Part 8

Men Isak bara skruvar lite på sig, flinar hårdnackat och ger mig en ful blick under sin väldiga lugg. Ännu en uppmaning från mig ger samma resultat, varpå jag befaller honom att plocka ihop sina böcker och lämna skolan.

-- Jag vill inte se dig mer. Du får gå! säger jag så lugnt jag kan, men inom mig önskar jag, att jag bara ett enda litet ögonblick vore en stark karl med händer, som skulle kännas likt järn, när de föllo ned på Isaks spinkiga lekamen. Isak rör sig fortfarande inte, det fula flinet sprider sig endast över hans ansikte, och jag känner mig så hjälplös, som det gärna är möjligt. Men så reser jag mig med all den värdighet, som kan åstadkommas i en trång liten kåta, vandrar runt elden fram till herr Isak, tar stadigt i hans arm och leder honom ut. Och han följer utan spår till motstånd, endast med ett mycket rött och generat ansikte. Men hem vill han inte gå, vågar kanske inte, utan sitter utanför och hänger tills timmen är slut, då kommer han in och ber att få stanna kvar så ska han aldrig vara olydig mer. Inför hela skolan står han med sin ynkedom, och jag förlåter, och allt är gott igen. Mitt anseende har stigit, så att en nästan skrämd anda vilar över skolan den dagen, och nästa gång Isak inte kan läxan förpassar han sig till bärbmed utan bråk och min ära strålar klart. Men så kommer det något förskräckligt. En dag ha vi räknelektion och multiplikationstabellen ska förhöras. Det går lite som det kan för de andra, men när Isaks tur kommer, läser han till min oerhörda förvåning upp sitt pensum med klingande röst och utan minsta tvekan. Jag berömmer förstås, men får i samma ögonblick se hur Lars Peter med fasa utbredd över sitt anlete tittar på den bok Isak håller i knät och vrider mellan händerna i väl spelad uppläsningsnervositet.

-- Vad är det fatt med dig, Lasse? frågar jag.

Lasse svarar inte någonting, han bara ser förfärad på boken i Isaks knä och skakar ogillande på huvudet.

-- Ge hit boken, Isak! säger jag då.

Isak ser upp under sin lugg, reser sig motvilligt och räcker mig boken över elden. Hela framsidan är fullskriven med multiplikationstabell. Fusk i en lappskola till och med! Då blygdes jag för min barndoms felsteg och skämdes för Isaks också. Och så fick han gå från lektion och skola och allt med många stränga ord att lägga på minnet. Och han luskade av som en hund, som fått stryk, och syntes inte mer den dagen. Men morgonen därpå, just när vi gjorde oss redo att sjunga första psalmversen, kom han som en virvelvind in i kåtan, kastade sig ned framför mig med huvudet i mitt knä och snyftade med tårdränkt röst:

-- Herregud i himmelen, opahädje, förlåt mig!

Och jag rördes till medlidande och förlät för andra gången, och Isak stämde in med de andra i den förunderliga psalmkonserten och allting var som förut, utom den taggen i mitt sinne, som inte ville gå ut. Men efter den dagen var Isak en trogen slav, som läste och knogade och var duktig, som högg ved och hämtade vatten åt Ellekare och ständigt arbetade att sona sin skuld, som han kände och ångrade. Och när jag en gång sade, att jag inte kunde begripa, varför han hade en så lång ful lugg, kom han dagen därpå till skolan kortklippt och snaggad ända in till huvudsvålen, vilket kom hans ansikte att få ett utseende av obeskrivlig fromhet, som annars fullständigt dolts under skogen av hår.

Vi ha hunnit ett gott stycke in på vetandets väg. I räkning behöver jag inte vara så ängslig längre, när jag sätter upp problemen -- det kan gott få vara både två- och tresiffriga tal numera och både addition och subtraktion. De ha lärt sig att sätta upp i kolumner, vilket gick utan ett spår till svårighet och det roligaste ämne de veta är nu räkning. Om jag ger dem fem tal i hemläxa, är det alls inte ovanligt att de komma tillbaka dagen därpå med tjugufem, noggrant och väl uträknade. Och så ledsna bli de om jag måste stryka över ett tal till tecken, att det är fel, att jag knappt har hjärta att göra det -- för de se så bedrövade och snopna ut att man blir riktigt ledsen själv över att behöva kritisera.

