Part 10

»Jag minns så klart och tydligt när Dramatiskan brann ... min yngsta gosse låg just sjuk och jag satt och grät vid sängen, för han var mycket illa däran utaf samma bröståkomma, som tog bort honom ett par år därefter — då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka. Vi bodde den tiden på Katarina östra kyrkogata, där naturligtvis alla skeppare skulle bo, för att komma åt att se strömmen från sina fönster, och jag sprang ifrån gossens säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och Skeppsholmen voro upplysta som af den grannaste illumination, och lågorna stodo högt ut öfver de fyra tornspetsarna på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle få slag ... och jag måste ta och bära honom till fönstret för att han skulle bli säker på att det inte var huset bredvid, som han trodde, för han yrade allt litet, ska jag säga. Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom godt, för dagen därpå var han bättre och inom några dagar var han uppe ur sängen igen. Ja, det var en faslig eld, och så många stackare som blefvo innebrända se’n. Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsberg, Gud signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde att det var någon fara på färde. Ja, se Lars Hjortsberg, det var en aktör det! Jag glömmer honom aldrig i Grefvarna Klingsberg, och i Bildhuggaren eller Ondsinta hustrun sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och skratta åt honom, hur ledsen man än var. Och min äldste son började redan då att, så ofta han kunde, gå på spektaklet och ville alltid ha mig med sig förstås, och som det var det enda nöje vi hade råd att kosta på oss, så begagnade vi oss också af det så mycket som möjligt! Jag hörde Jenny Lind, jag, när hon debuterade som Agatha i Friskytten, och den kvällen går aldrig ur mitt minne. Jag kommer också mycket väl ihåg när lärftskrämarna hvisslade ut Dahlqvist, och när han sedan kom igen och spelade i ’Trettio år af en spelares lefnad’ ... den rocken som han hade på sig som Varner, när denne kommer som tiggare i sista akten, den hade jag skaffat honom från klädståndet ... se, han umgicks med son min, han också, liksom en hel mängd af de andra aktörerna, och han var min själ inte så tragisk då, som han var på teatern inte. Och Hyckert se’n! Två dar innan han sköt sig, var han på middag hos son min, och var så glad som om han tänkt få lefva tills han blifvit hundra år!»

På detta sätt kunde gumman hela timmarna sitta och berätta om hvad som händt under hennes förflutna dagar. Jag kom ibland i sällskap med den unga flickans fästman dit upp, och blef snart vän med den gamla, ty merendels var det jag ensam, som hörde på gummans berättelser; de unga tu hade troligen en hel mängd mycket intressantare saker att tala om och tänka på, där de sutto hviskande och förtjusta i ett soffhörn, medan gumman och jag höllo oss till stolarna omkring det lilla tebordet. Den gamla, präktiga gumman var likväl inte på minsta vis missnöjd öfver deras fåordighet och tankspriddhet när det gällde vår konversation, tvärtom.

»Hvad skulle det vara för kärlek,» plägade hon ofta säga, när fästmannen helt förlägen ursäktade sig med att han inte hört någon fråga som gumman ställt till honom; »hvad skulle det vara för sorts kärlek, om ett par unga förlofvade skulle ha ro att sitta och höra på hvad en gammal gumma pratar? Kuttra ni, vi prata nog, vi. Ni ska inte tro att jag ä’ så rasande gammal af mig, att jag helt och hållet glömt bort hur det var, när jag var ung.»

5.

En afton när gumman Granke yttrade sig ungefär på det sättet, tog jag mig friheten att fråga:

»Nå, men säg mig, hur var det när fru Granke var ung?»

»Hå kors, det var mycket olika mot nu för tiden det, utom i ett fall.»

»Hvilket då?»

»Jo just i det fallet som vi nyss talade om. ’En ung mans väg till ena pigo’ var då ungefär den samma som den är nu i dag, och troligen har den väl varit sig lik i alla tider.»

»Kommer fru Granke ihåg hur frun blef bekant med sin salig man?»

