång i sitt lif varit ute för en snöstorm på slättmark eller på den isbelagda sjön. Det hven och yrde och pep och smällde i tak och skorstenar, som om alla nattens och mörksens furier varit lössläppta på en gång, och trots sin lugna skärgårdsnatur kunde Österberg inte återhålla en känsla af isande förskräckelse, som kom honom att utropa:

»Jäklar anacka! Att jag skulle låta öfvertala mig te stanna! Tänk om Pålson ä’ ute i det här, han som inte hittar någe’!»

»Å kors! klockan ä’ ju nie på kväll’n,» svarade mor Janson lugnt, »och han ä’ nog hemma för länge se’n!»

»Jaja, en får väl hoppas på det!» svarade Österberg efter ett ögonblicks funderande. »Men jag kan undra när det började, jag!»

»Det ä’ inte lång stund se’n!» svarade mor Janson och sköt in honom igen i kammaren till gubbarna, i det hon visligen förteg att snöyran hade börjat redan vid sextiden.

6.

Måskobbarn och Pålson hade gifvit sig af från Blidön så fort som den förre hade hunnit få i sig en bit julfägnad nere hos en af bönderna på östra sidan af ön. Högtiden till ära hade julfödan uppspädts med åtskilligt af det starka slaget, och när de vid fyratiden satte sig upp i åkan, var hästens och åkdonets ägare så pass rörd af all välfägnaden, att han trugade tömmarna på Pålson och föredrog att själf, med det tunga hufvudet på kamratens axel, taga sig en af talrika nickningar afbruten sömn. Pålson, som endast tagit sig litet mat, var däremot nykter och vaken, och när de väl kommit ner på isen, kände han igen vägen som de färdats dit och som närmare stranden var utprickad med granruskor, hvilka dock hastigt upphörde, när man kommit ut en half fjärdingsväg. Men sedan fick man följa spåren af dem som åkt förut, och som isen var blank och klar, såg man tydligen märkena efter hästhofvarna och de matta ränderna efter medarna, som i slingrande bukter krökte sig framåt, än kringgående en råk eller ett strömdrag, än åter sträckande sig i rak linje utåt den omätliga ytan. Pålson körde friskt undan, och hästen själf tycktes ha brådtom att komma i väg, ty piskan behöfde inte användas, tvärt om fick Pålson lof att hålla styft i tömmarna för att det inte skulle gå allt för fort i början, så att inte hästen tröttade ut sig i förtid och så att man kunde se vägen, hvilket blef svårare och svårare allt efter som mörkret föll på. Måskobbarn tittade upp ibland med ett halft öga, mumlade några otydliga ord och försjönk snart i samma ljufva slummer som förut.

»Olson skulle inte sofva!» sade slutligen Pålson och knuffade honom i sidan med armbågen. »Det ä’ inte bra i kylan och så kan jag ju köra vilse, jag som inte ä’ så värst van vid vägen!»

»Hvad sa’?» mumlade den sofvande och försökte resa upp hufvudet, som föll ned igen lika tungt som förut.

»Olson skulle inte sofva, säger jag!» ropade Pålson i örat på honom. »Det är inte bra i kylan!»

»Kylan har slagi’ sej!» mumlade Måskobbarn lika orörlig som förut.

»Ja, men jag vet inte om jag kör rätt!»

»Rätt i nordost, ja!»

»Nå, det får väl gå på Guds försyn!» tänkte Pålson och körde på så att han hade vinden rätt i ansiktet. Han hade ju hört att den var nordost på förmiddagen, och han antog att den inte hade ändrat sig se’n dess. Men om den inte hade ändrat sig, så hade den i stället blifvit så mycket häftigare och svepte nu fram med sina hvassa isnålar i följe, isnålar som beto sig in i skinnet och lämnade svidande märken efter sig. Och för hvarje vindstöt som kom, så tjöt det och gnisslade utefter isfältet, och när stormen riktigt satte i, måste man hålla ihop munnen, för att den inte skulle klippa af andedräkten eller förvandla den till is, innan den hann komma ner ifrån läpparna till lungorna.

Och ändå tyckte Pålson att han befann sig bättre här ute än där borta på ön, där julljusen glimmade i stugfönstren och där glädjen stod högt i tak äfven hos backstugusittaren. Hade han bara inte haft den druckne Måskobbarn bredvid sig, skulle han mått riktigt skönt, fast kylan, ökad af vinden, bet riktigt vildt i skinnet och kom hans händer att stelna, trots vantarna som han hade på sig. När han väl hunnit till Måskobben och fått lämna af den snarkande och nickande kamraten, tyckte han att det skulle bli riktigt jul att få leta sig hem till stugan där borta på Skärlöga, där gumman nu satt och väntade på att de alla skulle komma och alltid skulle bli glad öfver att det kom någon. Och så att få röra på sig och att få vara riktigt ensam där ute på isen, med den milslånga vägen öfver till ön — inte ha någon som gick och tittade på en och lurade efter något i hastigheten fälldt ord, som kunde förråda ...

Här kastade hästen till och ryckte åkan åt sidan, så att den sofvande Måskobbarn höll på att taga öfverbalans och falla ur. Därpå tvärstannade han med bägge frambenen hårdt spända i isen och darrade i hela kroppen, medan andedräkten i breda imstrålar frustade ut ur näsborrarna på honom, och sedan började han stryka baklänges så mycket han orkade, trots det att Pålson i första häpenheten ville mana på honom att fortsätta framåt.