I kristendomen hålla vi på med nionde budet efter att mödosamt ha tragglat igenom de övriga åtta. Det smärtar mig att behöva säga det, men alla ha de undergått större eller mindre revideringar, som nog inget prästerskap i världen skulle kunna gilla. Vad Martin Luther skulle säga om han hörde det, vågar jag inte tänka på. Som Nilsa nu när han blir förhörd på nionde budet!

-- Tu skall icke hava lust till nästa hus.

-- Din nästas hus står det! En gång till.

-- Tu skall icke hava lust till nästa hus.

Jag suckar och låter det gå. I två dagar har jag lagt ned hela min arbetsintensitet på "din nästas hus", utan andra resultat än detta. Det är inte bara Nilsa, som utmärker sig i detta speciella fall, alla fyra barnen i översta klassen säga precis detsamma, och ändå är de långt ifrån dumma och alls inte tjuriga och envisa. Att uttalet av hårda och mjuka konsonanter är ett oöverstigligt hinder har jag förstått för längesen, men denna förenkling av katekesen är allt lite mer betänklig tycker jag, isynnerhet som vartenda ett av buden underkastas häpnadsväckande förändringar, som oftast inte alls äro med deras mening överensstämmande. Men vad ska man göra! Man kan inte begära av barnungarna, att de skola läsa rätt det de inte förstå ett smul mer av än om det vore siamesiska. Inte kan Nilsa hjälpa, att i hans öron "nästa hus" klingar lika bra som "din nästas hus" -- inte är det möjligt att förklara för honom att meningen blir en smula förändrad, det skulle han ändå aldrig få klart för sig. Och när han äntligen trälat sig fram till "vad är det" och full av andakt säger:

-- Tu skall icke lustigt stå efter nästa hus. Så lönar det sig inte att förklara, att lustigt och listigt inte äro fullt analoga begrepp för han kommer ändå aldrig att kunna skilja de begreppen åt, så länge han inte är fullt mäktig språket. Jag förklarar i alla fall och rättar för ordningens skull, men översättningen av de olika orden kommer honom endast att se det humoristiska i saken, och han och de tretton andra fnittra så mycket de orka. Och inte kan jag själv heller låta bli att dra på munnen en smula, det är minsann inte så gott att hålla sig allvarsam och högtidlig alla gånger. Jag undrar vad en kristendomslärare i en vanlig folkskola skulle göra för min, om han en dag på fullaste heligaste allvar finge höra:

-- Du skall missbruka herren din Guds namn ty Herren skall låta honom vara ostraffad, som hans namn missbrukar.

Det händer nämligen förkrossande ofta, att just det viktigaste ordet utelämnas -- kanske för att det är särskilt besvärligt att säga, eller för att det är så litet, att vederbörande tänker, att det inte ska märkas om det kommer med eller inte. Om jag vågade skulle jag låta barnen slippa detta meningslösa utantilläsande helt och hållet, men det går inte an; normalskoleplaner och läsordningar måste följas, och katekesläsningen kan inte tas bort. Det är bara för läraren att göra det bästa möjliga av det omöjliga och förklara vad varje bud innehåller, som rabblas upp.

Förenklingsprincipen gäller för övrigt inte bara katekesen. Den praktiseras mycket även vid innanläsningen, ibland med resultat, som ingen dödlig kan drömma om. Uttalet är det nog också si och så med och kan ibland skapa satser och meningar, som skulle komma författaren att blekna av förfäran. Aldrig ska jag väl glömma den dag Lars Peter läser upp innanläsningsläxan, en underbar berättelse om en trogen soldat, som, fastän själv döende bringar sin törstande och sårade major en dryck vatten på slagfältet och sedan ger upp andan. "Misströsta inte herr major, utan hoppas på Gud, det ligger en damm ej långt härifrån", säger den trogne soldaten. Och Lars Petter läser med oefterhärmlig grace:

-- Misströsta inte herr major utan hop-pas på Gud, tet ligger en dam ej långt härifrån.

