Part 6

Nilsa är Sannas son, och en vacker liten pojke är han. Ögonen äro stora och bruna och allvarliga, ansiktet smalt med rena, ädla drag och håret långt och svart. Han sitter så förlägen mitt emot mig med en kaffekopp i handen, då och då möter jag hans blick, som i smyg granskar och väger mig. Och när jag då skrattar, blir hans ansikte så flammande rött att ögonen nästan tåras. Det dröjer inte länge förrän oksan på nytt öppnas med stor försynthet, och en efter en komma de äldre av mina disciplar tågande, alla ohyggligt förlägna och mer eller mindre fnittrande. De hälsa och tala med viskande röster, och försvinna som blixtar så fort de uppfyllt alla hövlighetsplikter, för att utanför kåtan föra ett fasligt stim och väsen, tydligen ämnat att imponera på mig.

Heikka och Gate ha redan gett sig av till sitt arbete med kåtaslagning och rishuggning, men Ellekare och jag sitta i lugn och ro -- vår kåta blir inte rest ännu på några timmar och vi följa Sannas råd och lägga oss att sova en stund. Sanna har hämtat in alldeles nya, obegagnade fällar och filtar och dem ordnar hon till mjuka bäddar. Jag får en skinande vit rakkas över mig och sover snart tryggt och lugnt.

Fyra timmar därefter väcker Sanna mig, naturligtvis med kaffe och mat, och sedan gå Ellekare och jag i den piskande snövinden att hugga golvris till vår egen kåta och reda den i ordning. Heikka har redan satt upp den och med alla krafter skynda vi oss att få allting färdigt så snart som möjligt. Det ger en så glad känsla att arbeta för sitt första egna hem, om det också bara är en svart liten kåta långt uppe i Lapplands ödemarker, och vi äro så ivriga både Ellekare och jag, att vi varken tänka på tid eller rum. Åskådare ha vi också, så många barn som finnas i närheten och de ge oss ett handtag då och då, när det behövs. Emellanåt kommer det också någon fullvuxen, som ger oss råd och vinkar när han kan, och alla äro de djupt intresserade av vad allt mina pulkor kunna innehålla. De ha nog väntat sig de förunderligaste saker och se nog en smula besvikna ut, när det ena efter det andra tas fram, som är precis likadant som deras eget. Koksir (en sorts lapska träskopor med långa skaft), kisor, husgeråd av alla möjliga slag -- allt är lapskt -- och fastän de se både gillande och förnöjda ut, svävar det ändå liksom en missräkningens ande i luften över att ingenting nytt och märkvärdigt finns att se på. Till och med en vanlig lapprakkas har jag och en fårskinnsfäll att breda över mig. Och ingen madrass att ligga på, som annars alla andra lärarinnor haft med sig.

Lasse, han gamlingen inne från Sannas kåta, ser sig betänksamt om bland sakerna, som ännu inte placerats på sina platser i kåtan, utan stå huller om buller vid pulkorna. Så ler han med finurlig och skälmsk min, och all bisterheten stryks i ett tag bort från ansiktet:

-- Du kan allt gifta dej med en lappgosse genast du! För hushållet ditt är i ordning med kisor och allt, det ser jag, och bara lapskt är det alltsammans. Mån tro vem de ska bli?

-- Ja säj de du! småler jag till svar där jag står böjd över en pulka. Och det skrattas mycket och länge av alla åt det enkla och lyckade skämt Lasse kommit fram med. Det fordras inte mycket förrän allas ögon tindra i leenden -- och inte så mycket heller förrän sorgen får dem att mörkna. De äro snara som barn till alla sinnesrörelser: snart bedrövade, snart tröstade -- gråt ser man sällan, men sorg, som inte är mindre tung för det; leenden är det gott om, men vemodet kan lura så nära, att ett ord lyfter det fram ur mörkret igen. Men nu är det bara glädje som råder, och skratten komma tätt och hjärtligt där minsta lilla anledning kan tänkas. Inte minst åt Heikka, som vid arbetet med att sätta upp luvvin -- ett sorts primitivt häbbrä, där maten förvaras för att skydda den för rovdjur och kringstrykande hundar -- slinter på stegen och står huvudstupa ned i snön. Han slår sig inte alls och skrattar själv lika muntert som de andra, när han klänger upp igen för att lägga sista handen vid sitt verk. Och när luvvin nu är färdig är det Ellekares och min tur att äntra upp för stegen och stuva in hela vårt matförråd i det lilla loftet, så enkelt men ändå tillräckligt för sitt ändamål, som allting är hos lapparna: två par höga, korsade björkstammar surrade säkert ihop med rep och i den klyka de bilda ligger ett golv av smala stänger, till tak ett par säckar och ris -- det är det hela, men en säker plats är det att lägga sitt matförråd, inga djur kan nå det och regn och snö inte heller.

