Part 9

-- Alltid kan du ge mig något på försök åtminstone! säga de, och så får jag lov att portionera ut någon medicin, som, om den inte gör nytta i alla fall inte skadar. Emellanåt ger den åtminstone lite lindring, om det är någon reumatisk eller annan värk, och de äro tacksamma för det. Ibland vid mera lätta fall har jag kunnat hjälpa fullständigt, och genom dessa få lyckade kurer är mitt läkarrykte spritt vida omkring och har vunnit stor stadga. Så fort skolan är slut komma patienterna. I början var det inte så noga med tiden -- de kommo mitt i lektionen och sökte mig, men sedan jag sagt dem, att medan skolan pågår kan jag ändå ingen hjälp ge eller ens höra på vad de ha för sjukdomar, så vänta de och komma ej förrän barnen störtat ut genom oksan på hemväg. Då dröjer det inte länge förrän jag har några stycken sittande kring elden, då slängs kaffepannan på, och det pratas och skrattas och är trevligt och alla låtsa de som om de alls inget ärende ha. De vilja inte gärna fram med vad de ha på hjärtat förrän de äro ensamma med mig och Ellekare, och på det sättet kunna de ibland bli sittande kvällen över. Den ena ska vänta ut den andra, och ingen vill ge sig och gå först eller tala först, men till slut inse de då, att ingen återvändo ges, och med många snirklade vändningar kommer ärendet fram. Det är minsann svårt nog bara att förstå sig på deras beskrivningar av sitt onda.

-- Jag har fått ont utanför kroppen, säger en. Kan du hjälpa mig med det?

-- Utanför kroppen?

-- Ja, se här.

Det är en svullnad som slagit upp -- det kallas att ha ont utanför kroppen.

-- Jag har solen i halsen, säger en annan. Hur ska jag få bort den?

-- ??

-- Det är torrt och bränner jämt.

-- Du ska låta bli att dricka kaffe, säger jag.

Då blir det skratt, för en så tokig ordination kan inte vara annat än skämt. Förr finge väl halsen svida tvärt av, än man försökte reda sig utan kaffet, som är det enda roliga man har. Och jag förstår också mycket väl, att det inte kan bli tal om lydnad i det avseendet, men utverkar i alla fall, att kaffet inte dricks på alldeles fastande mage, och delar så ut lite bikarbonat och ytterligare några förmaningens ord.

-- Uldat har satt ont på mig. I ryggen, klagar en gamling.

Uldat -- de underjordiska. Det är trollvarelser på gott och ont, som bo under jorden och se ut precis som lapparna själva. De byta bort barn och trolla ont på dem de inte tycka om, men dem de älska ge de allt gott i världen. Och när uldat har gått i ryggen så är det detsamma som ryggskott, och det botas med kamferliniment och värme.

En gång kommer en lappgumma ända från Vuoskojauri -- två och en halv mil -- för att få sin hörsel igen, som varit borta i många herrans år.

-- Jag kan inte göra något åt det, skriker jag i hennes öra.

-- Jo men, kan du så. Du _vet_ något, och bara du vill så kan du nog. Jag har sånt örsprång också. Och jag har gått lång väg för att bli hjälpt, så nu får du inte neka. Och tvättat mig har jag gjort i öronen, så titta nu är du snäll.

Jag tittar och är just lika klok för det, men lite varm olja kan jag ju alltid drypa i för örsprånget, och det gör jag också. Dagen därpå kommer hon tillbaka -- hon har legat hos släktingar i byn över natten -- och hör naturligtvis mycket bättre än hon gjort på många år. Saliga äro de som tro! Hon får lite olja med sig i en flaska, lite brokiga band till en ny mössa, och lunkar iväg hem igen, nöjd och belåten med sitt besök.

Den oftast förekommande krämpan är tandvärk, och för dess botande har jag den enklaste av alla mediciner, rekommenderad till mig av en tandläkare: senapsolja. Ett av Ellekares allra största nöjen är, när den ska användas, och det är onekligen en mycket löjlig situation, som inte jag själv heller kan låta bli att skratta åt. Den sorgsna patienten kommer in schalbehängd och svullen, kvider fram ett ömkligt: boris! och vill inte se åt kaffekoppen ens.

-- Har du tandvärk? frågade Ellekare med hoppfull ton.

