Part 11
Barnen älskade bollen och läste läxorna extra flitigt bara för att få leka med den under rasterna -- jag fann det nämligen med klokheten överensstämmande, att som ett orubbligt villkor för bollens utlämnande stipulera, att alla skulle kunna sina läxor flytande och sitta uppmärksamma under lektionerna. Och när därför någon latmask svävar på målet vid läxuppläsningen, se de andra så ängsliga ut, som om deras salighet hängde på hur utgången skulle bli och försöka hjälpa den olycklige på traven med tecken och viskningar. Men sådant är naturligtvis strängeligen förbjudet, och när jag med allvarligt ogillande betraktar den skyldige, rodnar han och ser ned. Låter jag blicken alltjämt dystert vila på honom, sätter han snabbt händerna för ansiktet och tittar förskräckt på mig genom de utspretade fingrarna, och jag försäkrar -- det fordras nästan övermänskliga krafter till, för att inte mista hela värdigheten och brista i skratt. Den late förpassas som vanligt till skamvrån med sin bok, tårarna flöda i smyg och läxan läses på med bruten röst. De andra som se sin dröm om en "bollrast" gå upp i rök, sucka så en sten kunde bli rörd, men jag anser det nödvändigt att vara omedgörlig -- bollen vilar till nästa dag.
Men när rasten kommer så är sorgen glömd igen och glädjen är lika hel -- nästan. Tårarna torka snabbare än daggen för morgonvinden, och det är som om den vilda stormen själv brusade fram utanför kåtan. Lappbarn ha egentligen inte mer än två sorters lekar -- de ha inte så många tusen att välja på som andra barn -- men dessa två lekar tröttna de ändå aldrig på, och de kunna leka dem så länge dagen varar med hundrade variationer och samma skrattande glädje. Och vad skulle väl deras lekar röra sig om -- om inte kring renarna och hjorden, om inte kring det fruktade spöket Stallo och dess härjningar. Ellostallat -- renhjordsleken, densamma som Inker och Pirhanne helt stillsamt brukade låta gå av stapeln i kåtan på flyttningen -- är något outsägligt intressant, och gamla renhorn utgöra där den förnämsta rekvisitan. De föreställa naturligtvis renar och bindas efter varandra i raider, ställas samman till stora hjordar, släppas i rengården och vaktas på fjällen. Där susa lassos så det viner i luften, och gossarnas kast stå minsann inte de gamlas stort efter i träffsäkerhet. Där ryts det åt hundarna och skjuts efter vargarna, oxrenar köras in och vajor mjölkas, kalvar märkas och slaktas. Och sannerligen är det inte ett liv och ett stim så den riktiga hjorden och dess vaktare nästan försvinna till dimfigurer vid jämförelsen.
Gunkastallat -- det är spökleken -- den går så det knakar i ungskogen, och skratten klinga mellan fjällväggarna. Den äldsta är då spöket som skrämmer de andra och vill ta dem -- och de andra äro så rädda, att de springa åt alla himlens väderstreck bara gunka visar sig bakom en buske. Ett sådant larm är det, att jag ibland knappt tycker det är lönt ens att försöka göra min röst hörd, när rasten är slut och lektionen ska börja, men besynnerligt nog höra de mig alltid, och så fort mitt rop: "botet sisa!" -- kom in! -- ljuder, stillnar det med ens, blir det tyst som om allesammans plötsligt sjunkit genom jorden. Så hörs tramp av många små fötter och de komma yrande, ivriga att ta fatt på nytt.
Har bollen varit i farten är ivern kanske inte fullt så påtaglig, när det gäller ny lektion, men de komma ändå lydigt och snabbt med ansikten, som hastigt bli allvarliga och litet fundersamma vid tanken på den läxa, som måste fiskas upp ur medvetandets mörka och förvirrade djup. Tänk om den inte gick som den skulle -- då riskerades bollen till nästa rast. Å, den bollen! Jag kan inte räkna upp hur många anbud jag haft på den av hugade spekulanter, men nästan varenda en av mina elever ha gjort sina små försök. Lars Petter t. ex.:
-- Du lärarinna, vill du byta med min nya kniv och bollen!
