Part 3

»Ja, jag visste att ni tänkte er hem, och efter som det ä’ mörkt, så fundera jag om jag inte skulle slå sällskap med er på hemvägen.»

»Hå, jag kan nog gå ensam, jag — och du kan fäll få bättre följe än te’ gå me’ en gammal käring, kära gosse.»

»Ja, men si det ä’ så att jag ville språka litet med er.»

»Det kan så vara!»

»Ni kan gärna låta mej få bära korgen åt er, så stö’r ni er bättre på käppen.»

»Ja, tack för det!»

Och så gingo de tysta några ögonblick uppåt skogsstigen, och Maja tyckte det var skönt att få någon att bära åt sig och att det väl kunde vara värdt en liten belöning.

»Du vill fäll veta hur det står te’ med Lina, kan jag tänka?» frågade hon därför efter en stund.

»Jo Jesses, det vill jag visst, det!» svarade Magnus ifrigt. »Hur ä’ de me’na, mor Maja?»

»Hå, det ä’ allt lite’ skralt, förståss — men någe’ farligt ä’ det inte.»

»Nå, Gud ske lof för det då! Jag blef riktigt illa ve’, när hon damp i förmiddas.»

»Och ändå va’ det fäll du som prata dåndimpen på’na.»

»Ja, jag vet inte hvad som kom åt mej — men si, när ho’ dansa med den där målarn ...»

»Det var för att du dansa me’ Ida, kan du då fäll begripa.»

»Ä’ ni säker på att det bara va’ för det?»

»Jag ä’ bara säker på en sak,» svarade kloka Maja med en viss skärpa, som dock var uppblandad med en stor portion godmodighet, »och det ä’ att ni ä’ lika tokiga bägge två, ni som de andra unga. Men hör nu, Magnus, säj mej en sak: ä’ det sant som di säjer att du ska te’ Söderman te’ hösten?»

»Ja, hvad vill ni jag ska göra? Inte kan jag gå här och bli hunsad utåf Anders Jonsson, och så en vacker dag si att han gifter bort Lina med en som har någe’! Då ä’ det fäll mycket bättre att jag ger mej åf och lagar att jag själf får någe’, för när jag inte kan få Lina, så gör det mig ackurat detsamma hvem jag tar, om det så vure ett ändå värre troll än Ida Söderman.»

»Nu talar du som du har förstånde’ te’! Men jag tänker det ä’ allt gåln du friar te’ och inte Ida Söderman. Och frågan ä’ om inte det står te’ på samma sätt med ditt tycke för Lina me’.»

»Nej, mor Maja, det kan ni lita på, att om hon så vure Fiskar-Olles dotter, så tyckte jag om’ena lika mycket för det. Men si hvad Ida anbelangar så inte tog jag henne om inte ho’ hade någe’, inte. Lina det ä’ en annan sak, det. Det ä’ flicka som inte finns maken te’ i hela skärgåln.»

»Och så ä’ Österäng allt en bra mycke’ styfvare gål än Marbottna? Hvasa?»

Och nu stannade kloka Maja litet andfådd uppe på backkrönet, där det var glest med träd och där hon kunde se Magnus rätt i synen med sina skarpa små ögon.

»Hå ja,» svarade Magnus och såg på henne tillbaka, »det vet jag fäll nog, men det frågar jag inte efter, om jag bara får Lina. Men hur det än blir nu, så har jag sagt opp i kväll, och te’ hösten flyttar jag — han ska ge’ mej mitt betyg i morron bitti’, Anders Jonsson.»

»Jaså, har du sagt opp i kväll? Jaha, det var inte så dumt, det. Men vill du lyda mitt råd, så fjäska inte sta’ med betyge’ i morron bitti’, utan lugna dej en dag te’ — allti’ hinner du ge’ dej åf te’ Söderman.»

»Hvad ska det tjäna te’ och dra’ ut på tiden?»