-- Ja. Skulle be lärarinnan bota. Det har värkt så länge nu, så jag orkar inte känna det längre.

-- Det botar hon! svarar Ellekare med trygg röst. Och så fnissar hon för sig själv och kastar en blick åt medicinkistan. Den stackars tröstade ser nöjd ut över löftet, men kan inte riktigt gilla skrattet, och endast min medlidsamma och allvarsamma min kan i någon mån hjälpa upp Ellekares blunder. Ellekare tar under tiden fram den lilla flaskan med senapsoljan och räcker mig den med de muntraste ögon, som nästan locka mig att brista i skratt vid tanken på det som väntar. Men jag hejdar mig så gott jag kan och ber patienten komma närmare.

-- Kom ända hit fram till mig, Rihta! säger jag -- låt oss anta att det denna gång är Rihta borta från andra sidan fjället, som har kommit för att få hjälp i sin nöd. Rihta närmar sig och tar bort duken från huvudet. -- Ge mig den andra flaskan först, Ellekare!

-- Javisst, den glömde jag! säger Ellekare och vänder sig bort för att inte Rihta ska se hennes leende. Och så räcker hon mig en liten flaska med vatten i -- det är lärlingsflaskan. För att senapsoljan ska hjälpa måste doften av den dras in med ett mycket starkt och hastigt andetag och man håller för den ena näsborren -- på den sidan av huvudet där man inte har ont -- sätter den andra över flaskmynningen och drar ett djupt, snabbt drag. Men senapsoljan stinker på långt håll och av erfarenhet vet jag, att lukten av den gör patienten rädd redan från första stunden, så att han inte vågar dra till så hårt som det behövs för att det ska göra verkan. Och därför låter jag dem öva sig först på vattenflaskan och när de så dragit en fyra, fem gånger och kan konsten riktigt, så sätter jag i ett obevakat ögonblick senapsoljan i stället. Så med Rihta nu.

-- Dra ordentligt! kommenderar jag.

Och Rihta drar misstänksamt och ängsligt, medan hon håller för ena näsborren och håller munnen öppen.

-- Bättre! säger jag. Och hon drar igen, denna gång modigare och inte så förskrämt. Det var ju inget farligt!

-- En gång till och hårdare! Rihta snörflar till igen och på andra sidan elden hör jag Ellekare utstöta ett misstänkt ljud.

-- Nu gjorde du det rätt bra, säger jag. Ta nu i en gång till det värsta du kan, så slipper du och är bra sen.

Rihta drar till, så jag nästan vacklar för draget och denna gången är det över senapsoljan hon håller näsan. Effekten är storartad! Med ett tjut som endast en senapsoljestyrkt människa förmår upphäva viker sig Rihta dubbel som en fällkniv, hostar och nyser och skriker och skrattar på samma gång och åkallar högljutt Ibmil. Ett ögonblick tror hon alldeles säkert, att hon ska dö -- ammoniak är som den milda doften av en reseda i jämförelse med senapsoljan -- så småningom går det dock upp för henne att hon ska leva ännu någon tid, efter ytterligare några minuter förstår hon, att denna levnad möjligen kan fortsättas utan tandvärk, och om en liten stund skrattar hon mot Ellekare och mig med ögon så blida som solsken, och har innerligt roligt åt sin egen förskräckelse nyss. Hon säger inte nej åt en kaffekopp nu, men måste avbryta sig mitt i drickningen för att skratta åt hur rolig hon måtte ha sett ut, när hon drog in senapsoljan, och är alls inte missnöjd med Ellekares och min tydliga munterhet. Och sådana äro de allesammans -- snara att finna humorn i allt om det också gäller deras eget skinn. Det finns inte en av alla dem som prövat den underbara senapsoljan, som förtörnats över vårt skratt, och ändå äro de i legio, som haft sin näsa över den flaskans mynning innan det tog slut på innehållet.

