Part 7

Först stirrade jag bara fylld av häpnad på förstörelsen, förstod icke vad meningen var en gång, men så gick det plötsligt upp för mig, att det var det sätt, som man lärt dessa barn att lägga samman 2 och 2 eller 10 och 10. Först tio streck på ett ställe, så tio på ett annat och så vidare allt efter problemens längd och talens storlek, och när de så med mycken svett och möda ritat ut alla sina streck, så hade de ett förskräckligt arbete att räkna samman dem alla. Addition i kolumner hade de aldrig hört talas om, subtraktion existerade inte, multiplikation var nästan löjligt att nämna, och vid blotta tanken på division kände jag svindel.

Det måste alltså bli för mig att börja från den allra första, enklaste begynnelsen och lära dem förstå, att räkning inte bara är streck, att strecken kunna representeras av siffror i kolumner, att ett tal kan _tänkas_ innehålla alla de streck, som eljest måste ritas och räknas samman. Det var den erfarenheten räknelektionen gav mig, och så värst glädjande var den ju inte. Med detta lät jag dagens arbete vara slut -- vi voro trötta allesammans -- och med läxor att läsa på gav jag dem hemlov, vilket hälsades med nedslående förtjusning och efterkoms med en snabbhet endast möjlig att åstadkommas av barn, som veta att skolan är slut för dagen. Och med en suck tackade jag dem för denna snabbhet, lade mig raklång på en fäll och beslöt att för en timme åtminstone låta bli att fundera över hur i all världen jag skulle kunna lära dem allt som de skulle kunna och inte kunde.

När skolan varat omkring en vecka kommer pingsten och med den naturligtvis pingstlov i tre dagar. Vädret är strålande vackert igen med kalla nätter och vårljumma dagar. Vi försöka åtminstone att tro, att det är våren som är oss nära om också de gamla runka på huvudena och spå lång vinter ännu.

-- Vad ska vi göra de tre dagarna när vi ingen skola ha? Ellekare talar alltid i pluralis, när det gäller skolan och kåtan.

-- Om vi skulle ta och gå efter post! föreslår jag. Ty nu är det nära sex veckor sedan jag hört några nyheter från den värld, som är bortom de vita fjällens krans och det känns lite underligt att ingenting veta om de sina, om kriget, om allt som kan ha hänt på hela denna långa tid.

-- Ja det gör vi! svarar Ellekare ögonblickligen och utan ett spår till tvekan, och ögonen lysa på henne bara vid tanken på den långa färden, och allt vad hon ska få se på den. Det är sju mil över fjällen till Torne Träsks station som också är vårt närmaste ställe att hämta post från. Om vägen dit veta vi intet, men med karta och kompass ska det väl inte vara omöjligt att ta sig fram. Förresten kanske vi kan få någon lapp att följa med, som känner vägen. Och så gå vi till Heikka, som är vårt stöd och vår tillflykt i alla kinkiga situationer.

-- Kan du följa med? frågar jag. Du ska inte behöva göra det för inte förstås.

-- Kan inte! svarar Heikka bestämt. Jag ska gå långt in till Norge till hjorden och tre andra av männen följa med mig. Vi gå i kväll, och i morgon gå de övriga, så du kan nog inte få någon som följer dig. Och ensamma ska ni inte gå, för vägen är besvärlig.

-- Men jag har karta och kompass.

-- Å har du det! Ja ja, du vet väl bäst hur mycket man kan tro på sådana ting. Men trolldom för aldrig lycka med sig och trolltyg är det. Att den lilla dosan ska kunna visa väderstrecken.

Han ser allvarligt ogillande ut och Gate likaså. Men efter många koppar kaffe och mycket pratande ha vi då fått veta en hel del om vägen: om rastställen där det finns källor, som inte äro tillfrusna, om var en ensam fiskekåta är belägen där vi kunna få vila och mat och värme, om genaste vägen att snedda över Träsket. Och vi besluta oss för att gå ensamma och ta avsked av Heikka och Gate som ge oss många förmaningar och goda råd. Gate dessutom en hel del kommissioner om vi kunna komma in i någon handelsbod fastän det är helg. Och så ränna vi hem till vår egen kåta för att rusta oss till femtonmila färden. För kortare än så kan vi inte beräkna att vägen är, har Heikka sagt. Snarare längre. -- Vi packa kaffepanna, torrkött, bröd och smör i våra laukos (ryggsäckar), och tändstickor plocka vi våra dosor fulla med. Lapparna ha alltid svavelstickor, som de köpa i finnbyarna, någon annan stans tror jag inte de finnas att tillgå i hela Sveriges land -- och förvara dem i små dosor av mässing, som egentligen äro ämnade till snus, men som också utmärkt lämpa sig till tändstickor. Dessa dosor ha också den stora förtjänsten att de ha två bottnar, i den ena förvaras tändstickorna, i den andra är en spegel inkittad och mellan spegeln och locket brukar vanligen en liten finkam ligga förvarad för att alltid finnas till hands.

