Part 14

»Gu’ signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också, för jag känner ju min gosse — men si, frestelserna ä’ många och en kan aldrig veta — och vore det bara någon annan än Österman som ...»

»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl som di säger här allmänt?» frågade flickan och såg på fyrvaktarhustrun med forskande blick.

»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!» svarade Stina. »Jag vet nog att han är duktig och rejäl, så länge han ä’ redig, men si, får han aldrig så litet i hufvut — — då —»

»Han hade nog inte så lite’ i hufvudet när han gaf sig åf ut och lotsade in briggen!» svarade Lotta harmset, i det hon såg ut genom fönstret.

»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön och lät henne sitta där då?»

»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade Lotta i samma ton som förut. »Far säger själf nu, att han inte undrar på’t, för hon lär ha lagt sig ut för både målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi fått höra!»

»Nej kors, hva’ säger du? Va’ hon tocken?»

»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han hade kunna’ görat på annat vis, förstås — det vet jag me’. Men så svår som di målar ut’en ä’ han då visst inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl inte att undra på om han blir våt!»

»Det låter som du skulle tycka synd om Österman, kära Lotta?» framkastade mor Jonson och såg på henne med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte åf en sådan flicka som du!»

»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre än di ä’,» svarade Lotta med lifligare färg på kinderna än förut, »och hade han bara någon som såg efter sig och brydde sig om’en, så kunde han väl bli’ bättre, han med, tänker jag!»

»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson varnande. »Du vore inte den första flicka som hängt opp sig på det repet!»

»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig för att en vill si någe’ godt hos den som alla anka’ på! Och inte tar eran Olof nån skada åf, att han ä’ med Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i morgon kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad den färden har vari’ bra för!»

Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson annat att fundera på. Det var inte utan att både Jonson och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta som en blifvande sonhustru — och skulle hon nu — —»

»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman! Det ä’ då ett elände med den — hvar en än gör åf honom! Tror hon att hon skulle kunna vända om den? Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så lätt, den!»

Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.

3.

Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på kvällen och fyren redan varit tänd i flera timmar, satt fyrmästaren Holm inne i kammaren i sin byggnad, som var större än de andra, och drack en romtoddy med lotsålderman Lund, medan både två blossade på sina pipsnuggor och som vanligt talade om väder och vind.

Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt och koleriskt temperament, och den gamla lotsåldermannen däremot var det personifierade lugnet, hvilket icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom när de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren var lika röd som den gamla lotsen var stockkonservativ som en äkta gammal ämbetsman i statens tjänst.

Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller tullar — det var helt enkelt fråga om Österman och fyrvaktarens Olof.

»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig så fasligt, Jonson och käringen hans!» ropade nu fyrmästaren för minst tionde gången, i det att han lyfte på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville säga så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han blifvit kvar därute, så skulle de väl ha’ fått fatt i båtskrollan åtminstone någonstans i närheten.»

»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!» sade lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så hade nog Österman fiskat opp’en. Det har jag redan predikat för dom ända sen i går! Nej, ser du, mäster det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»

»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»

»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för Österman, tänker jag! Di tror väl att han ska gå och supa med pojken och att di ska komma i någe krakel med polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med honom som med den andra —»

»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag! Och den här är ju en hygglig och stadig pojke, inte annat än jag har sett!»

»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har varit ute för en kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom en aldrig vet hvad en unglots duger te’, förr än han sitt döden i ögena! Och hvad Österman duger te’ men inte ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och segla på egen hand!»

»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det väl ändå så farligt med Österman, som ni alla skriker till heller! Det va’ nu det där spektaklet i fjol, för att han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen — och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det undra jag då inte på, så brorsdotter min hon ä’!»

»Jag tycker bra om Österman som lots, men en vilde ä’ han, och spakar han sig inte, så får han allt gå där, innan han kan vänta på nån befordran. Hade inte det där stockholmsspektakle’ kommi emellan, så hade han väl allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var så arg, så han ville rakt köra bort’en med en gång!»

»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och rannsakning ändå, tänker jag! Nog ä’ di styfva af sig, ämbetsmännerna, men ser du, den allmänna meningen —»

»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi ska gräla igen! Annars tror jag det är klokast att vi håller oss ifrån poletiken! Och vill du som jag, så bryter vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det har blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det tänkte lätta på, och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt åttatiden.»

»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half till, jag! Vädret är ju lugnt, så i natt får ni nog vara i fred, och om jag talar med Lotta, så har hon nog varmt vatten kvar på spisen.»

»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit, för jag känner på mig att vi ha’ Österman och pojken med på’n, när han väl är här!»

»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman komma in och få sig en skvätt med!»

»Om han ä’ sådan att han behöfver något mera, ja!»

