Part 12

»Jo det tror jag visst han gjorde; men när de heliga få fatt i något som klingar, så släppa de det inte så lätt, och stiftelsen behöll vackert hvad den hade fått, den. Nu var det grosshandlarfrun också som var mest mån om sig och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när det taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman skulle bli läserska, ty nu gick man miste både om hennes förmögenhet och hennes goda middagar. Dem hade man då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!» Men se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl att det har dragit tillräckligt, och så ska jag väl göra slut på min gamla ungdomshistoria, som troligen har tröttat er lika mycket som den uppfriskat mig.»

Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte var förhållandet, och efter en stund började gumman:

»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag alldeles som i en dvala. Jag uträttade mina sysslor som förut, jag åt och drack och talade, men det var så maskinmässigt som man gärna kan tänka sig af en lefvande människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och menade oupphörligt att den unge sjömannen hade förhäxat mig, ty jag var inte mera det ringaste lik hans glada Marie, påstod han, och det tror jag nog att han hade rätt i. Vidare sade han mig en kväll, omkring en vecka efter Gustafs afresa, på sitt vanliga barska och buttra sätt:

»Hör du Miken, du, jag ska säga dig en sak så god som två! Om du inte blir folk igen och det i rappet, så ta mig raggen skickar inte jag efter mässingsslagaren, och ställer till förlofning på fläcken. Och jag vill väl se, om jag inte ska få bukt med en näsvis och obstinat flickslinka, som till på köpet är min egen dotter!»

Och det hotet hjälpte! Jag försökte på fullt allvar att bli mig lik igen som jag var förut, och det människan vill på fullt allvar, det kan hon också. Inom kort var jag åter till utseendet densamma som förut, fast jag i själfva verket var mycket förändrad; men det gömde jag för mig själf, och nu var det bara om kvällarna när jag blef ensam i min lilla kammare, som jag drömde och suckade; men då tog jag också skadan igen, ska ni tro.

På det sättet gick nu något öfver ett år, utan någon annan omväxling i mitt stilla lif, än att min far då och då öfverfölls af en oemotståndlig lust att få mässingsslagaren till måg, och vid sådana perioder plågade mig med alla möjliga uppmaningar att inte bry mig om att tänka på den där sjöfågeln, som längesedan, efter hvad min far påstod, hade glömt mig för en annan flicka.

»Sådana där gökar byta om flickor som en annan byter om strumpor,» brukade då min far säga; »hur kan du tänka dig att han skulle vara beständig? Om han hade känt dig i åratal, det kunde så vara ... som mässingsslagaren till exempel; men en tocken där flygfiskkärlek som kommer som ett skott, därför att den ena får ett hål i hufvudet, och den andra står och plaskar på det med vatten och ättika, den vill jag inte höra talas om! Har du hört ett ord af honom sedan han for, hvasa?»

»Ja, men fatter lilla,» svarade jag då, »det var ju du själf som förbjöd honom att skrifva till mig? Minns du inte det?»

»Nå, om jag förbjöd honom sjutton gånger,» skrek min far förargad, »ska han bry sig om det, han då? Är han en så’n förbaskad meser, så han inte vågar skrifva till flickan för det att fadern förbjudit det, så måtte det bli en snygg man du får!»

»Ja, men fatter lilla, jag håller af honom ännu mera för att han lyder dig, det bevisar bäst hur redliga hans afsikter äro.»

»Redliga hit och redliga dit! Han är en stackare, säger jag, och han har längesen glömt dig, det kan du slå dig i backen på. Jag minns nog jag, hur det var när jag gick och friade till mor din, flicka; jag var minsann inte den som brydde mig om ...»

»Hvad brydde du dig inte om, fatter?» frågade jag litet försåtligt, »säg mig det?»

»Det rör dig inte, flicka!» svarade gubben buttert, ty han märkte nu att han hade förplumpat sig, och därför tog han genast hatt och käpp och gick bort till klubben, där han troligen för sin vän mässingsslagaren beklagade sig öfver sin envisa dotter.

