Part 14

Det är skolans sista dag. För sista gången brakar oksan tillsida och barnskaran kommer inrusande, för sista gången hör jag deras högröstade, mödosamma: got morgon, lärarinna! för sista gången tar jag upp tonen till vår besynnerliga morgonpsalm -- för sista gången är alltsammans som händer i skolan den dagen. Det känns så underligt och bedrövligt, det är inte roligt alls. Jag önskar för mig själv, att jag hade hela den långa, härliga sommaren kvar, att jag finge börja om igen från början, att tiden inte hade flugit så oresonligt fort. Men vad hjälper det att önska! Almanacken visar slutet av september, skoljournalen slutet av terminen, och om några dagar dra lapparna sin kos över fjällen till Sverige igen, medan jag tar en annan och snabbare väg tillbaka till civilisationen.

Och nu är det sista skoldagen! Alla komma de i söndagskoltar, rentvättade och kammade, och med dagens högtidlighet tydligt skriven på sina ansikten, alla se de på mig med lite förlägna miner, och alla kunna de -- o mirabile dictu!, -- sina läxor. Till och med Nilsa, som annars alltid svävar lite på utanläsningsstyckena, deklamerar dagens pensum med ljudlig och säker röst, och ser minst lika häpen och stolt ut som jag över fenomenet. Och när sista timmen är slut, delar jag ut betygsböckerna och bjuder allesammans på kaffe.

-- Går du i dag? frågar Jona, Isaks bror, när kalaset pågår som bäst, och lägger i detsamma in en väldig sockerbit i sin breda mun.

-- Nej, inte förrän i övermorgon. Men skolan är slut i dag. Tycker ni det ska bli roligt att vara alldeles fria nu?

-- Nehej! svarar Lars Peter. Det är roligt med skolan. Och när du kommer igen till nästa år så ska du se, att vi inte har glömt bort allt som du lärt oss.

-- Men kanske jag inte kommer till nästa år!

-- Jo, det gör du allt säkert. Det tror vi allihop.

Å, tänker jag för mig själv, det finns inget jag önskar högre, men inte kan jag veta! Och när de gå alla, så känns det som om det vore mina allra käraste jag säger farväl åt. Vi ska träffas i kväll, och i morgon och i övermorgon, men ändå är det, som om jag aldrig skulle få se dem mer. De ska inte komma springande i morgon alla, med böckerna i påven och med skratten klingande långt innan de hinna fram till min kåta -- de äro utlärda för i sommar, jag är färdig med dem. De kunna allt vad jag hunnit lära dem på denna korta tid, de ha varit mina små vänner och kamrater, om leken rasat eller allvaret vilat tungt, om solen strålat eller regnet rasslat. Och när de nu gå ut genom oksan -- sakta och betänksamt och så ovant tysta, så vill jag ropa åt dem: stanna lite till, barn små, sitt en stund till hos mig! Men det tjänar ju ingenting till, jag säger inga av alla de ord, jag hör inom mig, och när de alla försvunnit bland skogens träd, så travar jag deras böcker samman och packar dem i skollådan, låser den noga och lägger nyckeln längst ned i en kisa med en djup suck.

Då gläntar det på oksan, och Nils Tommas stora ögon speja genom springan. När han ser, att jag är ensam glider han in helt sakta, kommer fram till mig mycket röd och mycket blyg och säger hastigt:

-- Här får du min nya kniv, lärarinna!

Och så räcker han mig snabbt en fint snidad slidkniv och springer sin väg så fort benen bära, innan jag ens hunnit säga tack. Och jag sitter där med hans nya kniv och har lika nära till skratt som till gråt.

Men har inte hunnit längre än till skrattet, förrän oksan öppnas på nytt, denna gång för att släppa in en stackars liten ombunden sjukling, som i ett par veckor gått som min patient. Hela hans ansikte har varit skorvigt och uppfrätt av sår -- något sorts eksem förmodligen -- och han har lidit svåra plågor, den lille stackarn, men börjar nu bli på bättringsvägen. Hans far är med honom i dag, och han tittar så bedrövat på pojken, att det är som om all hans egen glädje flytt.

-- Hur är det med dig i dag, Nohte? frågar jag och ser in i de sorgsna bruna barnaögonen, det enda av pojkens anlete, som syns ovanför bandaget. Men Nohte svarar inte, bara suckar bedrövat, och hans ögon bli än sorgsnare än nyss, ty nu vet han, att en svår stund nalkas: bindorna ska av, och såren smörjas in och tvättas rena.