»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå i god för att — — men nog har han lofva’ att det inte skulle hända mer — —»

»Har han lofva’ dig det?» frågade lotsåldermannen förvånad och stod kvar vid dörren med sydvästen i handen.

»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat någon annan!» svarade fyrmästaren med en slug blinkning på ena ögat, just när de gingo förbi köksdörren.

Gamla lotsåldermannen nickade tyst och gick förut ut på gården.

Tjockan hade verkligen lättat på, och fyren kastade nu sitt klara ljus vidt ut öfver sjön, som låg stilla och orörlig och knappast kunde skiljas ifrån rymden, som ännu var molndiger och grå, utom längre bort i öster, där månen just höll på att gå upp, halfäten och röd och kastade en aflång, lätt vattrad reflex ned i den stillastående sjön. Längre åt norr syntes en klarare rand, med några matt blinkande stjärnor, och när de båda männens ögon hunnit vänja sig vid det sparsamma ljuset, sågo de uppe vid utkiken, dit de styrde sina steg, en kvinnlig gestalt som stödde sig emot gransträfvorna vid trappan och, med hufvudet vändt åt väster, stirrade ut öfver stugornas tak åt den stora fjärden, som sträckte sig inåt fastlandet.

»Står ni här, mor Stina!» sade lotsåldermannen, sedan han betraktat henne några ögonblick under tystnad. »Jag tänker ni se efter finska båten som ska komma i kväll.»

»Ja nog gör jag så, lotsålderman!» sade mor Jonson med en suck. »Jag har ingen ro te’ hålla mig inne! Jonson sitter nere ve’ båtbryggan och väntar med båten, ifall han skulle få höra honom blåsa!»

»Nog blåser han, det kan ni lita på, mor Stina!» tog nu fyrmästaren till orda. »I rappet har ni pojken eran frisk och sund hemma igen.»

»Jag ska gå opp och titta om jag inte kan se topplyktan öfver Mörkekobben!» sade lotsåldermannen och gick med raska steg uppför den vingliga trappan, »för den här tiden ä’ det just han brukar komma, så vida det inte har varit tjocka inåt skärgården.»

»Klif inte miste, bror Lund!» varnade fyrmästaren, i det han gick närmare intill trappan och tittade uppåt.

»Åhå, di här stegena känner jag till, så jag kan sofva och gå dom!» svarade den gamla lotsen, i det han med fasta steg gick upp på den lilla plattformen. Han stannade där ett ögonblick med handen öfver ögonen och blickade utåt.

»Ser du något åf’en?» frågade fyrmästaren.

»Nej inte än! Men nu hör jag i stället — hör ni inte också? Det är flog oppe i luften — vänta, hör ni inte hur det hviner?»

»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll! Hör ni, mor Stina — nu skrika de — det är grågäss igen — schy, schy! Hur vingarna susa och ändå ä’ de så högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem. Nu är’ de midt öfver oss — — få nu se hur det går med fönsterna i kväll!»

»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,» ropade den lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri. »De måtte fäll flyga förbi!»

»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?» frågade fyrmästaren och vände sig framåt fyren, bredvid hvilken nu det starka kacklandet hördes.

Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma syntes i det starka ljuset från fyren de flyttande grågässens långsträckta triangel strax på sidan om det gamla tornets lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka ett ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna stannat på spända vingar, bländande af ljuset, det såg nästan ut som om triangelns långsträckta ben brutits af en uppstående oro; men då hördes på en gång den ledande fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet huru den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den öppnade näbben åt de tvekande — därpå höjdes ett långt uthållande skri från hela den vingade skaran, och med susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver hafvet.

»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande kvinnan och andades ut med en djup suck. »Di flög’ förbi!»

»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal och van gubbe, som inte lät lura sig,» hördes lotsens röst uppe från plattformen, »så den här gången fick du allt lukta efter steken, bror Holm!»

»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade fyrmästaren och fortsatte sedan, i det han vände sig till fyrvaktarhustrun:

»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert, det har jag litet svårt att begripa!»

»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade hon sakta, »och som också kan komma på villovägar!»

»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det finns mycket som blänker och lockar här i världen!»

Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände sina öron för att höra om en ny flyttfågelsgrupp skulle nalkas. Men ingenting störde tystnaden, förrän den gamle lotsen däruppe med djup röst varskodde de andra två, i det han ropade:

»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu minuter skall vi ha’ honom här!»

4.

Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan, där Jonson satt väntande i båten, färdig att taga till årorna vid första signal. Flere af lotsarna voro redan där nere och några af fyrpersonalens barnungar stodo där nyfikna och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af kvinnorna hade äfven kommit ner, och bland dem var också Lotta, som när hon fick se fyrvaktarhustrun genast gick fram till henne, stack sin arm under hennes och hviskade:

»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä’ säker på att Österman kommer och har honom med sig!»