-- Damm, ändrar jag med mild röst. Inte dam, det är stor skillnad. En gång till, Lasse!

-- Det lig-ger en dam ej långt häri-från, tar Lasse hårdnackat om igen, och ingenting kan rubba honom från denna dam.

En annan gång är det Inkers tur -- Gates flicka, som är en av mina bästa och flitigaste elever. Hon läser om skapelsen i bibliska historien, och med den innerligaste fromhet och oskuld kommer det:

-- Och Herren sade: varde lus och det vart lus.

-- Hur uttalas lj, Inker? frågar jag med den allra lättaste dallring på rösten.

-- Som j, svarar Inker utan tvekan.

-- Men du läste inte så -- en gång till!

-- Och herren sade: Varde lus och det vart lus.

Ingenting mer att göra. Nästa man! Erfarenheten har lärt mig att envishet tjänar till intet, när det gäller dessa barn -- de måste få lite tid på sig innan en ny lärdom slår rot. Om jag ber Inker läsa "varde ljus" tio gånger nu, så ska hon utan tvivel alla tio gångerna säga "varde lus", men om jag låter henne sitta en stund och fundera och vid timmens slut låter henne försöka på nytt, så blir det alldeles säkert rätt.

När Isak vid ett annat tillfälle läser i bibeln om Jesu bespisande av de femtusen männen och hinner till korgarna med kvarlevorna, säger han, efter att länge ha tittat på meningen och begrundat dess uttal:

-- Och de upptogo sju korvar med kvarlevor.

Om jag nu satte mig att förklara skillnaden på en korv och en korg och hölle på i många timmar, skulle både Isak och de andra vara lika kloka för det, ty ingen av dem har sett varken det ena eller det andra, det brukas inte i lapphushåll. Och om också de äldre på sina vandringar sett båda delarna, när de kommit i beröring med nybyggare och bönder, så är det dock ett tämligt okänt begrepp för barnen. Och på det viset står man fullkomligt hjälplös inför de problem som själva läroböckerna ge en att lösa. Jag talar nu inte om bibeln, den måste ju alltid vara som den är, vilket folkslag som än läser den. Men de andra läroböckerna! De kunna få en att vrida händerna av förtvivlan och vanmäktig vrede, så absolut omöjliga och odugliga äro de att användas för dessa lappbarns undervisning. När jag bara tänker på läseboken för de stora och abc-boken för de små, så hittar jag så många exempel att styrka min indignation med, att om jag toge dem alla skulle det bli till en liten bok för sig. Men några ska jag dra fram och visa.

Båda böckerna äro utgivna av Carl och Knut Kastman, förmodligen med tanke på vanliga svenska landsskolor. De ha också använts där en längre tid, äro visst ännu i farten och det är inte så länge sedan en ny upplaga med nystavning gavs ut. Ur dessa böcker hämta nu även lappbarnen sitt vetande, och det är inte utan att jag då och då uppsänder en tacksamhetens suck till Ibmil, lapparnas Gud, för att han ej givit sina minsta barn förståendets gnista, när det gäller svenska. Följande praktblommor äro tagna ur abc-boken:

sjudhet rödkål, vår själ är dyrbar,

åt du kokhet rödkål

ligg, min gode far

min mamma såg er fina dam falla i vår damm.

Sällan, -- det får man åtminstone hoppas -- blir väl ett lappbarn i tillfälle att se en fin dam falla i en damm, och ännu mera sällan blir samma lappbarn i tillfälle att äta kokhet rödkål. Jag tror nästan, att en lapp hellre svulte ihjäl än han sudlade sin mun med "rasi" d. ä. gräs, ty rasi är något alltför föraktligt, han ser det inte, han trampar bara på det, det är allt. Inte ens de skönaste blommor äro något annat än rasi, som tjänar honom till en mjuk matta att sätta foten på. Och därför kan rödkål ingen som helst betydelse ha i hans medvetande och inte heller i hans barns. Det omedelbara sammanhanget mellan samma sjudheta rödkål och vår själs dyrbarhet är också lite kinkigt att på ett tillfredsställande sätt förklara. Som avslutning tar jag följande: _Exempel på olika sätt att utläsa c:_ Cato, citron, cittra, cigarr, Carlsson. --

