Part 12

Men inte sjunger han dem väl nu om han än minns dem -- ånej, det är synd, det är brott mot Guds bud. Fult är det och fult förblir det. Sjung sakta, Marja, så ingen hör dig -- sjung sakta! Nu kommer solen, nu stiger den röd och dimmig bakom Rokomborres fasettslipade kägla. Nu blöder all den vita snön i morgonljuset, nu gungar luften rosenfärgad kring de gröna björkarna, nu lyfta vildgässen och lommarna tiga, nu är det ondas makt bruten. Det är rätt, Marja -- var alldeles, alldeles tyst. Den nya dagen kommer.

Ett par dagar därefter blir lilla vackra Marja sjuk. Hon har huvudvärk och feber och svåra kräkningar, ingenting äter hon och ingenting dricker hon, och hon ligger mest med ögonen stelt fästade på räppen, över vilken molnen dra. Ibland är hon vit, ibland röd, ibland varm, ibland skakande av köld, och ingen vet vad som felas henne.

Så plötsligt har det kommit. Häromkvällen kom hon ju jojkande ur skogen, lika frisk och strålande som alltid -- redan dagen därpå började huvudvärken, och ingen av mina mediciner kan hjälpa henne. Nu är hon svag och matt, orkar knappt tala -- bara ser på en med stora sorgsna ögon.

-- Du dör nog! säger hennes mor, och fadern nickar sorgset instämmande. Och Marjas ögon bli än blankare, när hon hör det, och hennes mun skälver som om gråten inte vore långt borta. Det är inte roligt att dö, tänker hon -- inte roligt när man bara är aderton år och hela livet väntar. Men när man måste dö, så är det ingenting att göra, och jag dör nog -- jag är ju så sjuk. Om bara någon kunde hjälpa, om bara någon visste råd. Tänk om Gammel-Inka -- -- --. Hon _vet_ något, hon är klok, hon har hjälpt sjuka förr.

Marjas ansikte ljusnar, hennes ögon äro inte längre så bedrövade och med svag röst säger hon:

-- Mor, kanske Gammel-Inka har någon råd för mig. Hon vet något.

-- Gammel-Inka! Ja ja, hon vet -- men det är söndag, Marja.

-- Jag är så sjuk, mor!

-- Ja, du är sjuk, stackare. Alltid kan vi fråga. Lasse, gå du och tala vid henne. Kanske hon vill läsa över Marja och göra henne frisk -- kanske hon inte behöver dö, flickan.

Lasse går. Sakta, utan brådska försvinner han genom oksan, följd av Marjas och Sannas oroliga blickar. Marja suckar djupt -- hon vet att väntan blir lång. Först är det vägen till Inkas kåta, se'n allt pratet och kaffet innan Lasse säger sitt ärende, se'n kaffe igen och mera prat, och se'n den långa vägen tillbaka. Men hon är inte otålig, ligger inte och önskar: måtte han skynda sig, måtte han skynda sig! Hon vet att det måste ta sin tid, och ligger så tålig och stilla, låter blickarna fara genom räppen och håller de små händerna i kors över bröstet.

Men äntligen, efter timmar hör hon dem komma. Det är två som gå, två som tala -- Gammel-Inka är med, och Marja ler av lycka. Kanske ändå, att hon får leva!

Ja, Inka kommer, och söndagsstassen har hon på: ny fin vadmalskolt i mörkaste blått med röda och gula klädesränder i kanten och i alla sömmar. De täta vecken äro sirligt ordnade under det breda bältet, förklädet är rödrosigt, och kring halsen glimmar en strålande bröstduk av tjockt siden med mönster av rosor och blad. Men ingen brosch håller den samman, bara en liten säkerhetsnål med en blå sten i -- ty Gammel-Inka är troende, och en troende pryder inte sig med blanka och pråliga smycken. Vid Inkas bälte rassla inga silverkedjor att hänga nycklarna i, som de unga, tanklösa och oväckta flickorna kokett ståta med, inget praktfullt halsband av silverknappar och granna glaspärlor bär hon kring halsen, inte många silverknappar i bältet heller. Ånej, Gammel-Inka vet bättre hon -- hon håller sig till predikanterna och Læstadius hon, och de tillåta intet onödigt bjäfs. Det kommer väl en tid för de unga också, då grannlåten stryks av och allvaret träder i stället! Och Gammel-Inka är ändå mycket grann och vacker där hon träder in. Den höga mössan går rakt upp över hennes smala panna, håret är blankt och söndagstvättat, om än testarna hänga och flyga kring öronen, och ansiktet har visst fått en liten översköljning också, om det än är en mycket lätt sådan. Och full av värdighet och allvar stiger hon inom oksan, fäller den med en liten smäll bakom sig och nickar mot Marjas ivriga, förväntansfulla blick.