-- Du ska få en karamell efteråt! tröstar jag så gott det går, men endast en mycket svag glimt av glädje lyser upp i blicken vid detta löfte, och han drar en darrande suck. Kom nu Jona, säger jag till fadern. Vi börja genast.

Och Jona stiger fram till min medicinlåda, vars lock jag fällt upp, tar Nohtes händer varsamt mellan sina, lika ömt och sakta som en mor skulle gjort det, och så lindar jag av det långa bandaget, som går många varv kring Nohtes runda lilla huvud. Det gör ont vid sista varvet, bindan sitter fast i alla såren, men Nohte rör inte en muskel, ger inte ett ljud ifrån sig. Det droppar bara stora, heta tårar ned på mina händer och det rycker i den bågiga lilla munnen av smärta. Hela tiden mumlar Jona över hans huvud små ömma, uppmuntrande ord, trycker sina händer fastare om hans vid de svåraste plågorna och ser så ångestfull och förtvivlad ut, som om hans eget liv berodde på, att jag varsamt nog lossar bandaget. Många av såren ha redan läkts -- jag visar Jona på dem och han ser med en gång så belåten ut, som om han aldrig vetat vad oro vill säga. Så tvättar jag Nohtes ansikte, stryker salva i såren och börjar åter linda på bindorna.

-- En gång till så är du frisk! säger jag. Men Nohte svarar inte, tårarna flöda hejdlöst igen, men alltjämt utan ett ljud, -- det svider svårt i såren, när salvan kommer på.

-- Hör du Nohte, du blir snart bra, säger Jona strålande. En gång till bara! Men Nohte, gråter du nu! Mo rakis, mo gultani -- mija lä? Daja, daja!

Min älskling, mitt lilla gull, vad är det? Säg, säg!

Öm och smekande är den djupa mansrösten, handen far lent över Nohtes huvud, och Nohte gömmer sitt svidande ansikte mot faderns smutsiga kolt och snyftar ut hela sin sorg och smärta, tröstad och lugnad av tusen milda ord. Snart ler han lite och har glömt alltsammans, och när jag räcker honom en stor chokladbit tar han den med stort allvar, säger ett artigt: kito! och räcker den sedan ögonblickligen åt Jona.

-- Far ska få också, ät du! säger jag då. Men han tar inte biten tillbaka förrän han ser, att det verkligen är mitt allvar att ge Jona en, då stoppar han den med nöjd uppsyn i munnen på samma gång som Jona tar sin. Och så gå de sin väg över fjällen igen, bort till sin kåta, som ligger långt från min -- en stor och en liten gentleman, båda så glada i varann, att de måste hålla varann i hand, och det fast de veta, att jag kan se dem ännu, och att de enligt lappritual inte borde visa sina känslor så öppet. Men en stor kärlek rår ingen dölja!

* * * * *

Fram på kvällssidan går jag bort till Gammel-Inka -- hon har ont i sin rygg, uldat har gått i den -- och jag har lovat att komma och smörja den med kamferliniment. Inka är ensam hemma, hon sitter som ett litet hopsjunket knyte framför elden, och hennes tandlösa mun löper som ett smalt streck tvärs över ansiktet, hakan går nästan ihop med näsan, och de vitgrå hårtestarna stå åt alla väder under den lilla toppiga mössan.

-- Var är Pirhanne? frågar jag. Det är hennes dotter, som, ovanligt nog för en lappkvinna, är ogift och bor hemma hos modern.

-- Hon mjölkar getterna, men hon kommer väl snart.

Och just i detsamma stiger hon in, har tassat fram så tyst på sina mjuka skor, att hennes fotsteg ej hörts och vi veta ingenting om, förrän hon står mitt framför oss och småler.