Det finns illustrationer också till den boken, som sannerligen kan komma vem som helst att spärra upp ögonen, och det förvånar mig inte alls när jag ser lappbarnen stirra på besynnerligheterna med uppspärrade ögon och vidöppna munnar. En markatta t. ex. som rider på en getabock, ett lejon, som ryter bredvid en kaktus, en åsna, som mediterar över en tistel, en igelkott som äter ägg, en gripsvansapa med oändligt svårmodigt utseende, en ... Nej det kan inte beskrivas allt. Av alla dessa kreatur finns det inte ett, som något av barnen sett eller någonsin kommer i tillfälle att se, och man läser så väl i deras miner, när de betrakta dem: såna djur finns inte! Denna misstanke kan ju inte gärna föda något intresse hos dem att få veta, vad som står skrivet om dessa djur och dessa planscher. Tänk om det i stället vore en bok där renar och hundar och vargar, kåtor och pulkor voro avbildade och med text lämpad efter dem! Det skulle bli annan fart på läsningen då minsann. Ty det bör givet vara mera intressant för ett lappbarn att stava sig fram genom satser om renar och fjäll, än att läsa om fina damer som falla i dammar, om rödkål och citroner, om Cato och Carlsson, och många andra besynnerliga och för dem overkliga saker.

Läseboken för de större har inga illustrationer, men för övrigt står den ingalunda abc-boken efter på något sätt vad texten beträffar. Den är full av den ädlaste moral, av den mest lysande dygd och inte ens den strängaste predikant skulle kunna ha något att invända mot det blixtsnabba sätt på vilket olydnad straffas, plikt belönas och allt styrs till det bästa. Men det skulle bli lite svårt för en lärarinna i en lappskola, att på ett tillfredsställande sätt förklara en sådan historia som denna -- om de nu hade förstått det de läst och fordrade en utläggning. Berättelsen heter: "Tänk på att du helgar vilodagen" och återges härmed in extenso:

En gång bodde i en stad tvenne skomakare, av vilka den ene hade hustru och många barn men den andra hustru och inga barn. Den, som hade många barn, var en from man. Han gick gärna i kyrkan att höra Guds ord. Sedan arbetade han friskt om söckendagarna. Det gick honom ock lyckligt, så att han blev en välmående man. Den andra däremot, som inga barn hade, satt över sitt arbete utan rast och ro, så att han icke ens vilade om söndagar, högtidsdagar och högtidsaftnar, ja, knappast om natten, men likväl ville det icke gå för honom. Han förvärvade icke annat än skulder. Då går han en gång till den rike mästaren och säger: "Broder, tillåt mig fråga, hur det går till! Du har så många barn och är så rik, och likväl plågar du dig icke på långt när så mycket som jag. Jag däremot har inga barn. Dag och natt gör jag mig mycket omak, men det vill ändå ej gå bra för mig." Den fromme skomakaren säger: "Gå i morgon bittida med mig, så vill jag visa dig, varifrån jag har min rikedom."

Då den fattige skomakaren kom dagen därpå, förde den andre honom med sig i kyrkan. Men, då han sedan ånyo ville föra honom dit, svarade han, att han ej bett honom att visa vägen till kyrkan utan att säga, hur man kunde bliva så rik och samla så många skatter som han. Då svarade den rike skomakaren: "Har du icke hört, att Herren Kristus i evangelium säger: 'Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till?' Jag känner intet annat ställe, där man kan få, vad man behöver både för själ och kropp, än kyrkan." Den fattige skomakaren sade: "Du kan hava rätt, broder!" Från den stunden gick även han gärna i kyrkan och hörde flitigt Guds ord samt gjorde därefter. Så kom han med tiden ifrån sina skulder och fick lycka och framgång i sitt yrke.

Hur ska man nu på ett för moralen tillfredsställande sätt kunna förklara denna underbara historia för ett barn eller för någon levande varelse, och hur ska man framför allt kunna tänka på, att för en liten planta i Lapplands ödemarker lägga ut denna den förunderligaste av alla sedelärande berättelser, så att inte fliten kommer att framstå som ett tämligen onödigt ont, det där bör brukas med försiktighet. Fliten, som för lappen är nödvändigare än allt annat på jorden! Men si, Kastman har förutsett denna dilemma och löser den på ett lika enkelt som förvirrande sätt! På en annan sida läses nämligen följande hymn:

Fliten.