-- Du är sjuk du, säger hon och ser på flickan med skarpa, iakttagande ögon. Har du varit det länge?

-- Åja, några dagar, svarar Marja. Och som hon är för matt att tala berättar Sanna om sjukdomssymtomerna, vilken redogörelse avslutas med en suck och ett lugnt, resignerat: hon dör nog.

Men Inka sitter länge tyst med blicken på Marja -- så säger hon tryggt:

-- Ånej, vi ska väl hjälpa, om det går. -- Sätt på största pannan med vatten.

-- Varra luoitit? frågar Lasse -- åderlåtning.

-- Åderlåtning! svarar Inka kort och tar emot den kaffekopp Sanna räcker henne. Se'n talas det inte mer om sjukdom och läkekonst. Det dricks bara kaffe och skvallras -- och Marja ligger bortglömd och sorgsen i de vita fällarna tills vattnet är varmt. Då försvinner varje spår till leende ur Inkas fårade gamla ansikte, omsorgsfullt torkar hon sin näsa med handen, stryker håret väl ur pannan och sätter mössan tillrätta. Så går hon fram till Marja, makar sig på knä framför henne på det nyrisade, doftande björkgolvet och ber henne räcka fram vänstra benet. Marja sträcker ut sitt smala ben, med anklar så hårt omlindade av det granna skobandet, att man tycker blodet måste stocka sig i benet och vända där utan att strömma ned i foten. Inka lossar behändigt och hastigt på bandet, drar av pjäxan och griper om Marjas vita lilla fot. Så liten är foten, att den nästan ryms i Inkas hand, så smal och högvristad och förnäm, att den nästan inte är som skapad att träda på, så fin och mjuk och ädel. Ingen prinsessa i världen kunde önska sig mer underbara fötter än denna lilla lappflickas -- och nästan alla av hennes ras ha lika vackra, lika formfulländade.

Inka ser inte på foten, hon söker ut en liten fläck ovanför ankeln, och med ett hårt grepp om vaden får hon ådern att svälla. Den stora köttgrytan, som är full med ljumt vatten, placeras framför Marja, Inka håller händerna över den och hennes tandlösa mun rör sig i ohörbara viskningar. Sakta för hon händerna runt kring grytans kant och läpparna röra sig allt häftigare. Så tar hon på nytt Marjas fot, sätter den ned i vattnet och blåser hela tiden, blåser och läser -- stryker med långa smidiga tag över benet och gjuter vatten över det, lyfter så upp foten igen och blåser på ankeln, muttrar besvärjelser och trycker den hårt mellan sina fingrar, medan ögonen stirra stela och stora rätt ut i luften.