Men det är inte bara patienter som komma på besök -- det är artighets- och vänskapsvisiter också, som gå av stapeln. I synnerhet om söndagarna, då alla societetsplikter avbördas. Då kan det sitta ända till en sexton, sjutton stycken i min kåta -- män (flera av dem ha nu kommit åter från Norge), kvinnor och barn, och då ska jag säga, att pratet går så det surrar. I så stor krets är det dock mera allmänna saker som dryftas: hjorden och norrmännens uppförande mot renvaktarna, sommarens skadeersättningsmöjligheter och betet där västerut. Skadeersättningarna kallas av lapparna "taxt", och de äro ett årligen återkommande ont, som åsamkar mycken sorg och veklagan. Det är de norska länsmännen som taxera och bedöma de skador renhjorden kan anses ha gjort på böndernas mark och sedan blir det för lapparna att betala, om de inte vilja se alla möjligheter stängda att nästa år åter föra sina hjordar in på norskt område. Detta är söndagarnas liksom alla andra dagars ständiga samtalsämne, där alla kunna vara med, alla vilja säga sitt ord, och det är ett surr som i en bikupa medan kaffekopparna vandra omkring och sockerbitarna knastra mellan tänderna.

Under visiterna på vardagarna går det mera stillsamt till. Då är det vanligen kvinnfolken i grannkåtorna som komma tittandes in ett slag på eftermiddagen, de ha arbete med sig och då sy vi och väva och sticka och dricka kaffe och ha inte tråkigt en minut. Ofta kommer Gate och hälsar på, och det känns så trevligt och tryggt, när jag bara ser hennes ansikte glutta i oksan. Som om det vore en gammal god vän, som jag längtat efter och inte sett på länge. Hon har alltid sin bandväv med, och vackrare skoband än Gate väver har jag aldrig sett någon göra. Med så vackra, klara mönster. Det är förresten förunderligt hur väl och jämnt de kunna väva i en sådan liten primitiv historia som deras vävstol är. Vävstol! Det kan inte få det namnet på långa vägar, men det är inte lätt att veta vad det ska kallas för. Mest liknar det en mycket stor, grovtandad kam, sluten i båda ändar och förfärdigad av renhorn. Tänderna äro breda och glesa och inte alltid så särdeles jämna och emellan dem träs varpen. Ena ändan av den fästes i bältet på den, som väver och den andra knyts om en träkäpp, som bara ställs ned helt löst i golvriset och stöds av foten, så att den inte faller omkull. Något primitivare och enklare än denna vävstol kan man inte tänka sig, och det är ett rent under att se, hur lätt och skickligt vävningen går. Vävbommen utgöres av ena handen, och snabbt blomma de grannaste rosor och blad upp under väverskans fingrar, som röras så hastigt, att man knappt kan följa dem. Jag vet inte vem som är skickligast, Gate eller Ellekare, eller för vem det går fortast -- de äro visst lika rappa båda två. Och fastän de måste räkna och hålla reda på mönstret går munnarna lika hastigt som händerna. Sanna, min vän från första morgonen i lägret, tuggar sentråd, så hon hinner vanligen inte göra så många inlägg i konversationen, då det tyvärr är en fysisk omöjlighet att hålla ihop läpparna och tala på samma gång. Men ibland tar hon sig fritt en stund, och då har hon en hel del på hjärtat, som måste ut. Marge är inte heller någon sällsynt gäst -- hon stickar strumpor eller tuggar sentråd och sitter mest tyst. Ellekare stickar brokiga vantar och Marja, Sannas adertonåriga dotter, syr på en mössa. Själv syr jag på en ny kolt, och många och visa äro de råd jag får om garnering och tillskärning. Att det ska vara röda och gula klädesbårder neromkring äro alla ense om -- på den saken får det aldrig i livet ändras och inte heller på att manschetterna ska vara av rött och gult kläde, och att det kring halsen ska vara en gul klädesremsa. Men sen är fältet fritt för de vildaste fantasier om vad för ganser dessa klädesremsor ska prydas med. Den ena råder hit och den andra dit. De äldre tycka det är bäst att hålla den enkel, de yngre anse, att när det finns möjligheter till elegans så vore jag en dåre som inte använde dem.

-- Ta inte mer än fem sorters krokband nertill! varnar Sanna. Predikanten kommer hit i sommar, och då blir han ond om han får se för mycken stass.

-- Du kan ta av dig den, när han är här! skriker Marja i vildaste upphetsning, rädd att Sannas ängslan ska smitta mig. Marja är ung och vacker och inte så kristen som Ellekare kanske skulle önska. Men denna gång får hon medhåll av Ellekare, som fått för sig att denna kolten fullkomligt ska fördunkla alla hittills sydda.

