Part 3

-- Hon är snäll, men hon är inte kristen, sade Ellekare med djupt allvar i stämman, när Anne försvunnit bakom den första fjällavsatsen.

-- Är du kristen du då?

-- Ja nog ä jag det nog.

-- Varför är du mer kristen än Anne?

-- Hon är så fåfäng och pratar så mycket dumt å det får man då aldrig i världen göra om man ä kristen.

-- Men det gör då du också precis lika mycket. Och fåfäng! Du har ju så många pärlband om halsen så du får inte rum med fler.

-- Och så sjunger hon djävulens sånger, fortsatte Ellekare utan att vidare gå in på fåfängan.

-- Vad är djävulens sånger för något? Hur sjunger hon då?

Ellekare ser rådlös ut. Att tjäna hos en människa, som inte en gång vet vad djävulens sånger är! Vart ska det ta vägen?

-- Ä du inte kristen? frågar hon med all världens undran avspeglad i sina bruna ögon. Eller tror du inte att det är djävulens sång, som hon sjunger däruppe på branten nu?

Det hörs en lång klar stark ton uppifrån fjället åt det håll där Anne försvann, en till, mera mild och svag, ännu en, ännu en, sen blir det tyst. Men de tre, fyra tonerna smälta samman till en harmoni, som på ett förunderligt sätt ger all den kalla och tysta vitheten omkring oss, inte mer än fyra toner och ändå komma de en att känna fjällens höghet, snöns vithet, tystnaden. Jag ser på Ellekare och hennes ansikte är fullt av strängt ogillande.

-- Men kära, säger jag, är _det_ djävulens sångkonst! Då önskar jag att jag kunde den.

-- Du får inte säga så, det är farligt och syndigt. Tänk om en predikant hörde dig, då finge du allt höra hur stor synd det är att sjunga sådant, och säga sådant. Förresten var det Jonsa Karens joik hon sjöng.

-- Det kan inte vara synd Ellekare, att joika. Om man joikar om hur blå himlen är, hur vit snön lyser, hur solen skiner, hur vacker hela Guds värld är, så kan det väl inte vara synd. Tror du inte att Gud tycker det är riktigt roligt att höra på i stället?

-- Men ingen kristen får joika, det har predikanterna sagt och de vet nog vad som är synd eller inte. När du inte tycker det är synd, så är det för att djävulen talar i ditt hjärta. Och han talar nog i Annes hjärta också. Hon är ingen kristen, men när predikanten kommer i sommar så blir hon kanske. Hon blev det förra sommaren, det vet jag då, men hon har glömt det igen, för hon vart det inte riktigt med hjärtat.

-- Visst är hon väl kristen, Ellekare lilla. Hon är väl döpt som många andra, hon är nog konfirmerad också tänker jag?

-- Ja men för det blir man inte kristen. Det ska du inte tro.

-- O, Læstadius! tänker jag. Din makt varar utöver det ändliga. Ett halvt århundrade efter din död är du den ende, sanne profeten, vars lära -- fritt tolkad av ditt ords förkunnare -- är heligare för ditt folk än Guds egen profets. Din stränga, tuktande lära, som vill göra all jordens glädje till synd.

Och utan ett ord mera till Ellekare, som står eldad av predikonitets ande, går jag in i Gammel-Elles kåta för att dricka kaffe och leka med den svarta lilla hundvalpen. Därinne sitter Marge, gamlingens dotter, och i sin famn har hon sitt yngsta barn, en halvårsgammal liten flicka, som gnäller och kvider och vrider huvudet otåligt undan moderns bara bröst.

-- Inte vill hon äta heller, säger Marge bedrövat till Elle, och skriker gör hon för jämnan. Vad kan det vara, som hon har fått i kinden. Kan du säga? frågar hon mig och visar fram Inker-Annas lilla kind, som på ena sidan är svullen och röd och ful.

Jag tar på den -- den är hård och het och tydligen mycket öm, för Inker-Anna häver upp ett hickande tjut och fäktar med små, små händer i vild förtvivlan.

Det är väl en böld, tänker jag för mig själv och ordinerar varma grötar när vi ligga i läger och sedan schalar omkring huvudet på flyttningarna, så att inget drag ska komma åt kinden.

