Part 2

Maja var klok nog att inte låtsa om blicken, utan gick fram till spisen, där mor Lovisa satt, sade helt sakta några ord i öronen på henne och tog sedan sin lilla stöppanna och satte den på elden bredvid grötgrytan. När det var gjordt, började hon gräfva i kjolsäcken efter några blybitar och annat smått, som hon helt långsamt och betänksamt lade ner i grytan, den ena efter den andra.

Karlarna sneglade på henne med nyfikna och undersamma blickar och pigorna drogo sig åt sidan, trots sin stora nyfikenhet, så att det blef ett vördnadsfullt afstånd mellan dem och henne. Den enda som satt lugnt kvar på sin plats var mor Lovisa, som efter de framhviskade orden utbytte en hastig blick af hemligt förstånd med Maja, där hon stod lutad öfver spishärden.

»Du skällde förut öfver att du hvarken fick vått eller torrt,» sade Anders Jonsson snäsigt till Magnus, som hade ögonen spända på Maja och hvad hon sysslade med; »hvarför äter du inte nu då? Hon kan nog trolla, kärngen där borta, utan att du glor på’na.»

»En måtte fäll få ha ögona hvar en vill,» svarade Magnus och tog sig på måfå en strömming. »Eller ska di kumderas me’, likasom armarna?»

Anders Jonsson svarade ingenting, men han högg en stor potatis midt itu med knifven och vände på hufvudet åt hustrun, framkastande med samma snäsiga ton:

»Hva’ säjer hon om jänta’ där inne nu då? Ska en kanske ha’na liggande länge nu midt i bråaste tiden?»

»En får fäll si, när hon har stöpt öfver’na,» svarade mor Lovisa lugnt och började att med en stor träslef ösa upp gröten i stenfatet.

»Har ho’ inte hunni’ me’ det än då?» frågade mannen lika snäsigt som förut.

»Jag skulle fäll först höra hur det va’ me’na!» svarade Maja lugnt som förut och vände sig sedan till mor Lovisa: »Vill ni ta’ med er en spilkum vatten och komma me’ in, så ska vi si hur det är fatt.»

Därpå tog Maja pannan af elden, och mor Lovisa följde med henne med en spilkum vatten.

Karlarna fortsatte att äta under tystnad, sedan Karin satt fram grötfatet på bordet. Fiskar-Olle försökte att få i gång ett samtal om rågen och utsikten att få något för den fram på hösten, men det gick inte annat än med enstafviga ord, och när de slutat äta, stego de upp, knäppte ihop händerna och bockade sig långsamt för bordet, sade sedan tack åt husbonden och gingo sin väg, den ena efter den andra.

Anders Jonsson själf gick in i kammaren på andra sidan och stoppade sin pipsnugga.

När pigorna blifvit ensamma i köket, halfhviskade Karin till de andra:

»Det va’ inte mycke’ som Magnus fick i sej, inte. Han ä’ allt illa tokig i Lina, stackare.»

»Hm! det vet jag visst!» sade den yngsta af flickorna, en ljushårig jänta på sjutton, aderton år, »får han inte henne, så måtte det fäll finnas andra som sir lika så golika ut.»

Nu kom mor Lovisa ut från Lina med pannan i handen och efter henne Maja med spilkummen.

»Har far gått ut?» frågade hon flickorna.

»Nej, han ä’ inne i kammarn,» svarade Karin.

»Då ä’ det fäll bäst vi går in till’en me’samma, eller hur, Maja?»

»Kanske det. Men kom ihåg nu hva’ jag sa’: det sir illa ut, om Jonsson inte ger me’ sej.»

»Men från vette’ blir hon fäll ändå inte?» frågade modern och satte pannan ifrån sig i spisen.

»Ja, det kan en aldrig veta. Och det ä’ så godt te’ bereda’n på det värsta, så blir det så mycke’ bättre se’n, om det går åf för mindre.»

Det tyckte mor Lovisa var klokt taladt, och så tog hon då Gud i hågen och steg in i kammaren, och kloka Maja seglade efter i hennes kölvatten, med spilkummen, i hvilken det smälta och hastigt afkylda blyet låg på bottnen i underliga snirklar och kroklinjer, som sågo ut som stelnade maskar.

