Part 4
Gud vet hur man blir häruppe i ensamheten på fjället, men det känns nästan som vore det en svår synd man redde sig till, när man börjar hugga ris och laga till snarorna. Inte kan det väl vara synd att fånga en ripa, när man behöver den till mat, inte kan det väl vara en orätt man begår, när man gillrar en snara så försåtligt, att inte ens det skarpaste ripöga ska kunna se var den är lagd. Inte tyckte Heikka det var synd, när han lärde ut konsten häromdagen och visade, hur riset ska huggas och sättas i häckar så att bara en liten glugg blir fri och farbar mitt i ett busksnår. Och att just i den gluggen gillra upp snaran -- är det alltför slugt och fult gjort för att det ska kunna ha någon välsignelse med sig? Jag vet inte, det känns som när man gör något orätt, men det kan ändå inte vara riktigt mycket synd. Det blir bara en eller två ripor mindre som locka och ropa varann i nätterna, det blir lite tystare bara, det är det hela. Och snara på snara gillras och lagas till med mycket arbete och besvär -- de måste vara på sina platser innan solen går upp och det är inte lång stund till dess. Men det blir färdigt någon gång det också och sen går den susande farten nedför. Ho! så skidorna slinta på den isglatta skaren, farten blir farligt snabb och ibland stupar man utför en lömsk tvärbrant, som i det villande nattljuset ser ut som den oskyldigaste, lätta lilla sluttning. Då gäller det att stå stadigt på benen, att inte fäkta i luften och ge upp alla möjligheter till ett ärofullt nedslag -- det _kan_ gå om man tar saken kallt. Men oftast blir det för den, som är ovan, en hissnande kullerbytta och ett blodigt ansikte, ty skaren smeker inte med lena händer så här års. Upp igen bara och skratta åt skråmorna, de svida mindre då, och sen utför igen med samma hetsiga, galna fart. Den sista biten är långsluttande, där står man stadigt och utan ängslan, där flyger man snabbare än fågeln och svänger fram mot kåtan så det sjunger om öronen.
Inne sova de redan, en del under rahkas -- små extra sovtält av lärft, som spänns upp mellan kåtastängerna -- en del bara med filten dragen över huvudet. Jag ser Heikkas mösstofs sticka fram under en fäll -- sovande eller vakande har en lapp alltid mössan på, endast när han äter stryker han den av huvudet -- och bredvid mösstofsen ligger Rill, som med ett skarpt bjäfs rusar emot mig, när jag lyfter undan oksan. De andra hundarna stämma in, och ett ögonblick är det ett ohyggligt väsen, men några ilskna ord från Heikka komma dem att skamsna krypa in bland fällarna igen, och tystnaden sänker sig på nytt över kåtan. Endast Gate är vaken, hon sticker huvudet ut ur rahkasen och ler mot mig med sömnklippande ögon.
-- Är du hemma nu? säger hon vänligt. Gör upp eld och få dig lite kaffe. Torrköttet ligger i laukon.
Så drar hon in huvudet igen. Ristin, som hon har bredvid sig ger upp en jämrande suck, sen blir allt tyst som förut, endast riset rasslar, när jag drar ihop det till eld, svavelstickan fräser och den stickande blå lågan fladdrar med frän lukt, nävern kröker sig som i vilda smärtor, när eldtungorna slicka den, och när riset tar eld smäller det med glada små skott, knastrar och piper. Kaffepannan står tillreds, vattenkitteln är full med halvfruset vatten, och kaffesäcken ligger inom räckhåll. Den är blank och liten, gjord av läder som från början varit ljusbrunt, men som decenniers sot och flott ge en vacker och skinande patina, så att den nu är fullkomligt djupsvart. Ur den låter jag det finmalda hembrända kaffet rinna ner i kaffepannans lock -- det är det rätta måttet -- tar några saltkorn ur träflaskan, som hänger på en krok i boasson och skjuter pannan nära intill elden, makar veden väl omkring och ser noga efter att jag vänt pipen åt rätt håll, åt boasson, _från_ ingången. Ve mig om jag ställt den åt andra hållet! då hade jag dragit ofärd och fattigdom över kåtan och alla dess innevånare.