Lättjan föder sorg och nöd och ger aldrig dagligt bröd, men, se, flit gör kinden röd och ger bröd i överflöd.

Lättja skadar kropp och själ flit bekommer båda väl. Flit ger munterhet och fröjd, lättjan den gör ingen nöjd.

Vilket ska man nu tro? Den behagliga känsla av det trägna arbetets onödighet, som griper en vid genomläsandet av "Tänk på att du helgar vilodagen" förbytes i en lätt olust, när "Fliten" fångar ens ögon, men det är kanske meningen att dra medelproportionalen ur det problem, som sålunda bildas, och på det sättet skaffa sig en viss behållning av det man fått i sig. Men mina elever ha inte lärt sig att dra medelproportionalen ännu -- de kunna bara räkna addition och subtraktion i kolumner. Och därför skulle de nog ha lite svårt att smälta dessa läsebokstycken på det rätta sättet om de begrepe ett ord av deras innehåll.

En annan lärorik och värdefull uppsats ur samma lärobok bär den ståtliga titeln "Havet" och i den får man en verkligt uttömmande skildring av havets viktigaste funktioner, dess liv och växtvärld. Kanske dock att den utomordentligt färgrika beskrivningen på den mera sällsynta företeelsen av en direkt sjöresa från Stockholm till Amerika är det mest intressanta momentet. Detta är "Havet":

Havet.

1.

Hur stort är havet? Slutar det där, varest himmeln synes skära av det? Vi vilja i tankarna följa en resa från Stockholm till Amerika. Man går i Stockholm ombord på ett skepp. Fartyget lägger ut och ilar bort. Till en början går dess väg mellan klippor och skär; sedan kommer det ut på en vik av stora havet. Stränderna försvinna, man ser blott himmel och vatten. Så går den ena dagen efter den andra. Ännu synes väl stundom fasta landet här och där, och en och annan ö sticker upp över vattenytan; men, då man kommer ut på stora havet, som sköljer vår världsdels västra kust, försvinner varje spår av land. På alla sidor utbreder sig den stora vattenöknen. Det enda liv, som här visar sig, äro fiskarna, som leka i vågorna, och fåglarna, som kretsa i luften. Så förlider dag efter dag. Slutligen ser man kusten, efter vilken man så länge väntat. Nu skallar ropet: "Land, land!" Och många uppsända lovsånger till den himmelske Fadern, som bevarat dem under den farliga resan över havet.

Havet är mycket stort. Det upptager nära trefjärdedelar av jordens yta.

2.

Så stort än havet är, känna dock sjömännen noggrant vägarna därpå. Drivna av vinden eller ångan klyva årligen tusentals skepp havets böljor. De gå åt söder och norr, öster och väster, från den ena världsdelen till den andra. Många föra utvandrare till Amerika eller Australien. Andra hämta te, kaffe och kryddor från Asien, guld, bomull, sockerrör och tobak från Amerika, fikon och elfenben från Afrika, guld och ull från Australien. Andra åter föra till världens skilda länder en mängd saker, som blivit förfärdigade i Europa, såsom garn, strumpor, vävnader m. m. Några skepp gå upp till det kalla Ishavet och komma därifrån lastade med fisk, björnhudar, tran m. m. Även ned till havsbotten begiver sig människan. I havets djup finner hon liksom på jordytan berg och dalar. Där rör sig om varandra glupska hajar, jättestora valar, sköldpaddor, snäckor och musslor samt många andra djur; där frodas även växter. Några av dessa hava stänglar, som äro mycket, mycket långa.