När de kommo in, stod Anders Jonsson borta vid sin gamla gulmålade klaffbyrå, där han hastigt sköt igen en låda och vände sig om som om han blifvit obehagligt öfverraskad. Han sög ett duktigt bloss ur pipan, bolmade ut med röken och frågade med barsk ton:

»Hvad ä’ det frågan om? Hvad ska ni här inne med det där tråtyge te’ göra?»

»Jag tänkte du ville fäll höra hur det ä’ med flickan våran ändå,» svarade mor Lovisa, som inte var så lättskrämd af sig.

»Står det te’ läsa i skåln där, det då?» fortfor mannen och försökte se tviflande ut, men kunde inte låta bli att kasta en halft förargad, halft skygg blick på Maja, som gick fram och ställde spilkummen på bordet borta vid fönstret.

»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och spände ögonen i honom. »Om Jonsson vill komma hit nu, så kan han själf få si.»

»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!» mumlade han och ville gifva sig af ut.

Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för honom, i det hon helt kärft yttrade:

»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det gäller det enda barnet vi har. Och har nu Maja en gång gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du fäll också höra på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’ mej och frågar doktorn, och då får hon ligga kvar där te’s hon blir frisk igen, och tycker du att det blir billigare ...»

Men se kostnaden, det var just att taga Anders Jonsson på hans ömmaste sida, hvarför han också helt fogligt vände om på halfva vägen, makade sig med långsamma steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det inte alldeles såg ut som om han ville bitas:

»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä’ fatt då. Men när det ä’ midt i bråaste andtiden, så kan ni fäll inte undra på om en blir sint öfver eländet.»

»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när en har skuradt och i ordning,» utbrast Maja långsamt. »Ho’ passar allt på när ho’ kan komma illa te’, för annars skulle vi fäll inte ta oss så värst åf’ena. Men titta nu, ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen, som det går ut alldeles som stålringar ifrån, och sir han hur en åf de där stålringarna sitter fast ve’ en annan liten klump, som sir ut som ett hjärta?»

»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och stirrade i spilkummen. »Men hvad ä’ det det ska betyda då?»

»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke’ och att det står åt både bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja med bestämd ton.

»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders Jonsson och stirrade envist i vattnet.

»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’ hjärtklumpen? Och som hänger ihop ve’ den med de där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’, det?»

»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor Lovisa afgörande.

»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!» medgaf Anders Jonsson.

»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t ska jag säja,» återtog Maja med aldrig svikande säkerhet och skvalpade litet på spilkummen, så att de lösa bitarna ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men nu ska vi titta på lite’ annat me’.»

»Står det hvad en ska bota’na me’ också?» frågade Anders Jonsson, som det tycktes allt mer och mer intresserad.

»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade en hastig blick på Lovisa, som nickade helt omärkligt, liksom till tecken af godt samförstånd. Därpå återtog hon helt långsamt, som om hon haft svårt att läsa sig till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten, som ligger på ena sida’ och har liksom en hufve’knopp me’ en hatt på?»

»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade åt motsatta hållet. »Ä’ de’ meklamente, det då?»

»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja, »och om jag inte sir alldeles för tokigt, så ä’ det inte mer och inte mindre än en karl, som ligger te’ huse’!»

»Hå kors i alla tider! Ge’ mej si!» ropade mor Lovisa lifligt och böjde sig fram öfver spilkummen.

»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder hufvet rakt åt hjärteklumpen där bortnas?»

»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa allt mer och mer intresserad af hvad hon trodde sig se.

»Syns det om han har någe’ ock?» frågade Anders Jonsson med spefull ton. »För annars är det fäll inte värdt att han omakar sej!»

»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det ock skulle så vara, så gjorde det fäll ingenting, när han kommer te’ rikaste bond’ på hela ön.»

Anders Jonsson var lika litet som någon annan dödlig okänslig för smicker, och han kunde inte låta bli att stryka sig om hakan med själfförnöjd min; men som han började ana satans list, återtog han genast med betydligt kärfvare ton än förut:

»Prata nu inte tocke’, utan tala hellre om hvad en ska göra för te’ få jäntan på bena igen.»

»Det ä’ just det vi ska titta efter nu!» sade Maja försiktigt och kastade en hastig blick på mor Lovisa, som fortfarande stod försjunken i betraktande af spilkummen.

»Ni kan ju göra det då, medan jag går ut och ser efter att di har skött om hästarna ordentligt,» svarade Jonsson och gick sin väg med ovanlig brådska, som om han varit rädd för att någon skulle vilja hindra honom.