Medan kaffet kokar åt det rätta hållet söker jag reda på smör och bröd och torrkött, drar kniven ur slidan och äter en måltid som kungen själv i hela sitt stora slott aldrig kan få maken till: gott, salt smör, fört med från Soppero i en stor kagge, som ska räcka sommaren över, nybakat bröd av rågmjöl och vatten, mjukt och segt på samma gång med en frisk och delikat smak; och så torrköttet som skärs i långa tunna skivor och halstras på glöden eller äts rått, alldeles som man vill. Rökt renkött torkat i solen, det smakar som vildmarken doftar, när det är sol och sommar.
Kaffet fräser över och i samma minut är Gates huvud på nytt ute ur rahkasen.
-- Ge mig en kopp också! ber hon. Jag kan inte somna i kväll med någon ro. Jag vaknar så fort jag hinner. Får jag en kopp kaffe så blir det bättre.
-- Då somnar du väl aldrig, säger jag, men Gate bara ler åt en så grov villfarelse och håller ut handen efter koppen jag är i färd med att fylla.
-- Har du lagt bra med mjölk i botten? frågar hon och för säkerhets skull tar jag ännu en sked av den gryniga, torkade renmjölken och ger henne se'n koppen som är hälld så full att även fatet nästan rinner över -- det ska vara så, annars ser det snålt och lite världsvant ut.
-- Socker! kommenderar Gate lakoniskt och utan ett ord tar jag ett par sockerbitar ur sockerdosan och räcker henne. Det brukas så också -- koppen räcks från hand till hand, sockret likaså, det är inget krus med brickor och fat, inte i vardagslag åtminstone.
Och så dricker Gate och jag tysta vårt kaffe, det rofyllda suset av sovande människor fyller stillheten, och med en förunderligt stark känsla av hem och skydd makar jag samman bränderna så att elden flammar högre. Är det den som gjuter allt detta guld över kåtans svarta väggar? Eller vad är det? Ett under har skett inför våra ögon. Är det samma kåta vi sitta i eller har någon mäktig trollkarls formel fört oss till en underbar lapphimmel där allt är av skinande guld! Till och med Gate, som väl sett detta under kanske tusen gånger förr, stannar av i sin kaffedrickning och fyller inte fatet på nytt, fastän hon redan har koppen på lut över det. Guld är alltsammans, guld de svarta vadmalsväggarna, som nyss hängde så sotiga, de svarta stängerna över räppen, rent, lysande, skälvande guld. Elden som nyss brann så klar är blek och utan liv, de vita rahkas bli till gyllene vävnader av oskattbart värde och i våra pälskoltar lysa varje hår som doppat i flytande guld. Det gnistrar och böljar av guld vart vi se -- riset på golvet, stenarna kring härden, till och med den svarta kaffepåsen och de grå hundarna -- allt är förklarat, förhärligat, skönare än något jordiskt.
-- Päivi! säger Gate stilla. Solen. Nu går den upp, nu kommer ljuset.
Och sakta dricker hon ut sitt kaffe, ställer ifrån sig koppen, för rahkasens guldväv undan över sitt huvud och kryper in igen till Ristin och sömnen. Men utanför kåtan darrar luften i rosa och guld, himlens alla små moln ha stannat i sin flykt -- det är som stode de stilla i förundran och tillbedjan, som om de sakta bleknade av hänryckning och salighet, som om de böjde sig för sin härskares vilja och lät rosan gå över till glimmande, sprakande guld, medan rymden omkring dem blir djupare blå och månen skamsen sänker sin skära i väster. Ripornas kutter tystnar, renens klocka har ännu en ton hängande i luften, men sedan -- inte ett ljud, inte ett knäpp. Molnen stå alltjämt lika dyrkande stilla och gyllene och över de vita fjällen dansar solens guldkula med en glans som intet öga kan uthärda, när snön kastar skenet åter i brytningar och strålar. Och stilla går jag in igen i den varma kåtan, sakta löser jag bälte och förklädesband och skor och gömmer mig djupt nere bland fällarna för ljuset och morgonens klarhet.