-- Ja, svarar Marge oroligt. Är det farligt tror du? Dör hon?

Hennes ögon äro så bönfallande och förtvivlade, att jag knappt kan möta dem fast jag visst inte tror, att det är någon fara med flickan, utan söker ta på mig den säkraste och karskaste doktorsmin jag kan, och svarar med trygg röst:

-- Visst inte! Lägg bara grötar på ofta -- pia podji dauja niera nala.

-- Ja, ja! svarar Marge och lutar sig med ett lyckligt leende över den lilla kvidande tösen, far smekande med sin mun över det smala lilla ansiktet och mumlar de ömmaste ord med den ömmaste röst. Så värdiga och behärskade som de annars äro, lappkvinnorna -- så tröga till allt vad känsloutbrott heter, att man ibland nästan undrar om inte deras hjärta är av is -- mot sina barn förmå de inte hålla ömheten dold djupast i sina sinnen, inför dem kunna de ej dölja sin oändliga kärlek. Den lyser fram i deras ögon, i deras händers mjuka grepp, den hörs i rösten, som får en så mild och varm klang och i orden som falla så milda och vackra, när en mor, som Marge nu, lutar sig över sitt lilla barn och trycker det intill sig. Aldrig har jag sett en moderskärlek så stark som i dessa små vildmarkshem, aldrig hört mildare röster, sett ljuvare blickar.

Dagen därpå kommer Marge till mig tidigt på morgonen och Inker-Anna har hon med sig.

-- Nå? frågar jag. Har du haft grötar på?

-- Ja då, men inte är hon bättre.

-- Får jag se! ber jag och lindar schalen från flickans huvud. Omknuten med en smutsig halsduk ligger där litet kall gröt, och kinden är precis lika svullen och hård och röd.

-- När lade du på den här gröten?

-- I går kväll.

-- Men du skulle ju lägga på ofta, sade jag dig.

-- Ja men sen var det ju natt och då måste jag sova och kunde inte koka gröt.

-- Ja, bryr du dig mer om nattsömn än din flickas liv, säger jag förargad, då är det ingenting att göra åt saken.

Det var grymt sagt, och jag ångrade mig också genast, men det lät så likgiltigt det hon svarat mig, att jag inte brydde mig om att väga orden. Men Marge blev så vit, som snön utanför dörren, hennes ögon blevo svarta av ångest och med en röst, som var låg och hes, sade hon:

-- Dör hon nu, för att jag sov?

-- Nej nej, hon dör visst inte Marge -- jag blev bara ond på dig för att du inte förstod hur viktigt det var, att du skötte henne väl nu, när det är kallt om nätterna och kinden ska ha det så varmt. Men gå nu genast hem, så ska jag komma om en stund och hjälpa dig.

Ellekare är tolk, ty ännu kan jag inte säga så många och så svåra ord på lapska som det här samtalet fordrar, och när hon slutat mitt anförande reser sig Marge snabbt och försvinner genom oksan (dörren), som om livet hängde på hur fort hon kom hem. Tillsammans lägga vi sedan gröt på Inker-Anna, som lugn och nöjd somnar så fort det varma tagit bort de häftigaste smärtorna. Under dagens lopp byter Marge var timme gröten, och när männen gå att hämta renarna från hjorden sticker Nikko in sitt svarta huvud i vår kåta och lägger ett stort stycke torrkött i mitt knä, där jag sitter och stickar. Och så nickar han med ett vänligt grin och går igen utan ett ord.

-- Han tackar för Inker-Anna, säger Ellekare och väger med belåten min renbogen i sin hand. Det här blir bra i vårt hushåll det!

Ellekare och jag bo nämligen endast nu under flyttningen i Gates och Heikkas kåta, vi äro inackorderade hos dem, men när vi väl hunnit fram till sommarvistet får jag min egen kåta -- skolkåtan -- och mitt eget hushåll. Det är därför Ellekare så förtjust låter köttstycket gunga i handen, då vet hon, att det finns mat åtminstone den första tiden -- hon har tydligen intet som helst förtroende för de matförråd jag medför i mina fem fullastade pulkor.

-- Lägg det i första pulkan, Ellekare, säger jag, så kan vi äta av det på vandringen i natt om vi bli hungriga.