-- Neej, ni ska ha den allesammans och inte bara en av er.
Dyster tystnad och ljudlöst försvinnande ur kåtan. Eller Nils Tomma:
-- Du, jag ska köra geten din i gammen (kåta av torv, där getterna hysas in om natten) varje kväll hela sommaren. Vill du inte ge mig bollen då?
Avslås milt, men bestämt, och lilla kerubmilda Nils-Tomma suckar tungt. Även Nilsas erbjudande att hålla hushållet med vatten till terminens slut måste jag med smärta avslå -- sådana förslag äro frestande, och jag ser på Ellekares min, att hon tycker jag är bra dum som inte antar. Det svåraste blir i alla fall, när Isak en dag kommer.
-- Du lärarinna! Om jag hugger femti björkar och bär dem fram till din kåta -- vill du ge mig bollen då?
Femtio björkar för en liten boll! Då rörs mitt hjärta, och jag ser milt på honom. Och inom mig önskar jag, att jag hade ett obegränsat antal bollar i min packning, så att jag kunde ge alla barnen varsin. Men tyvärr har jag ju bara en enda. De femtio björkarna vaja för min inre syn, och jag ser på Ellekare, att hennes hjärta hänger vid mina läppar. Men när hon märker, att jag tänker svara och -- avslå, skriker hon till med ivrig röst:
-- Vänta, vänta! Säg ingenting ännu. Svara honom i morgon.
-- Varför det? Jag kan väl inte svara annorlunda då?
-- Jo, men då har du hunnit tänka efter riktigt.
-- Jag väntar tills i morgon, säger Isak. Och går.
Hela kvällen använder Ellekare sedan på att låta sin vältalighets ström flöda över mig. Tänk, femti björkar! Det var ved för hela vår återstående vistelse i lägret. Så mycket tid, som på det sättet skulle bli över till tvätt och syning och stickning, så mycket mer jag skulle få gjort, om Ellekare slapp allt arbetet med vedhuggningen. Och så nyttigt för Isak att få arbeta -- han som var så lat. Men ingenting blev avgjort den kvällen, och på morgonen löstes problemet av sig självt. Ty bollen var borta, förintad. En kringstrykande hund hade ätit upp den under natten. Han trodde det var mat. Och över den sista ratade biten, som låg kvar utanför kåtan, fuktades Isaks och de andras ögon, och Ellekares femtio björkar försvunno i det blå.
Samma sorgedags afton, just som Ellekare mjölkat geten och gått med den till gammen kommer Isak inklivande och med honom hans yngre bror Jona. Båda äro så vanliga gäster i min kåta, att jag inte ens ser upp från mitt arbete, nickar bara och fortsätter att sy på min mössa. Isak sitter alldeles tyst för ovanlighetens skull, han brukar annars inte ha långt efter orden, och så gör Jona, och till slut måste jag titta upp för att se, vad de ha för sig eller om något särskilt står på. Då märker jag, att deras ansikten äro upphetsade, och att något är på färde, som tydligen har upprört deras sinnen.
-- Mija lä? säger jag. Vad är det?
Men Isak skruvar på sig och vill inte riktigt ut med språket, fast jag ser, att han brinner av begär att tala. I samma ögonblick kommer Sanna och Marge in, och samtalet blir så livligt en stund, att jag alldeles glömmer av Isak och hans nyheter. Tills det blir några minuters tystnad medan jag provar mössan -- då kommer jag i håg att fråga honom på nytt. Med samma resultat. Men då häver Jona upp sin gälla röst och säger:
-- Han säger, att han har sett uldats hjord!