»Tänk om han ger sig åf in te’ flickan,» hviskade mor Lovisa hastigt och tog ett par steg för att skynda efter honom.

»Bry er inte om det, ni,» svarade Maja med ett slugt blinkande, »jag har sagt’ena hur hon ska bete sej.»

5.

När Anders Jonsson kom ut på gården och just skulle snedda af öfver till stallet, såg han en mörk skugga komma emot sig från prånget mellan stallbyggnaden och vagnsskjulet. Det klack till smått i honom, när han kände igen Magnus, ty han visste ju med sig själf att han icke varit särdeles vänlig emot honom under dagens lopp; men han lät ingenting märka, utan sade endast helt kort, i det han tänkte gå förbi honom:

»Har du sitt efter hästarna ordentligt och gifvit dom foder te’ natten?»

»Ja, jag tänker fäll det,» svarade Magnus kort, och när han såg husbonden göra min af att gå förbi, fortfor han med bestämd ton: »Men nu ä’ det så att jag ville tala me’ Jonsson ett par ord.»

»Jaså! Hvad är det frågan om då?» svarade Jonsson och stannade, men såg till att det var tämligen stort afstånd mellan honom och drängen.

»Jo, jag skulle villa ha mitt betyg i mårron,» svarade Magnus kort som förut.

»Betyg?» frågade Jonsson tämligen förbluffad. »Hvad ska du med det te’ göra?»

»Skaffa mej en ann’ tjänst, förståss,» svarade Magnus.

»Jag tycker du skulle fäll först höra, om jag vill ha dej kvar!»

»Det har jag fäll hört tillräckligt att ni inte vill — och om ni också skulle vilja, så vill inte jag!»

»Hvart tänker du ta’ vägen då?»

»Jag har talt me’ Söderman på Marbottna. Hos honom får jag hundraåtti och två par sjöstöflar och potatisland, så det tänker jag allt att jag kommer te’ ta’. Laga därför att jag får betyge’ i mårron bitti’, för Fiskar-Olle ska dit och jag vill skicka’t me’ honom.»

Och därmed gick Magnus sin väg neråt gården, där drängstugan var belägen, och Jonsson såg mycket fundersam ut, när han långsamt knogade sig af in i stallet.

Det var två saker som förargade honom mer än han kanske ville tillstå för sig själf. Den första var att drängen sade upp själf, i stället för att Jonsson fick göra det, och det andra var att han tänkte sig till Söderman på Marbottna, Anders Jonssons gamle rival både om makten och rikedomen i socknen.

Nu stod han där inne i stallet framför Bläsens spilta och tyckte att det var retsamt att han skulle bli af med den bästa drängen han hade; ty det var Magnus ovillkorligen, om han också var tämligen stursk af sig. Men det visste Anders Jonsson mer än väl att de kunde vara, om de också inte dugde till något, och kanske värst då — och så stark och så nykter och ordentlig hade han inte haft någon dräng på länge.

Det var bara det där förargliga att jäntan ... men när allt kom omkring var det kanske inte så farligt med kärleken — det var kanske bara litet dansflams och ingenting vidare.

Om han skulle gå in och se hur det var med henne och så kanske få höra litet med detsamma, hur landet låg?

Ja, sagdt och gjordt. Anders Jonsson höll nog af dottern på sitt vis, fast han just inte kelade med henne; men det var nu inte hans vana med någonting här i världen, kanske med undantag af hästarna, ty dem var han öm om så att det förslog.

När han därför sett om dem att de hade hvad de behöfde och klappat stallgumsen, hvilken trofast stod i spiltan bredvid Bläsen, som han emellanåt knuffade på länden för att han skulle spilla litet timotej åt honom, så gick han beslutsamt öfver gården in i byggningen och steg sakta — det vill säga så sakta som han kunde — in i Linas kammare.

Det var skumt där inne, men inte alldeles mörkt, eftersom fönstret låg åt väster och gården som vanligt låg tämligen naket uppe på höjden, och Anders Jonsson, som redan var van vid skymningen därutifrån, kunde mycket väl urskilja dottern där hon låg med täcket uppdraget tätt omkring sig och ögonen stirrande rätt ut i rummet. Ovan vid att hafva någon sjuk omkring sig — ty man var i allmänhet frisk på Österäng — stod han ett ögonblick litet tveksam strax innanför dörren, men slutligen bestämde han sig för att gå fram och hade just föresatt sig att vara så tyst som möjligt, då han plötsligt stötte mot en af stolarna, som med ett häftigt rakande knuffades ett stycke ut på golfvet.