En bra tid efter detta lilla uppträde med min far, kom verkligen ett bref ifrån Gustaf, det var dateradt från Göteborg, där han läste navigation, och där han snart skulle undergå examen. Full af glädje som jag var, och ihågkommande min fars ord, visade jag honom brefvet; men nu blef det en storm och ett väsen som jag knappt ännu kan tänka på utan förskräckelse, fast det är så många år se’n. Nu var min Gustaf den största bedragare och förledare man kunde tänka sig, och nu hade han inte uppfyllt sitt löfte, och därför behöfde heller inte min far uppfylla sitt. Det bästa jag hade att göra var således att ta skeden i vackra hand och genast växla ringar med mässingsslagaren, ty annars skulle min far stänga sin dörr för mig, och jag finge taga vägen hvart jag behagade. Jag påminde honom om hvad han själf sagt en tid förut, jag besvor honom att ha tålamod ännu ett halft år eller så, och jag lofvade honom att om då inte Gustaf hörts af med eget fartyg, så skulle jag lyda honom och bli mässingsslagarens hustru. Jag var så säker på min Gustafs ord, att jag gärna tyckt mig kunna våga ett sådant medgifvande, för att köpa mig litet frid och ro för ögonblicket, men det var nära att jag hade bittert fått ångra den fegheten, ty något annat var det inte i alla fall. När de två åren voro gångna, hördes verkligen inte min fästman af, och nu ville min far ovillkorligen att jag skulle uppfylla mitt löfte och växla ring med mässingsslagaren, som på senare tiden börjat göra täta visiter i huset, och därigenom blifvit mer odräglig än nånsin. Jag grät, bad och besvor min far att gifva sig tålamod och mig tid, men han var envis som en olycka, och slutligen hade jag i min förtviflan intet annat råd än att vända mig till mässingsslagaren själf, för att bedja honom om uppskof och för att säga honom att jag aldrig kunde tycka om honom.

Ni ska tro, mitt unga herrskap, att det kostade min stolthet en svår strid, innan jag kunde bekväma mig till att tala med honom om detta. Men tanken på hans gröna hår och de täta klubbvisiterna ingaf mig mod, och därför, när han kom på besök en dag, och min far på ett ögonblick lämnade oss ensamma, — han brukade gärna göra det numera, och jag var då alltid tyst som muren, — passade jag på tillfälle och började att med darrande röst och nedslagna ögon framföra mitt ärende. Jag väntade mig naturligtvis ett groft och hånande svar på min begäran, men till min stora förvåning makade den fule mässingsslagaren sig närmare intill mig och sade med ett uttryck af på en gång häpnad och välvilja, som jag aldrig glömmer:

»Hvad i alla tider säger hon, mamsell Miken lilla? Tycker hon om en annan? Det har farsgubben vackert hållit tyst med, den krubbitaren! Se, det förstår väl mamsell Miken att inte ä’ det värdt att jag kommer och talar om kärlek och tocke där, så som jag ser ut och vid mina år; men si saken ä’ den, att jag behöfver mig en bra husmor och en duktig styfmor åt mina pojkar, som inte hin håle kan ta reda på; och jag har alltid tyckt att lilla mamsell Miken var så stilla och beskedlig och förståndig flicka, så; men inte vill jag lägga mig mellan barken och trädet, inte; Gud bevara mig, kära barn! Men hvarför har hon inte kunnat klämma fram med det förr, så hade jag inte behöft gå här som ett spektakel?»

»Ack, bästa herr Kortz,» suckade jag, »jag har inte vågat det för pappa, annars hade jag längesen anförtrott mig åt er. Min far hade lofvat att vänta i tvenne år på den som jag håller af, och som nu de två åren gått till ända för ett par veckor sedan ...»

»Så vill han pracka henne på mig med hågen upptagen af en annan?» afbröt mässingsslagaren, och knöt handen åt dörren till min fars rum; »men vänta han mig, min kära mäster Bohm, det ska han min själ inte ha gjort för inte, det lofvar jag! Satt han inte ännu i går afton borta på klubben och ville inbilla mig att hon, mamsell Miken, tyckte om mig riktigt på skarpen, fast hon var för blyg att sjunga ut med det, och jag, gamla toker, jag tog’et åt mig, jag och satt där och hörde på, som ett godt barn! Men vänta han mig ...»