»Om jag kommer ihåg det? Herre min Gud, tror herrn att en kvinna glömmer sådant, om hon också blef aldrig så många hundra år? Den som tror det, den känner oss illa. Vi kunna glömma mycket, vi också, liksom karlarna; men aldrig glömma vi något som har sammanhang med honom som vi fästat oss vid, sak samma om han blifvit vår make eller inte. Jag minns nog när Granke lefde, jag ... när vi sutto och talade om det förflutna, de få stunder jag fick ha honom hemma! Hur jag mindes hvarenda liten omständighet vid vårt första sammanträffande, hvart ord som fälldes — och han satt och hörde på han, och mindes ingenting! Men det är så med karlarna, de ha så mycket annat och viktigare att tänka på, så man får inte undra på det, och ingen förståndig hustru får stöta sig på det; vi kvinnor, vi känna ingenting viktigare än vår kärlek, vi! Men nu pratar jag igen ... hvad var det som herrn frågade mig om?»

»Jo, om fru Granke mindes hur frun blef bekant med sin man?»

»Ja nog minns jag det, det är som det skulle varit i går, fast det är öfver femtio år se’n, ja, det är det visst det! Och nog kan jag tala om den historien, om ni har lust att höra på den ... ja, gör er inte till, ni, mitt förlofvade herrskap, och försök inte att inbilla mig att ni hör på ... innan jag sagt tio ord så ä’ ni ute och flyger uppåt väggarna igen!»

»Nej, nu kan tant vara säker om att vi ska höra på,» försäkrade den unga flickan, i det hon gjorde fåfänga ansträngningar för att draga sin hand ur fästmannens, som däremot inte visade den allra ringaste goda vilja att å sin sida släppa hennes.

»Jo jag tycker jag ser det,» menade gumman, i det hon godmodigt och leende blinkade åt mig, »men det är detsamma. Jag vet att jag har alltid _ett_ par öron åtminstone, som höra på hvad jag har att förkunna.»

»Och det med största uppmärksamhet, det kan jag försäkra frun!»

»Ja det tror jag nog, men var så god och inte sätt in det i någon pjäs, det anhåller jag om, för jag vill inte vara något spektakel för publiken.»

»Tycker frun det!»