* * * * *
-- Nå fick du något? frågar Heikka intresserat, när jag långt fram på dagen kommer åter från min vittjningstur. Stolt håller jag upp två snaror och i dem var sin ripa, och Heikka undersöker dem med tydligt gillande avspeglat i sitt mörka ansikte.
-- Två! säger han. Du är nog väldig jäger du! Och så skrattar han så alla hans blanka tänder glimma och återgår till sitt arbete att tjära skidor. Gate sitter tankfull framför elden och nickar bara, när hon ser min fångst, som Ellekare genast tar hand om och börjar tillreda. Hon ser inte så glad ut som vanligt och jag tittar lite fundersamt på henne för att utröna om hon möjligen är sjuk eller vad det kan vara som gör henne bedrövad. Men det dröjer inte länge förrän hon själv talar om det. Det är Rill, han är sjuk, och Gate vet inte vad som kan fattas honom.
-- Jag förstår mig inte på hunden, säger hon. Inte äter han och inte skäller han och inte slåss han! Och bekymrad ser hon på hunden, som dåsig och slö ligger utsträckt framför elden. Titta, jag räcker honom rena köttet och han blinkar inte en gång!
Hon håller framför hans nos en bit rått kött, som i vanliga fall bestämt skulle kommit Rill att tvivla på hennes förstånd och att som en blixt kasta sig över det -- kött bjuds minsann inte alla dagar -- men nu vänder han endast bort huvudet och suckar med gränslös bitterhet och sorg. Och Gate suckar också, ty Rill är en god renhund och en bra kamrat åt barnen.
-- Ja, han är nog sjuk, kräket? säger jag och far undersökande med handen över hans kropp för att söka utröna om han gjort sig illa vid något av de täta och vilda slagsmålen med sidaens övriga hundar. Men upptäcker endast hur ohyggligt mager hans stackars kropp är under den lurviga pälsen, hur varje revben ligger bart och vasst utan ett spår av kött över, hur muskler och senor äro smala och hårt spända över benstommen. Gud vet vad en lapphund lever av, tänker jag för mig själv och stryker sakta hans smala nos, som vilar mot mitt knä, jag har aldrig sett dem få ett riktigt mål mat på de veckor jag flyttat med kåtan -- någon enstaka gång en stekpanna full med buljong efter ett lappkok. Lapparna äta själva mycket sällan köttspadet, det urkokta köttet tar man noga vara på och endast det allra fetaste skummet, som blåses av den översta ytan, användes till att doppa köttet i. Den andra klara, starka buljongen ges åt hundarna, ett par pannor fulla i veckan. _Kanske_ -- något annat såg jag dem aldrig få. Men så äro de också så hungriga, att de äta det golvris, på vilket möjligen en köttbit en gång fallit, och anse det inte för lönlös möda att i timmar borra och böka med nosen i golvet för att slutligen triumferande glufsa i sig en ytterst minimal brödbit, som någon tappat under måltiden. Ibland ligga de dock hoprullade i mätt belåtenhet utan synbar anledning och ha då förmodligen gjort sig ett gott mål på en råtta eller något annat skogens djur, som de lyckats fånga.
Så mager som Rill nu har jag dock aldrig kännt ens någon lapphund vara, och Gate och jag se fundersamma på varandra.
-- Han har masken, tänker jag, säger så Gate. Jag får gå till Matte.
-- Mask? Har Matte bot för det?
-- Matte _vet_ något! svarar Gate med mystisk röst och med tonvikt på _vet_. Och jag undrar vad han väl i all världen kan veta som gör, att Gate tänker gå till honom med en sjuk hund.