Dit upp ska nu allt, som inte brukas till varje mål, ty bröd och sådant stannar naturligtvis i kåtan. Och det är minsann inte det enklaste att krångla sig upp med bördor på den smala lilla stegen, som egentligen endast är avsedd att användas vid kåtans upp- och nedtagning. Den är gjord av en enda trädstam som karvats ur så, att ram och steg blivit fria, men den är inte mer än tio cm. bred på själva stegplattan, så att bara en smal fot i sänder kan få rum. Stegpinnarna sitta långt ifrån varann, och den del som stödes mot marken består av en vass spets, som borrar sig ned så att stegen ej kan glida utåt, när någon står på den. Men snurra runt kan den så mycket ledigare, och det fordras medfödd ekvilibristisk begåvning i allra högsta grad, för att utan äventyr ta sig upp och nedför den stegen. Så smal är den upptill, att den minsta lilla vickning av den som klättrar ögonblickligen kommer den att snurra runt och befria sig från bördan. Men har man lyckligt och väl kommit upp genom något herrens under och stolt lutar sig inåt luvvin för att placera eller hämta något där, viker den gärna åt sidan som om den vore fäst vid marken med gångjärn, och så skrider man snabbt och obevekligt mot sitt fall. Å den stegen! Innan man lärde sig alla dess knep och tilltag. Det var minnsann ett studium, som man inte blev färdig med första dagen och inte andra heller.

Äntligen var i alla fall allt där som skulle dit, både i kåtan och i luvvin, och det stolta och oförgätliga ögonblick nalkades, då jag kokade den första pannan kaffe på vår första eld.

-- Nu _ä_ vi här! sade Ellekare. Nu _bo_ vi här! Nu ä du emäntä i egen kåta å jag ä din piga å du ska säga mig vad jag nu ska göra. Vi ska väl laga till middag?

Ellekare är mycket materialistiskt anlagd, men laga mat kan hon inte. Och inte jag heller, varför det är med en viss spänning vi gå till verket. Heikka ska bjudas på mat innan han går, och hungriga äro vi alla tre -- klockan har hunnit bli åtta och mer, och det är nära tio timmar sen vi åto sist, men vi ha inte haft tid att tänka på mat ens, mycket mindre då laga någon. Nu ska det i alla fall göras, och gott måste det bli, för vi vill inte skämmas för Heikka. Men det är inte lätt, och till en början står jag alldeles handfallen, ty den ringa kunskap jag har om födas sammansättning är van att räkna med åtminstone ägg och mjölk och potatis. Men ingendera av dessa ingredienser finns ju möjligheter att ha i ett lapphushåll på vintern, konserver har jag inte alls tagit med mig några, och alltså stå vi inför den absoluta nödvändigheten att tillreda en snabb och god måltid av de saker, som stå till buds. Och vi göra det också: fruktsoppa med mannagrynsklimp. Eller kanske jag i sanningens namn ska säga: mannagrynssoppa med fruktklimp. Ty klimpen kunde lätt drickas ur kopp och soppan var fast och grötliknande. Men äran var i alla fall räddad, för Heikka åt och tycktes ganska angenämt berörd, om det nu var för att rätten var fullständigt okänd för honom, eller om han verkligen tyckte det var gott, det är något, som jag vill låta vara alldeles osagt. Ellekare och jag åto också -- i en stor koksi med varsin hornsked, och vi voro mycket hungriga, så vi hade inte just tid att känna efter hur det smakade. Mätta blevo vi då i alla fall, och när Heikka druckit sina två koppar kaffe så tog han avsked och gick hem till sitt med nöjd uppsyn. Så han var också mätt, och med lugnat sinne började vi göra i ordning våra bäddar för natten.