-- Ja det vore nog mycke bra, nickar Ellekare gillande och ser på mig med en blick, som kan tydas: Du är kanske inte så dum ändå, som jag trodde. Fast kristen är du inte!

Och så går hon ut med köttet och tar sedan itu med packningen av de saker vi haft uppe under vilodagarna. Gate är redan i full gång med förberedelserna till flyttningen, och det dröjer väl heller inte så länge förrän männen komma åter med herkarna.

* * * * *

Den sista raiden är färdig, och sakta börjar färden västerut. Vi ha en mycket lång vandring framför oss denna gång, avståndet mellan trädgräns till trädgräns över högfjället måste tas i två marscher, och som den sträckan inte kan beräknas till mindre än sex mil, få vi nog gå minst ett halvt dygn i taget för att hinna, ty så sakta som renarna nu skrida fram och så tungt som föret är med flera tums nyfallen snö ovanpå skaren tar tre mil en rundlig tid. Det är av den allra största vikt, att vägen kan tas i två marscher för vedens skull. På högfjället växer inte ett strå en gång, och man är uteslutande hänvisad till det björkris man fört med sig från trädgränsen. Tar det slut har man inget annat att göra än att frysa, och det händer heller inte så sällan att man gör har Gate berättat mig, ty pulkorna äro redan förut tungt nog lastade, och därför kan man endast ta med sig det minsta möjliga kvantum ved.

Så vandra vi då och hoppas på vackert väder. Uppåt, uppåt bär det nu i långsträckt, sugande sluttning, saktare än vanligt trampa renarna fram, det knarrar och skriker under pulkorna och skidorna glida trögt. Gamlingen går först, sen kommer Elle, sen Marge, sen Nikko, sen hela den långa svarta raden av pulkor, människor och djur. Hundarna lufsa slokörade efter, och allting är så tyst, att pulkornas knarrande blir till ett stort och nästan outhärdligt buller. Alla gå i sina egna tankar, se så sorgsna ut som om tunga bedrövelser väntade dem, och ingen ler och hojtar som alltid annars på våra flyttningar. Är det den blygrå himlen, som gör dem oroliga, är det vinden, som börjar blåsa kall, eller är det något annat, något som jag aldrig kan gissa, aldrig får veta kanske? Det är som om vi hade lik i raiden, tänker jag för mig själv och minns i samma ögonblick en ohygglig historia som Ellekare berättat mig, om en flyttning, då hon var med och en ung flicka dog.

-- Hon var den vackraste flickan i byn, sade Ellekare, men hon var inte kristen. Hon joikade och var mycket fåfäng och tyckte inte om att arbeta. Men vacker var hon och glad jämt. Hon skulle gifta sig med en pojke i samma by, och han var också med på flyttningen. En kväll blev hon förskräckligt sjuk, men fastän hon skrek så det hördes över hela lägret, så fick ändå ingen gå in i kåtan för hennes mor, som höll igen oksan och sade, att ingen hjälp behövdes. Och då var ändå den utav alla lappkvinnor som är bästa läkaren framme vid kåtan och ville gå in. Nej! sa Marja, hon behöver ingen hjälp. Men flickan hon låg där inne och skrek så förfärligt att man knappt kunde stanna i lägret. Om natten dog hon, och Marja lade henne i den finaste pulkan och risade tätt över henne. På kvällen skulle vi flytta vidare -- det var på våren det här -- och vi skulle gå en krok så vi kom förbi de dödas ö som låg i en stor norsk sjö, och där skulle pulkan med liket sättas, tills vi kom förbi på hösten igen. Då skulle det tas med och begravas i vigd jord vid Andersmässan. Men vi hade inte gått långt stycke, förrän Per, det var hennes käresta, började slå ikring sig med händerna och skrika och springa från raid och allt. Alldeles vit var han i ansiktet och ögonen så skrämda som en renkalvs när lasson tar modern.