»Det kan du aldrig veta. Gör nu som jag säger och låts’ inte om någe’ i morron. Jag kommer te’ Österäng på förmidda’n, och då får vi fäll si hvad det kan bli åf.»

»Och det ä’ säkert att det inte ä’ nå’n fara med Lina?»

»Ånej, ho’ kommer sig nog — bara du låter bli och dansa med Ida Söderman. Men hör du, Magnus, har du inte nå’n släkting oppe på fastlande’, tycker jag mej ha hört?»

»Joo, nog har jag en faster oppe i Ryd, men henne har jag inte hört åf se’n jag var pojke. Ho’ ville ha mej dit och tjäna då, men när jag inte hade nå’n lust, så blef ho’ arg på mej, och se’n har jag inte hört någe’ åf’ena.»

»Hur ä’ det, ho’ ä’ ju gift med en bonde där bortnas?»

»Ja, och di har en gål som ska vara hyfven, har jag hört.»

»Har di nåra barn — vet du det?»

»Ja, di har en son som har fari’ te’ sjöss och som lär ska vara i Amerika, har jag hört.»

»Jaså, ja — det va’ bra, det!»

»Hva’ för det då?»

»Kors, det ä’ ju allti’ bra te’ ha släktingar, vet jag. Men si där har jag ju min gamla stuga — och där kommer Olle emot mej med rumpa’ i vädre’. Ja si, när en har sällskap, så blir vägen kort, heter det. Go’ kväll, Olle lilla! Ja, ajöss med dej då, Magnus. Gå nu hem och lägg dej och bry dej inte om någe’ betyg i morron, inte. Jag ska ta’ och lägga ut kortena för dej, när jag kommer in — och i morron ska du få höra hur det låter.»

Därmed stultade kloka Maja upp emot sin stuga med Olle före sig, och Magnus stod kvar och tittade efter henne, innan han gaf sig af hemåt vid betydligt bättre kurage än förut.

7.

När några dagar hade gått, var allting sig likt igen på Österäng — åtminstone till det yttre. Rågen var inne utan att ha fått regn på sig, Lina var uppe igen sedan morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus, och denne hade inte vidare talat om betyget.

Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring och såg mäkta fundersam ut. Kloka Maja hade, när hon fick sin betalning, och den som var hederlig ändå, råkat fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om sonen som farit till Amerika och som sedan inte hörts af — och sedan Anders Jonsson ett par kvällar därefter haft en lång öfverläggning med mor Lovisa, öfverraskades folket af att han morgonen därpå gaf sig af på ångbåten in till staden.

Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit, och i synnerhet var det fallet under sommarmånaderna. På hösten däremot, när hafren och potatisen och fårköttet skulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och då hände det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom hem — man träffade ju så många bekanta på ångbåten och så kunde man ju få gå och kursa ett par dagar inne i staden — och något skulle man ju göra på mellanstunderna, förstås.

Det kunde aldrig hända honom mera att han kom redlös hem — han som så många andra; det hade händt honom en gång, och då hade han till på köpet tappat hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De där hundra kronorna hade han fått äta upp åtskilliga gånger, ty mor Lovisa var just inte den som glömde någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars var — och det värsta var att hennes herre och man totalt glömt bort att köpa hem garnet till bolstervaret, som skulle väfvas, och de utlofvade ylleschalarna både åt henne och Lina.

Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann inte så lätt.

Det märkvärdiga med den här färden var det, att han dröjde borta i två dar och att mor Lovisa inte visade sig ett spår orolig för det. Hon gick där lugn och flitig som vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och annat att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också belåtnare ut än hon varit på mången god dag.

Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan rågskörden och hvetet, som snart också var fallfärdigt, hade man annat att syssla med. Det låg en stor holme ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att taga vara på. Det kom senare än det andra gräset, därför att man först lät kräkena beta af holmen på våren, innan man släppte ut dem på hemkanterna, och nu voro drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och när de kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan, voro de uttröttade och lade sig tvärt att sofva. Flickorna, som voro med för att räfsa, hade inte heller lust att sitta uppe särdeles länge, och därför märkte ingen af dem att Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i björkhagen de två kvällarna som Anders Jonsson var i staden.

