Part 15

»Jo, visst tänkte jag på er; men så tyckte jag det också, att när ni inte såg te’ båten och ni visste att det blåste vind inåt, så kunde ni fäll begripa, att jag hade följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’ Skeppsbron, så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö, som han kände te’, och medan han pratade med dem, så passa’ jag på och gaf mig åf ut på egen hand — och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond mening, utan jag tyckte bara det, att så gammal var jag, så att jag inte behöfde gå och ledas i band som en hundvalp.»

»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern och väntade med bäfvande hjärta på svaret.

»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan jag gick och såg på stan och de granna husena och gatorna, men så hur det var, så tyckte jag, att jag behöfde mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in på en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig gata borta i själfva stan, där det bodde en hel mängd med segelsömmare — och därinne träffade jag på några sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på konjak och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen och på det viset blef det i flera omgångar, och när jag kände att jag börja’ bli yr i hufve, så ville jag stiga opp och gå min väg — men då satte di te’ och skratta åt mig, och somliga skällde på mig och kallade mig morsgris och bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja opp dom, men så blef vi goda vänner igen, och sen minns jag icke mycket åf alltihop — utom det, att först va’ vi inne på någe ställe där di spelte med långa käppar på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några bollar, och sen va’ vi oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch och där det va’ fruntimmer som passa opp, och en af dom — hon var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och då blef en af di andra arg, och så tog vi ihop och slogs och sen minns jag bara, att jag tyckte di vräkte mig utför en trappa och att jag slog knäet i stengatan, så att det skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»

»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl sig!» mumlade modern mellan tänderna.

»Hvad säger ni, mor?»

»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom te’ dig igen?»

»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på lasarette’, och knät och hela benet var så styft och ondt, så jag kunde inte röra det en smul. Och det var en ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte hur jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång, ljushårig karl som fört mig dit och han hade fått tag i mig på ett poliskontor, sa’ han — och då skämdes jag som en hund, och när Österman kom dit fram på middan, så tordes jag knappt se honom i synen — — för jag begrep på beskrifningen att det var han som hade fraktat mig dit!»

»Aldrig kunde jag tro att _han_ skulle kunna vara så bra! Men så där ä’ det! En gör allt människor orätt ibland och det värre ändå!»

»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde se’n i ögonen?»

»Nej, hvad sa’ han?»

»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men inte ska du skämmas för mig, inte, utan för dig själf! För sir du, jag har nog smakt på den där ekluten, jag med, och det har sin nytta med sig det också! För sir du, har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’ taljan duger te’, om hon låter sträcka på sig eller inte!’»

»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»

»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss, för när Österman talte om hur vi kommi hemifrån och att ni satt här och inte visste om vi va’ lefvande eller döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva ut mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att gipsen inte blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop, sa’ han! Och han sa’ att haltningen skulle nog gå bort i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för stadstrapporna — och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»

»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur tror du det blir när haltningen ä’ borta?»

»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på! Men säg nu ingenting om det här, hvarken åt far eller nå’n annan, för jag lofte Österman, att jag skulle tiga me’t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag tyckte att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan det var sagdt.»

»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern glad, i det hon tog sonens händer mellan sina. »Då kan ’en ju hoppas på att du tar dig till vara! Men säg mig nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du bära det, att Österman får’na?»

»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en sådan hustru som Lotta. Och när hon i alla fall inte tyckte om mig, så ...»

Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick märktes ett kraftigt tag i klinkan. Både modern och sonen vände sig åt dörren till; den öppnades, och in trädde Lotta i stugan och efter henne Österman. Innan mor Stina hann säga sitt »Guds fred» och bedja dem stiga fram, tog Österman till orda:

»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och nu ä’ vi här, för te’ bjuda på bröllop te’ juldan!»

Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina steg upp och gick fram till Lotta, som såg skinande glad ut.

»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade hon, bara för att säga något.

»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på Österman med en trohjärtad blick.

»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!» ropade Österman. »Men när han såg att jag kom nykter hem från stan sist, och att jag varit nykter ända se’n, så gaf han me’ sig te’ slut.»

Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne lycka, gick mor Stina fram till Österman, fattade med sina båda valkiga händer om hans väderbitna näfve och sade så sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»

Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans för modern, men han låtsade ingenting om, utan ropade helt muntert, i det han slog armen kring lifvet på fästmön sin:

»Och om inte alla märken slå fel, så blir det vinter te’ jul, så vi kan få fyrn släckt och få åka på isen te’ körkan! Och du ska vara med, Olle, om du också haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort och hem, och nog ska både du och jag, Lotta — och du med, Olof — hålla rätt kurs och akta oss för villovägar!»

»Gu’ gifve det!» tillade mor Stina med sammanknäppta händer.