»Hvad ä’ det?» ropade Lina med skrämd röst och gjorde en hastig rörelse under täcket. »Ä’ det någen där?»

»Bli inte rädd, kära barn,» sade fadern så mildt och beskedligt han kunde, »det ä’ bara jag!»

»Ä’ det Fiskar-Olle?» pustade Lina häftigt. »Gå er väg! Hvad har ni här te’ göra? Husch hvad det luktar strömming åf er! Gå er väg, säjer jag!»

Hon drog upp armarna öfver täcket och slog vildt åt honom med bägge händer, medan hon kastade sig fram och tillbaka i sängen.

»Jesses, flicka!» ropade nu Anders Jonsson, rädd på fullt allvar. »Känner du inte igen far din? Står det så åt hufve’ på dej, stackare?»

Och nu tog han fatt i den framsparkade stolen och satte sig ner vid sängfötterna, sedan han först stoppat pipsnuggan i fickan.

»Hufve’ ja! Oj, oj, oj!» jämrade sig Lina och klämde om hufvudet med bägge händer. »Det värker och spänner och är så hett, så hett! Men inte ä’ ni far, inte! Nej då! Han håller bara väsen, han, när han kommer ... han ä’ inte så där tyst, han inte ... för honom kan en gärna både få vara sjuk och lägga sej och dö — hva’ bryr han sej om det? Bara han får in rågen, så!»

Anders Jonsson var inte särdeles veksinnad af sig, men det slog honom att hans eget barn inte tänkte bättre om honom än så. Han försökte att tala, men det satt som en stopp i halsen på honom och han kunde inte få fram ett ord. Men han pustade i stället, och han kände att svetten bröt fram i pannan på honom, där han satt.

»Jag ville önska jag vore dö’,» fortfor Lina och jämrade sig sakta, »för jag ä’ ändå bara i vägen för både den ena och den andra. Vore jag borta, så kunde Magnus tjäna kvar — för en så golik karl får far ändå inte på långa vägar — och vore jag unnan, så behöfde han inte ge’ sig åf te’ Marbottna, där di vill pracka på’n Ida och få’n te’ måg i huse’, för det di vet att han kan sköta hela gåln, nu sedan Söderman har blifvi’ sjukliger åf sej.»

»Hvad säjer du, flicka?» ropade Anders Jonsson, som nu fick mål i munnen. »Ä’ det _det_, som ligger bakom?»

»Husch då, ligger det nå’n bakom?» ropade Lina och gjorde en häftig rörelse för att sätta sig upp, hvarpå hon med förskräckta ögon stirrade åt väggen bakom sängen. »Ha ut otyget! Säg åt mor att hon kommer in — hon ä’ den enda som håller åf mej — mor, mor, mor! Hör ni, jag vill att mor ska komma in!»

»Ja, jag ska säja åt’ena!» svarade Anders Jonsson alldeles handfallen och steg upp. Men så satte han sig igen, lade sin stora, valkiga hand på dotterns, som hon hade kastat fram uppe på täcket, och sade med mera mildt uttryck i rösten än Lina någonsin förut hört utaf honom:

»Känner du inte igen mej, om du tittar noga på mej ändå?»

Det kändes svårt för Lina att fortfara som hon börjat, men kloka Maja hade ju sagt att hon skulle hålla i sig, och på henne trodde hon som på berg. Hon fortsatte därför att stirra åt väggen och slängde sig oroligt som förut, ropande:

»Mor ska komma in, mor ska komma in! Det bränner och värker, så jag kan hvarken höra eller si. Mor! Mor!»

Dörren öppnades i detsamma och mor Lovisa kom in, följd hack i häl af Maja, som bar en kopp med något rykande innehåll, med hvilket hon gick fram till sängen.

»Kors, ä’ du här, far?» frågade mor Lovisa och såg förvånad på Anders Jonssons spaka och allvarliga ansikte, »jag trodde du var ute hos hästarna.»

»Ho’ känner inte igen mej, flickungen,» hviskade mannen och gick ut med långsamma och dröjande steg.

När dörren stängts efter honom, reste sig Lina hastigt i sängen och hviskade till modern och kloka Maja, som lutade sig öfver henne:

»Det var för väl att ni kom! Jag tyckte så synd om far — och det säger jag er, att i mårron går jag opp igen! Det får gå hur det vill, men skapa mej tokig, det vill jag inte vidare.»