-- Jaha, den kan du ta av! Vi plockar nog minsann av oss lite var det fina vi har då. Jag tänker nog du lägger av dig den där granna broschen du har Sanna!

Sanna tar sig med förvirrad min åt bröstet, där ett gammalt vackert silversmycke håller samman duken. Och allesammans skratta vi.

-- Ta sex krokband! säger Gate, och det beslutar jag mig då för till Ellekares och Marjas oerhörda grämelse. Och när det väl blivit bestämt och allting är lugnt igen, börja vi skvallra lite smått. Det är nu om Gates piga Anne, som samtalet rör sig. Anne är förlovad och ska gifta sig. Det veta vi alla, Ellekare och jag ha ju till och med skrivit brev till fästmannen. Hon har skrivit till prästen om lysning också, så där är väl allt klappat och klart? Men Gate ser mystisk ut och förtäljer, att Nila, så heter fästmannen, varit och hälsat på Anne nu i söndags. Men när Anne fick se honom så tyckte hon, att han såg så gammal och ful ut, att hon bestämde sig för att hon inte ville ha honom. Och det sade hon åt honom, och han blev nog mycket ledsen, för han tiggde och bad henne att inte ändra sig. Men Anne hon stod fast, och sent på natten gick han till sin plats -- långt nord i Norge. Och Anne lät honom gå, och själv gick hon och lade sig, för hon är fri från renvaktning nu en månad framåt, när så många manfolk äro vid hjorden. Men i går bad hon sig fritt -- hon ångrade sig. Kanske hon tyckte det var tomt också efter alla fästepresenterna som hon måste ge tillbaka, när han gick. Och fritt fick hon, och så lade hon lite mat i laukon och satte av efter honom på skidor. I morse kom hon hem -- hon hade hunnit honom nära fyra mil norrut och nu voro de förlovade igen.

-- Men på middagen i dag var hon hos mig och bad, att jag skulle skriva till prästen och ta tillbaka lysningen, om det inte var för sent. För hon hade ångrat sig, säger Ellekare med häpen uppsyn.

Och alla förvåna vi oss förstås och jämra oss över en sån obestämdhet.

-- Hon tycker väl om någon annan? försöker jag försvara henne. Och då är det inte så gott att veta vilket som är bäst. Den hon tycker om kanske inte vill ha henne.

-- Nu träffa du det som det är, säger Gate, och Sanna nickar med högtidlig uppsyn. Det är inte gott för flickan, och hon har det svårt nog.

-- Hur har hon det då, stackarn? Kan du berätta det, eller är det en hemlighet?

-- Ånej minsann, blandar sig nu Marge plötsligt i samtalet. Det är ingen hemlighet. Det vet vi nog så många här är utom du. Tala om du, Sanna.

Och Sanna berättar.

Anne har varit förlovad en gång förut. I sex år höllo de ihop, hon och den vackraste lappgossen som fanns i byn -- aldrig har någon sett en så vacker gosse förr. Lång var han och stark och smal. Han bar henne över älvarna, när de skummade som högst, och de andra männen gingo fot för fot och knappt kunde ta sig fram själva, och han rände på skidor som blixten far över himmelen. I sex år voro de fästfolk och vaktade i samma halvkåta över samma hjord. Två barn hade de med varann, men så fattiga voro de, att de inte kunde tänka på att gifta sig ännu på ett par år. Men de hade allt samlat lite renar ändå av de som de fått i lön, och det såg ut som om det kanske inte skulle dröja så länge förrän de kunde slå sig samman. För att få flera renar i lön tog han plats på ett annat ställe hos en annan stam, men hon stannade kvar här. Han kom till en mycket rik lapp, som bara hade en dotter, och hon var vansinnig så ingen hade velat gifta sig med henne. Ful var hon också och puckelryggig. Men han blev väl som förbytt, pojken, när han kom dit bort, för han glömde både Anne och allt han lovat henne och gifte sig med den vansinniga. Och blev en rik man. Men Anne, hon fick inget veta förrän allt redan var skett, och det frestade allt på henne, när den underrättelsen kom.

-- Men barnen då? frågar jag.

-- Ett dog strax det föddes, men det andra är hos hennes föräldrar och hon betalar väl lite för det.

-- Är han lycklig nu då, den som övergav henne.

-- Vet jag, säger Sanna. Rik är han då, men inte lyckligare än den kan vara, som har gjort den största orätt på jorden.