Hon ser ut som en gammal häxa inne i kåtans skymning, där den flackande elden och den gröna skogsdagern utanför ge en trist och tung belysning -- håret faller i orediga grå slingor kring nacke och hals, och ansiktet är skrumpet och brunt med tusen djupa fåror. När hon nu för ned handen i kolten, väntar man nästan att hon skall dra fram ur den en orm eller en korp eller en svart katt eller någon annan häxornas symbol -- men i stället är det bara ett litet fyrkantigt paket, och i detta paket en påse och i denna påse ett etui och i detta etui ett litet instrument av knappast en fingers längd. Den lilla blanka tingesten ligger i Inkas hand, försiktigt böjer hon fingrarna över den och för den upp mot munnen, medan besvärjelserna regna ljudlöst och ivrigt. Hon blåser sakta på den, vänder den på alla håll, fixerar den ihärdigt, tecknar i luften över den, tills den äntligen är färdig och väl och värdigt beredd. Då tar hon Marjas skoband, lindar det hårt ett par varv kring flickans ben, ber om tråd, mäter av en ände och tvinnar den hårt samman. Allt är redo! Marjas fot lyftes över vattenytan, det lilla instrumentet placeras rätt över den svällda blå ådern, och ritsch! faller en liten halvmånformad bila ned i det vita skinnet. Marja rycker till och böjer sig ivrigt fram, men får endast se en smal ljusröd skåra i vars botten benstommen skymtar. Ingen blodstråle sprutar fram, och Inkas mun rör sig brådskande i tusen besvärjelser och blåsningar. Den lilla bilan ligger ånyo i hennes hand, och alla den lapska läkekonstens höga gudar åkallas. Så snyter hon sig kraftigt i fingrarna, stryker av dem på golvet, torkar sig i pannan, som är våt av svett, och för handen till munnen. Där fuktar hon den ymnigt med saliv, gnider in denna i såret, blåser, läser och placerar på nytt instrumentet. Marjas blick blir orolig, hennes feberblanka ögon vidga sig och hon väntar med alla nerver på spänn -- ritsch! Åter en smal liten skåra, en stickande smärta, men ingen blodstråle, och Inkas ögon börja fara oroligt omkring. Det rycker i ansiktet, och i alla de djupa smutsiga fårorna strömmar svetten. Hon snyter sig, kliar sig i håret, pustar, blåser, läser, torkar svetten med händer, som börja skälva, och gnider in såren hårt och länge med saliv. Marja är blek och ser skrämd ut, men är fast besluten att Inka ska försöka ännu en gång, två gånger, tre gånger, hur länge som helst bara hon slipper dö. Och Inka nickar samtycke, gräver på nytt i kolten och får fram en liten brynsten. Spottar på den och vässar bilan länge, stryker nödtorftigt av den slemmiga grå substans, som sitter kvar på bladet efter slipningen, och gör ännu ett snitt i benet. Det gör ont, kniven slår hårt och vasst igenom den tunna huden, genom det tunna muskellagret under den och rätt in i benstommen. Blodet sipprar sakta fram tills skåran är fylld, sen stannar det, och Inkas alla klämningar och gnidningar förmå det ej att flöda ymnigare.

Inka är orolig nu, muttrar något om trolldom och vill inte försöka mer: det är för sent i månaden att slå åder, månen får inte stå i nedan, trollen få ingen makt ha. Men Marja tigger och ber och Inka ger efter, reder sig att ännu en gång försöka tvinga det motspänstiga onda blodet ur kroppen. Ännu längre, ännu allvarligare besvärjer hon, svetten droppar om ansiktet, näsan rinner och handen torkar, och äntligen görs den sista operationen.

Ho! Så rött det blodet sprutar, så högt det springer i en smal stråle, så klart karminfärgat vattnet i grytan blir. Nu stillnar det, nu flyger kaskaden i luften igen, när bandet kring vaden lossas, nu krymper den samman, delar sig i två strömmar: en röd, en vit, som vatten.

-- Voi, voi! Vastis varra, skippa varra -- herra siunit, de lä vasti! jämrar Inka. Ojoj så fult blod, sjukt blod -- herregud, så fult det är!

Stilla tunnar strömmen av, snart bubblar det bara helt sakta ur såret, snart droppar det, snart är det alldeles slut. Inka ligger nedhukad över Marjas ben, hennes ögon brinna, hon blåser och läser så saliven rinner nedåt mungiporna och samlas till en klar droppe under hakan -- hon för fingrarna in i munnen, väter dem och gnider hårt in fuktigheten i såret. Sedan tar hon ur kolten en liten flaska fylld med gulaktig vätska, ber om en sked och häller en smula i den. "Lyptol" står det på flaskan, och aldrig har väl Lyptolens uppfinnare ens i sina mest vanvettiga storhetsdrömmar kunnat tänka sig, att så brinnande högtidliga besvärjelser skulle helga hans fluidum. Några droppar hällas i såret och arbetas in med Inkas lindrigt sterila hand. Så tar hon en liten bit av en tidning i munnen -- väter och valkar den mellan sina tandlösa käkar tills den blir riktigt mjuk -- då trycker hon den hårt mot den lilla röda skåran på Marjas ben, lindar en något dunkelfärgad trasa om och binder fast det hela med den som först får en uppmuntrande blåsning och ett par ljudlösa ord. Till slut blir hela benet väl besvuret, grytan med blodet bäres ut i vänster hand och tömmes bakom en sten, som signats och tecknats.

När hon kommer in igen ligger Marja vit som den vitaste blomma, med bleka läppar och svarta, halvslutna ögon.

-- Svimmat! säger Inka lakoniskt -- men som svimma och dö heter ungefär lika på lapska fryser man till i ångest och tänker: hon är död, stackars liten, hon dog ändå, trots åderlåtning och besvärjelser och alla Lapplands konster!

