Part 2

Jag är så upptagen av förunderligheten i denna känsla här mitt bland fjällens främmande vithet, att jag knappt märker den kaffekopp som räckes mig. Men efter fyra koppar ser jag klart och vaket igen, ser hur Elle somnat med hundvalpen i knät och händerna knäppta kring hans mjuka lilla ulltuss till kropp, ser hur Gate ammar den rödnästa lilla lappjäntan, hur Heikka tänder sin pipa, hur Pete spottar en tobaksstråle in i elden, hur Nikko vänder sitt våta skohö, hur -- -- --

Mer minns jag inte, vet bara, som i en dröm, att en varsam hand löser bältet kring mitt liv, att samma varsamma hand skjuter en mjuk kudde under mitt huvud och breder en len fäll över mig. Sen vet jag inte mer, kryper bara ihop i värmen och suckar av välbehag, hör rösterna som från en annan värld, småler litet åt stormen, som inte kan göra mig något ont längre. Och min sista medvetna tanke är: i dag är det första maj!

Det är afton, när jag vaknar igen -- det var morgon, när jag somnade; hela den långa natten hade vandringen gått och mina ben kännas ännu som blyklumpar av trötthet. I halvslummer hör jag hur stormen rasar lika vilt, lika brakande ursinnig och hur duken klapprar och slår. Annars hörs inte ett ljud, och när jag sticker huvudet ur sovsäcken ser jag bara ett vitt kaos av mjuka snökullar runt den tomma och kalla härden. Den enda levande varelse utom jag själv tycks vara en svart hund, som med dystert klippande öron och i tungsinta betraktelser sitter och huttrar i den grå kvällsdagern -- han har väl blivit sparkad ut ur någon varm fäll, där han försökt göra det allt för bekvämt åt sig på den sovandes bekostnad och känner sig nu som den mest orättvist och illa behandlade hund i kristenheten. Det syns på honom.

-- Rill! lockar jag. Rill, tjö -- det är: "kom hit". Först tittar han på mig med en min, som tydligare än ord säger: "gör mig inte på ännu sämre humör med dåligt skämt", sedan börjar hans lilla svansstump inställsamt och förhoppningsfullt att röra på sig, öronen spetsas, och med försiktiga steg smyger han fram till mig, glider ned under min fäll och drar en lång, djup suck av tillfredsställelse. Jag ligger på rygg och ser hur snön ryker in genom räppen, känner den kyla mitt ansikte och mina händer, hur jag blir våt när den smälter. Men det gör ingenting nu, ingenting gör något nu -- jag ligger så mjukt och varmt, stormen rycker och sliter i kåtan, men mig når den inte, alla de vita snökullarna ligga så orörliga som om det inte funnos levande människor under dem, och ändå räknar jag ut, att det bör vara nitton eller tjugu som sova där. Med barnen då också naturligtvis, det är inte mer än elva vuxna. Det ryker en smula från en brand, som inte är riktigt släckt, en hundvalp gnyr i sömnen -- det börjar kännas kallt om händer och ansikte, och jag kryper ned i värmen igen i min sovsäck och sover tills dagen är ljus, elden flammar och kaffepannan kokar. Alla de vita snökullarna ha förvandlats till väl avskakade fällar och filtar, runt elden sitta kvinnorna och barnen och fyra av hundarna. Männen är ute för att se till renarna eller slå upp kåtorna, stormen har bedarrat och solen skiner stor och klar rätt ned genom räppen.

Gate ser på mig och skrattar där hon sitter nedhukad vid boasson på emäntäs plats. Boasson är köket i en lappkåta, där alla pannor och grytor ha sin plats, och emäntä är värdinnan. Boasson är alltid mitt emot ingången och följaktligen emäntä också och hennes makt och härlighet inom kåtan äro obegränsade. Gate skrattar ännu mer, när hon räcker mig kaffekoppen och litet generad frågar jag hur länge jag sovit.

-- Det är länge det! svarar hon och ger mig min klocka som jag hängt upp bredvid min huvudgärd. Hon var 10 i går morse när du somnade och då drog du henne. Nu står hon, men solen är över middag -- men du är väl snart död av svält, tänker jag.