Och sedan lade vi oss, trötta och glada, fyllda av den trygga känsla som ett eget hem ger, var det än är och hurdant. Det var obeskrivligt ljuvt att ligga med ögonen mot räppen och se hur de tunga molnen foro, att se den ljusblå rökstrimman från den döende elden stiga rakt och vackert upp mot dem, att höra riporna skratta i ungskogen och björkarna susa för nattvinden, och att hela tiden veta: Du ligger i den egen kåta, det är ditt det här, dina grytor, dina fällar och hela den långa sommaren får du vila från vandringar och mödosamma vägar. Och i morgon komma alla skolbarnen!

-- Ellekare! säger jag och ger med min fot en liten knuff åt hennes huvud, där hon ligger nedanför mig på samma sida av kåtan, Ellekare!

-- Jaa, mumlar Ellekare sömnigt.

-- Ligger du bra? -- Ty måste jag inte veta om mitt tjänstehjon for illa eller ej.

-- Jaa, de gör jag.

-- Hur ska vi vakna i morgon?

-- Å vi vakna nog.

-- Men jag vaknar aldrig på mornarna. Vaknar du säkert?

-- Jaa då! Har du drage klockan din? Så ska jag titta på henne när jag vaknar och väcka dig, när tiden blir.

-- Godnatt då Ellekare!

-- Godnatt lärarinna!

Vi vakna verkligen i tid, men det får kanske mera tillskrivas försynen i form av nyfikna lappbarn än Ellekare och mig, ty vi voro så dödströtta efter vår långa arbetsdag, att sömnen inte ville släppa våra ögon frivilligt. Men redan i arla morgonstund började det smälla helt försynt i oksan, och min yrvakna blick hann fånga en rödtofsad pojkmössa, innan den försvann, och ett par spejande bruna ögon, som jag igenkände tillhöra Nilsa, gossen från kåtan intill. Han är inte ensam, ty ett stilla fnissande förnimmes utanför och om en liten stund gluttar ett flickhuvud i dörröppningen, möter min blick med ett förläget småleende och försvinner blixtsnabbt. Så hörs trampet av springande fötter, några halvkvävda skrattsalvor och så blir allt tyst för en liten stund. Ellekare och jag ligga och dra oss en stund till, genom räppen yr lite fin snö -- alltså snöstorm i antågande igen. Det kännes gnistrande kallt, när man lyfter upp huvudet, vattnet i kitteln är bottenfruset och morgonljuset ser grått och ovänligt ut. Men nu går Ellekare med fart i skorna sedan hon först omsorgsfullt höat dem, med ett brak slänger hon upp oksan och hämtar in ett fång ved, och snart börjar en svag rök stiga mellan hennes händer, där hon ligger på knä framför härden, en frisk doft av brinnande näver fyller den skarpa luften och gör den mera mild att andas, det börjar spraka i veden som Ellekare skickligt ordnar till en strålande morgonbrasa, kaffekvarnen surrar, sockret klipps med små vassa stålklingande ljud, koppar klirra. Och så mitt upp i denna ljuva lilla hushållssymfoni kommer Ellekares klara röst gnolande en entonig, sorgsen finsk visa, som hon tar om och om igen utan uppehåll, så den blir till en sövande vaggsång. Jag känner hur sömnen kommer smygande, men innan jag hinner somna på nytt skramlar en full kaffekopp vid min huvudgärd, räckt av Ellekares lilla bruna hand -- och så är dagen börjad!