»Det kan fäll hända att det inte behöfs heller,» svarade kloka Maja, »för om jag inte såg galet, så ha allt meklamente’ gjort nytta på’n me’samma.»

6.

När mor Lovisa efter en styf halftimme kom tillbaka in i kammaren, satt Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i munnen och såg mäkta fundersam ut, där han hade bläckhornet framför sig och ett ark papper utbredt på bordet. I ena handen höll han en träpinne, vid hvilken en gammal rostig stålpenna var fastbunden med fordom hvit tråd, som nu hade blifvit svartbrokig af bläcket, och den andra var långsamt och stadigt sysselsatt med att krafsa bakom vänstra örat, som om den myndige husbonden där sökt råd för någon kinkig kasus, den han hade svårt för att reda.

Mor Lovisa såg på honom med på en gång småslug och undrande blick, men hon sade ingenting, tog sin stickstrumpa, som låg på byrån vid dörren, och satte sig sedan på andra sidan bordet midt framför sin själfrådige herre och man.

När de suttit tysta en god stund, tog Anders Jonsson bort vänstra handen från hårtestarna bakom örat och sade, sedan han med några ansträngande drag fått eld igen på pipan, som hållit på att slockna under hans djupa funderingar:

»Hur ä’ det me’na nu då?»

»Menar du flickan?» frågade Lovisa utan att titta upp från strumphälen, som hon just höll på att taga ihop.

»Jaa, hvem skull’ jag annars mena?»

»Åjo, ho’ ska fäll låtsas vara liksom lite’ kryare se’n ho’ fick in.»

»Hvad va’ det för djäfvelstyg som kärngen smorde i’na då?»

»Det talte ho’ minsann inte om; men någe’ varmt va’ det, och illa smakte det, sa’ Lina.»

»Har ho’ gått nu?»

»Ocken menar du?»

»Kors, kärngkratta’ vet jag!»

»Ja, ho’ gick hemåt för en stund se’n.»

»Det va’ då väl, det. Ha tocke där trolltyg i huset under natta, det skulle jag inte villa.»

Så blef en lång stunds tystnad igen, under hvilken Lovisa stickade och Anders Jonsson stack ner pennan i bläckhornet och började skrapa på papperet med den rostiga pennan.

»Har du någe’ bläck i flaska? Det här ä’ då som det vure beck i’t.»

»En kan ju slå i ett par droppar vatten — för flaska’ den va’ då tom i våras, den.»

Och därmed tog mor Lovisa bläckhornet och gick ut i köket med det. När hon efter ett par ögonblick kom in igen, satt Anders kvar och stirrade på papperet, och vänstra handen hade återtagit sin gamla plats bakom örat.

»Hvad ä’ det du ska skrifva för slag?» frågade mor Lovisa och satte bläckhornet framför honom.

»Det ä’ Magnusses betyg,» svarade Anders Jonsson kärft och körde ner stickan i bläckhornet för att röra om det utspädda bläcket.

»Jaså, du låter’n gå te’ Mikaeli?»

»Jag tänkte låta’n gå, det vet du ... men nu ä’ det han som sagt opp sej! Han lär ska te’ Söderman på Marbottna, sa’ han.»

»Nåja, ajöss me’n då! Folk finns det allti’ te’ få!» sade Lovisa med föraktlig ton och tittade med detsamma på sned på mannen, som drog stickan ur bläckhornet och med förargad ton utbrast:

»Ja, det ä’ lätt te’ säja för dej, du som inte har någe’ me’ dom te’ göra!»

»Nå kors, du ville ju själf bli åf me’n, tyckte jag!» återtog Lovisa med en ny snedblick.

»Ja, på sätt och vis,» återtog Anders Jonsson i samma ton som förut; »för en stursk karribel ä’ han — och så det där med jäntan — men bra ä’ han annars, förståss, och si att Söderman ska få’n, det är _det_ som retar mej, begriper du.»

»Nå, så får du fäll tala me’n att han stannar kvar, då. Och om du ökar på lön åt’en ...»

»Kan du tänka dej att han får hundraåtti hos Söderman — det ä’ ju rakt okristligt! Och två par sjöstöflar och potatisland! Kan en tänka sig tocke’?»