-- Kom inte! skrek han. Kom inte hit! Tror du inte jag ser dig, ditt -- -- och så svor han och sa stygga ord. Gå inte bakom ryggen på mig, skrek han, gå åtminstone bredvid mig. Till helvete kommer du, till helvete kommer du! Och så skrattade han och slog med armarna omkring sig. Ligg stilla i din pulka, spring inte efter mig! Se nu hur du skrattar -- kan du skratta du som inte får nån salighet. Och så tog han sig med båda händer om huvudet och sprang igen. Marja, hon blev nästan skrämd från vettet och allesammans kände vi det allt förskräckligt, mest därför att han svor och sade så stygga ord. Pulkan med liket gick i den allra sista raiden, och en vit ren drog den, och Marja hade satt på honom flickans brudseltyg som hon hållit på att sy just innan hon dog. De voro röda och gula och blå och hade mycket stass på, för den flickan var alltid så mycket för allt som var fint, så nog skulle hennes brudsele vara finare än någon annans. Inte kunde hon väl tänka, att hon skulle ha den första gången när hon drogs som lik. Per han vände sig också om och såg på pulkan. Gå tillbaka och lägg dig! skrek han igen. Jag har inget ont gjort dig, men nog vet jag vad du har gjort mig, ditt -- -- och så sa han något fult igen. Men då gick en av de äldre männen fram till honom, en mycket from och kristen lapp: Bed i stället, du Per, sa han och tog honom i armen. Bed att Gud hjälper både dig och henne innan ni båda för evig tid får brinna i helvetets eld. Och Per blev alldeles stilla, som ett litet barn alldeles. Och han bad Fader vår och alla bådo vi med. Och medan vi bådo steg solen upp och det ondas makt var bruten. Sedan gick Per bort till sin raid igen, och utan att något vidare hände kom vi fram till de dödas ö. Och där lyfte Per själv pulkan upp i ett högt träd och ingen kunde veta hur han fick så stark en kraft, att han kunde orka lyfta det ensam, som annars är två mäns börda.

På detta går jag och tänker och minns fler och fler hårresande detaljer från Ellekares berättelse, då jag hör ett lågt rop från Gate och ser hennes hand peka framåt mot raiden. Och så skrattar hon så klingande att det är omöjligt att inte instämma redan innan man vet orsaken. Men den får jag snart nog klar för mig och något mer löjeväckande än den syn jag ser, kan jag knappt tänka mig. Främst i täten går gamlingen med värdiga, avmätta steg, hans korta kolt vippar och de långa lockarna flyga för vinden, över axeln ligger repet som leder första renen, efter renen släpar pulkan -- sen finns det inget mer. Av någon anledning har renen numro två slitit tömmen, som band honom vid den föregående pulkans bakstam, naturligtvis stannat och med honom alla de andra i den raiden. Utom den första, som ledd av gamlingen, stilla och utan protest skrider fram. Gamlingen märker rakt ingenting, han känner, att allting går stilla och jämt, att renen följer utan möda, att alltså hela raiden är i god ordning -- och så glider han majestätiskt vidare, nöjd och belåten att inte ha något extra besvär. Elle har inte hojtat på honom, annars brukar alltid den som går näst bakom ge alarm, om han märker en oreda, som ledaren kanske inte känner genast. Men Elle fnissade endast tyst och gjorde ett tecken åt en av sönerna att ta hand om den övergivna raiden, vilket denne också skrattande gjorde. Och där gick nu Nikke sin stolta gång i absolut ovetenhet om hur löjlig han tog sig ut med sin enda ren och sin enda pulka. Vi tillbringade alla en nästan farligt glad timme innan Nikke upptäckte attentatet. Vid den tidpunkten voro vi alla så matta av undertryckt skratt att vi knappt orkade ta oss fram, och Nikkes min, när han kastade en blick bakåt för att granska sin långa ståtliga raid och endast fann en ren och en pulka, var något så obeskrivligt, att den nästan tog andan ifrån oss. Ond blev han inte, för det var ju uteslutande hans eget fel, att han gått så länge utan att se till raiden, men gränslöst skamsen såg han ut. Och sen gick han nästan baklänges i sin ängslan att det skulle gå på samma sätt en gång till.

I vår allmänna munterhet ha vi knappt märkt att snön börjat falla allt tätare och att vinden virvlar om med den i vild fart. Vi ha den i ryggen och därför känns den inte så svår, men renarna få allt tyngre att dra och snart faller en, om en stund ännu en, och det blir tydligt att vi snart måste slå läger för att invänta bättre väder.