»Gu’ signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk om han inte stannar!»

»Visst stannar han, det ska ni få se!»

Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans djupa ton på långt afstånd hördes skära igenom den ännu stiltjetunga luften.

»Hör ni! Hvad sa’ jag?» ropade Lotta och tryckte sig tätt intill den darrande modern, som med knäppta händer stod och stirrade ut i mörkret.

»Vill Jonson ha’ hjälp med en åra!» ropade en af lotsarna till den i båten sittande fyrvaktaren.

»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort, afbruten stämma, och då en af de unga ändå ville hjälpa honom, var han nära att hoppa i sjön, ty båten var redan ute och dref för starka årslag utåt fjärden.

Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom förklingat, blef det tyst som i en graf där nere på bryggan, och man hörde nu på afstånd tydligt propellerns taktmässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva följt med ångaren från den inre skärgården och nu syntes draga sig utåt hafvet.

Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare takt, och om ännu några ögonblick till upphörde det alldeles.

»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa stämma. »Då kan ni vara lugn för att di ä’ med, mor Stina!»

I detsamma stack ångarens för fram bakom den utspringande bergudden och syntes långt ute på sjön som en mörk, oformlig massa, från hvilken försalongens upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt seglade de brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt och hållet, man hörde det aflägsna bullret af någon som tungt hoppade ner på toften af en båt, därpå hördes ett längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop, som gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes hufvuden, därpå började de brinnande ögonen röra sig igen, först sakta och liksom tvekande, sedan med allt raskare fart till dess hela det mörka vidundret efter några ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med full maskin styrde sin kurs österut mot det af några få matta månstrimmor sparsamt upplysta hafvet.

»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade fyrvaktarhustrun med tröstlös ton, i det hon fortfarande stirrade utåt sjön.

»Säg inte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen uppmuntrande. »För mina öron lät det då som två — eller hvad säger ni, pojkar?»

»Ja då, nog va’ det flera än en!» hördes det från dem alla. Därpå blef det tyst igen och nu började aflägsna årslag skönjas därute ifrån fjorden. De ljödo långsamt och dröjande — det lät nästan som de stannade af emellanåt och som om de roende varit upptagna af någon öfverläggning. Sedan ökades takten igen, och det lät nu som om starkare armar förde årorna, än de som rodde dem förut.

Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte långsamt, men ännu kunde man icke urskilja några bestämda konturer. Slutligen framträdde dock de mörka linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart spindel på långa ben närmade sig stranden.

»Kan ni se hur många som ä’ i båten?» frågade Stina med darrande röst och vände sig till en af de yngre lotsarna, som stod längst ute på bryggan med handen öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.

»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter akterut. Men den som sitter i aktern sir ut som han hade någe bylte som han höll i.»

»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre ä’ di! Det där som du tycker va’ ett bylte, det ä’ en som ligger.»

»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har honom med sig död!»

»Nej då, dö’ ä’ han inte! För nu reste han på hufvet!» ropade lotsen.

Båten närmade sig nu allt mera.

»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren, »det hörs på årtagena!»

»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och skyndade så långt fram på bryggan, att Lotta måste hålla henne tillbaka, för att hon inte skulle falla i sjön. »Har du Olof med dig?»

»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från sjön.

»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon slog armarna om fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det var jag som hade rätt!»

»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu Stina med nyvaknad oro.

»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt muntert och gladt, »och pojken skulle väl inte ta’ ordet ur munnen på far sin heller!»

De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga svar, men fyrvaktarhustrun fattades nu af en ny ängslan. Var sonen sjuk eller — — det uppstod en mörk, bitter misstanke i hennes själ — hvarför svarade han inte? Låg han kanske redlös i båten — hade den stora stadens förbannelse, det djuriska ruset, följt honom dit ut och var det den vilde Österman — som — —

Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut, ty nu slängdes årorna med ett raskt tag upp i båten, och ett dussin händer sträcktes ut för att hindra den att törna emot bryggan.

»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från toften där han satt. »Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar, så kom ner i båten och hjälp mig att ...»

»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade modern och skyndade fram.

»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte så illa vild ut — det ä’ inte någe farligt! Han har bara lite’ ondt i ena bene’!»

Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten, förbi Österman och fram till mannen, som satt med armen om sonens lif och höll honom tryckt intill sig, medan denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem kastade hon sig ner på båtbottnen, slog armarna om sonens hufvud och frågade hviskande:

»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig illa?»

»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade sonen sakta och mödosamt, »och di sa’ på lasarettet att knäskålen ä’ krossad på mig!»

»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»

»Ja, mor! Och det va’ Österman som skjutsa mig dit. Och hade inte han varit, så låg jag väl nu på sjöbotten, för ni ska veta att jag föll i, när vi skulle gå ombord!»