På tredje dagen var han hemma igen, nykter som en spik och nyter som en brudgum, dagen efter bröllopet. Som det var en god fjärdingsväg till närmaste ångbåtsbrygga, tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och for själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf, ty de hade kommit öfverens om att det första sammanträffandet skulle vara utan vittnen, och på landsvägen fanns det ingen som lyssnade.

»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med sig alla sakerna och gamla Brunte väl kommit uppför backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som kloka Maja sa’ att hon såg’et i kaffekoppen?»

»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,» svarade Anders Jonsson och smackade åt Brunte, »och det mer än jag trodde’na om. Det har allt sin regala riktighet både me’ fastern och hemmane’!»

»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»

»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan och slog i honom att jag ville si mej om och köpa någe’ hemman oppe på fastlande’, och han visste en som var däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»

»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»

»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring, ska du tro, både i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde mej ärende me’ te’ hälsa ifrån Magnus, efter som jag i alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej öfver att hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte hur bra ho’ ville.»

»Nå, talte di om son sin någe’?»

»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och grät, och di sa’ bägge två att di inte har hört åf’en på åtta år, så di tror båda två att han ä’ dö’. Och gumma’ sa’ te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin i lifve’ och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver gå te’ oskylda.»

»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så tokigt me’ Magnus ändå!»

»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt tala ve’n nu, när jag kommer hem, och fundera me’n om han inte vill stanna i tjänsten, så får en fäll si se’n hvad det kan bli åf.»

»Och du låss fäll inte om att du varit borta i Ryd?»

»Så gal’n ä’ jag fäll inte! Men hur ä’ det me’ jänta? Har ho’ kryat te’ sej riktigt?»

»Ja vars, nu ä’ det ingen fara me’na. Men hör du, far, hvar ska du nu säga att du har vuri’, när du har vuri’ så länge hemifrån?»

»Jo, jag har tänkt ut att jag har furi’ opp te’ Norrtälje för te’ höra mej för om hafreleverans te’ hösten. Det är en af handelsmännerna där, sir du, som köper opp för dragonerna, och han lär ta’ åt sej allt hvad han kan få.»

Mor Lovisa kunde inte annat än beundra sin gubbes fintlighet, och så kommo de hem i det bästa lynne, och Anders Jonsson nickade vänligare åt tjänstfolket än han gjort på mången god dag.

Sedan han tagit af sig stadskläderna och fått på sig sin gamla vanliga arbetsdräkt, gick han neråt viken, där färjan brukade lägga till, och när den en stund efteråt kom fullastad med hö borta ifrån holmen, ropade han åt Magnus, som stod i fören med en åra, färdig att taga törn emot bryggan:

»Har ni redan fått åf gräse’ där borta, pojkar?»

»Jaa, det här ä’ sista dufningen, det,» svarade Magnus.

»Det va’ raskt gjordt åf er. Då kan ni gärna låta’t ligga här te’s i morron, för någe’ regn blir det nog inte i natt, och ni kan behöfva ta’ er en liten firafton.»

Drängarna sågo på honom med förvånade ögon, och Fiskar-Olle var den mest förbluffade af alla. Men när de väl kommit upp, blef det ännu värre.

»Gå opp med er nu te’ mor,» sade Anders Jonsson, »så får ni er en kopp kaffe.»

Och medan de andra gingo uppåt, fortsatte han till Magnus, som lade fast trossen ännu ett slag:

»Se’n kan du komma in i kammaren te’ mej, Magnus, så får vi språka om betyge’.»

8.

När Magnus efter en god halftimme kom in i kammaren, satt Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i munnen och ett pappersark och stora plånboken framför sig på bordet.

Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg instucken i den ena af fickorna, men sedlarna tycktes vara vårdslöst inlagda, så att de stucko fram tämligen synbart, och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna och grå.

»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve’,» började Anders Jonsson och pekade på en stol vid andra sidan af bordet.

»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.

»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter dagsgörat.»

»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna och bena!» sade Magnus, klef långsamt fram och satte sig på yttersta stolskanten, inom sig undrande hvad det skulle bli utaf.

»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där betyge’?»

»Ja’ ska fäll det, kan jag tro.»

»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på Marbottna, tänker jag.»

»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte så värst bortskämder.»

»Å, inte har du fäll svulti’ här, det jag kan veta!» svarade Anders Jonsson och höll på att bli sint, fast han sökte hejda sig så godt han kunde.

»Det ä’ fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade Magnus och tittade ner på golfvet.

»Åja, ovett kan du få annerstans me’.»

»Det vet jag me’; men det ä’ inte bara _det_ som det hänger på.»

»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken. Du får samma lön hos mej som di har bjudi’ dej där bortnas och sjöstöflarna och potatislande’, och så lägger jag te’ en kavaj och ett par böxer ...»

»Ja tack, men det ä’ inte lön det kommer an på. Utan det ä’ allt bäst jag får betyge’ utskrifvet ändå. Det ä’ allt på det vise’ att jag vill härifrån, för si jag står inte ut me’t längre.»

»Hvad ä’ det du inte står ut me’?»

»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus och steg upp för att gå. »Jag kan ju få betyge’ i morron.»

»Men nu ä’ det jag som vill veta hvad det ä’ du inte står ut me’!» sade Anders Jonsson häftigt, steg upp och tog ett par långa steg förbi drängen bort emot dörren, »och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej hvad det ä’!»

»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!» svarade Magnus och såg så säker ut att husbonden inte kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men jag kan ju gärna säga’t för den del’n, så kan inte Jonsson säga att jag går och humlar me’ någe’. Jag tycker om Lina, och efter som jag ä’ för fattig och för simpel för’na så vill jag härifrån, det är hela saken, och nu vet husbond’ det.»

»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror du ska kunna tvinga mej te’ ge’ mej på de’ vise’?»

»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te’ ge’ mej flickan — men det är därför som jag vill härifrån. Det kunne nog vara den som stannte och ställde te’ elände för er, men si tocken vill jag inte vara, och inte Lina heller. Och si därför ä’ det bäst att ni låter mej gå.»

»Men si nu ä’ jag jämt opp lika enveten som du, och nu vill jag ha dej kvar, för sir du att folk ä’ sturska, det tycker jag inte illa om, när di duger te’ någe’ för resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej midt i syna. Och det ä’ visst bra, det, att du tycker om Lina, men det ä’ därför inte sagdt att hon tycker om dej.»

»Hå, hvad den saken anbelangar ...»

»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll bäst att vi hör åt me’na själf!»

Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och ropade utåt med dundrande röst:

»Lina! Ä’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»

Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet bredvid modern, men denna klappade henne på axeln och hviskade hastigt:

»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir det slag i saka!»

Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in. När hon fick se Magnus där inne, blef hon som en drypande blod i ansiktet, och hon tyckte riktigt att andedräkten stockade sig inom henne.

»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag i henne, förde henne fram och ställde henne rätt emot Magnus, »Magnus här påstår att du tycker om’en, ä’ det sanning, det?»

»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste tvekan.

»Å i helsike heller! Hur understår du dej ...»

»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det ändå, och jag kan inte hjälpa’t!»

»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den envetingen att han blir kvar då, för jag lär inte rå på’n.»

»Herre min skapare, far ... har jag blifvi’ rakt tokig, eller ä’ det er mening att ... att ... att Magnus och jag ...»

»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej, och efter det ä’ som det ä’, så får fäll du försöka hålla’n kvar, när inte jag kan få bukt på’n.»

Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon först armarna om halsen på fadern och kysste honom och sedan gjorde hon samma process med Magnus, som i sin ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och dröjde en god stund med att släppa ner henne igen. Men när hon sedan väl kom på fötter på nytt, vände hon sitt glädjestrålande ansikte mot fadern och sade med en segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:

»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr sej om Marbottna längre.»

Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant att Anders Jonsson på Österäng tog en simpel dräng till måg; men Österängsfar själf gick omkring och såg småslug ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han började på fullt allvar tänka på att själf tillika med mor Lovisa sätta sig ner på en af utgårdarna och låta de unga öfvertaga gården.

Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja tycktes riktigt hafva vunnit hans gunst, henne som han varit så rasande på. Litet emellanåt måste hon komma till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon karl till huset vid en viss gård uppe i Ryd, så blef Anders Jonsson allt mera nyter och glad, och kloka Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken, när hon knogade af hem till Olle och Lotta.

Så kom julen och under den blef det trolofning på Österäng och ett hejdundrande kalas. Prästen själf var med, och där växlades ringar mellan Magnus och Lina riktigt efter handboken, för att det skulle vara så mycket säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som han var postmästare tillika, så hade han med sig ett bref till Magnus, ett tjockt bref med tämligen svårtydd utanskrift. Den lycklige fästmannen läste det tillsammans med fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut, föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga bibelspråk späckadt tal.

Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade. Kloka Maja var också med, och under det hon klingade med fästmön, tog Anders Jonsson sin blifvande måg litet åt sidan och frågade:

»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»

»Det va’ ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha fått hem son sin ifrån Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’, så gla’. Hon skrifver att han stannar hemma nu och öfvertar gåln.»

Anders Jonsson tappade glaset i golfvet. Men just nu klingade prästen med sitt och föreslog en skål för de ärade makarna på Österäng, som voro nog goda föräldrar att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också inte hade värdsliga ägodelar ... och hvad skulle Anders Jonsson göra?

Han måste dricka och tacka till — men det var inte någon särdeles vänlig blick som han i detsamma slängde af bort till kloka Maja.

”FASTLÄNNINGEN”.

1.

Skärlöga hette ön och låg sina styfva tre mil utanför närmaste fastlandsudde och hade omkring sig sin egen skärgård af små, nakna kobbar, blandade med en och annan liten holme, där det växte några alar och rönnar och där ett saftigt gräs spirade upp ibland stenarna. Ön var inte stor, men hade god jord inne på läsidan åt söder och präktigt fiskvatten rundt omkring på de stora fjärdarna och i de trånga sunden mellan holmarna. Åt norr och öster skyddades åkerlapparna af höga bergknallar, som åt sjösidan stupade brant ner i vattnet; men åt söder och väster voro stränderna långsluttande och låga, och täta vassar lockade gäddorna in emot land, där de stodo och gassade sig i solskenet, allt för lata att bry sig om löjstimmen, som hoppade och lekte innanför vasskanten, och endast rörande på sig när en mört eller sarf kom svängande in på deras område, eller när abborrarna glupade allt för snålt efter de silfverglänsande löjorna och det nästan såg ut som om de för skam skull velat vara med om jakten.

Tidigt om våren sjöngo alfåglarna hela fjärden rundt, och stora kullar af dykänder häckade på kobbarna, där äfven en och annan ejder och några par skrakar slagit sig ned. Men på själfva ön var det orrlek i de tidiga vårmorgnarna, och äfven midt på sommaren kunde man få höra en eller par ensamma skvaltorrar, som sutto och knäppte i de höga tallarna och granarna på norra sidan, där dessa vuxit höga i skydd af berget. Skaror af snöskator och starar skvattrade i askarna omkring stugan, och hur liten än ön var, så fanns det ändå morkulla, som sträckte ifrån ett litet kärr rätt inne i skogen rätt öfver åkerglintorna och stugtaket, med en sväng utåt kobbarna, och sedan tillbaka igen samma väg.