Men jag känner ingen hunger, endast ett obeskrivligt välbehag efter min långa natt -- i över ett dygn har jag sovit -- och jag stiger ur sovsäck och fällar och går rätt ut i solen, som skiner på snön så det värker i ögonen. Mitt i i den låga lilla björkskogen ligga kåtorna. De tre andra äro uppslagna nu och jag ser Ellekare, min lilla lapska tjänstflicka, komma skidande från sluttningen ovanför med ett fång golvris under armen och yxan blänkande i solskenet, där den sitter instucken i bältet. Och bältet blänker också av alla silverknappar det är prytt med, den röda schalen lyser och pälskolten svajar för vart steg. Luften är så glittrande kall och klar, himlen så ljust blå, kåtorna så sotsvarta mot den vita snön, fjällen så buktiga i ram kring horisonten och solen -- solen så oändligt lysande, så ofattbart strålande att man knappt tror det är denna världen man lever i. Se björkarna hur deras grenar äro vårröda och glansiga, se röken ur räppen hur den stiger blå och tunn, se snön hur vit och fin -- så man knappt näns gå över den med pälssockorna, se renen där med huvudet lyft i ångest för hundarnas skall, hör bjällran som hänger om hans hals, hur den klingar genom den vita världen, se hundvalpen som på drumliga små ben försöker en stormgalopp, hur hans svarta ullkropp blir vitgnistrande av snön han rullar sig i. Se hur pulkorna sticka fram sina graciöst formade framstammar ur snötäcket, som yrt över dem, se lappen som kommer glidande på långa smala skidor, hur hans röda mösstofs gungar, hur hans bandprydda ben flytta sig i seg och smidig takt, hör yxhuggen ur skogen, känn hur livet är underbart och strålande, hur varje andedrag är fullhet och lycka och härlighet. Och så stillheten! Bakom hundarnas skall och barnens skrik, bakom renens bjällra och yxhuggens stålklang hör man stillheten, vet man stillheten, vilar man i den och lyssnar till den.

Nu slår Gate dörren åt sidan och ropar några mjuka, lapska ord åt Ellekare, som genast slänger sin risknippa och vänder skidorna åt vårt håll -- och båda två gå vi in i kåtans dunkel och äta en jättemåltid framför den röda elden, medan hundarna sitta i ring omkring oss med påpassliga käftar och ögon. Gate har fyra barn, alla flickor, den äldsta tio år, den yngsta några månader och oftast osynlig, ehuru ingalunda ohörbar i den djupa och väl hopsnörda komson. De andra äro ständigt i rörelse, ständigt i mer eller mindre allvarligt gräl med varandra, ständigt glada och ständigt med en glupande aptit. Ristin är två år, oändligt viktig och beskäftig, Pirhanne är fyra, med ljust hår och blå, skälmaktiga ögon. Inker är tio och uppträder med moderlighet och bestämdhet mot de små. Alla äro klädda i dräkter som troget kopierats efter de vuxnas: bandskor, säpäkke, koltar, schalar, förkläden, bälten -- allt precis som de stora ha det, med undantag av mössorna, som för Pirhanne och Ristin ha ett mera barnsligt snitt. Deras rörelser och vanor äro också välgjorda kopior och ingenting kan vara mer löjligt än att se hur den tvååriga Ristin, som inte kan tala rent och knappt går på sina små ben, med oefterhärmlig värdighet spottar på fingrarna och tar bort ett glöd som sprakat ut på hennes kolt, kastar det på elden och omsorgsfullt blåser bort askan som möjligen han ha stannat kvar på pälsen. Eller hur hon allvarligt slår kaffe på fatet, biter av ett stycke socker och andäktigt sörplande och smackande dricker fatet tomt, tar koppen som står bredvid, skvalpar runt kaffet för att få renosten väl blandad, och häller fatet fullt igen. Eller hur hon jonglerar med en stadig, skarpslipad slidkniv, spetsar en ordentlig bit renkött på den och för den in i sin lilla mun med oroväckande hastighet. Eller hur hon med sin grövsta röst hojtar: tsu rissi! åt en näsvis hund och sparkar till honom med en liten straffande fot, som måste kännas som en smekning där den träffar -- men hunden slokar med svansen och lyder hennes: olkus! (ut) med en fart som lockar en till skratt i smyg. Ty hennes stora allvarliga ögon tillåta intet skämt med hennes person.