-- Det varar inte länge det här, säger Heikka och håller handen upp i luften för att känna på vindens styrka, men vi måste nog stanna ändå.

Det är bedrövligt, men nöden har ingen lag. Snön far redan i täta moln och pulkorna stå knappt till att rubba ur sitt läge. Så slå vi läger igen efter endast fyra timmars vandring, och det tas litet av den dyrbara veden till ett kaffekok. För övrigt äta vi torrskaffning och krypa så snart som möjligt ned i fällarna för att sova och glömma kölden och stormen utanför. -- På morgonen skiner solen igen och männen gå redan tidigt att söka herkarna så att vi snart ska komma i väg. Litet kaffe igen och några skivor halstrat torrkött, sen slocknar elden och vi huttra i kylan, som redan börjar kännas aftonvass.

En ny färd begynner; långa kalla klara mil vandra vi, och efter tolv timmar äro vi framme vid den plats som är utsedd för vila i ett dygn. Medan kåtorna slås upp inspekteras vedförråden av kvinnorna, som komma till det glädjande resultatet, att vi kunna få riktiga brasor och inte behöva frysa. Likväl handskas man försiktigt med de dyrbara kvistarna, och när kaffet druckits och alla ätit sig mätta släcks elden -- man kan aldrig veta vad fjällen ha för väder i beredskap! ånej, man kan aldrig veta!

När jag vaknar fram mot kvällen är det snöstorm igen. Rasande, tjutande snöstorm, så hela kåtan darrar. En liten ynklig eld lever ett tynande liv med mycken rök. Anne-Marja skriker i komson, Ristin sitter butter och sur med tummen i munnen och Pirhannes blå ögon ha mistat all sin muntra skälmskhet. Heikka täljer på en hornsked, hans ansikte är allvarligt, och när han ser min frågande blick skakar han bara på huvudet.

-- Stygvejr nu. Flytje går int i natt och int i mora heller. Vi lätt bli här tils stygvejr ä över.

-- Men veden -- den tar väl alldeles slut?

-- Vi får spara och frysa när vi inte behöver koka mat, faller Gate in. Det är inte annat att göra.

Gud så vi fröso! I fyra dygn blevo vi liggande där, mitt ute på högfjället. Jag sov mest, nedkrupen i fällarna, och så gjorde de andra. Men ändå fröso vi så ansiktena voro blå och händerna skakade, så vi knappt kunde hålla koppen, när vi då och då ljummade upp lite vatten och kaffe att värma oss med. Ända till tredje kvällen räckte den ved vi haft med från trädgränsen, men då lade Gate de sista små pinnarna under kitteln och Heikka såg ännu allvarligare ut.

-- Blir det inte flyttväder i morgon heller, sade han, så får vi väl göra som för två år sedan, Gate.

-- Ja, ja, svarar Gate och suckar. Men vi har det bättre nu ändå, Heikka.

-- Hur var det då, om det kunde vara värre? frågar jag och sträcker händerna mot elden för att fånga litet av den svaga värmen.

-- Jag fick Ristin då, svarar Gate långt borta i tankar, och så får jag höra en historia, som kommer mig att glömma våra små svårigheter nu och endast tänka på det elände, som då var före. Det blev samma väder den gången: snöyra och storm, knappt var det med veden. Så blev Gate sjuk i barnsnöd, svårt sjuk, så sjuk, att det såg ut som om både hon och det ofödda barnet skulle dö. Gammel-Elle var barnmorska, och svårare arbete har hon aldrig haft. Två män rullade och kastade Gate på en filt under de svåraste värkarna -- det är det enda medlet att något lindra plågorna, förklarar Gate -- och i två tre dygn varade förlossningen. Under den tiden måste elden ständigt brinna, annars hade hon väl dött av kölden om inte annat, och för att få bränsle höggos både pulkor och kåtastänger till ved. På fjärde dagen saktade ovädret, så att Heikka och en till kunde skida tillbaka till trädgränsen efter ved, och samma dags morgon föddes Ristin till världen. Och kvällen därpå gick färden igen, med ett kvidande litet liv bäddat i framstammen av en pulka och en blek ung kvinna sittande bakom. En annan ledde hennes raid, ett par pulkor och kåtastänger hade förlorats, en ny människa hade börjat sin besvärliga jordevandring -- det var ingenting mer med det. Att det var kallt så det dansade små blå stjärnor i luften brydde ingen sig om, kölden kommer och går, den rår man inte över, det blir ju sommar och värme en gång också!