-- Och nu tar hon väl inte Nila heller?

-- Åjo, skrattar Gate. Det blir nog Nila ändå. Man ränner inte åtta mil på skidor om man inte bryr sig om ett manfolk något. Och Nila är bra, fast han varken är rik eller ung.

-- Hur gammal då?

-- Han vet inte det själv, men nog är han väl över trettio år, faller Ellekare in. Jag känner honom.

-- Men det är väl inte gammalt.

-- Jo, nog är det gammalt, säger Ellekare, och alla de andra stämma in.

Så sitta vi tysta en stund, var och en i sina tankar. Jag ser på Marge, som tuggar och tvinnar rensenorna till trådar -- fina, tunna starka trådar, som sedan användas till skosyning och till allt annat som förfärdigas av läder. Så fort och vant det går. Först tuggar hon senan så den blir mjuk och lös, plockar av alla ojämnheter, sen tvinnar hon den mot kinden så den blir klar och styv, skarvar samman den med nästa och spinner på sin oändliga tråd, tålmodig och tyst, med ett sorgset uttryck i de stora ögonen, som äro så mörkt bruna, att de nästan se svarta ut. Med ett reser hon på sig, stryker kolten utefter sidorna, stoppar senorna i barmfickan och försvinner ljudlöst genom oksan. Det är så seden, och ingen finner något besynnerligt i det. Om en stund gör Marge på samma sätt, snart är det bara Gate kvar. Hon väver alltjämt med sina snabba, smala händer, men låter så väven sjunka och ser sig omkring i kåtan med granskande vänliga blickar.

-- Det blir storm till natten, säger hon. Jag känner det i luften. Säg åt Ellekare att hon hugger en tsaggi, så inte kåtan blåser bort för er. Och så ska jag ge dig den här -- Heikka hade den med sig i går, när han kom hem.

Hon räcker mig en stor kaka mjukt norskt bröd med russin i -- den har hela tiden legat bredvid henne inknuten i en halsduk och jag har flera gånger för mig själv undrat, vad i all världen hon hade där. Nu får jag äntligen se det, när alla de andra gått, och jag blir alldeles röd av glädje, det känner jag. För att inte tala om Ellekare, som ser på kakan med förälskade och tindrande blickar. Det är festmat vi bli bjudna på -- bara jag tänker på att få några tuggor jäst, ugnsbakat bröd så blir jag vild av hunger. Men jag vet, att för alla lappar är det också god och sällsynt kost, och tveksamt frågar jag Gate:

-- Men du själv då? Heikka har nog köpt hem den till dig och inte till mig?

Gate ler sitt vackra unga leende och skakar på huvudet.

-- Men jag tänker, att du längtar mera efter bagarbröd än jag. Jag har ätit lappkaka i all min dar, men du har aldrig gjort det förr, och fastän du ingenting vill låtsas om, så tänker jag nog, du är led åt den kosten nu.

-- Nej visst inte Gate. Jag tycker det är lika gott nu som i början, men nog ska det bli härligt med mjukt bröd. Och russin är det i också. Du äter väl åtminstone ett mål hos mig innan du går?

Men Gate har inte tid nu. I morgon kommer hon tillbaka och då ska hon äta. Hon måste hem till Anni-Marja och Ristin och Heikka och ... Innan hon talat slut är hon utom kåtan.

-- Hälsa Heikka! är det knappt jag hinner ropa innan hon glider in i skogen och till svar får jag ett: Kito! och ett skratt, som klingar länge för öronen i den vidunderligt stilla och klara luften.

Den storm, som Gate spådde har kommit och med den regn och kyla och råkall luft. I två dygn har den rasat nu, men ännu är den lika vild, ännu trummar regnet lika hårt mot duken, som är otät på sina ställen och läcker så vattendropparna klaska mot kärlen i boasson. Jag blir sömnig, där jag ligger på några fällar framför elden -- skolan är slut för dagen och jag är för lat att sy på kolten. Makar mig bara bättre undan för de envisa dropparna, som kännas så kalla, när de sila nedför hals och nacke, lägger mig ännu bekvämare tillrätta på rygg och ser på molnen, som fara över räppen. Nyss drog ett sträck vildgäss norrut, och den trekant de bildade stod svart mot himlen, ramad i kåtastängernas taggiga silhuett. En riphane lockar och kuttrar nere i småskogen, och kanske var det en stare, som tjittrade helt svagt bortifrån myren, när stormen vilade ett ögonblick. Eller kanske var det inte en stare, ty då skulle väl våren vara kommen -- våren, som dröjer och dröjer tills vi börja tro, att den visst aldrig ska bli; vintern är evig i år.