-- Har du satt på kaffe, mor? är det första hon säger, men Inka jämrar sig över sin rygg -- att hon inte orkar mala kaffet. Och medan Pirhanne mal på den lustiga lilla kvarnen, gnider jag Inkas gamla krokiga rygg tills den mjuknar upp en smula. Sen dricka vi kaffe och prata, medan mörkret faller allt tätare utanför och liksom skiljer oss från allt annat levande. Vi sitta där, vi tre, i den sotiga lilla kåtan, vi skratta och prata och bry oss inte om vinden, som susar utanför, inte om mörkret, som klämmer oss inom sina svarta väggar, runt om oss är hemmets trygghet och ro, vi värma oss i brasans röda flammor och lyss till vedens sprakande. Länge sitta vi så -- Inka berättar historier från hedenhös, från den tid då hon var ung, Pirhanne talar om hur tung en sorg hon haft, då gossen, som hon skulle gifta sig med, frös ihjäl en natt, när han varit på vargjakt. Han hade fått ett bett i benet, innan vargen blev slagen till döds, och blödde så starkt ur såret, att han blev maktlös, och inte orkade ta sig hem igen.

-- Sörjer du honom än, Pirhanne?

-- Ånej, inte sörjer jag. Men jag ville ingen annan gifta mig med, och nu är det tomt, när man börjar bli gammal. En ska ha ett manfolk, som ser till hjorden också, om det ska bli något med den.

Inka säger ingenting till detta -- hon har glidit utanför vårt samtal, ser bara in i elden och tuggar oavbrutet med sina tandlösa käkar. Pirhanne blir också tyst, hon tänker väl på den gossen, som döden tog, ty hennes ögon ha med ens blivit så stora och sorgsna. Och så reser jag mig för att gå hem till mitt. Men inte som vanligt, utan ett ord till tack eller farväl. Jag ska ju ta avsked kanske för hela livet denna gången. Och jag faller på knä bredvid Inka, som det brukas hos kåtornas folk, lägger min arm om hennes tunna lilla gestalt och mumlar: hyvästi ja kito, Inka! Farväl och tack! Och Inka lägger sin arm om mig, svarar samma ord och lutar för ett ögonblick sin panna mot min axel. Av Pirhanne tar jag avsked på samma sätt, men efteråt lägger hon båda armarna om mig och sin kind mot mitt bröst -- hon når inte längre! Och så går jag ut i mörkret och höstblåsten, stora stjärnor lysa, men vägen är svart genom skogen ändå. Jag snubblar och slinter på hala trädrötter, river mitt ansikte på vassa grenar, huttrar av köld i blåsten och önskar mig tillbaka till den varma lilla kåtan, till lågornas fladder, till de låga rösternas vänliga prat.

Men när jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar elden i mitt hem genom oksan, som är slagen till sida. Som skenet från en fyr är det, och lyser upp vägen för dem, som irra omkring i mörka natten. Och när jag sätter foten på de smala stigen, som bär mot kåtan, när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står väntande i dörröppningen -- då känner jag i mitt hjärta, att ljuvare hem kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindra ej på någon annan himmel, större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.

LAPPARNE OCH DERAS LAND

skildringar och studier utgifna af Hjalmar Lundbohm.

I. MUITTALUS SAMID BIRRA. En bog om lappernes liv af Johan Turi.

Udgivet med dansk oversættelse af Emilie Demant. Tredie oplag. Pris kr. 8.50.

Samma bok. Dansk udgave. Pris kr. 5.50.

II. MED LAPPERNE I HÖJFJELDET af Emilie Demant-Hatt. Pris kr. 6. --

III. FOLKTRO, SEDER OCH SÄGNER FRÅN PITE LAPPMARK, upptecknade af Torsten Kolmodin. Pris kr. 1.50.

IV. SOM GÄST HOS FJÄLLFOLKET av Karl -- Erik Forsslund. Pris kr. 3.50.

V. KÅTORNAS FOLK av Ester Blenda Nordström. Pris kr. 4.25.

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[s. 36]: ... dem och lät inackordera dem hos nybygare i en ... ... dem och lät inackordera dem hos nybyggare i en ...

[s. 46]: ... Vart ska det ta vägen. ... ... Vart ska det ta vägen? ...

[s. 75]: ... en vid, avlång skålformigt urhålkad björkstam -- ... ... en vid, avlång skålformigt urholkad björkstam -- ...

[s. 185]: ... vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen. ... ... vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen? ...

[s. 200]: ... ute, det blir inte så trångt med utrummet då, och ... ... ute, det blir inte så trångt med utrymmet då, och ...

[s. 253]: ... från kåta och allt för att kunna betala sin del. ... ... från kåta och allt för att kunna betala sin del? ...

End of Project Gutenberg's Kåtornas folk, by Ester Blenda Nordström