Och Pirhanne ryter sitt: bija osa gitta! stäng dörren! med en röst som inte tål någon motsägelse, och som man ögonblickligen och obetingat lyder. Med beskäftig min torkar hon Ristins våta lilla näsa, så oskyldigt och moderligt, att man intet svek anar. Men det händer allt att Ristin uppger ett gällt nödrop ibland, och då har Pirhanne i ett obevakat ögonblick nupit lite för omilt i näsan eller försåtligt gripit tag i en av Ristins små korta bruna lockar och ryckt till en aning för hårt. När då Inker allvarligt tar itu med synderskan eller Gate själv finner sig föranlåten att ingripa, så blicka de två klarblå ögonen så skälmaktigt och skrattande emot dem, att förebråelserna mildras mer än vad nyttigt är. Jag försöker själv ibland att med stränghet tala till henne: voi, voi! säger jag, vastis neita! fy en sån stygg flicka du är! Men Pirhanne böjer bara huvudet ned mot bröstet och låter sitt ansikte anta ett oemotståndligt komiskt och bedjande uttryck, och så måste jag vända mig bort mycket fort för att inte komma på skam med ett leende. -- Men Inker, hon är stadig och allvarlig och tioårigt värdig i sätt och tal. Hon leker, att hon är stor flicka, som syr mössor och stas åt sig, av nästan mikroskopiska lappar; hon vänder sig med avsky bort, när Pirhanne föreslår någon så barnslig lek som renleken (elustallat), där renhorn föreställa hjord och träpinnar hundar -- nej, Inker vill leka hushåll, vill vara emäntä med många snälla och lydiga barn omkring sig, vill gå bort och dricka kaffe i andra, låtsade kåtor och resonera högtidligt och allvarligt om förnuftiga saker. Ibland får hon Pirhanne med i leken, och då kan man få höra de allra mest förunderliga saker om man har öronen öppna och ser ointresserad ut. Det pratas och skvallras i noggrann efterhärmning av de vuxna; om renhjord och skosyning, om garvning av läder och om odugligt tjänstefolk, om vad kaffet har stigit och vad mjölet är uselt, om allt som rör det dagliga livet. Pirhanne säger de besynnerligaste saker, hon har en fantasi, som inte ens Inkers allvar kan hejda, och fast jag inte på långt när förstår allt, som ramlar ur hennes lilla mun med förbluffande fart, hör jag ändå nog för att fullkomligt förstå Inkers hjälplösa min. Ibland blir det gräl av och det slutar nästan alltid med, att Pirhanne gör en sorti, som inte är fullt värdig en äldre lappmatrona som njutit gästvänskap i en annan kåta.

Dagarna gå fort i vila och den första dagen i detta läger är lika alla de andra i förra lägret. Det är så mycket att göra, så mycket att sköta så timmarna flyga bort. Skidor ska tjäras, ved huggas, våta kläder torkas, pulkor packas upp och packas igen; man äter, dricker kaffe, pratar, stickar, går på besök i kåtorna -- innan man vet ordet om är kvällen kommen och den stora matgrytan över elden till det största målet på hela dagen. Vi sitta i halvskymningen framför brasan, alla samlade och i väntan att märgbenen och köttet i den väldiga grytan ska bli färdigt och puttra slut. Heikka har varit med renarna till fjälls, och som vanligt rör sig samtalet uteslutande kring "ello" d. ä. hjorden. Varhelst två eller tre lappar äro församlade kan man vara säker om, att pratet är i full gång, och lika säker kan man vara, att det bara är renar, bete, flyttningar och väderlek, som dryftas. Och vad annat skulle de väl tala om, vad annat skulle de slösa sina omsorger på än det enda existensmedel de äga. Kriget angår dem ej, det är så långt borta och den enda olägenheten med det är, att mjölet och kaffet blir dyrare. Sveriges rikes angelägenheter ha de så litet att göra med och veta så litet om, böcker ha de inga annat än finska predikningar, tidningar inte heller -- men väder och vind ha de runt om, på väder och vind beror deras existens, renarna leva de av och Gud är för dem renarnas Gud och vädrens.

Heikka talar om en renko, som fött en kalv under natten, och bekymret är stort, att det lilla nyfödda kräket inte skall kunna leva igenom kölden och våren och ta sig fram med de andra till Norge. Gamlingen har kommit in från kåtan bredvid och samtalet är ivrigare än någonsin, då hundarna plötsligt börja ett vilt skällande och flyga ut med ett raseri, som om den vilde jägarn själv vore i antågande. Gates hand stannar, just som hon är i färd med att lyfta grytan av elden, Heikka tystnar i sin beskrivning över vajans (kons) tillstånd, Ristin stirrar förväntansfullt mot dörren och gamlingen sticker ut huvudet för att se vad som står på.