Matte är en liten böjd lappgubbe som i mina ögon just inte ser ut att veta något särskilt alls, men jag minns, att han har klara små bruna ögon och ett vänligt leende. Han är en fastboende fiskarlapp, som året om har sin kåta på samma plats och det ställe vi nu ligga stilla på är endast några kilometer från hans hem. Gate kastar ännu en granskande blick på Rill, som inte en gång orkar lyfta huvudet ur mitt knä, och så går hon ut, tar skidorna på och ränner bort åt Mattes håll med stor fart. Jag lyfter undan kåtaduken litet där jag sitter och ser henne med skickliga, snabba kast ta sig uppför den branta fjällsidan, men jag glömmer både henne och hunden för den starka doft av vilt, som strömmar från en ripstek, som sakta vänds över elden på en träpinne. Runt, runt snurras den, blir ljusbrun och ångande av smör och hetta, doftar så till och med Rill med en glimt av intresse lyfter upp nosen, och knastrar så lockande, att det är knappt man kan vänta tills den är färdigstekt. När man i tre veckors tid inte har ätit annat än torrkött och stekt renbringa till morgon, middag och kväll är det inte utan, att utsikten till en ripstek, är den än aldrig så seg, känns som om man vore bjuden på det största och finaste gästabud i världen. Det snösmälta vattnet smakar som kostligt vin, när man sköljer ned en ripvinge; och det nybakade rågbrödet, som ligger till tallrik, blir genomdränkt av brynt, droppande smör och smakar nästan som fågel det också, när det sedan brytes och ätes bit för bit. En furstlig måltid från början till slut -- slutet är två stora koppar starkt kaffe, som Ellekare tillrett.
Jag har knappt svalt den sista klunken förrän Gate kommer åter med Matte, som hon träffat på väg till lägret. Matte, som "vet något" och kan bota en hund, som har mask.
-- Han äter inte och dricker inte och skäller inte! säger Rills matmor och betraktar frågande Matte. Nog har han väl masken då?
-- Det är masken ja! svarar Matte tvärsäkert, lyfter Rills huvud ur mitt knä, för ett par fingrar in mellan hans käftar och undersöker tungan. Och så sjuk är den eljest så ilskne Rill, att han endast morrar över denna främmande människas närgångenhet, endast suckar djupt och kastar en plågad blick omkring sig. Gates ögon släppa inte Mattes ansikte för en sekund, och när han kort förkunnar: mask! börjar hon genast en del förunderliga förberedelser. Först tar hon fram baktråget -- en vid, avlång skålformigt urholkad björkstam -- så tar hon litet aska från härden och lägger i två små prydliga högar mitt i tråget, där bredvid ett par vassa träpinnar, som hon först omsorgsfullt spetsat och skalat, så skär hon av ett stycke kött och placerar det vid sidan av askan och allra sist läggs kåtans vassaste kniv i skålen. Jag makar mig närmare för att se vad som vidare ska bli av, men Gates förberedelser äro slut, så när som på ett par repstumpar, vilka rullas i hop i ring kring askhögarna. I stället kommer Mattes tur, och han slår sig ned på golvet med vitt utspärrade ben, ställer skålen inom räckhåll, tar försiktigt upp repen så att ej askan rubbas och river med ett raskt grepp Rill på rygg ned mellan sina knän, där allt hans gnyende och jämrande tjänar till intet. Repen slås om hans käftar, ett om över- och ett om underkäken, och Gate och jag hålla i var sitt, så att hans gap blir vitt uppspärrat. Så flyttar Matte skålen litet närmare och operationen börjar. Detta är att "ta masken av hunden":
Matte tar en nypa aska från en av högarna, griper med vänstra handen ett fast tag om Rills tunga, som tack vare den tröga askan inte kan glida ur greppet, drar den ut så långt det går och viker spetsen över fingern, så att undersidan kommer upp, glatt och spänd. Så sträcker han ut högra handen, tar kniven och gör i tungans mitt, alldeles intill den stora blodådern, ett raskt, långt snitt, fattar sen en av träpinnarna, för den in i skåran och petar fram ett litet vitt, runt benstycke som verkligen är så likt en mask och kröker sig så levande, att man måste känna och fingra på det, för att bli övertygad om, att det verkligen bara är ett stycke halvstyvt brosk.
Så skickligt och raskt har allt gått, att Rill knappt hunnit märka vad det är fråga om förrän han redan är opererad och står förbluffad med viftande svans framför Matte, som lagt "masken" i skålen och nu skär av bägge dess ändar. Mittstycket lägger han därefter i köttet, stoppar väl in det och slänger alltsammans till Rill.
-- Ja, du kan försöka, säger jag -- han äter minsann inte!