»Ä’ vi hemma?» frågade Måskobbarn halfvaken i det han försökte återfå jämvikten. »Eller hvad i helsike ...»

»Nej, vi höll på att komma ner i en råk,» svarade Pålson med kort andedräkt, »och hade inte hästen vari’ så ...»

»Låt’en därför sköta sig själf!» mumlade husbonden. »Jag har sofvi’ många gånger, jag, och han har gått hem ändå. Pålle ä’ en kloker karl, ska jag säga!»

»Jag märker det!» svarade Pålson, i det han släppte efter tömmarna, och i uppmuntrande ton fortsatte han, i det han böjde sig framåt och klappade hästen på länden. »Gå du, Pålle, du hittar allt vägen bättre än jag!»

Pålle svarade med ett gnäggande, tog sedan försiktigt några steg framåt, gjorde därpå en lång lof och började sedan springa rätt emot vinden med starkare fart än förut, utan att bry sig om yrsnön, som nu började att falla här ute tidigare än där borta på ön, där julgillet redan var i full gång. Men om man tror att den föll lodrätt, den täta, hvassa snön, så bedrar man sig. Nej, den svepte fram vågrätt öfver isen, höjde, sänkte, vände sig om, som om den velat fly för sin egen vildhet, och kom tillbaka ännu vildare än förut. Mörkret, som förut varit svart, blef nu blygrått, emellanåt genomskuret som af elektriska gnistor, och blandade med de hvassa nålarna kommo stora, våta, tunga flingor, som fröso till isklumpar, när de väl nått något föremål att haka sig fast vid. Inom några ögonblick körde de framstrykande massorna ihop sig på isen här och där till lösa drifvor, som flyttade plats med de tjutande vindstötarna, packade ihop sig framför medarna och tycktes vilja hejda den lätta åkan på hennes guppande färd ned och upp för de rörliga hindren. När stormen riktigt tog i, så hejdade den till och med hästens fart, han nästan tvangs att stanna för det våldsamma anloppet, och när det gaf efter, tog han i med förnyad kraft, medan isnålarna smälte i värmen af hans rykande hud, som därigenom ångade ännu mera. Och hur kölden skar igenom kläderna och isade de i släden fängslade lemmarna! Den sofvandes tyngd hvilade allt mera tryckande mot Pålsons stelnade axel och arm, han försökte på nytt att ruska honom vaken, rädd för att han skulle sitta och frysa ihjäl under det dubbla inflytandet af ruset och kölden. Men det var förgäfves; endast några stönande ljud hördes, och kamraten tycktes bli allt tyngre och tyngre. På en gång hördes ett starkt gnisslande ljud, den ena meden lyfte sig högre än den andra, just på den sidan där Pålson satt, och innan han hann kasta sig utåt för att väga upp den, låg åkan omkullslagen och de båda åkande ramlade ur, Pålson öfver den sofvande Måskobbarn, medan Pålle helt lugnt stannade och vände på hufvudet, liksom för att se efter hvad det var, som hade händt.

»Hvad i hälskotta nu?» ropade Olson med redigare röst än förut, i det han tumlade om i snön som en hösäck. »Hvad ä’ det?»

»Det var åkan som stjälpte!» svarade Pålson lugnt, i det han försökte komma på benen igen, glad öfver att den andre hade blifvit väckt på ett mera afgörande sätt än han själf kunnat hitta på.

»Stjälpte hon?» svarade Måskobbarn och lyckades efter många ansträngningar sätta sig upprätt i snön. »Hur fan kör du då, din bulvan? Jag ligger ju i en grop, vet jag!»

»Och det här ä’ bestämdt en bergknalle!» ropade Pålson, som ville taga ett steg åt sidan men råkade på en hal upphöjning, som gjorde att han ramlade nedåt igen.

»Och inte blåser det heller så djäkligt mera!» utbrast Olson och mornade till sig allt mera. »Vi måtte ha fått lä utaf någonting!»

»Vi ä’ i land!» ropade Pålson på nytt, sedan han vid nedhalkandet fått tag i en enbuske, som han stack sig på.

»Ä’ vi i land?» skrek Olson och gned sig i ögonen, försökande att se sig omkring. »Ja, så förbanna mig tror jag inte ... Vänta litet — ser inte Pålson te någon lada ett stycke uppåt?»

»Jo, jag tycker att det ä’ någe som skymtar där borta till vänster!»

»Då ska en få si att vi ä’ hemma!» fortfor Måskobbarn, och fick genast till svar från gamla Pålle ett godt gnäggande, som tycktes bekräfta hans utsago. »Ja, då sätter vi oss opp igen, och se’n ä’ det bara en liten bit öfver backen här, så ä’ vi ve stugan.»

»Ja, det var allt mer lycka än konst det!» sade Pålson och hjälpte honom upp i släden. »Men nu kan väl Olson reda sig hemåt ensam, för jag ger mig allt åf te Skärlöga, jag, och det med en gång!»

»Var inte galen, karl!» skrek Olson och fick tag i honom i armen. »Stanna öfver hos oss te’s i morgon bitti, när det blir dager.»

»Nej, jag lofte Österberg att jag skulle ge mig hem te gumman, som sitter ensam, och nu ä’ det ju bara en mil kvar.»

»Ja, men Pålson kommer aldrig fram! På andra sidan ligger det på ändå hvassare, för där kommer det från hela stora sjön, ska han veta. Kom te minstingen in ett tag och värm opp sig, innan han ger sig åf!»