-- Det är Nilsa, säger han, Nilsa och Sanna. Utan herkar. Och Nilsa har en säck på ryggen.

Nilsa och Sanna äro de fattiga lappar vi gästat under stormnatten, och underrättelsen om deras ankomst är oväntad, ty de hade bestämt att stanna en vecka till på samma ställe. Som de ännu äro långt borta, berättar Gate för mig deras historia i korta drag -- deras enkla och rörande historia. Nilsa är över sjuttio år och Sanna något äldre. Båda voro så fattiga, att kommunen tog hand om dem och lät inackordera dem hos nybyggare i en finnby. De bodde i var sin ända av byn, men träffades ändå emellanåt och delgåvo varandra sina sorger och bedrövelser, och den outsägliga plåga det var för dem att på gamla dagar vara tvungna att bo inom fasta väggar under tjocka brädtak -- de som i alla sina dagar varit under himmelens stjärnor. I späda björkdungar och på öde slätter hade de bott, på villande fjäll och i djupa skogar, och mellan sig själva och stormar och regn hade de endast haft en sotig duk, och Guds himmel hade välvt sig över räppen. Det är inte gott att stängas in mellan väggar och tunga tak då, och de plågades också och ledo över måttan. Till slut stod de inte ut längre utan slogo tillsammans den lilla egendom de hade -- några renar, en kåta, litet husgeråd -- och flyttade ut till de vida slätterna igen, till de låga björkskogarna, till stjärnorna och solen, till stormarna och regnen. Så gingo de till prästen för att gifta sig, men gubben hade barn från sitt första äktenskap, och de ville inte ge sin tillåtelse till detta giftermål, det kunde kanske göra att arvet blev mindre. Då gingo de båda gamla till prästen igen för att få råd och hjälp, och han var en förståndig man, som sade, att när de velat gifta sig men inte fått, så var inte synden deras om de bodde tillsammans. Och så bodde de samman i sin fattiga kåta, fröso tillsammans och hungrade tillsammans, men voro ändå fria, som riporna på fjällsluttningarna, drogo vart de behagade i världen, stolta över sin frihet och över sitt fattiga hem.

Nu kommo de! Jag kör ut huvudet bredvid gamlingens och vaktar deras ankomst med ivriga blickar. Men de komma ej som jag väntat få se dem -- med raka ryggar och glada steg, med stolta ansikten och klara ögon. Ånej, vad kan väl ha hänt dem? Så sakta de gå, så bedrövade deras ansikten äro, så brutna och böjda de vandra fram, han med en säck på ryggen, hon med ett knyte i handen. De ryta inte åt hundarna, som skälla och tjuta i ilska, det är som om de ej hörde dem ens, de höja ej huvudet vid vår hälsning, mumla endast till svar och slå sig tysta ned vid elden, hon med en suck bra lik en snyftning.

Ingen säger något. Ingen frågar. Gate kastar bara mera ris på brasan och Heikka stoppar med fundersam min sin pipa. Så kommer förklaringen från Nilsa med sträv, låg röst, i enkla ord, utan bitterhet, utan förebråelser, endast med en oändlig, tung sorg och resignation: Strax efter det vi gått hände det. Man hade gått ut för att ta rätt på ännu en tsaggi (stödjestång), då en stormil värre än någon annan vräkte sig över kåtan, kastade den över ända, lekte med den, bollade med den, rev den sönder och samman tills snön fick den i sin makt, skymde den och täckte den. Fällar och husgeråd flögo för stormen och gömdes av snön. Nilsa hann få tag på litet bröd, Sanna på en filt -- det var allt. Men pulkorna kunde ej blåsa bort, och i dem fann Nilsa sin snöskovel och grävde en grotta under snön. Där eldade de med de vedpinnar de kunde få tag på och med en pulka, som höggs sönder till bränsle, och där bodde och svulto de i ett dygn, de två gamla som ej kunde släppa sin frihet för lugn och trygghet i stängda hus. När stormen var slut, grävde Nilsa fram vad han kunde hitta, men mycket var borta, kåtaduken i trasor och stängerna spridda över slätten och dolda av snön.