Men han äter, han sväljer det helt, och svansen viftar i vild förtjusning -- Gate slår upp litet buljong som står i en gryta, och han dricker och lapar så det är en lust. Matte ser på och ler sitt vänliga leende åt min häpna min.
-- Han blir bra nu. Jag tog masken ifrån honom ser du.
-- Men Matte, det där var väl ingen mask, det var ju ändå bara ett ben?
-- Det kan vara en mask och det kan vara ett ben, och det kan inte vara en mask och det kan inte vara ett ben, svarar Matte orakelmässigt, och det är allt jag får veta om den saken. Men Gate förklarar sedan, när han har gått:
-- Det händer emellanåt, att en hund slutar upp med att äta och skälla och ligger som om han vore död. Oftast är det en av de flinkaste hundarna, en som skäller mycket och springer fort. Och då har han masken. Och det var det du såg Matte tog bort. Och om Matte inte hade tagit den nu, så hade den vuxit ännu mer, runt ikring tungspetsen, och då hade Rill dött. För om en hund inte kan böja tungan kan han inte äta och inte slicka och då dör han. Men nu är Rill frisk igen och blir inte sjuk mer.
-- Hur vet du det då?
-- Jo, han åt masken och när de göra det så bli de aldrig sjuka mer. Om de inte äta upp den, utan låta den ligga, så kommer masken igen.
Och Rill är frisk som en nötkärna igen, det märker jag tydligt om ett par timmar på de andra hundarnas fransade öron och ödmjuka hållning -- om det nu är masken eller något annat som förut tärt på hans morska sinne. Men att det är slut på den grönare hundungdomens självsvåld och översitteri, som vuxit skyhögt under Rills sjukdom, det finns det inget tvivel om -- de sloka med svansen allesamman och trycka sig ödmjukt upp mot väggarna, när deras herre och mästare behagar flytta sig från en plats till en annan. Och den svalda masken borgar för, att några gyllene frihetsdagar ej längre vinka för dem ens i det mest avlägsna fjärran.
Men det är en operation, som återstår innan färden får gå vidare, och det är lilla Inker-Annas böld som under de sista dagarna blivit alltmer gul och grön och där varet nu nästan skvalpar inuti. Jag reder mig att gå till hennes kåta och tar med mig lite förbandsartiklar och en steriliserande vätska ur min medicinkista -- jag har en plåtlåda som innehåller lite av varje som kan bli till nytta vid enklare sjukdomsfall -- och så vandrar jag åstad till Marges kåta, som ligger ett stycke bort på en liten höjd. I backen upp mot Marge träffar jag på Inker och Pirhanne och Ristin, som varit spårlöst försvunna från kåtan hela förmiddagen, och med dem all den späda lappungdom, som de tre unga familjerna ståtar med. Det vill säga den del av den, som något så när kan stödja på sina ben. Med vilda skrän och förtjusta hojtningar kommer ett helt lass åkande utför backen -- jag försöker räkna dem i förbifarten, men hinner inte längre än till fem, förrän de äro förbi och glida ut på slätten med god och vacker fart. Allesammans falla av så småningom -- en och en alltefter ålder och värdighet, och sist sitter Inker triumferande kvar medan de andra rulla omkring, som små röda och blå bollar i snön. De två sammanbundna skidorna fara oberört vidare sin bana och det blir stor kapplöpning om vem som först ska nå och hämta dem åter. Inker segrar på nytt med anciennitetens rätt, hela skaran knogar uppåt igen, skrattande och stapplande -- Ristin, som är minst, dras vid händerna av två något äldre, ibland stupa alla tre på näsan och det blir en stunds spännande tystnad medan de fundera på om de ska tjuta eller ta saken lugnt, vanligen besluta de sig för det senare och kravla vidare med ansikten, som äro blossande röda av ansträngning och solbränna. Och så går den vilda jakten utföre igen -- alla sju maka ihop sig tätt på skidorna, ho! ropar en och så börjas det. Sakta först, sen fortare och fortare, tills de små betänkligt börja vackla, falla av och dra en del med sig i fallet. Det är ett skratt och ett skrik och ett jubel, så man tycker sig aldrig ha sett barn leka förrän nu, under denna djupblå himmel, på denna oändliga vita slätt, med denna strålande varma sol, som skiner och ler över alltsammans.