Gate berättar sin historia med en röst, som är fullkomligt lugn och lidelsefri, som om hon talade om en annan människa den hon knappt känner. Från gamlingens kåta hörs en yxa i starka hugg och Heikka nickar: "Nu tar gamlingen en pulka! Men jag väntar allt ändå till i morgon." Och det gör han klokt i, ty äntligen på fjärde dagen tystnar stormen, slutar snön att yra och solen skymtar dimmigt bakom molnen. Ett par kåtastänger får sörja för elden den dagen, alltid räcker det till några kaffetårar och lite halstrad sursik. Nu när man vet att vandringen förestår är alla tråkigheter så lätta att bära.

Medan vi vänta på männen och renarna går jag över till Marge, för att höra hur det är med Inker-Anna. Det har inte kunnat bli så tätt med de varma grötarna nu, men kinden är i alla fall mjukare och börjar skifta i grönt och gult. Hon både äter och dricker och sover rätt lugnt, så Marge är glad och nöjd igen och anser all fara över.

-- När det nu går hål på bölden så ska du säga till mig, kommenderar jag.

-- Ja, säger Marge, men ska jag inte ta hål på den?

-- Nej det får du inte göra. På inga villkor. Lägg många schalar om nu under flyttningen.

Renarnas klockor höras långt bortifrån, och jag skyndar hem till Gates kåta för att hjälpa till med nedtagningen. En timme under ivrigt och ansträngande arbete, som gör en varm för första gången på många dygn -- och så äro vi på väg igen. Den näst sista vandringen innan den stora sommarvilan kommer.

Äntligen ha vi hunnit till sista raststället och en härlig, veckolång vila väntar nedanför fjället Tsoutso. Högt och väldigt reser det sig ovanför våra små kåtor och sträcker sin vassa rygg så långt upp i himlen, att den döljes av moln för våra jordiska stackars blickar, som hädiskt höjas mot de glimmande vita branterna. Kommer man upp på det fjällets topp och vädret är klart så kan man se till Soppero, den lilla nybyggarbyn, som ligger mitt i en oändlig sandöken, ja ända till Kiruna om man har en stark kikare, och följa hela den väg, som vi behövt veckor för att tillryggalägga. En lugn solig dag med en sakta vind sydostifrån förnimma vi till och med ett svagt dån, som upprepas flera gånger under dagens lopp.

-- Det är elden från berget! säger Nikke. Nu få vi klart väder länge, när den hörs ända hit.

Elden från berget! Sprängskotten från Kiruna gruvor, som höras hit alla de långa milen! Vad det känns underligt att förnimma bullret från världen och människornas arbete härute i den tysta och döda vildmarken, där man redan hunnit glömma, att det finns något annat liv bortom den krans av fjäll, som stå runt horisonten och stänga ute alla tankar, allt medvetande om ett liv som inte är detta. Man ser solen gå upp och ner, ser månen hänga blek och bortglömd i den vita natten, hör riporna kuttra och locka på fjällbranterna, hör en rens klocka tona länge och milt i tystnaden, och man tycker, att annorlunda får livet inte vara om det ska kunna levas. När solen går ned på natten sätter man skidorna på, hänger yxan i bältet, tar snarklykorna i handen och snarorna om halsen och ränner uppåt stupen för att gillra snarorna. En kniv dinglar vid var höft, skidstaven frasar mot snön med klang som av stål, himlen är full av rosiga moln, som sakta fara mot öster, runt om står en kall och klar vårluft och riporna kuttra förälskat i snåren. Kan livet vara vackrare, fullare än man lever det en sådan natt, vad bryr en människor och buller och all världens fåfänglighet, hur kan man orka tänka på vad som finns bortom fjällens allvarliga rand! Det finns intet bortom, det finns inga andra människor än det starka, smidiga vildmarksfolket, som bor i de svarta små kåtorna därnedanför den sista fjällbranten, ingen annan värld än denna vita, ingen annan himmel än denna rosenröda, ingen annan måne än den bleka bukten där i norr.