Part 13

»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får jag hit min sonhustru och sondotter från Amerika. De ska stanna öfver vintern; fast son min han kommer bara på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är första gången det händer mig, skall jag säga, så man får väl inte undra på om jag känner mig litet nyfiken. Det enda som gör mig litet rädd, så är det att de där amerikanskorna ska vara så koketta och bortskämda, sägs det; men de få väl ta seden där de komma, de som andra.»

Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från andra sidan oceanen hade kommit, träffade jag den präktiga gumman på nytt. Hon såg då allvarligare ut än vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både si och så. Flickan var visserligen bortskämd och elak emellanåt, men det gick väl för sig, menade den gamla; det var egentligen sonhustrun som inte fick nåd för hennes ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i allmänhet ha svårt att komma öfverens, äfven när afstånden i språk och vanor inte äro en hundradel så stora som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens på något så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje älskande mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man begära att svärmodern med alla sina små egenheter och anspråk kan finna nåd inför sonhustruns ögon. Det var således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka till Newyork igen, annars hade han väl emellanåt kommit till korta som mellanpart i striden.

Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan sin orsak till den misstämning som ibland rådde i hennes hem den vintern; men man måste också besinna att hvilken gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt ur jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af den försiktiga och måna svärdottern.

»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när hon tyckte att det gick för långt med noggrannheten, »tror jag att hon tänker börja räkna sockerbitarna i skålen i rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer väl turen till kaffebönorna!»

»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på sitt vanliga sätt; »bönorna ä’ ju malda, vet jag!»

»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman allt mera förargad. »Nog måtte det väl i Herrans namn bli litet öfver åt dem när jag dör en gång, så att de inte behöfver vara ängsliga för det.»

Längre fram på vintern började den unga missen, som var en ganska vacker flicka för öfrigt, troligen finna det mer än lofligt enformigt i Sverige, och därför roade hon sig med att sätta i gång en liten »intrig i fönstren» med en ung herre som bodde midt emot. Modern kom slutligen underfund med den lilla intrigen, det blef ett fasligt väsen, och gummans hemtrefnad blef förstörd för en längre tid.

»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade gumman ibland och tittade utåt vindflöjeln, som ännu alltjämt roade sig med att visa nordliga vindar; »i sommar ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt skärgården för att få andas ut litet!»

Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga gästerna reste tillbaka till landet i väster. Gumman hade nog haft mycket ledsamheter af dem, men det hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes åt för alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa med dem öfver hafvet, voro förgäfves.

»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,» svarade då gumman, »och den lämnar jag inte. Där vänta man och barn på mig; tycker ni att jag skulle vilja lämna dem för att följa de lefvande bort till ett land där jag inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni; här passar ni lika illa som jag skulle passa därborta, och därför är det bäst att hvar och en är hemma hos sig.»

Och så blef det också. De långväga släktingarna kommo aldrig mera tillbaka, och den präktiga gumman gick ännu i några år sin ensamma men glada och kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner, och den ensliga grafven på kyrkogården.

I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång under årens lopp. På sistone åldrades hon hastigt och mycket; anletet blef infallet, ögonen förlorade sin glans, minnet svek henne ofta nog, och man såg att det stundade till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och hennes gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade om gumman, omtalade att de ensamma stunderna framför gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det var inför den älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt döden.

I många år hade jag, i sällskap med det unga paret, plägat besöka gumman på nyårsdagen; hon tillhörde nämligen den gamla tiden, och såg gärna att man på denna dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en liten enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.

Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till sängs. Hon kände icke igen oss mera. Vi stannade ett ögonblick vid sängen, väntande att hon kanske skulle vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon: »Gustaf ... nu gå vi hem till fatter ... gossarna äro med. Äro de med alla? Detlof också? Ja, kom, kom!»

Hon lefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo, ty här behöfdes ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än väl. Om några dagar hade också den präktiga gummans rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe ibland bergen.

VILLOVÄGAR.

EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÄREN.

1.

Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens fyrplats, och lika askgrå och tung låg novemberhimlen utbredd öfver vattnet och de här och där uppstickande kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde sig som jättelika hufvuden af några på djupet lurande vidunder.

Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän vattenytan nu var lugn, kom dyningen svallande upp emot och öfver klipporna och sjönk tillbaka igen med ett tungt stönande ljud, som liknade en långdragen suck af någon, som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på någon af de halft öfverspolade klipporna i sydost, där de farliga grundbrotten lågo och det gälla skriket af någon förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden mellan de pustande andedragen ifrån hafvet.

Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda stugorna hade svårt att kunna höja sig i den tunga luften; den kröp i stället långsamt utefter takåsarna och när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta upp i töcknet och disan, som den gjorde ännu tätare och mörkare. Det gamla fyrtornet kunde knappast skönjas annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst på udden och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot de upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att låta svepa in sig i den täta kapprock, som hölls färdig af sjötjockan, innan vintern kom och lade hafvet i bojor och för några månader eller veckor befriade den gamle kämpen från hans trägna vakthållning.

Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager en tröstlös ödslighet utbredd öfver bergknallen på hvilken fyren var rest. Icke ett träd, knappast en krypande buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga linjer; endast några grågröna tufvor af den härdiga och förnöjsamma strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade sakta i luftdraget ute från sjön, visade att det fanns någon växtlighet på ön.

Såg man närmare efter, funnos likväl utanför fyrmästarens bostad, på den lilla platsen mellan bergväggen och själfva stugan, några magra krusbärsbuskar och mellan dem en uppkastad jordlist med lämningar af några sommarblommor. Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga, och vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn sina nakna grenar emot väggen och tycktes denna morgon utgöra en välkommen afledare för röken från skorstenen, hvilken utefter de knotiga grenarna letade sig ner till marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten och på den vägen komma ut till töcknet öfver vattnet.

Framför spisen i det af elden klart upplysta köket uti fyrvaktaren Jonsons stuga stod hans hustru och passade på kaffepannan, som puttrade öfver elden. Hon var en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio, med ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint utbredt öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände hon sig åt fönstret och kastade en lång, spejande blick ut i den grå morgongryningen; men för hvarje gång vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna, omkring hvilka ett bittert drag af halft bekymrad oro hvilade.

Slutligen hördes långsamma, trötta och något släpande steg på berghällen utanför dörren, därpå några skrapningar och stampningar som om någon velat befria sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.

Han var lång som hustrun och ryggen var böjd. Under den af fukten nästan drypande sydvästen, som han strök af sig, föll håret i gråa, raka testar ner öfver en hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon under de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs af ett gråsprängdt skepparskägg, som var längst under hakan, men lämnade de knotiga kinderna och den envist hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en gråbrun skäggstubb stack upp och visade att rakknifven inte särdeles ofta var i gång på det väderbitna ansiktet.

Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren, sträckte ut handen med något stort, mörkt föremål uti och sade med entonig röst:

»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och i natt var det fyra som dängde sig i!»

Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig blick på det framräckta föremålet och sade sedan med en egendomlig skiftning i stämman:

»Stackare dom!»

»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han slängde fågeln, en stor grågås, bort i hörnet invid spisen. »Di ä’ inte så dumma te’ koka soppa på, har du själf sagt!»

»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di flyger och flyger och vill unnan vintern och kacklar så gladt oppe i luften och en hör di raska vingslagena när hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»

»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna på ljuset och så — klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och hvem vet hvad det ä’ för någe’ di har kommit undan?»

»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en fågel, som ä’ ute och flyger ...»

»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det nån fara med honom, kära Stina! Men slå nu upp kaffet, för det ser ut som tjockan skulle tätna te’ och då får en lof te’ sätta mistlurn i gång.»

»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade hustrun i det hon lyfte af kaffepannan och satte den på en stentallrik på bordet framme vid fönstret.

»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det sir inte så ut. Ska du inte ha dig en skvätt me’ nu då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig ned vid bordet.

»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade hustrun i det hon gick tillbaka till spisen, böjde sig ner och tog upp den ditkastade fågeln, som hon noga betraktade med tungsinta blickar.

»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!» uppmanade mannen, i det han började blåsa på kaffet, som han slagit ut på fatet. »Jag ska plockan sen jag, under middagsrasten!»

Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte sig ned på spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.

»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter en stund och bredde tankfull ut den ena vingen öfver sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om föräldrarna va’ med?»

»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne. »Men di kom undan — för di andra tre va’ ungfåglar di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»

»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter en stunds tystnad.