Jag glömmer minsann både Inker-Anna och alla sjukdomar som finns, där jag står och ser på den glada kälkåkningen, och när Inker frågar: "Ska du åka med?" så gör jag naturligtvis det, faller av som de andra, det är inte möjligt annat, och tar min andel av Ristin i uppförsbacken. Men när jag står färdig att åka ned för tredje gången återkallas jag till dygdens stig av Marge, som kommer ut ur kåtan och ropar på mig med ivrig röst. Och när hon slår oksan tillsida hör jag Inker-Annas späda stämma, som gällt skär genom den stilla luften.
-- Hur är det med henne? frågar jag, när jag varm och andfådd hinner upp.
-- Det har gått hål nu! förklarar Marge stolt, och fastän jag har mina privata små tvivelsmål om att det verkligen "gått" hål, och inte petats med en mer eller mindre ren nål, så får det i alla fall vara med den saken som det vill. Inker-Anna är pigg och morsk, som aldrig det och småler till och med älskvärt mot mig. Men tillsmord och smutsig är hon så jag får fullt upp att göra med att tvätta henne ren, medan Marge ängsligt följer alla mina förehavanden.
-- När badade du henne sist, Marge?
-- Å, det är nog över en vecka sedan nu, tänker jag. Jag har inte velat göra det när hon har varit så här dålig. Och så är det sugningstiden också nu och hon är så orolig för den skull.
-- Sugningstiden???
-- Ja, svarar Marge och skrattar litet åt min förvånade röst. Ser du, när hon föddes, så var hon så liten och nästan kvävd av navelsträngen och mor min, som då var hos mig och hjälpte mig blev rädd och trodde jäntungen skulle dö. Och för att hon inte skulle göra det så tog hon och sög henne över hela kroppen, och då tog hon sig och blev vid liv. Men sen dess så måste hon sugas med jämna mellanrum -- så där en fem, sex veckor emellan, annars blir hon sjuk. Och hon skriker och gnyr och vill inte äta förrän hon blivit sugen, och vill bara ligga på rygg. Och så blir hon alldeles blåaktig över hela kroppen. Se själv här så ska du få se.
Hon drar upp Inker-Annas kolt så hela den lilla magen blir bar och verkligen är den inte lite blåaktig, som om barnet frös mycket. Och jag säger också:
-- Hon fryser väl bara nu, stackarn.
Men Marge skakar på huvudet och försäkrar, att hon haft så mycket om henne att det inte kan vara möjligt.
-- Jag ska suga henne nu, förresten, så får du själv se, att det går bort.
Jag lägger mera ved på elden så den brinner riktigt varm, Marge löser upp Inker-Annas kläder och lägger sin mun mot det sprattlande och tjutande lilla livet, och ögonblickligen tystnar skriket. Inker-Anna ler och kluckar av förtjusning och Marge för sin mun sugande över bröst och rygg. Det blir små röda märken i huden och det är som om det röda spred sig, fördelade sig över hela kroppen, den blåa färgen försvinner och snart är det ett alldeles skärt litet knyte som sprattlar i Marges knä och sträcker sig av välbehag framför den starka elden.
-- Nu ser du själv, nu är det blå borta. Nu skriker hon inte heller längre! säger Marge lugnt. Om fem veckor är det likadant, eller kanske sex -- det blir längre mellan var gång ju äldre hon blir. Men nog måste hon bli flera år innan man slipper att suga henne.
-- Är det ofta så med små barn, Marge? Att de måste sugas?
-- Ånej, inte så ofta. Men det händer ibland. Det beror bara på om man kan få dem att leva vid födseln utan sugning. Men görs det då, så måste man hålla på en tid framåt, och gör man det inte för var gång barnet visar att det behövs så dör det. -- När tror du jag kan våga bada henne?
-- Det är nog bäst att du väntar lite med det tills hon blir alldeles frisk, annars kan hon bli förkyld så kallt som det är.
-- Ja, det är väl bäst det, men hon skulle allt badas snart, för det är bra längesedan nu.