»För allt i världen, herr Kortz,» bad jag så bevekande jag kunde, och fattade hans grofva, men ärliga händer i mina, »tala inte hårdt med min far, det är ju af omsorg för min framtid som han vill att jag skall bli er hustru! Jag vet att det är utaf ömhet för mig — om den också är missriktad.»

»Jaha, det är så, det! Men han kunde väl ha litet omsorg om min framtid också, den krabaten! I alla fall så heder och tack, mamsell Miken, för att ni var en redbar och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket filesofi och hvad det heter, men så mässingsslagare jag ä’ så nog begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla hjärtekammare att se mig sitta här och gapa på henne som en klockarkatt. Var nu lugn för det, mamsell Miken, jag skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men kommer hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid ha en vän i mässingsslagar Kortz, det kan hon lita på!»

Och därmed kramade den hederlige mannen min hand så vänfast och så hårdt, att jag trodde han skulle klämma sönder den, och jag gjorde afbön i mitt hjärta för all den afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän, som hjälpte mig att utstå många bittra stunder, förorsakade af min fars förebråelser och nästan beständiga missnöje. Men om något frieri blef det aldrig mera fråga. Han hade så småningom börjat visa min far, att han ansåg mig alldeles för ung och oförståndig, och några dagar innan Gustaf kom till Stralsund, gifte han sig med en skomakareänka som var ett duktigt och rifvande fruntimmer, och som verkligen visade sig kunna hålla ordning både på man och barn.

Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och tålde ingen, allraminst mig. De enda ord han sade mig den dagen, var om aftonen när jag tog god natt af honom, och de voro inte så särdeles vänliga af sig:

»Sitt där nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir en gammal nucka! Det är rätt åt dig!»

9.

»Och samma låt var det öfver allt,» fortsatte gumman efter en paus på några ögonblick; »så att, hade jag varit det minsta misstrogen af mig, nog hade Gustaf fått se sig om efter sin fästmö, när han kommit tillbaka till Stralsund. Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag kände inom mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt löfte. Den tiden var det inte så lätt som nu, då det finns telegrafer och järnvägar, att få underrättelser ifrån främmande land, och ofta kunde det dröja både veckor och månader innan bref från Sverige förmådde leta sig fram öfver till Pommern. Jag väntade oupphörligt underrättelser om att någon olycka inträffat, och för hvarje gång vinden tjöt och hvisslade uti den trånga gata där vi bodde, ryste jag djupt i mitt hjärta, och tänkte: kanske är det just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda vågorna därute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt att tänka så, och man vänjer sig så småningom vid den tanken också, liksom man vänjer sig vid allt här i världen.

Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och gjorde i ordning frukosten åt min far — det var tämligen sent på våren 1800, och jag hade nu nästan uppgifvit allt hopp om att få återse min fästman — kände jag mig hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag hörde en välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag visste ordet af, låg jag nästan utan sans i min fästmans famn och Gud vet om jag inte både grät och skrattade och dånade på en gång. Så mycket minns jag med säkerhet att det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag kommit till mig igen, skyndade vi hand i hand in till min far som gjorde stora ögon först, och inte visste riktigt hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin ställning, hvarvid den omständigheten att han nu kom seglande som skeppare på egen skuta, en vacker Göteborgsbrigg, icke så litet bidrog att omstämma min far till hans fördel, så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett glas äkta gammalt portvin till ära för lysningen, som blef bestämd att uttagas veckan därpå.