Gammel-Elle blåser in genom oksan, så gnistorna fara kring kåtan och elden flammar upp. Utan ett ord sjunker hon ned på andra sidan härden, suckar bara lite och torkar av regndropparna, som vätt hennes ansikte och händer. Den tandlösa munnen håller hon hårt hopknipen, ögonen fara oroligt omkring, och händerna plocka rastlöst i risgolvet. Ingenting säger hon, och ingenting säger jag, makar bara kaffekitteln närmare brasan och lägger mig åter på rygg med blicken på molnen och tankarna ingenstädes. Så svarta molnen äro, det blir väl snö -- där kommer ett sträck vildgäss igen -- hör så de skrika och snattra. Och ändå blir det ingen vår, ingen sommar! Men det susar långt borta, det brusar och sjunger, det är inte vinden och jag känner inte ljudet, har inte uppfattat det förrän nu, fastän jag hört det hela dagen i mina öron. Den döda stillheten är inte längre så död, ripornas rop klinga inte längre så gälla och hädiska, och jag reser mig upp i stor förundran och lyssnar utåt.

-- Vad är det som brusar, Elle?

-- Älven -- den har brutit upp i natt och fjället flyter.

-- Då är det vår då, Elle!

-- Ja, nu är det vår.

-- Är du inte glad för det? -- Sen blir det ju sommar.

-- Ja, sen blir det sommar. När fåglarna kommer blir det sommar.

Hennes röst är klanglös och mörk, hennes mun kniper ännu fastare samman, och hennes ögon stirra rätt in i elden, som såge de alla jordens somrar dra förbi därinne. Händerna stryka över pälsen och förklädet, och under näsan dallrar en klar liten droppe, som får hänga där tills den faller av sig själv. Ansiktet är som dikat av hundrade rynkor, djupa, mörka rynkor, som äro svarta av många års samlat sot och smuts, håret hänger i toviga tofsar över öron och nacke, och mössan är dragen djupt ned i pannan.

-- Hur gammal är du, Elle? Hur många somrar har du sett och levat?

-- Vet inte, fråga prästen. Men det är allt bra många.

-- Du var med innan kristendomen kom, tänker jag -- när ni lappar ännu voro hedningar och offrade åt era egna gudar.

-- Kaffet kokar du! Nog var jag med då. Herra siunit, Ibmil siunit -- det var onda tider. De mördade och dödade och stal och gjorde varann allt ont. Voi, voi!

-- Mördade! Varandra eller främlingar? Jag har hört om två engelsmän, Elle. Två engelsmän, som -- -- --

-- Di engelska, har du hört om dem. Jaja, jaja -- ingen vet, och ingen kan säga och ingen har sett. Men tre män, som jag känner, tre män som såg dem sist, ha dött en hastig och förskräcklig död, och pengarna de hade rövat runno bort ur deras händer, och deras barn äro dårar och stackare. Och di engelska spökar nere vid Altevand, så di kan skrämma liv och förnuft ur levande människor. --

-- Nuppi kuhpi, Elle -- en kopp till. Men hur vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen?

-- Man vet ingenting hör du. Ingen vet. Men de kommo hem en morgon, och påvarna voro fulla så päsken knappt räckte till.

-- Ja -- ja! säger jag, ty jag vet att "påven" är den stora barmficka, som männen bära innanför pälsen och där allting stoppas.

-- Ja, och se'n hade de i sina kåtor så mycket besynnerliga saker, som ingen nånsin sett förr. Jag såg dem själv. Det var stora kisor av läder, och klockor och kläder, herrmanskläder, och fina bössor -- sånt som en lapp aldrig få se.

-- Är det längesedan?

-- Ja, längesedan, längesedan, jag var inte så gammal då. Voi, voi Herra siunit mon län pallan!

-- Rädd, varför är du rädd nu?

-- Farligt att tala, det är mörkt i kväll, himlen är svart och det blir storm till natten. Bija moreit dolli!