Men Inka ser helt lugn ut, tar fram lyptolen på nytt ur barmfickans djup, häller skeden full, läser och blåser och tvingar medicinen in i Marjas mun. Och Marja är inte död, hon lever och vänder åter till livet med ett våndefullt stönande och ett ansikte, som rycker i smärta.

-- Har du haft ont i huvudet också? frågar Inka efter en stund.

-- Ja, svårt, viskar Marja.

Åter hälles litet av lyptolen i skeden, signas och blir beblåst, gnids så noga omkring på hjässan, på panna, hals, öron och ögon -- saliv stryks över ögonen upprepade gånger, till slut spottar Inka med ett ljudligt: tfui! i Marjas hår, och behandlingen är avslutad.

-- Vad har du väl i den flaskan? frågar Lasse genomträngd av vördnadsfull nyfikenhet.

-- Medicin! svarar Inka kort.

-- Den hjälper för allt?

-- Den hjälper för allt -- med de rätta orden till.

-- Ja orden, med de rätta orden! Lasses röst dör bort i en viskning, och han ser på flaskan, som just försvinner i Inkas kolt, med en blick full av gränslös aktning och tilltro.

Den hjälper för allt med de rätta orden till -- och den rätta tron! Vem kan tänka, att en 25-öres flaska Lyptol, inköpt i en liten grå finnby -- att den kan hjälpa för allt. Men visst hjälper den. Åtminstone Marja. Hon glider ur dödens käftar, på två dagar är hon frisk igen, och nästa söndag vandrar hon till Inka med sin finaste kyrkduk i kolten -- och nu pryder den väl Inkas smala gummaxlar, när hon värdigt vandrar till kyrkan eller går på bön i någon finnby. Nu stråla Marjas lysande rosor kring Inkas vissna hals, och Marja ser på dem och ler -- ty hon lever och är inte död, hennes ögon blänka, hennes bruna runda kinder rodna av livet, och hon är så sjungande glad och ung, att hon inte behöver rosor och silke och stass, att hon knappt en gång längtar efter det, att hon lyser och strålar bara av sin egen ungdom och lycka.

Det har blivit höst. Som en dröm har sommarn svunnit -- det är som vore det bara en vecka sedan löven sprungo ut i skogen, sedan fåglarna kommo och sommaren stod ung. Och ändå är det många veckor som gått sedan dess -- snart slår uppbrottets timme för Ellekare och mig, snart är tiden inne då flyttningen tillbaka till Sverige står för dörren. Predikanten har varit och farit för längesedan, och grannlåten börjar våga sig fram igen -- hos de unga åtminstone. Men så länge han fanns i byn var all stass omsorgsfullt struken, fastän jag tror egentligen inte han skulle ha brytt sig så mycket om, ifall flickorna haft ett pärlband om halsen eller en brosch i bröstduken -- jag tror det var större synder han gick i härnad mot. Han hörde på långt håll inte till de mest fanatiska av Læstadian-predikanterna, liksom vår sidas lappar ej bekände sig till den allra strängaste Læstadiansekten -- han var hög och stor, som den mest kämpalike viking, ett långt, grått patriarkskägg flöt över det breda bröstet, och hans blå ögon voro goda och vänliga, utan ett spår av fanatik i sig. Förrän han började tala! Då blevo de till flammor, till ljungeldar -- hans annars så milda röst dånade som åskan och alla måste lyssna, när han tolkade ordet. Læstadii bud äro stränga, de ord han klätt dem i veta inte av något prål -- rakt på sak gå de, kraftiga äro de och någon oratorisk utsmyckning finns inte; enkla och kärva, oböjliga och hårda gå de rätt in i veka sinnen och böja dem med skräckens makt, om inte förståndets räcker till. Hans profet tolkade och lade ut, dundrade och ljungade och var ett redskap i Guds stränga hand -- och lapparna sutto lyssnande -- tätt, tätt hopträngda i sidans största kåta. De som inte fingo rum inne trängde ihop sig utanför, oksan var slagen åt sidan, och genom den såg man ut över all världens härlighet, över vita fjäll och gröna dalar, över den svarta lilla sjön, som speglade himlens drivande moln, man hörde fåglarna sjunga, kände porsens och vildmarkens doft.