Sanna och Marge sätta ett par stora frågande ögon i honom, och själv känner jag mig som ett enda stort frågetecken. Att uldat finns det vet jag, och att de bo under jorden vet jag, och att de förmå allt, både gott och ont, det vet jag också, och att de alldeles se ut och äro som lappar, när de någon gång visa sig över jorden. Men att de ha hjordar det visste jag inte. Och därför väntar jag med spänt intresse på Isaks berättelse.
-- Var såg du den? frågar Marge med vass röst och ogillande min. Ty uldat är troll, och en kristen talar inte om troll, det har predikanterna sagt. Och de ha också sagt, att uldat inte finns, men se det veta de nog kanske inte riktigt ändå, för det man ser det finns allt! Att tala om dem ska man i alla fall inte göra, det för olycka med sig och är synd. Men när nu Isak en gång har börjat så får man väl lov att höra hur det var. Var såg du den? frågar alltså Marge.
-- Nere vid sjön, svarar Isak. En stor hjord med stora, vita renar och många hundar. Men ingen skällde, och det var så tyst, som om de döda vandrat fram. Två män vaktade, och en väldig hjord var det. Och vita voro alla djuren.
-- Det är alltid vita djur i uldats hjord! säger Sanna. Kastade du inte stål?
-- Jag hade min kniv i handen, men det var för långt håll. Jag kunde inte nå fram med kastet, om jag också hade försökt.
-- Varför skulle han kasta stål? frågar jag.
-- För att då hade hela hjorden blivit hans. Om det så bara hade varit en synål han kastat över den, så hade djuren blivit jordiska, och han den rikaste lapp som fanns.
-- Har det hänt någon gång?
-- Ja, många gånger. Inte så ofta nu för tiden, för uldat ha blivit skrämda av kristenheten, men förr hände det inte så sällan. Det betyder mycken lycka för den, som får en sådan hjord, men barnen hans dö i stort elände.
Det är Sanna, som förklarar saken för mig, och hela tiden har hennes röst en mystisk, rädd klang och orden komma motvilligt, som om det vore fara med att uttala dem. Det blir tyst en stund igen och alla sitta i sina egna tankar -- Marge tuggar ivrigt på sin sentråd. Sanna väver med snabba handslag på sin bandväv, och Isak drömmer om den rikedom, som gått honom förbi så nyss. Själv syr jag vidare på min mössa och Jona kliar sig frånvarande i huvudet. Men kaffet är färdigt, och det löser tungornas band på nytt.
-- Kan uldat göra en människa illa? frågar jag, när Sanna och Marge hunnit till påtåren. Båda nicka allvarligt.
-- Om du inte har stål på dig, säger Isak, som känner sig vara kvällens hjälte och gärna vill ha ett ord med i laget.
-- Det finns både goda och onda uldat, berättar Marge. Det finns de, som röva bort små barn och behålla dem hos sig till tid och evighet. Och ibland byta de bort dem mot sina egna, och det är inga barn, som en människa blir glad att få. Därför skall man alltid ha silver med märke på om deras hals eller på deras kläder. Då kan uldat ingenting förmå, då äro de maktlösa.
-- Har något barn här i sidan blivit bortbytt?
-- Ja, det har det allt, men det var längesen nu.
-- Men förra sommarn i min sida blev en liten pojke rövad, faller Ellekare in -- hon har kommit tillbaka under tiden vi pratat och med henne Marja. Och det var ändå minsta gossen hos dem, som jag tjänade hos. En eftermiddag gick han ensam uppåt skogen -- han var nära fem år, så han kunde gå själv och brukade ofta springa sina egna vägar, utan att någon tänkte på det. Han hade silverknappar i bältet, så det var ingen fara för de underjordiska. Men på något vis hade han fått bältet av sig och kniven också förstås, för vi hittade det sedan på en buske. Och borta var pojken! Inte kom han hem, och hela sidan var ute i skogen och sökte. Skogen var inte större än här, så inte var det möjligt, att han kunde ha kommit bort i den. I tre dagar och nätter sökte vi, och mor hans höll på att gå från vettet. Men så en dag, när jag ska gå och hugga ved, så sitter pojken där på en sten, som om han aldrig i världen hade varit hemifrån. Jag skrek till och sprang fram till honom och bar honom hem, för jag vågade inte släppa ned honom på marken, vem vet om inte någon kunde ha tagit honom igen. Inte ett ord sa han på många dar efter det, men annars var han sig lik, åt och drack och sov. Men talade gjorde han inte och skrattade inte, och aldrig fick någon veta var han varit eller gjort på de tre dagarna han var borta.