Många timmar dröjde det inte förrän kåtan var full med folk och nog kan man räkna det kaffe i litervis, som dracks den dagen hos mig. Den ena pannan efter den andra koktes och tömdes, de två kopparna voro ständigt i gång, och varenda sak jag hade granskades och beskådades, visserligen mycket diskret, men dock grundligt. Och alltsammans tycktes de finna ganska gott. Smör och ost och bröd hade en storartad åtgång -- somliga, som kommo långväga ifrån, skulle bjudas på mera fast föda än bara kaffe, och Ellekare och jag hade på förhand sinsemellan gjort upp ett litet tecken, som betydde: långväga gäst! Och så fort detta tecken gjordes började jag genast förberedelser att med värdighet bjuda mitt salt och bröd. På den lilla runda träbrickan med långt skaft, som dels får tjänstgöra som bakbord, dels som lock över vattenkitteln, placerade jag ett par runda, nybakade brödkakor, bredvid dem en liten smörask och så osten. Alltsammans räckes till gästen, som efter en kort tvekan och ett svagt mummel: in mon lät nälkis! jag är inte hungrig! flyttar sig närmare och sätter sig bekvämt tillrätta på golvet. Är det en man stryker han först mössan av huvudet och för med en vacker rörelse håret ur pannen, är det en kvinna slår hon sig bara ned utan förberedelser, men båda äta lika sakta och värdigt, utan ett spår till brådska eller aptit. Det tar också alltid sin rundliga tid innan de ätit färdigt, men då har en hel del hunnit konsumeras ändå på detta lugna, trygga sätt. Så fort ätandet är undangjort torkar sig gästen omsorgsfullt om munnen, sätter ordentligt locket på smörasken efter sig, makar alla rester väl tillsammans på brickan och räcker den tillbaka till värdinnan med ett: Kito ätnat! tack så mycket. Emäntä nickar, häller kaffe bräddfullt i kopp och fat och bjuder. Och minst två koppar ska det vara innan nästa gäst får betjänas. Till ritualen hör också, att emäntä alltid själv dricker första koppen av ett nytt kaffekok för att visa att kaffet är gott. I somliga kåtor brukas det också att två fulla koppar sätts på brickan och räcks åt gästen, varpå han först har att dricka ut den ena och så den andra som påtår.

Frampå middagen börja mödrarna anlända med barnen, som skrivas in och lämna sina betygsböcker från föregående år -- de som redan prövat en skolas besvärligheter. De små, som ska börja första gången se bara oändligt skrämda och olyckliga ut och trycka sig ängsligt till mors kolt. Fjorton barn är det i allt, det äldsta femton år -- en lång, drumlig pojke med långa ben och armar och en väldig hårmassa, som ligger långt ned i ögonen -- det yngsta nyss fyllda sju år och vackert som en liten kerub i sin nya granna kolt. Mödrarna dricka kaffe och prata, nypa i tyget på min kolt, medan jag naturligtvis nyper i deras, utbyta tankar om priser på spetsar och band och grannlåt och ha det utmärkt trevligt. Barnen glömma snart sin första skygghet och sörpla i sig sitt kaffe med ganska förnöjda miner, springa sen ut och leka och föra ett förfärligt stim kring kåtan. Då och då, när de bli alltför högljudda sticker den mor, som tycker sig ha hört sin telnings röst över de andras, sitt huvud utom oksan och håller ett kort, men kärnfullt anförande, som resulterar i ett ögonblicks dödstystnad. Men snart är allt glömt igen och leken rasar som förut. -- En timme eller två sitta mödrarna kvar och aldrig sinar pratets ström, så resa de sig, släta kolten ned utmed höfterna och försvinna pilsnabbt genom oksan, utan att säga adjö, utan att tacka -- det brukas inte. Barnen följa med, alla ränna i väg på sina skidor och det blir så tyst i ett nu, att stillheten susar för öronen. Men rätt vad det är kommer en stormil susande som skakar kåtan, snön knastrar, när den piskas mot duken och några flingor singla ned genom räppen och fräsa i elden.

-- Har du mera ved huggen, Ellekare?

-- Nej, men jag ska gå ut och skaffa nu. Det är väl middagsdags snart?

-- Ja. Vad ska vi laga?

Vi titta rådvilla på varann, tills vi besluta oss för gröt och torrkött såsom varande både enkel och närande föda. Och medan Ellekare hugger ved anrättar jag måltiden, som sedan förtäres till sista smula trots de otaliga koppar kaffe som konsumerats under dagens lopp. Sen bakar Ellekare igen, ty nästan allt brödet har tagit slut under dagens gästabud, och jag börjar göra i ordning böcker och schema och rusta mig för mitt arbete i vetandets tjänst. Och innan vi veta ordet av ha vi den grå svaga skymningen över oss, som ännu en tid framåt ska säga oss, när natten faller på. Om ett par veckor bara slutar solen att gå ned och sen ha vi inte ens en skuggning i ljuset kvar, när stackars jordiska klockor visa, att natten är kommen. Nu viner stormen hårdare, snön frasar utanför och kölden är bister -- men vår varma eld brinner klar, och när vi krypa ned bland våra fällar efter en sista kaffefest med Sanna och Lasse från kåtan bredvid, känna vi ingenting av ovädret som rasar, stoppa bara om oss väl kring axlar och ben och somna, medan ännu några röda glöd pyra på härden.