»Ja, jag tror aldrig de här författarna mer än jämt. Men, skämt åsido, jag ä’ väl inte så rädd heller som det låter. Se nu var det så att min mor dog, när jag var helt ung, och att jag skötte hushållet för min far, som var handskmakare i Stralsund, och vi bodde i ett litet hus helt nära hamnen. Den som har varit i Stralsund, vet att det går en gata ifrån gamla rådhuset och neråt hamnen, och den gatan slutar med ett stort och mycket underligt hus, under hvilket en bred hvalfgång leder ner till sjön och bron där fartygen lägga till. På ena sidan utaf det huset är en spännbåge öfver till ett annat hus, och under den spännbågen mynnar den gatan ut, som vi bodde på. Nu ä’ det vanligt i sjöstäder, att när man bor neråt hamnarna, så får man ofta nog höra af att sjöfolket har tagit ut litet på hyran, och att det vill ta sin skada igen för tvånget ute på sjön. Jag var därför inte ovan vid att höra bullersamma uppträden utanför vår port eller i grannskapet; men en kväll i oktober månad 98 tror jag det var ... jaha, 98 var det ... var det alldeles rasande. Utanför vår port stod just en gammal oljelykta, just ett tocke där vargöga, som det ännu finns här uppåt söder, men som lyste om möjligt ännu sämre än våra göra, och som min far var borta på en klubb dit han ibland brukade gå om kvällarna, hade jag inte brytt mig om att tända ljus, utan satt vid fönstret och stickade på en strumpa vid skenet af lyktan. Vår enda piga, en fet och trind bondjänta från Rügen, var ute i köket och lagade till kvällsvarden åt min far; ty den åt han aldrig ute, utan kom alltid hem på slaget åtta, så säkert att man utan tvekan kunde ställa sitt ur efter honom. Jag var så van att höra de säkra slagen af hans järnskodda käpp emot stenarna långt nere på gatan, så att jag då hade god tid att tända ljus och göra i ordning vårt lilla kvällsbord, innan han hunnit inom porten. Nå, bäst som jag sitter i mina tankar ... Gud vet för resten hvad jag tänkte på, troligen på ingenting egentligen, som ungdomen brukade då liksom nu, får jag höra ett förfärligt väsen på gatan ner åt hamnen. Skrik och svordomar på något främmande språk hördes om hvarandra. Därpå hördes ett buller af springande, en person som sprang förut, och en hel hop förföljare efteråt; jag tyckte att de närmade sig gatan där vi bodde, och mycket riktigt, inom ett ögonblick ser jag en person komma springande barhufvad förbi fönstret; men just som han kom midt för, stupade han mot en uppstående sten och föll rak lång emot gatan. Jag skrek till af förskräckelse, och ämnade just skynda ut för att hjälpa honom, i fall han slagit sig illa, då jag i hast ser ett halft tjog druckna sjömän komma fram i full fart och kasta sig öfver den fallne. Det var ett rysligt ögonblick, som jag aldrig glömmer! Men också förgäter jag aldrig hur den fallne mannen reste sig upp, stark som en björn och skakade af sig de anfallande som om de varit små hundvalpar omkring ett lejon. Jag stod där med klappande hjärta, och alldeles andlös såg jag hur den ena efter den andra af de anfallande kastades tillbaka med blödande pannor från den barhufvade mannen, som tycktes få fördubblad styrka vid hvarje anfall. Men många hundar bli harens död, säger ordspråket, och jag såg tydligt att den stackars mannen skulle duka under för öfvermakten, då jag i detsamma till min stora förvåning och förskräckelse får se min gamle fars järnskodda, långa spanska rör börja bearbeta de anfallandes ryggar och det med sådant eftertryck att de inom ett par sekunder togo till flykten, troligen också skrämda af brandvakternas skramla, som nu hördes på långt håll nerifrån hamnen. I detta ögonblick försvann all min rädsla för tanken att min far skulle råka i olycka, och jag rusade ut på gatan sådan jag gick och stod, följd i hack och häl af Gertrud, eller Trudchen, som hon kallades i hvardagslag, som skrek som om knifven suttit i henne. När jag kom ut, såg jag min far fatta tag i den unge mannen, som nu, sedan angriparna voro borta, var nära att falla omkull af ansträngning och blodförlust; ty han blödde starkt af ett slag i hufvudet och ett öfver vänstra ögat.

»Tag honom under andra armen du, Marie,» sade min far kort och bestämdt — han var alltid sådan; »och låt oss föra honom in!»

»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda plattyska, »di har schlagen honom dedt!»

»Håll munnen på dig,» sade min far, »och låt oss laga att vi få honom in i rummet, innan nattvakten kommer.»

Och med förenade krafter förde vi nu den nästan helt och hållet vanmäktige mannen in i rummet, där min far och Trudchen satte honom i min fars gamla länstol, medan jag sprang ut i köket efter vatten och ättika, för att tvätta och förbinda hans sår.

När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far stod med armen om den unge mannens axlar för att hålla honom uppe i sittande ställning i stolen. Jag steg fram för att börja torka blodet ur den slagnes ansikte, men jag darrade, så att jag knappt kunde hålla skålen med vattnet och ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans såvida inte min far tämligen sträft ropat till mig:

»Stå nu inte där och darra på manschetterna, utan tvätta först såret i hufvudet, som blöder värst; det andra är bara en liten rispa! Men hvad är det då åt dig, kära barn? Jag har aldrig sett dig bära dig så bakvändt åt.»

Och jag tror nog att gubben hade rätt, ty inte vet jag om det var åsynen af blodet och det gapande såret i hufvudet eller om det var minnet af den ohyggliga synen nyss utanför fönstret, då alla störtade sig öfver honom, eller om det var en förkänsla af att jag här såg framför mig den ende man, som jag skulle fatta tycke för i hela mitt lif; men aldrig i all min dar har jag varit så förvirrad som jag nu var. Och när jag så hade fått blödningen från såret i hufvudet att stanna, och skulle börja att tvätta blodet från hans ansikte, som blekt och med slutna ögon hvilade mot länstolens höga rygg, så darrade min hand som om jag hade haft en frostattack. Min far, som under tiden gått till ett väggskåp i sitt lilla arbetsrum, hade därutur tagit fram en långhalsig butelj med millefoliumbrännvin, den enda medicin som fanns i huset, och den enda som han nånsin begagnade, och kom nu fram till den unge mannen med ett fylldt glas af det i hans tanke ovärderliga medikamentet.