»Ja det kunne fäll du orka me’ också, om du ville!» sade mor Lovisa lugnt.

»Bå’ det och mer till!» svarade Anders Jonsson tvärsäkert. »Och inte behöfde jag fäll komma på kneken för det. Och så låg jänta där inne och dyfla om att Söderman ska lämna gåln ifrån sig och att di vill ha’n te’ måg, för att han skulle öfverta, alltihop.»

»Ja, en duktig karl ä’ allt Magnus, det ska då ingen kunna förneka,» menade mor Lovisa, »så jag undrar inte på att di vill komma åt’en.»

»Nä-ej! Och det ä’ just det som förargar mej.»

»Om du skulle tala me’n lite,» framkastade mor Lovisa som på försök, »det vure kanske inte så ogalet.»

»Nä-ej si, ber’n det gör jag då rakt inte!» svarade Anders Jonsson och doppade ner pennan för att börja skrifva, men så fick han med sig en stor kluns af det tjocka bläcket, och så föll den midt på papperet som en stor plump och då kastade han pennan ifrån sig utan att tänka på att han nyss rört omkring med bakändan, och nu gjorde den ett långt, svart streck på papperet. Det var som förgjordt alltsammans.

»Jag tycker du kunne ta’ och sofva på saken,» sade Lovisa och hade svårt att låta bli att skratta åt mannens förargade min och bläckiga fingrar, »allti’ hinner du skrifva det där i morron bitti’.»

»Ja, det kan du då ha rätt i!» medgaf Anders, som inte begärde bättre än att få uppskjuta saken. Han steg upp och fick ny tobak i pipan, tände på den och började kläda af sig. Lovisa hade ännu litet att stöka med, så att hon gick ut och in mellan kammaren och köket; och när hon slutat sina göromål för dagen, kom hon in för att säga godnatt och underrätta Anders om att hon låtit bädda åt sig inne hos Lina för att kunna se om henne under natten.

»Så godt kan det vara!» sade Anders Jonsson, och just när hustrun tog i dörrlåset för att gå ut, ropade han, som om han just nu kommit att tänka på en sak:

»Hör du Lovisa, du!»

»Ja, hvad vill du?»

»Du kunne allt höra dej för lite’ me’ Magnus i morron bitti’, om det ä’ abslut att han ska te’ Söderman.»

»Jaa, tror du det går ann?» frågade mor Lovisa och log inom sig själf åt att det hon väntat på hela kvällen ändtligen kom i sista stunden.

»Du kan ju allti’ låtsa som det bara kom från dig själf och som jag inte visste åf’et.»

»Åja, det förståss, det kan jag fäll,» svarade mor Lovisa och gick.

När hon gått ut, vände Anders Jonsson sig åt väggen och tyckte att han burit sig riktigt finurligt åt. På det sättet kunde hustrun kanske ställa saken till rätta, och så var han ju ändå obestridt herre i huset.

Och den glada öfvertygelsen somnade han på.

Medan detta försiggick inne i kammaren, hade kloka Maja knallat sig af hem med sin påse på armen, och till den hade nu kommit en liten korg, i hvilken mor Lovisa stoppat ner litet smått ur visthusboden, som Maja tyckte var godt att bära på, just därför att det kändes litet tungt. Det hade mörknat på duktigt, innan hon gick, men gamla Maja var inte rädd för mörkret, och vägen kände hon till, så det var nog ingen nöd för henne att komma hem.

När hon kommit en bra nog bit från uthusen på Österäng och skulle taga af genvägen, som gick öfver skogen hem till hennes stuga, hörde hon steg af en gående, och det dröjde inte lång stund förrän en mörk skugga kom emot henne från en trädgrupp, som stod just vid vägskälet. Maja saktade stegen litet och tittade skarpt framför sig; hon var nästan lika skarpsynt i mörkret som hennes gamla Olle där hemma, och hon såg snart att det var Magnus, som kom emot henne.

»Kunne fäll tro det också,» mumlade hon för sig själf; »inte kan den fäll sofva, kantänka.»

»Go’ kväller, mor Maja! Ni ä’ fäll på hemvägen, kan jag tänka!» hördes nu Magnus’ röst alldeles invid henne.

»Jo men ä’ jag så!» svarade Maja lugnt. »Och om jag inte sir galet och hör galet me’, så är det Magnus.»

»Det ä’ nog riktigt, det.»

»Ä’ du ute och styr så här i mörkre’, du?»