Det fanns bara en stuga på hela ön; men den var tämligen stor och väl bibehållen, med ett stort rum och kök på nedra botten och två vindsrum, som inte kunde eldas, och till hvilka man klättrade upp på en mycket brant trappa, som nästan förr kunde kallas en stege eller kanske ändå snarare en fallrepstrappa, sådan som den finns om skeppsbord. Men den som byggt stugan och som nu också ägde den, hade varit skeppare i unga dagar, och därför ville han ha något som påminde om skutan, sedan han för länge sedan satt sig i ro på landbacken. Han hade valt den så liten och så sjöombrusad som möjligt, den ö, där han ville sätta sig ner, och där trifdes han också utmärkt, den gamle Österberg, med hustru och dotter, och om man hade bjudit honom ett helt säteri borta på fastlandet, så skulle han inte velat byta »på villkor», som han själf brukade säga. Den lilla jordlappen han hade gaf honom korn, hafre och potatis till husbehof, och en liten trädgårdstäppa hade mor Österberg själf tagit upp, där det växte kålrötter, persilja och dill och där det ändå fanns plats öfver till litet ringblommor och balsaminer och en liten buske med åbrodd, som var gummans förtjusning. En stor fläderbuske växte utmed ena stugväggen, och det var nästan som att ha en läkare i huset, ifall man blef krasslig, menade gumman, som sedan gammalt kurerade både sig själf och man och barn med fläderte, ty det hjälpte för alla åkommor.

Ett stenkast ifrån stugan låg sjöviken med sin båtbrygga och sin sjöbod, sina gistor för fisknät och strömmingsskötar, och vid bryggan lågo stora notökan, fisksumpen och skötbåten sida vid sida i broderlig sämja, som endast stördes något litet när sydosten låg in i viken och de började gnida sig emot hvarandra, uppgifvande då och då några knarrande läten, som likväl voro mera gemytliga än egentligen uttryck för något starkare missnöje. Längre uppåt land lågo ladugårdshusen och logen rödmålade och litet snedvridna, därför att terrängen där var tämligen sluttande och jordmånen lös; men stodo gjorde de ändå och gåfvo godt skydd åt de två korna, den enda gamla hästen, en stutkalf och fem, sex får, hvilka utgjorde hela kreatursbesättningen på Skärlöga. Lägger man till de nu nämnda inbyggarna fem stycken hönor utan tupp, en gammal svart katt, en hundvalp och en tam skata, som hade slagit ner sig ur boet som unge och skadat ena vingen på sig, men nu, sedan hon fått den lagad igen, inte brytt sig om att flyga bort, så har man därmed räknat upp Österbergs hela hushåll där ute på ön. Han hade nog haft en dräng också, men den hade på vårsidan gifvit sig af till Skeppsholmen och blifvit matros, sedan hans företrädare året förut tagit hyra på en skonare och dennes företrädare åter fått det infallet att försöka sin lycka i Amerika.

»Di ä’ rakt som di hade fått kvicksilfver i kroppen på sig, skärgårdspojka!» hade då Österberg sagt, i det han valkat bussen åt ena sidan; »så nu tror jag rakt åf att en får ta och städsla sig en fastlänning för te få behålla’n kvar!»

»Jesses nej då, far! Hvad tänker du på? Ska du ta hit en estlänning nu också!» ropade då gumman, som hörde litet illa. »Di ä’ ju så’na vilda ena, så!»

»Fastlänning, sa’ jag!» ropade Österberg tillbaka och höjde rösten. »Di brukar då inte vara så värst kvicka te’ röra på sig, har jag hört folk säga.»

»Ja, men di ä’ inte sjövana!» återtog gumman och skakade på hufvudet. »Och hur ska det då bära te’ med fisket för dig, far?»

»Hå, han får fäll vänja sig,» svarade Österberg lugnt, »så har jag fått gjort och di andra med!»

»Och så lär di ska vara så envetna, och inte vill di äta strömming!»