När solen går ned bakom Rokomborre, det stora fjället mitt emot vår kåta, stå vi färdiga att ge oss av. All mat är upplagd i luovvin, allt ömtåligt upphängt på krokar så att inga hundar eller andra djur kan nå det, runt kring kåtan ha vi stjälpt tomma pulkor, så att inga hundar ska kunna böka upp duken med nosen och ta sig in, och till slut sätta vi mot oksan en hel liten björk, till tecken att ingen är hemma, och att huset är låst.

Solen kryper allt längre ned bakom Rokomborre, vars förundransvärt regelbundna, prismaslipade sidor gnistra i orange och rött, himlen är blå med små bleka moln, och kölden har redan kommit och höljt den solluckrade snön med en hård skorpa, där skidorna nästan glida av sig själva. Och med ett stupa vi utför sluttningen ned mot sjön, slingra oss mellan björkstammarna och glida i ett buktat blåskuggigt spår över sjön upp mot de branta fjällsidorna på andra sidan. Kallare och kallare blir det, luften står vass mot våra ansikten, andedräkten far som en rök efter oss. Snart sjunker solen alldeles, men himlen är full av glans -- tyst, tyst är det, inte en hund skäller, inte en ripa kuttrar, inte ett ljud från en levande varelse oroar stillheten, bara våra skidors knarrande, vår hastiga andhämtning, våra ryggsäckars gnidning mot axlarna.

Efter fem timmar rasta vi -- då ha vi hunnit fyra mil, varav två oavbrutet ha burit uppför och två oavbrutet nedför. Vi koka kaffe, halstra torrkött, äta och se på kartan. Sen sträcka vi ut oss på snön och sova litet, och solen bränner hela tiden -- den har kommit tillbaka för länge sedan. Men vi få inte vila lång stund, det dröjer inte många timmar nu, förrän snön blir mjuk och tung för skidorna, och ännu ha vi den besvärligaste vägen kvar genom svår terräng. Så ge vi oss av igen, rasta på nytt några minuter i Kattevuoma, en liten grå finnby på en öde slätt, och komma rätt sent på eftermiddagen fram till Torne Träsk.

Just som vi stiga av skidorna vid stationshuset brusar ett tåg förbi, till Ellekares oerhörda förskräckelse och häpnad. Hon hade aldrig sett ett sådant besynnerligt odjur förr, aldrig hört ett så starkt larm och hon blev alldeles vit av fasa, när det dånade förbi. Tog ett hårt tag i min arm och sade tyst för sig själv: -- Herra siunit, herra siunit de lä varalas! Herregud, herregud, det är farligt!

-- Det är tåget Ellekare. Var inte rädd.

Men Ellekare är rädd, och hon släpper inte taget om min arm, förrän det sista ljudet av oväsendet försvunnit i fjärran. Då drar hon en lång suck och småler av lättnad, men håller sig ändå mycket nära mig, när vi tassa in för att fråga om post och nattlogis. Posten få vi, men nattlogis är det värre med. Möjligen väntsalen, men den är kall och oeldad, och det finns bara hårda golvet att ligga på. I alla fall är det tak över huvudet, och vi tacka för det, och bereda oss att gå och titta på vårt enkla sovrum.

-- Stackare! säger en arbetarhustru, som står bredvid och hört vårt samtal. Nog kan ni väl få ligga hos mig. Om ni håller er snygga. Kom med så ska vi se till!

Och vi följa på trötta fötter, få en fäll på golvet att ligga på, en filt att breda över oss och litet mat innan vi krypa till kojs. Ägg och smör och mjölk och bröd. Det smakade efter fem veckors torrköttskost!

-- Finns det någon handelsbod här? frågar jag värdinnan. Och får till svar, att ingen finns närmare än i Kiruna.

-- Hur långt är det dit?