-- Det var en svår pröving för er gamlingar, säger Heikka med allvarlig röst och Gate skyndar sig att sätta ett stort fat med kött framför dem.

-- Ja, svarar Nilsa och suckar tungt -- ja, nog är den svår. Men det värsta är, att alla komma att säga, att det är för vi äro för gamla. De kanske inte låta oss vara kvar ute längre, vi kanske få sluta nu. Det är som om Sanna inte orkade längre heller.

-- Voi, voi! jämrar Sanna -- att vi ä' så gamla, att vi ä' så gamla. Nog orkar jag, Nilsa, men vi ä' gamla. -- -- --

Heikka tröstar med lugna ord, lovar hjälp och bistånd och när vi alla ätit, ta Sanna och Nilsa sina knyten igen -- de vilja inte stanna över natten utan äro nöjda med Heikkas löfte att komma till dem dagen därpå. Och medan nymånen lyfter sin bleka skära bakom en vit fjällkam vandra de båda gamla vägen hem till sin grotta igen, över öde myrar där rävarna tjuta och snön glimmar.

Långsamt glider tiden fram -- men ändå snabbt på något förunderligt vis, fylld som den är av tusen små göromål och upplevelser. Vi vandra en natt, vila så i två eller tre dygn, kanske mera om vädret är dåligt och sedan ut i ödemarkerna igen. Alltid går marscherna på natten, då är föret bäst och skaren hårdast -- om dagen då solen hunnit mjuka upp den bär man lätt igenom och ned i den lösa snön, och det blir mödosamt att ta sig fram om än aldrig så kort stycke. Solen skiner både natt och dag nu förresten, bara några korta timmar är den borta, så rullar den upp igen bakom en fjällkam och lyser på snön med kall, gyllengul glans, i början utan värme, men med en klarhet som kommer en att undra om man verkligen sett solsken förr.

På ett ställe lågo vi i läger en hel vecka, det var nära den stora renhjorden, som vi hunnit upp -- den brukar annars alltid vara långt före, men på grund av några för tidigt födda kalvar måste halt göras en tid just vid trädgränsen där födan är lättast att komma åt. Hjorden låg inte på mer än en halv mils avstånd, och om mornarna kommo de tjänstehjon, som voro lediga ned till lägret, för att vila och äta och bo i en ordentlig kåta några timmar. De ha ett strängt arbete, renvaktarna, strängt och ansvarsfullt. De ha endast en halv kåta att bo i, vinter och sommar lika, den är lättare att flytta än en hel, går fortare att ta ner så att man snabbt kan följa hjorden i brusande fart, när den löper från den ena betesplatsen till den andra. Men kallt blir det i dessa kåtor, de ge endast skydd för det allra värsta ovädret och ha inte en skymt av den hemtrevnad som är så betagande i de stora kåtorna. Tre, fyra bo de tillsammans, vanligen två drängar och två tjänstflickor och deras vakttjänstgöring varar för var och en ett dygn. Ständigt runt, runt om hjorden måste vaktaren löpa och efter honom hunden -- ständigt måste han ha alla sinnen spända, ständigt vet han farorna lura. Några minuters slappnat aktgivande, och hjorden kan vara spridd för alla himmelens vindar, järv, varg och lo kunna hänga sina offer i strupen och skadan bli större än någon kan räkna. Tjugufyra timmar i ständig rörelse, då och då till tröst en kaffetår kokad på elden i kåtan, några tuggor torrt kött och stelfruset ojäst rågbröd, det är allt som bjuds. Och när de tjugufyra timmarna äro slut blir det vaktbyte. Den avlöste äter, dricker, värmer sig framför elden, rullar upp de iskalla fällarna, kryper ned med filten dragen högt över huvudet och sover den dödströttes sömn i långa tunga andedrag. För att nästa dygn, eller i bästa fall det tredje åter ränna kring hjorden med vaksamma ögon och alla sinnen på spänn. Lasson ligger lindad kring axlarna, alltid färdig till användning, knivarna glida lätt i slidorna, skarpslipat är stålet de äro gjorda av.