Och profeten talade. Inte alltid dånade hans stämma hårt, inte alltid var det straffarens röst, ånej. Ibland kom den stilla och mjuk, och det klingande finska språket gick ur hans mun så man tyckte, att sjön och fjällen och skogen fanns i det, så man fick en känsla av, att detta var en gudstjänst, som vår Herre själv har menat att den ska vara. Men med ett blev rösten sträv igen och tuktans ord kommo skarpa, utan barmhärtighet och misskund. Någon i församlingen började jämra sig högt och ruelsefullt med långa ångestfulla böjningar i stämman: Voi, v-o-o-i, v-o-o-o-i! Det var som en signal. Röst efter röst föll in, i början lågt och klagande, sedan högre, vildare, starkare. Det blev till skrik, till rop som i dödsnöd -- kropparna vaggade fram och åter, tårarna störtade utför kinderna, ansiktena lyste likbleka. Högt upp i falsett jämrade rösterna, var och en på sin egen rytmiska, beklämmande melodi, det ryckte i armar och ben som av kramp, svetten strömmade, munnarna stodo öppna i skrik, och ögonen stirrade i vånda. Ingen satt stilla längre -- de reste sig, kastade sig raklånga ned på golvet, lutade sig intill varann i hårda, medvetslösa omfamningar, de blevo till en krälande, vrålande massa, som i extatisk yra vältrade sig i all helvetets pina. De skreko ut sina synder med hesa, förtvivlade röster, sleto sitt hår, tuggade fradga, krökte sig som maskar.

Och mitt i allt detta, som en klippa den ingen storm kan rubba, stod predikanten. Allas armar sökte nå fram till honom, nå om honom, alla händer sökte hans, som om han vore räddningen ur allt livets elände. Lugn stod han där, orubblig och fast, då och då hördes hans röst genom larmet men ingen märkte det ens. Vanvettet blänkte ur ögonen, syndabekännelserna skakade luften, skriken stego så skärande gälla, att man inte kunde förstå hur det var möjligt för människor att åstadkomma dem, att denna krälande, ryckande, vinande massa var människor och inte en mardrömssyn av förtappade andars omätliga plåga och avgrundskval.

Med ens stillnade det. Skriken försvagades, jämmerropen tystnade, munnarna slötos, ögonen fingo åter sin syn. De hårda famntagen släpptes, svett och fradga torkades av -- snart satt där endast en samling trötta och bleka stackars människor, som ödmjukt böjde sina huvuden i bön, när profeten läste med allvarlig, trosviss stämma. Och när bönen var slut satte emäntä kaffepannan på, kaffekvarnens prosaiska surrande efterträdde liikutuksians (gängse benämningen på Læstadianernas religiösa extas) verop, och inom ett ögonblick var allt som vanligt igen. Precis som om ingenting hänt. Man skrattade, pratade om renar och väder, om jakter och vandringar -- det var, som om aldrig någon storm dragit genom sinnena, som om man bara hela tiden helt lugnt suttit i ring, skvallrat lite och druckit kaffe. Ingenting annat. Och bara för fem minuter sedan hade man kunnat bränna dessa samma människor levande, tror jag, utan att de ens skulle märkt, att lågor rört deras kroppar. Förunderliga folk!

Omkring en veckas tid stannade predikanten i lägret, varje dag var det bön, och nästan varje dag "liikutuksia", och jämret och skriken skalv över fjällen så man kunde höra det halvmilatals. En lång tid efter det profeten dragit vidare var det stassfritt och enkelt i lägret, men efter ett par veckor började man skymta ett pärlband här och en brosch där, och snart var allt som förut. Utom hos ett par ungdomar, som tappert höllo sig hela sommaren och inte läto sig komma någon fåfänglighet till last. De hade blivit "mycket kristna" enligt Ellekares utsago, och vunno hennes odelade gillande och beundran. Hon fördömde i skarpa ordalag alla, som inte voro kristna, men hela hennes lilla hjärta hängde vid granna pärlor och rosiga band, och i kampen mellan kristendom och stass, är jag rädd, att stassen alltid avgick med seger. Lilla Ellekare -- jag kan trösta dig med, att du inte är ensam om att inte leva som du lär!