-- Inte fullt två timmars resa på tåget. Det går malmtåg tidigt i morgon bitti och inte är det dyr resa heller. Res ni dit, flickor, så får ni både fara på tåg och se Kiruna om ni inte varit där förr.

-- Inte jag! säger Ellekare. Och så ser hon bönfallande på mig, och inga ögon kunna tigga som Ellekares. När så vår värdinna vidare talar om, att vi kunna komma tillbaka vilken tid på dagen som helst, finns det inget som hindrar ett litet Kirunabesök och det beslutas att vi skola resa med malmtåget kl. 9 på morgonen.

* * * * *

I Kiruna var det söndag -- pingstdagen. Där var barmark och vårluft och fåglar, som sjöngo. Det var som en saga. Det var stora knoppar på träden och människorna gingo i sommarkläder, i lätta tunna sommarkläder, som solen sken på så de lyste. Vi kommo i våra pälskoltar, med våra ryggsäckar, med bruna och trötta ansikten och vi kände oss bra lika de bibliska bröllopsgästerna, som inga fina kläder hade. Vi voro inte tvättade och inte kammade en gång -- det hade varit bråttom på morgonen -- och vi kände oss gruvligt skamsna. Så gingo vi till järnvägshotellet för att få ett rum och göra oss lite snygga. Men fingo gå med oförrättat ärende -- åt lappar hyrde man inte ut rum!

-- Stackars lappar! sade jag till den morska dam, som körde ut oss. Stackars lappar, vad ha de gjort för ont?

-- Ingenting! svarades. Men de få inte ta upp rum för annat folk. Var är du ifrån eftersom du talar svenska så bra?

-- Från Stockholm. Men du behöver inget rum ge mig för det. Jag önskar du kommer så trött en gång och blir utkörd för att du är av annan ras, när du mycket längtar efter att få vila. Tänk på det lite, så är du kanske snällare nästa gång en lapp kommer. Hans pengar är nog som annat folks i alla fall!

Jag vet inte hur hon såg ut efter det talet, för jag slängde laukon på ryggen igen och gick med Ellekare tätt i spåren. Men hon ropade efter oss, att det kanske kunde finnas ett rum, när hon tänkte efter. Det blev inte något svar på det erbjudandet, och efter lite sökande fingo vi mat och rum på ett annat ställe för de timmar vi skulle stanna. Och när Ellekare sett sig mätt på Kirunas härligheter och vi lyckats tillhandla oss några småsaker, som behövdes hemma i kåtan -- å så långt avlägsen den var, när vi tänkte på den; vår lilla svarta kåta under den höga, vita, tysta fjällbranten! -- Så satte vi oss på tåget igen och reste till Torne Träsk, fulla av längtan att komma hem.

En besvärlig färd väntade oss, uppför mest hela tiden -- lite trötta voro vi nog ännu efter nedmarschen, men vi hade inte tid att vila längre och det var bara att sätta ny fart i benen. Det var kallt och klart väder när vi gåvo oss av över Träsket, solen hade nyss gått ned och vinden var förlig så det gick som en dans nu över samma sträcka, som vi för några timmar sedan så mödosamt arbetat oss fram över. Kattevuoma foro vi stolt förbi och beslöto att rasta först vid den fiskekåta, som Heikka sagt åt oss att gå in i. Så noga hade han beskrivit vår väg dit, att vi inte ens behövde tveka om rätta riktningen, och vid tvåtiden på natten fingo vi också syn på den, där den låg som en liten grå jordhög på ett smalt näs. Alla sovo tungt och ljudligt vid vår ankomst, men hunden skällde dem snart vakna, ett sömnigt huvud stacks ut ur rakkasen och en sömnig röst hälsade: boris, boris!

Det var emäntä, och utan en minuts dröjsmål steg hon upp, tände eld och satte på kaffe, hela tiden vänligt småpratande med oss -- precis som om det vore den naturligaste sak på jorden, att hon väcktes mitt i natten av främlingar och gick upp för att laga mat åt dem. Och det är också den allra mest naturliga sak, när det är en lapp man kommer till. Det är inte tal om vad för sorts ras du har, vad för sorts folk du hör till -- ingen frågar dig, ingen kan kanske ditt språk ens. Men vem du än är, vad ditt ärende är, när du kommer, om det så är mitt på dagen eller mitt i natten, alltid blir du mottagen som en furste. Alltid får du det bästa, alltid rikligt, alltid räcks det dig med vänliga ord och glada blickar -- du ska aldrig känna att du gör besvär, att du kommer olägligt, att du borde gått till någon annan.