Och nu, mina kära unga vänner,» fortsatte gumman med strålande ögon, hon hade nästan blifvit vacker igen i återskenet af sina lyckliga ungdomsminnen, »nu är min historia snart slut. Det är så vanligt det, att motgångarna och svårigheterna ge goda tillfällen till skildringar, men inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som jag hörde en af målarna, som var bekant med min son, säga, när det talades om taflor, — det var alltid otacksamt, påstod han, att måla utaf idel solljus och klar himmel; det blef inga slagskuggor, sade han, och därför ingen effekt i taflan. Hvad mig beträffar så hade jag nu bara ett enda bekymmer, det att kunna öfverge min far på gamla dagar; men finns det något tillfälle i lifvet då man utan knot följer skriftens bud att öfvergifva fader och moder och vara när sin make, så nog är det i de första, molnfria solskensdagarna af en lycklig kärlek. Och min var en sådan, och Gud ske tack och lof, den blef också alltid en sådan. Både min Gustaf och jag hade i grunden ett gladt lynne, och vi lade aldrig på sinnet de bekymmer som äro stoftets arfvedel; tvärtom skulle kanske mången mammons träl kunnat kalla oss lättsinniga och tanklösa; men det voro vi likväl inte. Vi förtröstade på Gud utan att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra. Själfva min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, och en vacker dag var det han själf som bragte på tapeten talet om mitt bröllop, och att jag som nygift hustru skulle följa min man på hans första resa till spanska sjön och Medelhafvet.

»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju Trudchen, vet jag, som visserligen är dum som en stock, men det är jag nu van vid; för resten så har jag klubben och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen, så nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt för er att bo här hos mig som gifta, och jag tänker fästman din har väl ingenting emot att få rå om dig ensam den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert kärlekssnack, och det skall just bli en härlig sak, skall jag säga!»

Min far försökte se mycket butter ut, när han sade detta med sin vanliga kärfva ton; men det tycktes ibland som det låg en dimma öfver hans ögon, och han hade alltid mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen skulle märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i synnerhet, så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken Gustaf eller jag, utan nöjde oss med att vi voro lyckliga.

Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi vigdes i kyrkan, där jag hade blifvit döpt och gått och läst. Det var en riktig högtidsdag, må ni tro, mitt unga herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade, och min Gustafs brigg var den grannaste af dem allesammans. Min far var vid ett riktigt strålande lynne; det smickrade honom synbarligen att det var sådan ståt för hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds hus, tog han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen, som han _inte_ försökte dölja:

»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt lycklig och nöjd och glad? Och nu tänker du väl inte längre på att jag ville ge dig åt mässingsslagaren, se, jag mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett att Gustaf är en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det är bäst som det är.»

»Om du bara kunde följa med oss, fatter,» hviskade jag i hans öra, »att lämna dig ensam nu, är det enda som grumlar min lycka.»

»Jo, jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade min far kärft, i det han tittade åt andra sidan; »nej kära Miken, landtkrabba har jag varit och landtkrabba ämnar jag bli; jag vill ha fast mark under fötterna, annars ger jag det tusan.»

Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för att fira bröllopet, och Gustaf hade också bjudit några af sjökaptenerna i hamnen, och det var den dagen en ståtlig middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla hem, som jag nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom, och brudparets skål föreslogs af en gammal Gottlandskapten, och när vi sedan i den vackra och ljumma sommarnatten gingo i procession ner till min mans fartyg, på hvilket besättningen stod uppställd vid landgången och emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars sista omfamning och gästernas välönskningar och skämtsamma anspelningar, — dem jag egentligen kommit ihåg sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång för att höra eller förstå dem.

Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad mot min mans arm vid styrhjulet på briggen Fortuna — så hette hans första fartyg — och såg med barnakärlekens tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk vid den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel och god vind satte af utåt den stora, landlösa Östersjön; jag skyndade in i kajutan för att inte folket skulle bli vittne till min svaghet, och när Gustaf efter ett par ögonblick kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans famn, mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt i hela världen. En varm kyss och några vänliga ord tröstade mig snart, och den friska vinden och det nya uti att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort var jag glad igen, och jag kunde inte annat. Ty att vara en ung, älskad och god sjömans hustru, att få med honom tillbringa sin smekmånad ute på det gungande hafvet, fri från allt det skvaller, allt det småsinne och alla de viljans inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena på land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske det mest behagliga lif man kan få njuta af här i världen. Ingen kung är så oinskränkt härskare i sitt rike, som sjömannen på sitt däck, och en ung sjömanshustru är den mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva, väderbitna matroserna hysa för henne en nästan beundrande vördnad, och när man så dag från dag får gå och spegla sig i dessa ärliga och trofasta blickar, så måste äfven den mest fordrande människa bli både vacker och god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.