»Ä’ ni klara nu, pojkar, så får vi hem’en med detsamma!» ropade Österman som under tiden gjort fast båten. »Men ta’ i’n försiktigt, för di har gipsat bene’ på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i knät, om han också aldrig tar i så mycket som en svagdricksputell!»

Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar lyftat upp den unga lotslärlingen från toften, där han låg, och sedan gick tåget i sakta mak upp till fyrvaktarens stuga, där de lade ner honom på soffan inne i kammaren, medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den gamla sängen och Österman och fadern hjälptes åt att kläda af honom.

När de fått honom till sängs och Österman, mindre bullersamt än vanligt, önskade honom god natt och lofvade att höra om honom på morgonen, höll Olof kvar hans hand och sade med tårar i ögonen:

»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit emot mig! Aldrig i lifvet!»

»Ah seså!» svarade Österman och försökte se skämtsam ut. »Det var fäll inte för mycke’, när det va’ för min skull du råka ut för’et! Men du ska ha’ tack för en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter ifrån stan förr, som i kväll!»

Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar och ville säga något, men han skyndade sig hastigt ut, utan att vilja höra på hvarken ursäkter eller tacksägelser. När han kom utanför dörren väntade honom likväl en bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon fick se honom, gick hon fram emot honom och sade innerligt, i det hon räckte fram sin tämligen stora, trofasta hand:

»Tack, Österman! Tack för det här!»

»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg på henne på en gång bedjande och trotsigt.

Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande ännu ett steg, men hejdade sig hastigt, vände bort hufvudet och sökte sakta rycka lös sin hand, i det hon hviskade:

»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»

»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och slog armarna om henne innan hon hann draga sig undan.

Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang in till sin far, och när hon kom in var hon röd som en drypande blod. Men när Österman om en stund kom in för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett hvarann förr än nu.

5.

Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä, att han kunde stödja på benet. Och den första tiden han gick uppe måste han begagna käpp, och då han själf var af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han aldrig skulle få lägga bort den.

»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!» sade han en kväll till modern, som satt inne hos honom i kammaren, medan fadern var på vakt uppe vid fyren, »för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’ lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te’.»

»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid blir det fäll nå’n råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far, och det ä’ ju också ett bröd, som en kan lefva på! Och du som ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma längre än far din och rakt åf bli’ fyrmästare med tiden! Och kan du få Lotta te’ hustru — —»

»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det han otåligt slog sig på det skadade knät. »Henne får jag aldrig, mor, så mycket vet jag, sedan den där olyckliga färden till stan! Henne tycker Österman om, och hon tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast det ä’ en bra flicka, så har jag inte hjärta te’ missunna honom.»

»Hvad säger du, gosse? Tycker Österman om henne — och tror du att hon — — men si, det kan då fäll rakt inte vara möjligt. När hon har te’ välja emellan en tocken rustare som Österman och en så ordentlig pojke som du.»

»Det är nog inte ordentligheten som det kommer mest an på där ve’lag!» återtog han långsamt och tillade sedan, i det han med sväfvande blick såg bort ifrån modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör ni Österman orätt, mor — för han ä’ mycket bättre än jag — och hade inte han varit ...»

»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur sjön och hjälpte dig till lasarettet — men det var ju ändå för hans skull som du fick bene’ mellan båten och fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»

Olof steg upp och gick haltande några steg öfver golfvet stödjande sig mot käppen. Han pustade tungt och strök sig med handen gång på gång öfver pannan, som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta ett beslut, haltade fram till modern och lade sin hand på hennes arm, frampressande med möda, som om det bränt honom på läpparna:

»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte mellan båten och fartyget som jag fick knät mitt förstördt!»

»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade modern, i det hon halfvägs reste sig upp från stolen där hon satt.

»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne tillbaka ner i stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala om för er alltihop, som det va’ från början te’ slut. Det va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi la’ till ve skonarn, och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom i vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och höll opp mig, till di fick kasta ut en ända från skonarn och fick upp oss båda två, fast det blåste så, att han fick brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen fick han lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full fart ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna och släppa oss opp utan talte med oss att vi skulle följa med opp till Vaxholm — men när vi kom dit, så låg jag och sof och Österman stod vid roret, och eftersom vind höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång. Och när ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och traktering, och Österman ville att vi tvärt skulle gå ombord på en ålandsslup som var på utgående — men det ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång kommit till stan, så ville jag också se mig omkring, medan jag va’ där. Och när Österman sa’ att vi promt skulle ge oss åf, så blef jag arg och svarte att det angick honom inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag kunde sköta mig själf.»

»Och oss tänkte du inte på, som satt hemma och va’ oroliga!» sade modern förebrående.