* * * * *

Redan innan klockan åtta på morgonen hör jag tramp och fnissningar utanför, och när jag tittar ut har jag nästan alla mina elever i väntan, fastän det är en hel timme före tiden.

-- Klockan är inte nio än på länge, säger jag, och utan ett ord dunsta de bort åt olika håll, för att om tio minuter åter fnittra och viska utanför oksan. När de inte ha någon klocka att gå efter, är det inte så gott, och eftersom det snöregnar och blåser kallt låter jag dem komma in och värma sig framför elden. Och då alla äro komna tycker jag den felande halvtimmen inte är något att hålla på och börjar terminen. Med bön naturligtvis, efter uråldrigt bruk, och så psalmsång. De äldre som kunna läsa få var sin psalmbok ur skolans bokskrin, jag tar upp psalmen och så börjas sången. Om man verkligen har rätt att kalla den så. Alla vilja vara med, men ingen har ens den svagaste aning om vad det vill säga att sjunga en melodi eller överhuvud taget träffa en ton. Utan just där deras röst av en händelse slår ned får psalmen börja, det kan vara i bas eller diskant, det gör alldeles detsamma. Ordens rätta uttal är av mycket större vikt, och äro de besvärliga kan jag hinna sluta versen, medan den övriga kören ännu stavar på första strofen. Var och en följer med och skyndar sig så fort han kan, var och en gör sina små hjälplösa försök att skapa en melodi lik den jag sjunger, som hans öra fattar och uppfångar den -- och det hela blir till en konsert vars make ännu intet mänskligt öra hört. Jag vet inte hur jag behöll kontenansen, jag minns bara att Ellekare huvudstupa kastade sig ur kåtan med blodrött ansikte, och att min röst var misstänkt svävande under några takter. Men barnen voro så upptagna av att stava och sjunga, att de inte märkte någonting, och väl var det.

Ja, så var början gjord och arbetet väntade! Men först skulle alla tala om vad de hette, så att jag visste vad jag skulle kalla dem, och det var ett gruvligt besvär att få ur dem det. Efter säkert en timmes ihärdigt frågande hade jag då fått allas namn med låga förskrämda röster och med mycket fnitter och skruvande, men äntligen var då den skärselden genomliden och skolan i gång på fullt allvar. De insikter jag fick i mina elevers kunskaper redan denna första dag voro ingalunda uppmuntrande -- timme efter timme upptäcktes nya avgrunder. Till att börja med var det innanläsningen som fullständigt tog andan från mig. Jag gav de äldsta läroböcker, medan de yngre fick välskrivning och de allra yngsta övade sig i tålamod och stadgat uppförande.

-- Läs nu första stycket, Nilsa! sade jag. Och Nilsa började med hög stackig röst:

-- Vat en krota perättade allteles ytom sig så att ten knappt kunte tala sate en krota till sin far far som satt vit päcken ...

Allt utan ett spår till skiljetecken eller uttryck naturligtvis, men med något så oändligt själlöst över sig, att jag greps av en hemsk misstanke och frågade:

-- Säg mig nu Nilsa, vad groda heter på lapska.

Intet svar, bara ett förläget stirrande från Nilsa och fnitter från de andra.

-- Kan någon annan svara?

Ingen. Groda är kanske ett bra svårt ord, tänkte jag -- jag ska ta något lättare. Kan du säga, vad bäck heter då? Inget svar. Och på alla mina frågor om de enklaste vardagsord kan ingen ge mig en antaglig översättning. Ibland försöka de hitta på något, som åtminstone ljuder lika, men det är så sällan det träffar rätt, att jag snart genomskådar den lilla listen. Så svarar t. ex. någon, när jag ber honom översätta ropa: ruobbi. Men det betyder sår på lapska och kan alltså inte alls godkännas. Dessa barn ha gått i skola i tre, fyra år och lärarna ha haft till uppgift att bibringa dem undervisning i svenska språket. Deras enda läroböcker äro på svenska: katekes, biblisk historia, läsebok, och ur dem ha de haft läxor. Utan att förstå ett enda ord ha de fått rabbla psalmverser, bibelspråk, tio Guds bud, och av styckena i läseboken begripit precis lika mycket, som om man satt dem att läsa kinesiska eller något annat lika besynnerligt språk. Det är första timmens glada erfarenhet.