»Och det härliga hafvet sedan!» utropade gumman, och hennes gamla ögon blixtrade, och hela hennes väsen förändrades. »Ibland kokande som en gryta, ibland spegelklart och lugnt som en skifva af glas eller metall; ibland ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder, konturer af öar och land som dyka upp liksom drömmar och försvinna som de. Och så de mötande fartygen från jordens alla länder; några glada rop genom den klara dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur sikte igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den andra i djupet; men alltid samma storhet och samma himmel öfver ens hufvud.

Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i hand, och låta blickarna följa hvarandra bort till det glödande klotet af guld, som så stilla och majestätiskt rinner ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten droppe; att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens hufvud, återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet, att man slutligen tycker sig sväfva emellan tvenne himlar till dess plötsligt en lekande fisk spritter upp bredvid fartygets sida och med ett slag af sin stjärt grumlar hela det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att man bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är det väl underligt om man vid tjugu år under sådana förhållanden tycker sig vara så lycklig att man fruktar detta öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och att man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara en dikt, så full af poesi och glädje, att man tycker sig af en enda stund hafva nog för ett helt återstående lif? Nej, det är till och med inte underligt att minnet däraf gör en gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att hon sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna följa hennes svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig att hon en gång varit ung som de!»

Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på detta sätt slutade sin berättelse, och minnets återsken öfver hennes åldriga anlete tycktes utplåna skrynklorna och jämna dragen, så att hon, där hon satt i det klara lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka. Man behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka sig henne, lika litet som man behöfver något öfvermått däraf för att en klar septemberafton, då den nedgående solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva vårsprickningens timmar, då färgerna äro lika lifliga som på hösten.

Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen omkring gummans tebord. De båda förlofvade sutto med hvarandras händer fast omslutna, och blickade in i hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld, som kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt på den gamla, som mot sin vana nu alldeles tycktes hafva glömt att någon annan än hon fanns i rummet. Efter en stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete, hennes läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn.» Ett par tårar rullade sakta ner utför hennes fårade kinder, och efter några ögonblick steg hon stilla upp och gick in till sig utan att säga ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet till dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig för gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd, att hon möjligen funnit sig illamående. Jag öppnade sakta dörren och såg då den gamla stå vid sin byrå, försjunken i betraktande af ett föremål, som alltid stod där öfverhöljdt af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag såg gumman stå i stilla bön framför en gipsmask, tagen på dödsbädden af hennes äldste son, faderns afbild. Gumman höll gudstjänst med sina minnen.

När den unga flickan gifte sig med sin fattige fästman, var det den präktiga gumman som på allt sätt uppmuntrade dem, när släkten å sin sida gjorde allt för att de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den sällsynta förmågan att alltid veta hvad som bäst behöfdes, och att aldrig gifva så att gåfvan blef någon börda. På bröllopskvällen var det den präktiga gumman som följde de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men varmhjärtade välsignelse fingo de med sig dit in, och den blef en verklig sådan, den bar frukt i blomstrande barn, i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt välstånd, och i en äktenskaplig lycka utan några moln.

Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman hos de nygifta, där hon naturligtvis alltid var en gärna sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid ett tillfälle när den unga frun var ute i köket, att hon nu var så ensam igen.

»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det hon visade åt dörren där den unga frun gått ut; »och det är alltid litet långsamt nu att vara ensam på nytt. Men jag har i stället tagit min gamla kompanjon mamsell Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås att hon retar mig ibland med att hon flaggar så rasande när hon ska klä sig. Och då gafflar Augusta — så nog har jag lifligt omkring mig, alltid!»

»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att skratta åt, och att retas åt också,» menade jag, »det är hälsosamt, påstås det.»