Som denna emäntä nu -- hon sätter på kaffepannan och slår upp getmjölk till grädde, hon plockar fram smör och bröd och kött, ställer en stekpanna på elden och steker en färsk, läcker röding i mycket smör. Och hela tiden går hennes mun i ett. Hon gör frågor, utan närgångenhet, svarar själv, när Ellekare eller jag äro för trötta att öppna munnen, springer ut och in på bara fötter. Än kommer hon släpande med ett par rena, vita fällar åt oss att ligga på, än med en filt att breda över oss, än är hon ute i luovvin efter mera smör, än kommer hon slängande med ett fång ved. Och när rödingen är färdigstekt sätter hon fram pannan åt oss, räcker oss smör och bröd och ser med den innerligaste glädje på hur vi äta med den allra mest strålande aptit. Hennes man har också vaknat, sticker huvudet utom rakkasen, tar pipan, som ligger alldeles vid huvudgärden, stoppar och tänder den och lägger sig tillrätta i den mest lättjefulla ställning han kan tänka ut med armbågen på golvet och huvudet i handen -- och så pratar han och dricker kaffe och är full av godmodigt skämt och vänliga råd för vår hemfärd.

-- Det blir nog snöstorm kanske, säger han. Men inte i natt tror jag. Kanske i morgon. Vila er nu bara riktigt innan ni gå vidare -- ni ha tung packning och vägen bär uppför. Lägg er och sov några timmar, det behöver ni allt.

Emäntä har redan brett ut fällarna, en lång, mjuk, ren kudde har hon lagt till huvudgärd, en alldeles ny "rana" (tjock Lofotsfilt, som mycket användes hos lapparna) väntar att bredas över oss -- allt så rent och vitt och nytt som alltid en lapps gäst får det, det må vara aldrig så fattigt och smutsigt i kåtan för övrigt. Och vi vila i tre timmar, varmt och mjukt och gott, och smyga oss sedan sakta ut. Nu sova alla igen, bara emäntä hör oss och viskar ett stilla: Hyvästi! när vi stryka förbi hennes rakkas.

Efter en tre, fyra timmar börja vi bli trötta igen. Snön är lös, skidorna tunga, packningen tung, allting tungt och vägen vi ha framför oss oändlig. Bara vi vore riktigt säkra på att vi ha gått rätt! Men det äro vi inte alls. Vi säga ingenting åt varann ännu, men jag ser på Ellekares oroliga min, att hon också upptäckt att vi visst äro på vilse stråt. Och till slut kan hon inte hålla inne med sin ängslan längre, utan säger:

-- Hade vi inte det där fjället i väster, när vi gick ned?

-- Jag vet inte riktigt, Ellekare, men jag tror att vi gått lite galet.

Jag tar upp kompassen och kartan och finner, att vi böra gå mera åt öster. Men Ellekare opponerar sig -- hon vill mera åt väster.

-- Jag tror inte alls på den dära! förklarar hon med föraktfull min. Heikka sa, att det var trolltyg och det kan inte bli annat än olycka att tro på en sån. Jag litar mera på mig själv och ditåt ska vi gå!

Hon pekar åt väster, och så gräla vi en stund, enas till slut om att gå ungefär mitt emellan båda strecken och sträva framåt igen, tysta och modstulna. Det bär nästan rakt uppåt mot högfjället nu, och innan vi lämna skogsbältet göra vi upp eld, koka kaffe och försöka sova en stund. Men det börjar blåsa, solen är borta bakom en fjällkam och vi frysa så trots elden, att vi besluta börja gå igen för att få värme i kroppen. Och så axla vi våra laukos, sätta fötterna i tåvidjorna på våra skidor och knoga vidare -- utan ord, utan glädje, med en naggande ångest inom oss, att vägen vi ta för oss vilse bland fjällen. Blåsten tar till, solen har gömt sig, allt är grått och dött och isande kallt -- och vi två små kryp så svindlande ensamma på dessa stora, tomma, grymma slätter.