»Hur är det med dig, flicka?» ropade han, när han fick se hur min hand darrade, »jag tror, Gud förlåte mig, att du är färdig att dåna bara för en smula blod?»

»Ånej, kära fatter,» svarade jag; jag hade alltid varit van att kalla honom så, ty fast min far var svensk född så var min mor pomerinkare, och vi talade därför en sorts underlig tysk-svenska i huset; »men jag är rädd för att den stackars gossen här får sätta lifvet till, han är ju alldeles likblek och ger inte minsta tecken till lif ifrån sig.»

»Ja en annan gång låter han bli att ge sig i slagsmål,» svarade min far buttert; »galna kattor få rifvet skinn, det är så vanligt det! Vore i alla fall synd på pojken, för han ser hygglig ut. Tycker du inte så med, Miken?»

»Jo, fatter lilla, vore det inte bäst att skicka Trudchen efter stadsfysikern?»

»Vet jag visst! Hvad kan han göra som inte millefoliebrännvinet uträttar lika bra? Hm, tycks vara ett bättre mans barn, den här. Hör på, min gosse, gapa litet nu, så ska du få se på annat slag.»

Men i detsamma som min far förde glaset till munnen på den unge mannen, utstötte han en djup suck, gjorde en våldsam rörelse med handen och slog ut glasets innehåll öfver min fars väst, i det han med stora, förvirrade ögon såg sig omkring och utropade på den klaraste och tydligaste svenska:

»Hvar är jag? Akta er, edra skurkar! Om ni vore ännu tio till, så ska jag visa er att en svensk sjöman inte viker för sådant där byke! Där har du, och du, och du ...» och nu började han slå omkring sig som en galning, till dess han slutligen helt utmattad sjönk ner i stolen igen, och på nytt, men nu med mycket saktare röst frågade:

»Hvar är jag?»

»Jo, du ä’ hos mig, handskmakare Bohm,» svarade min far, »och här ser du Marie, dotter min! Men sitt still nu, för här behöfver du inte slåss, min gosse. Och när jag fått slå i ett glas till utaf medikamentet, så slå inte ut det för mig, ty därtill är det både för dyrt och för godt.»

Och medan min far stultade af in till sitt hörnskåp igen, skyndade jag mig att binda för såret öfver vänstra ögat med en stor bindel som täckte icke allenast såret, utan äfven själfva ögat. Han tycktes nu vara redig, och jag glömde inte på mången Herrans dag den blick han kastade på mig, innan jag täckte öfver ögat; ja, jag kan se den ännu när jag vill.

»Tack!» sade han helt tyst, i det han lutade hufvudet tillbaka mot stolsryggen. »Jag hade en liten syster som hette Marie. Om hon hade lefvat, så hade hon varit lika stor och vacker som ni.»

Ingen hade nånsin förut sagt att jag var vacker, och inte visste jag heller af det själf. Det var ondt om speglar i min fars hus, och inte hade jag mycket tid att spegla mig på heller. Jag visste inte hvarför jag rodnade, men jag kände att jag gjorde det, och sedan var det mången både ond och glad stund som de orden återkommo i mitt minne. Ty ni ska veta, det gick inte så lätt att bli den fattige sjömannens hustru, som ni tror. Men jag skall väl inte gå händelserna i förväg. Min far kom tillbaka med sitt medikament, som han trots alla protester hällde i den unge sjömannen, och efter en god stund hämtade han verkligen så mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur han kommit i gräl med de främmande sjömännen. Det hade som vanligt varit för en småsaks skull; han var jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och skulle gå upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo omkring honom och ville att han skulle taga af sig hatten för dem, därför att de tillhörde en fransk korvett och han bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som var kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den näsvisaste af de franska matroserna, och inom kort var slagsmålet i full gång.

»Det öfriga känner ni,» sade sjömannen, »och hade inte ni och er dotter varit, så hade de väl slagit ihjäl mig, kan jag tro! Men nu får jag lof att gå, för annars håller väl kapten ett fasligt väsen, när jag kommer ombord igen.»