* * * * *

Och nu är hösten nära -- för var dag blir luften klarare och mera genomskinlig, fjällen kläda sig efter var natt i en vitare och vidare kåpa, solen går ned och lämnar jorden i mörker och går upp igen, precis som en vanlig och förståndig sol. Ännu äro blad och gräs gröna, men varje morgon ligger ett vitt frosttäcke över skog och mark, och en dag, när vi stiga utom oksan, är allt det gröna borta under ett decimeterdjupt snötäcke. När solen börjar värma smälter det bort igen, men man får ändå en förnimmelse av, att vintern lurar i bakhåll. Skymningen, som vi ej sett på månader, blir allt längre för var dag, kvällarna allt mörkare, och nätterna komma med kyla och stora klara stjärnor, som glimma över räppen så man knappt vill sluta ögonen till sömn.

Det är en kväll några dagar innan skolan ska sluta, skymningens blå skuggor dra över dalen, och jag sitter ensam i min kåta, där elden flackar och snart håller på att dö ut. På andra sidan härden sitter Tsappe med huvudet på sned och tankarna lite varstans, mest på sin rygg antar jag, som ännu bör svida efter en grundlig bastonad -- man går inte ostraffat upp i boasson, när ens matte händelsevis vänder ryggen till, och stjäl ett stort stycke färskt renkött, som är avsett till något helt annat än hundmat! Och som vi båda äro missnöjda med varann sitta vi i trumpen tystnad, elden brinner allt svagare, snart ligger det bara några glöd kvar och pyr. Utanför lockar Ellekares mjuka röst på geten:

-- Gitsegaitso bode! Gitse nokkelpie!

Och långt bortifrån de andra kåtorna kommer samma rop -- lockande, smeksamt. Blåare fladdra skuggorna, rödare lyser glöden, tystare blir luften runt om:

-- Gitsegaitso-o-o-o!

Med ett börjar getternas bjällror klinga och hela hjorden kommer farande. Brått, brått med små trippande steg kommer den ur skogen, klockorna om halsen ljuda i takt, och med stor fart bär det av mot de milda rösterna, som locka så sakta och smekande. Några svaga bräkningar höras -- sen blir allt tyst. Men jag vet, att borta vid gammen skummar nu mjölken ned i nahpin -- den vackert böjda urholkade skålen av björkrot -- och pratet är i full gång mellan alla mjölkerskorna. Inte ett ljud tränger dock fram till mig, allt är så stilla, som om jag vore alldeles ensam i hela världen. Tills jag med ett hör sakta sång från kåtan bredvid. Det är Marjas vackra flickröst som gnolar en finsk visa med beklämmande sorgsen melodi och ett omkväde, som fäster sig i minnet och aldrig vill släppa taget. Månen glider upp bakom en fjällkam, en hund tjuter mot den, lommarna kasta ut några jämmer-rop i natten, men över alltsammans böljar Marjas klara röst och blir till ett med den blå skymningen:

Illalla kuin minä maata panin en tiennyt surusta mitään, singralilallilallan, singralilallilallan en tiennyt surusta mitään

Sannas röst faller plötsligt in, och tillsammans sjunga de hela den långa, långa visan till slut. När den sista versen tystnat har mörkret sänkt sig alldeles, Ellekare har ännu inte kommit tillbaka från mjölkningen, elden är nästan utdöd, och jag känner mig med ett så ensam, att jag inte kan hålla ut längre, utan tar Tsappe i släptåg och snubblar in till Sanna och Marja.

Där brinner brasan i himmelens sky, och mörkret och månen och tystnaden får hålla sig utanför -- Sanna bakar, Marja syr på ett par nya skor, och Nilsa läser med ljudlig stämma på psalmversen, som han har i läxa till dagen därpå. Så fort Sanna ser mig i oksan ler hon och slänger kaffepannan på, Nilsa stakar sig fram genom psalmen med onödigt hög och plikttrogen röst, Marja slutar tvärt den sång hon nynnar på, och skrattar så hon får gropar i sina runda kinder.

-- Sjung på du! säger jag och slår mig ned, bredvid henne, plockar fram min stickning ur barmfickan och är snart i arbete med ett par granna, brokiga lappvantar.

-- Om du sjunger med! ler Marja till svar.

Och så sjunga vi alla tre, medan Nilsa strävar på med Din klara sol .... och månen börjar lysa in genom räppen. Sakta ta vi oss fram genom visans tjugufyra vemodiga finska verser, utan att hoppa över en enda, och när den sista klingat blir det alldeles tyst igen. Endast Nilsa läser stackigt och mödosamt: "jag höjer glätjens ljut!" -- men något mindre likt glädje än de ljud han presterar har man svårt att tänka sig.