Andra timmen låter jag de äldsta skriva, mellanklassen får läsa och de minsta få pennor och papper för att lära sig rita uppstrecket till i. Griffeltavlor finns det två stycken i skolmateriallådan, men inga grifflar ha blivit medskickade så det är lika när för det. Och så måste jag ge nybörjarna pennor i deras små bruna nypor, och där blir minsann skrivning av så bitarna yr om blyertspennorna. Det är inte så gott, att trycka lagom hårt, när man aldrig försökt att skriva förr och jag bävade, när jag såg hur pennorna blevo mindre och mindre. För knivar hade de ju tillreds i bältet, åtminstone pojkarna så små de voro, och det fanns inga hinder, när det gällde formering. Och formerades gjordes det sannerligen så Ellekare kunde haft till tändved en vecka om hon passat på och samlat upp spånen. Jag förmanade dem: Tryck inte hårt! och då sågo de allvarligt på mig, torkade sig om näsan med smutsiga små nävar och började på nytt med högtidliga, viktiga miner. Men resultatet blev lika klent. Jag tog deras hand i min och förde pennan, och de finaste streck trollades fram, men under samma hand ensam sade det knack! och en bit blyerts for i luften så det var en lust åt det. Till slut fingo de skriva med bara träet för att öva sig i att hålla om pennan åtminstone och så småningom minska trycket. Så hade då de sysselsättning en stund, och jag fick ägna mig åt mellanklassen, som hjälpligt kunde stava och lägga ihop och staka sig fram genom de enklaste ord. Det var precis samma förhållande med dem som med de äldsta -- ingenting begrepo de av de svenska ord de krånglade till, och intet svar fick jag av dem heller på mina frågor. Men skriva efter förskrift gjorde de alla riktigt bra, när man betänker hur de måste sitta nedhukade på risgolvet med knäna uppdragna och böckerna stödda mot dem. De skrivböcker med förskrift som användes voro av den sorten, som brukas i vanliga folkskolor, och det var onekligen ytterligt löjligt att läsa de förskrifter som stod tryckta överst på varje sida: Sitt rak i ryggen! Håll fötterna rakt på fotbrädan! Stöd handen lätt mot bordet! Luta ej huvudet!

Nästa timme ägnades åt räkning för de största, skrivning på nytt för mellanklassen och inlärande av bokstaven _i_ för de små. Det var gränslöst besvärligt att hålla dem i arbete alla, och den första tiden blev jag rent vimmelkantig innan jag fick in vanan, att utan ett ögonblicks tvekan kasta mig från räkneproblemen i översta klassen till stavningen i mellanklassen och från stavningen till dirigerande av streckskrivningen hos nybörjarna, och från streckskrivningen åter till räkneproblemen. Men det gick snart, bara man blev van. -- Räkningen beredde mig en ny överraskning. Så länge jag höll mig till huvudräkning med mycket små tal gick det rätt bra, men så snart jag började med skrivna problem blev det annat av. Efter tre års skolgång ansåg jag, att ett sådant tal som detta utan svårighet borde kunna räknas ut: 19 + 11 + 13. De fingo sina tal och satte sig på sina platser, och jag ägnade min uppmärksamhet åt de andra eleverna. Efter tio minuter tittade jag på seniorerna och undrade, om de inte skulle kunna vara färdiga snart. Men det såg inte så ut. Ögonen stirrade stelt, pennorna skrevo och ritade, läpparna rörde sig, fingrarna trummade, och suckar och stönanden fyllde luften. De kliade sig i huvudena så det dånade, snöto och fräste i fingrarna och arbetade med en intensitet, som var rent förbluffande när jag för mig själv betänkte uppgifternas enkelhet. Men då jag äntligen fick se deras böcker, så förstod jag fullkomligt deras bedrövelse och delade den med dem av mitt fulla hjärta. Hela sidan var full med små streck -- streck vid streck, streck vid streck -- i grupper, påblötta och utsuddade med tummen, när det blivit för många.