»Du kan gärna stanna kvar här i natt,» menade min far; »det går inte an att gå ut i den fuktiga luften med de där skråmorna.»

»Och så kunna de stå och lura på er därnere vid hamnen,» tillade jag utan att våga se på honom.

»Ah, det har ingen fara!» svarade den unge mannen, i det han steg upp ur stolen, »skråmorna ä’ ingenting med ... jag är bara litet yr i hufvudet af dem — och de ha längesedan glömt att de varit i krakel med mig, så druckna som de voro. Därför ännu en gång, tack för hjälpen och låt mig nu gå ombord.»

»Ja, men låt oss höra af dig i morgon!» sade min far i det han skakade hans hand; »du ä’ ju vår landsman, och det ska roa oss att veta att du inte får några efterslängar utaf det här kalaset. Ta och lys honom ut genom porten du, Marie!»

Jag tog ljuset och gick före honom ut genom dörren; utkommen i farstun måste jag sätta handen för ljuset för att det inte skulle blåsa ut, och jag kände då huru en hand lades på min arm och en sakta och upprörd stämma hviskade i mitt öra: »Tack, Marie, den här kvällen glömmer jag aldrig!»

Ögonblicket därefter hörde jag hans raska och fasta steg ute på gatan, och de försvunno allt mer och mer, under det att jag försökte att stänga igen porten, men hindrad dels af ljuset som jag inte ville släppa, dels af darrningen i mina händer, som inte ville öfverge mig, dröjde jag så länge, att min far slutligen öppnade dörren och ropade:

»Nå, Marie, hvad gör du så länge? Har sjömannen tagit dig?»

Jag svarade ingenting utan skyndade mig in, och den natten var den första sömnlösa jag någonsin haft.

6.

»Man kan väl tänka sig,» fortsatte gumman; »den oro och otålighet, med hvilka åtminstone jag den följande dagen afvaktade vidare underrättelser om den slagne sjömannen. Min far var alltid tyst och sluten, så att af honom hörde jag ingenting, och klockan 6 på kvällen tog han som vanligt, sedan han slutat sitt dagsarbete, hatt och käpp och begaf sig af ut. På min fråga hvart han skulle gå, såg han först på mig mycket förvånad, sedan svarade han helt lakoniskt som vanligt: ’till klubben’, och så vandrade han sina färde.

När jag blef ensam tilltog min oro så att jag slutligen inte visste mig något råd för att få den stillad. Jag lade bort mitt arbete, och gick fram och tillbaka i rummet, ifrigt funderande om jag inte skulle våga att ta Trudchen med mig och gå neråt hamnen, för att skaffa mig underrättelser om den slagne. Detta var minsann inte någon småsak för en flicka i min ställning, och jag visste mycket väl, att om jag hade blifvit sedd af någon utaf grannarna, så skulle det ha varit slut med mitt rykte för alltid. Nu för tiden skulle en sådan sak till och med i en småstad anses för ganska naturlig; men så var det sannerligen inte då. Alla de moderna idéerna om kvinnans likställighet, och sån’t där, som de nu skrifva tidningarna fulla om, kände man den tiden inte till; för en ung flicka fanns det inte mer än ett yrke, synålens, och inte mer än en plikt: att niga och säga ja, när föräldrarna väl hade utsett en man åt henne, sak samma om hon tyckte om honom eller inte, eller om han var ung eller gammal. I synnerhet var det fallet med en fattig borgarflicka sådan som jag, och våra mödrar uppfostrade oss från första stunden i de begreppen, så att när stunden kom, gjorde man sällan några invändningar. Det var också inte utan att min far mer än en gång låtit påskina, att han nu ansåg mig tillräckligt gammal för att, också jag, gå all världens gång, och att en välbehållen änkling om ett par och fyrti år, en mässingsslagare på samma gata som vi själfva, hade kastat sina något skelande ögon på mig. Mannen hette Kortz, hade eget hus och stor verkstad, samt bara tre barn från sitt förra gifte, af hvilka dock två voro pojkar och en förskräckelse för hela stadsdelen, hvars portluckor och fönsterrutor aldrig fingo vara i fred för dem. Min far hade visserligen inte uttryckligen talat om mässingsslagarens frieri; men ofta nog, då han kom hem från klubben, hade han låtit ord undfalla sig om, hurusom han mycket väl skulle kunna reda sig ensam med Trudchen, fastän hon visserligen var litet dum och långsam; men att, om det inte var så rasande roligt i och för sig själf, så fick man i alla fall trösta sig, när man hade sitt barn väl försörjdt, och så vidare. Allt detta rann mig nu i hågen, när jag gick oroligt af och an, och om den hederlige mässingsslagaren, hvars gulgråa hår till följd af hans yrke oftast stötte i grönt, förut redan förefallit mig afskyvärd med sina skelande ögon och sitt plumpa skratt, så blef han ännu värre i jämförelse med den unge sjömannen, hvars tacksamma blick och bleka anlete förföljde mig hvar jag gick och stod. Trots min medfödda blyghet och förskräckelse, hade jag också redan fattat mitt beslut att gå ut i köket och säga till Trudchen att följa med mig, det fick nu för resten gå hur det ville, då jag i hast hörde tunga steg utanför på gatan, någon öppnade porten, och efter något trefvande omkring på dörren, slutade med att bulta på den. Med klappande hjärta skyndade jag att öppna, och en gammal matros steg tvekande in i rummet, medan han strök af mössan med ena handen, och stack fram en hopviken papperslapp i den andra, i det han valkade en duktig buss fram och tillbaka, därpå vände sig och spottade mot dörren, hvarpå han mycket betänksamt vände sig om igen och frågade:

»Kan just undra om jag seglat riktig kurs, jag? Är det här som handskmakar Bohm bor?»

»Ja, hvad vill ni honom?»

»Jo si, det är inte så utan att jag inte skulle liksom vilja lämna åf det här, ifall han kan ta emot’et.»

»Min far är inte hemma nu för tillfället,» svarade jag, i det jag utsträckte handen efter papperet; »men kanske att jag ...»

»Å hoj!» afbröt han mig hastigt, i det han skärskådade mig från topp till tå, med ett par kloka grå ögon under buskiga svarta ögonbryn; »jaså, det är dottern, det! Kunde förstå det på tacklingen och riggen ... se, pojken ligger för ankar, si ... skamfilad öfver hela skrofvet, ska jag säga!»

»Hvem menar ni?» stammade jag.

»Kors, jungman vet jag! Han blef skamfilad i går afton utaf några fransoskanaljer; kom ombord sen och såg ut som hin håle i synen; kånka honom till sjukhuset i middags, för han fick feber i faggorna ... försökte, både kapten och jag, att få i honom en grogg, men det bar sig inte. Bad, när vi kånka dit’en, att jag skulle gå te handskmakar Bohm och lämna den här lappen, för det var han och hans dotter, som frälst lifhanken på’n, kantänka. Men hur ä’ det lilla mamselln? Hin kölhala mig, tror jag inte hon blir blek i syna som ett nytt läsegel!»

Jag var visserligen ingen sjåpig eller förklemad flicka, det skall Gud veta; men förskräckelsen från kvällen förut satt ännu i mig, och när jag nu hörde att den stackars gossen var förd till sjukhuset, så ansåg jag det liktydigt med att han var död; ty sjukhuset hade i alla tider utgjort min förskräckelse. Därför kände jag att jag bleknade och att mina ben inte ville bära mig, och jag tyckte jag var färdig att sjunka till golfvet, då jag hastigt kände ett par starka armar som fattade om mig och satte mig på en stol, under det att en röst, som sökte göra sig så mild och mjuk som möjligt, hviskade i mitt öra:

»Seså, mamsell lilla, ta nu inte så illa vid sig ... pojken mönstrar väl inte af bums heller, för att han fått sig ett par skråmor. Men si, sanningen ä’ att doktorn sa, att han får ligga i lugnvatten ett par veckor, innan han kan sätta alla lapparna till igen och ge sig ut på seglats.»

»Tror ni inte att det är något farligt?» frågade jag, i det jag sökte sansa mig så godt jag kunde.