Ja, det är några exempel på böckerna vi ha att läsa, och så särdeles uppmuntrande kan man ju inte säga, att de äro. Men så länge det ännu inte skridit längre med språkundervisningen, så betyder det inte så mycket. Vore nu denna läsebok för de större som den skulle och borde vara, så kunde den innehålla en massa saker, som vore både nyttiga och intressanta för barnen att veta, och som kunde sporra dem till ivrigare ansträngningar att lära sig förstå och tyda svenskan. Där kunde stå om den övriga delen av Sverige, som de nu intet veta om, om kungen och riksdagen och alla möjliga trevligheter, som för barnen söderut är det dagliga livet, men som för dessa barn äro lika okända som om man berättade dem de vildaste sagor. Där kunde stå berättat om lapparna själva och deras härstamning, om andra vildmarksfolk och deras liv, där kunde stå om renskötsel, om sjukvård -- ett fullkomligt okänt ämne i Lappland -- om sol och måne, om hundrade saker, som vore nyttiga och värdiga, och som skulle göra barnen oändligt nöje och stor nytta. I stället är man nu hänvisad till berättelser om skomakare och negerslavar och sjömän och myror och fjärilar och gud vet allt. Det är inte roligt, och man har hela tiden en känsla som om man vore lite generad. När fjorton par klara allvarliga ögon betrakta en i ivrig förväntan att få veta vad det de läsa innehåller, så ville man gärna ha något bättre att tala om, något mera värt besväret liksom. Men det får man väl inte förrän en bok blir särskilt skriven för lappskolorna -- om det blir någon gång.

Flitigare och mer läraktiga elever kan man knappast önska sig än dessa små lappbarn äro. De äro så ivriga att lära, så intresserade av allt nytt, som man berättar dem, så villiga och glada åt den kunskap man söker bibringa dem. Det händer ju att de plantera om det de få höra i sin egen jordmån och rätta det efter det liv de leva i, och då kan det ju bli litet snedvridet som allmänt vetande betraktat, men för dem kommer det närmare och blir rikare på det sättet. Jag minns i biblisk historian en gång. Jag hade berättat för dem om Josef, och hur illa hans bröder behandlade honom, att de skickade honom i fångenskap. Dagen därpå skulle jag höra hur mycket som satt fast av det där, och fick riktiga och förståndiga svar på alltsammans. Så blir det Lars Peters tur, och då har berättelsen skridit så långt som till fångenskapen.

-- Vad gjorde då Josefs bröder med honom, Lasse?

-- De skickade honom till Trondhjem, svarar Lasse med trovärdig och indignerad uppsyn. Och hur besynnerligt det svaret än kan låta för en med lappförhållanden obekant, så är det dock från Lasses syn på saken fullkomligt riktigt. Till Trondhjem sändes nämligen alla norska lappar, som gjort något med rättsprinciperna mindre överensstämmande och Lasse hade hört om många norsklappar, som fått fara till Trondhjem för renstölder och knivhuggning, och vad det nu kan vara allt. Och så sade han den fångenskap han kände bäst till och det var inget ont i det. Det blev skratt förstås, och Lasse blev röd som en pion i sitt runda och fräkniga ansikte, men han var säker på sin sak och såg lugnt på skrattarna. Och Josef fick gärna för mig sitta fängslad i Trondhjem.

De fyra timmarna, som skolan tar i anspråk varje dag gå så fort, att man tycker det har knappt hunnit börja förrän det är slut, och barnen tycka inte heller det är långsamt. De ha inte riktigt så brått nu som den första tiden att komma iväg hem, när jag säger:

-- Nu är det slut. Adjö!

Det händer allt emellanåt, att de stanna en stund utanför och vänta lite smått, att jag ska komma ut och leka med dem någon ny och okänd lek. Det gör jag också ibland och vi ha storartat roligt en timme eller två, tills Ellekare kommer och ropar mig in till middagen eller någon väntande patient, som vill bli botad för något ont.

-- Nu är det bäst ni går hem! säger jag då till barnungarna. Och som en storm brusa de utför sluttningen på sina skidor, ropa och skratta så det ljummar i luften och lämna ett stort och tyst tomrum efter sig. Som dagen därpå blir fyllt på nytt med strålande liv.

Och jag går in till mina plikter. I kåtan sitta nästan alltid efter skolans slut ett par tre stycken, som ha någon krämpa de vilja ha botad, och det hjälper inga undanflykter eller en så enkel sak, som att jag förklarar, att den och den sjukdomen förstår jag mig inte alls på.