Gates piga hette Anne, och en starkare och gladare jänta har väl aldrig trätt foten i ett par skidvidjor. Hon kom susande nedför fjällbranterna mot kåtan så kolten stod rätt ut av det starka luftdraget, hennes ansikte var så svartbrunt av sol och snö, att det var nästan lika mörkt som hennes blanka, svarta hår, ögonen voro bruna och stora, fulla av den mest tindrande livsglädje och den ständigt pratande och leende munnen visade de vitaste tänder. Alltid var hon glad -- om hon kom i en snöyra så skidorna knappt gick att flytta, eller om solen sken så det sved i ögonen -- lika skrattande hälsade hon sitt: boris! lika muntert logo hennes ögon, och den långa vaknatt hon hade bakom sig tycktes inte bekomma henne ett smul. Som en hök slog hon ned på allt som glänste grant och blankt, ögonen fingo ett trånande uttryck och händerna sträcktes med en nästan omedveten gest efter det. Såg hon en vacker, brokig mössa tog hon den utan krus från ägarinnans huvud, strök snabbt av sin egen, vars hakband sällan voro knutna, och provade ögonblickligen den nyfunna klenoden. Ur barmfickans djup uppfiskades en spegeldosa och med en min av obeskrivlig förtjusning skådade hon sin bild däri. I småbitar, ty hela hennes ansikte rymdes ingalunda på en gång i det minimala glaset. När emäntä var inne i kåtan vågade hon sig inte på spegeln -- alltför uppenbar fåfänga strider mot religionens bud och Gate var varmt religiös -- då provade hon bara och frågade, om det var fint. Och så pratade hon, pratade, pratade i ett enda hastigt gående om allt mellan himmel och jord, som föll henne i sinnet. Hon hade en käresta också, men han var dräng i Norge, långt norrut, och det var utomordentligt viktiga stunder då brev skulle skrivas till honom. Det gick inte på en gång det inte, och inte flög pennan över papperet heller precis. Långsamt och med oändlig möda formades bokstav efter bokstav, tungan hade hon stuckit ett stycke utanför munnen och tänderna beto i hop över den, ibland stånkade hon och torkade svettdropparna ur pannan, och så skrev hon vidare. När det blev för besvärligt bad hon Ellekare om hjälp, och då sutto de båda nedhukade på risgolvet med huvudena tätt ihop över papperet under viskande överläggningar och mycket fnissande. Ellekare var slängd i att skriva, hon hade gått i Lannavaara lappskola i många år och kunde både svenska och finska och lapska lika flytande. Brev skrivas alltid på finska, lappar emellan, fastän de använda lapskan i talspråk. Men de kunna inte uttrycka sig på sitt eget modersmål i skrift, de veta inte hur det stavas, känna inte igen det om de se det skrivet och kunna ofta inte en gång läsa det i tryck. Finska är lättare, den har inte så många besvärliga ljud, som i lapskan endast kunna betecknas på fonetisk väg, den skrives som den talas, och de flesta lappar läsa en finsk bok utan stor svårighet.

Därför avfattades också Annes brev på finska. Men fastän det var ett kärleksbrev så användes inte ordet älska en enda gång, vilket visst väckte Ellekares ogillande, ty ett litet stilla tystlåtet gräl utspann sig om ordet rakastan -- jag älskar. Men Anne var bestämd och gav sig inte, och rakastan uteslöts. Tre gånger kom Anne hem innan det viktiga brevet blev färdigt, då förseglades det noggrant, och jag ombads att skriva den långa utanskriften. Vilket jag ock gjorde med min skönaste stil till Annes stora belåtenhet. Det var sista kvällen hon var hos oss på flera veckor, ty kvällen därpå skulle vi flytta, och innan hon dansade åstad till fjälls bad hon mig ta ett riktigt "tsappis porträhta" -- vackert porträtt -- av henne med den svarta dosan jag hade, så skulle hon skicka det till Nila. Det lovade jag, och hon skrudade sig i sin finaste kyrkstass för den ändan: en strålande silkeduk med breda fransar lades om halsen, nyaste mössan med veckad vit spets sattes på, ett brett knappklätt bälte spändes löst om livet, banden kring anklarna drogos åt om möjligt ännu hårdare, de okammade hårtestarna strökos omsorgsfullt ur pannan och Anne var redo. Efter mycket fnitter blev äntligen plåten tagen, och sedan hon uttalat sin obegränsade och skrattfyllda tacksamhet tog hon av sig stassen och rände till fjälls så snön rök om skidorna.