Så kommer snöstormen rivande. Hui! viner det till, och sen se vi ingenting mer. Bara snö, snö, snö och en vind som piskar. Ingenting säga vi åt varann, Gud vet om vi tänka något ens, men vårt elände är stort, och i samma ingivelse räcka vi handen åt varann så att vi åtminstone känna, att vi äro två. Hand i hand släpa vi oss fram, böjda mot stormen -- inte ett ljud slipper ur oss, vi bara gå. Men jag känner hur ångesten kryper nära, och när Ellekare vänder ansiktet mot mig ser jag, att hennes läppar äro vita, och att de bruna ögonen svartnat av trötthet och förtvivlan och modlöshet. Vi krama hårt om varandras händer -- det är allt, men det ger liksom en liten tröst. Den ena vet att den andra finns, att hon tänker: O Gud ska vi dö nu! Ska snön ta oss, ska fjällen sluka oss, ska vi aldrig finna vägen mer, som leder hem?

En timme gå vi, snön blir lösare, skidorna tyngre. Vi flämta mot stormen och stappla på benen som i sjögång. Vi veta att det inte tjänar något till, att vi endast skjuta upp något, som är oundvikligt, men ändå treva vi oss fram, fastän varje steg är en outsäglig möda. Så stupar Ellekare, ligger och vill inte upp mer.

-- Upp Ellekare! Upp igen! Det är inte långt kvar. Vi ä snart framme.

Men Ellekare hör inte ens min ynkliga lögn.

-- Låt mig ligga en liten stund bara! ber hon. Jag är så trött. Bara en liten stund! Var inte rädd, jag ska inte somna.

Hon sträcker ut sig, och snön driver över henne på ett ögonblick, men min hand har hon inte släppt, och jag vet, att hon finns där under det vita täcket. Jag sätter mig bredvid henne, och det domnar så ljuvligt i kroppen, när den äntligen får lite vila. Det känns som om himlens alla härligheter sänkt sig ned till jorden, det värmer och stillnar, det sjunger för öronen som av de lycksaligas korer, all smärta löser sig och svinner bort. Å, man hör klockor också -- milda starka klockor, som klinga med så underbara harmonier, att man vill le av glädje. Så kommer det en röst bland allt detta. Långt, långt borta hör jag den -- många mil är den avlägsen tycker jag, någon skakar mig så det gör ont, någon drar i mitt hår så jag måste följa med och resa mig till hälften. Ack, jag är ännu på jorden! Det är Ellekare, som talar, Ellekare som sliter i mitt hår för att få mig vaken. Hon är liten och späd och uttröttad, men vädren rå inte på henne, hon hör till det släktet, som inte sover sig till döds i en snöstorm, och hennes lilla lappansikte är orörligt och bestämt och utan misskund.

-- Upp! säger hon. Nu få vi inte vila längre. Gå!

Långsamt sätta vi oss i rörelse igen. För vart steg vi ta känns det, som om tusen nålar glödgade stack genom fötterna, och benen äro domnade och stela. Var rörelse blir till en pina så ohygglig, att den går över alla gränser, och som blinda, som sömngångare stappla vi vidare. Men vi leva, vi andas, vi ha ännu inte gett oss åt vår tjutande, vita fiende på nåd och onåd, och vi hålla så hårt om varandras händer att det nästan gör ont. Hur länge varar det? Jag vet inte. Den vandringen kan inte mätas med jordiska minuter, så full av förtvivlan och dödsångest som den är. Snön vräker mot oss, skidorna sjunka i den, och vi orka endast flytta dem fot för fot. Åt öster, nästan rakt åt öster -- Ellekare låter kompassen råda. Det gör detsamma! säga hennes ögon, vi dö nog snart ändå. Men hennes mun orkar intet säga.

Plötsligt hör jag hennes röst, orden förnimmer jag inte till en början, men det är en klang i stämman, som kommer mig att lyfta upp huvudet och lystra.

-- Det lättar! säger hon, och gång på gång upprepar hon samma ord. Det lättar, det lättar, det lättar! Och hon säger sannt. Det lättar. Snön brusar inte längre så tät emot oss, stormen har stillnat. Och i ett nu, som om ett förhänge dragits undan, stå vi i solsken och klar luft igen. Bakom oss är det vitt som mjölk, och där far snön i ogenomträngliga moln, men framför oss se vi en djup, lugn dal, som darrar i kvällssol och violetta skuggor. Och längst bort -- längst bort går det ut som en liten mörk dunge av träd. Är det möjligt, är det sannt, kan det vara så? Är det vår skog, vår dal, vår sjö, som breder sig där borta? Kan man komma så snart från döden till livet! Vi se på varann, vi våga inte tro, vi krama varandras händer. Men det är sannt. Med en suck, bra lik snyftning pekar Ellekare söderut. Där ligger Rokomborre som en vidunderligt härlig violett sky i strålarna från aftonsolen, och vi veta, att bakom det lilla skogsnäset där ligger vår kåta och väntar oss. Det är långt dit än, nära två mil, men vi känna dem knappt. Vi behöva bara vända oss om emellanåt, när knäna börja svikta, och kasta en blick på den grymma vita väggen, som står däruppe i passet mellan två höga kammar, så få vi ny kraft. Vi äro i lä, vi äro skyddade, vi äro i vår egen dal och vårt hem är bakom den lilla skogen där. Inget ont kan nå oss mer!