»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton som skulle vara glad. »Di har så många, så. Di lägger ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»

»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun på nytt, liksom om hon envist fullföljde en dyster tankegång, som hon ändå inte ville eller kunde släppa.

»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte oskäliga kritter!» sade mannen i förebrående ton. »En ska inte blanda ihop tocke, för ser du, Stina, det ä’ ogudaktigt, säger prästen!»

»Det kan han säga, han som inte har mist några!» svarade hustrun och smekte nästan omedvetet den döda fågelns gråhvita bröst.

»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!» sade mannen, i det han satte ifrån sig koppen på bordet och långsamt uppstigande gick bort till henne där hon satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof kvar! Och så länge få vi fäll vara nöjda!»

»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar också?» frågade hon och såg med ångestfull blick upp i mannens väderbitna ansikte.

»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte ändå samma glada ton som nyss. »Det var ju rakt omöjligt att pojkspolingen kunde komma tebaks ifrån skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’ Furusund, eller kanske rakt åf opp te’ stan, och då kan vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på några dar!»

»Ja ser du, Anders! Det är just det som jag ä’ rädder för!» hviskade hustrun.

»Ocke då?»

»Att han har fått följa med opp te’ stan!»

»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»

»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»

»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa pojken där lika bra som han kan lotsa en seglare härute.»

»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla sig på! Du minns fäll hur det gick med Gustaf!»

»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det ä’ i Olof! Hade inte han vari’ så enveten efter kvinnfolk — annat ä’ det med den här — han tittar ju inte åt dem en gång.»

»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga att titta på!»

»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»

»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och bra flicka, hon — och det ä’ inte tockna som jag ä’ rädd för att han ska råka ihop me’!»

»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det ä’ fråga om en fattig pojke som Olof! Hade han någe’ te’ spendera på, då kunde det så vara. Och för resten så sa’ jag te’ Österman, när pojken kom till honom som lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så skulle håle ta’ sin Österman, om pojken tog skada af någe’, och Österman lofte mig ...»

»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han inte själf vet hvad han gör ...»

»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i mig me’ te’ slut! Men det lofvar jag dig, att ä’ han inte hemma tes i morgon, så ber jag fyrmästarn om pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han kommer förbi här på kvälln!»

»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon steg upp och lade sin hand på hans. »Lofvar du mig det riktigt säkert?»

»Har jag nånstin narra’ dig förr, Stina?»

»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte undra på att jag ä’ orolig — för det ä’ inte det värsta, att en mister dom så här!»

Hon satte sig ned igen och lade handen på det mjuka fågelbröstet, medan hon tankfull stirrade ut genom fönstret.

»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha’ honom här redan i dag, för det kommer ju en båt i kväll, som går österut, vet jag! Så nu ska du vara lugn, Stina! Och har du inte annat te’ göra, så kan du gärna plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas på’n, när Olle kommer hem!»

Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen. Glasen skulle putsas uppe i lanterninen, och olja skulle fyllas på, till dess mörkret kom och fyren på nytt skulle kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som vägleder seglaren på hafvet, på samma gång som det förvillar seglarna i luften.

2.

Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång fortfarande underlig till mods. Hon hade nog tillräckligt att sköta om, och man må icke tro, att hon satt där kvar med den döda fågeln i knät; men hon kunde icke besluta sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog under höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för fyrtornets lockande ljus, och de förolyckade grågässen och gräsänderna voro ju mycket välkomna förstärkningar för de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och lotsar för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var det icke med gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja det annars så välkomna bestyret.

Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla vår skärgårdsbefolkning för sentimentalitet. Det hårda lifvet och de friska vindarna därute blåsa bort alla möjligheter till sådana stämningar som kunna behärska stadsbon inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga, ändlösa, enformiga och stillastående vågytan utanför sina fönster, eller bergsbon med de blånande vidderna öfver och inpå sig. Men det finns _en_ känsla som är gemensam för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna eller hafsstranden och det är i moderskänslan, där den finnes utvecklad till denna halft instinktlika, halft omedvetna oro, som aldrig hvilar och aldrig kan stillas.

Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två söner hade hon redan mistat; den äldste hade hafvet tagit ifrån henne — den näst äldste människorna och världen, och honom var det som hon sörjde djupast och bittrast. Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt — en störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga till med sin båt vid ett i nöd stadt fartyg under en rasande storm — det var bittert, men det hade likväl tröst bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen som en tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora allmänna — men minnet af den lefver kvar därute bland klipporna och skären och när barnen på det närbelägna fastlandet kommo in på kyrkogården där han låg under en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med stora ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick förlorad, när han skulle lotsa!» Det var hans minne.

Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det var moderns outplånliga sorg att han var lefvande begrafven i fängelset. Till sjöss hade han gått, ett vildt lif hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i förvillelserna, och det hade slutat med ett mord. Ett öfverlagdt mord, för att få medel till fortsatta utsväfningar och ett mord under så försvårande omständigheter att dödsstraffet tycktes oundvikligt. Men den kungliga nåden kom emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte bittrare än döden!

Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också han slukas af den stora stadens Moloch — nu skulle kanske också han bländas af det lysande eländet därinne och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet liksom den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej! Så fick det icke gå — hon skulle rädda honom, hon skulle ...

Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.

Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan, själf obekant med staden och alla dess smygvägar? Och gjorde hon honom icke orätt? Var han inte en frisk, ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren, öppen och ärlig som den luft han varit van att inandas ända från sin barndom?

Jo, men just därför — — just därför!

Om det bara inte varit Österman som han kommit att fara med — Österman, hvars lärling han blifvit! Österman var den bästa lotsen af alla därute på ön — men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan och tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid mot elementerna — en glad och alltid hjälpvillig kamrat, när något brast eller fattades, var han som en lössläppt vilde när det rådde lugn ute på sjön och när det vid helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom staden — hur lefde han inte där? Var det inte i friskt minne ännu ute på ön, när han skulle gifta sig med en flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig fyra dagars permission för att fara in till staden och göra uppköp för bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren, som var farbror till flickan?

Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och ingen Österman kom! Och ändtligen på nionde dagen, när bud hade gått med förbifarande ångbåtar in till staden, när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren var ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle afsätta honom, så kom han utseglande med en åländsk fisksump, steg i land drucken som en kaja, utan kavaj och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna som han skulle köpa bröllopstraktering för, hade ytterligare kommit i slagsmål och öfverfallit polisen, hade fått låna sig penningar att betala plikten med och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att han gaf flickan så många som flögo och åkte och vände, när han fått veta att hon förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till slagsmål på ön med de andra lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste upp en stickande nordvästlig storm, kastade han sig, drucken som han var, ner i lotsbåten och gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen sättas ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom ön, fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så omöjligt som att ta’ ner månen.

Sådana där bragder hade Österman gjort många, och det kunde inte förnekas att han var en rådig och duktig karl, en lots som få och en målrohållare som ingen. Och emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig och godmodig som ett barn.

Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som omgafs af ett småkrusigt hår, och ögonen sågo glada och trohjärtade ut, fast det blänkte till i dem emellanåt, och det berodde på hur stark den blänkningen var, om han skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle få makt med honom.

Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes Olof skulle göra sin första bekantskap med staden — så vida han inte gått förlorad med båten när han lämnat Österman ombord på skonarn.

Men det hade han nog inte. Jonson och de andra karlarna hade ju varit ute och letat efter båten — om den kantrat, skulle den ju flutit i land vid någon af öarna eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?

Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan hon rufvat på alla dessa tankar, men nu väcktes hon ur dem, genom att dörren rycktes upp och en ung flicka inträdde i stugan.

Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte särdeles vacker, men frisk och blomstrande flicka på aderton, tjugu år, med öppen blick och hurtigt utseende, mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.

»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon gick fram till bordet; »jag fick lof att in och höra hur det är med er! Ni sitter väl aldrig och är orolig för Olof heller?»

»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade mor Jonson. »Men jag hoppas fäll, att det ä’ i onödan!»

»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på skonarn me’, det säger då både far och gamla lotsålderman. Så ni ska inte vara rädd för att han har blifvi’ kvar därute, inte!»

»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis _det_, som jag är rädder för!»

»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn utåt sjön heller — för han va ju på ingående, säger de!»

»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är just det jag ä’ rädd för, att han fått lof att följa me’ opp till stan!»

»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog ut med finska båten i morron kväll! Och dessutom ä’ inte eran Olof en sådan gosse, att man behöfver vara rädd för honom, om han också skulle vara i stan!»

»Säger du det, kära Lotta?»

»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»