I kåtans ro glömma vi snart vårt äventyr, allting glider in i ett stilla enahanda och dagarna gå, veckorna gå, den ena så lik den andra som kulorna i ett radband, men ändå var och en med sitt innehåll, sina små händelser, sin rikedom, som skiljer den ena från den andra. En dag drar jag med björntråd ut en tand på en gumma, som kommer svullen och jämrande, en annan slår Ellekare sönder min finaste kaffekopp, en tredje görs ett sjukt spädbarn friskt med ricinolja, en fjärde hugger jag nästan av mig en hand, en femte få vi höra, att vargen rivit två vajor på fjället, en sjätte äter en kringstrykande hund upp en stor renbog för oss, en sjunde få vi en liten svart ulltapp till hundvalp. Och så går tiden, stilla och vackert, våren kommer lite närmare för var dag, men ännu ligger snön djup och nätterna är kalla så vattnet bottenfryser i kitteln. Skolan skrider sin jämna gång, och vi arbeta av alla krafter för att hinna med så mycket som möjligt. De minsta stava och knoga med sin skrivning, som numera går med glans både på griffeltavlor (jag hade skaffat grifflar i Kiruna) och i böcker -- de börja redan så smått att kunna lägga ihop de bokstäver, som plantats in i deras huvuden och säga flera svenska ord på rätt ställe. De mellanstora stava villigt på i sin abc-bok och ha åtminstone lärt att något hejda sin fart vid punkt och andra större skiljetecken, kunna skilja på siffrorna och räkna huvudräkning snabbare än vinden far. De allra största knoga ivrigt med allt vad jag sätter dem i händerna. Det kan ju hända ibland, att det klickar och att någon betänkligt sviktar på rösten, när läxan hörs upp, men då blir det skamvrån och bistra miner, och det är inte precis något roligt, så de akta sig så väl som möjligt för ett upprepande. Skamvrån är bärbmed -- de två stockar som ligga från dörren upp till härden -- och när jag med högtidlig stämma säger: du kan inte din läxa, tjokkit bärbmedi! -- gå och sätt dig på bärbmed; så äro inte stegen snabba just och tårarna hänga bra nära ögonfransarna hos den olycklige, som måste lunka iväg med sin bok och sitt elände och slå sig ned på stocken, sig själv till skam och andra till varnagel. Och om inte läxan går som ett vatten, när timmen är slut, så blir det att komma tillbaka på eftermiddagen och läsa upp den. Vilket inte heller är något vidare eftersträvat nöje.

Isak, femtonåringen, är mitt sorgebarn. Han är lat och ohågad och slö, och gör mig alldeles förtvivlad emellanåt. Egentligen är han överårig och skulle inte gå i skolan längre, men hans föräldrar ha bett för honom, och hans kunskaper äro sannerligen inte mer lysande än att de gott kunna tåla en liten påspädning. Så han får komma med. Fast Gud ska veta att jag ångrar denna godhet mer än en gång under sommarens lopp! För det första är han lat och för det andra olydig. Han anser det väl under sin femtonåriga värdighet att vara ett kvinnfolk underdånig, och många hårda strider kämpa vi ut om vem som ska rå. Som den gången t. ex., när han inte kunde sin läxa, och med anledning därav för första gången kommenderades till bärbmed.

-- Tjokkit bärbmedi, Isak! säger jag med stort allvar, som inte tål någon ohörsamhet. Men Isak rör sig inte ur fläcken. Gå till bärbmed! befaller jag en gång till. Inte en rörelse av Isak, och de andra börja se på honom och mig med förskrämda blickar.

-- Mana! hör jag Lars Peter viska. Gå! Han sitter bredvid Isak och är en exemplarisk elev i alla avseenden.