Återigen blir det tyst och stämningen får spökhistoriernas rädda förstämdhet. Jag kommer att tänka på något egendomligt, som hänt mig samma dag, och berättar det:
-- Kan ni tänka er, säger jag, att strax när skolan var slut, så hörde jag alldeles tydligt kyrkklockor ringa. Ligger vinden från något håll så det är möjligt, att man kan höra några klockor ända hitut i ödemarken?
Och jag ler lite, när jag tänker på hur underligt det lät, när klangen av avlägsna klockor trängde till mig och hur omöjligt det är, att jag verkligen ska ha kunna hört det. Men de andra le inte -- Marge har blivit alldeles blek och Sanna stirrar på mig med förfärade, vidöppna ögon.
-- Är du säker, att du hörde? frågar hon viskande, och när jag upprepar min berättelse skakar hon på huvudet.
-- Då dör du innan året är slut! förklarar hon, lugnt och uppmuntrande.
Det blir tyst igen. Jag känner att jag stelnar till i en sorts skrämsel, som är ofattbart stark -- jag försöker skratta, men det går inte. De se på mig alla, som om jag redan vore märkt av den store mejaren, och jag känner det ett ögonblick själv, som om ingen återvändo vore möjlig, ingen undflykt funnes.
-- Kanske kunde det vara myggen du hörde, lärarinna! hör jag Marja säga helt stilla och tröstande.
Men jag skakar på huvudet, ty jag vet, att det inte var myggen. Dem hör man ju inte mer, de äro ett med tystnaden, deras sång har inga klockors klang.
-- Det är bra att dö ung, viskar Marge, och jag förstår, att hon menar det till tröst. Men det är klen tröst, och jag känner mig inte något nämnvärt gladare, ser bara in i elden och undrar för mig själv, vad jag ska dö av. Med ett gör Sanna en ivrig rörelse och ropar:
-- Du, från vilket håll hörde du det?
-- Från norr.
-- Från norr. Då är det inte du, som ska dö, det är inte du som ska dö! Det är någon nära dig, men det är inte du. Från söder hade varit du, men nu är det inte du, lärarinna. Du får leva länge. Det är någon nära dig, som dör, någon hemma hos dig i ditt land.
-- Vem tror du?
-- Vet inte, men det blir innan året är slut. Det blir snart när det är norrifrån. Herra siunit, Ibmil siunit! Voi, voi!!! Du får gråta!
Jag känner tårarna nära redan nu och tar en kopp kaffe till för att få något att göra, så jag kan vända bort ansiktet. Men inom mig undrar jag: Vem? Vem blir det? Vem dör "hemma i mitt land"? Ty så stark är dessa människors tro och tillit till det övernaturliga, att det strömmar över till främlingen, att det strömmar över till mig, så att jag i dagar går och tänker på och förbereder mig på det bud jag snart ska få.
Och jag får det! Inte fullt tre veckor efter det jag undfått profetian så kommer dess uppfyllelse. Och jag känner ingen förvåning. Jag har vetat det. Kyrkklockornas klämtande ute från öde slätter hade berättat mig det för länge sedan.
Solen har gått ned bakom den skarpa, vita fjällkammen långt borta, björkarnas späda grönska doftar -- doftar så den rosenröda luften vaggar av vällukt, och ned mot sjön drar en flock skriande vildgäss. Vattnet är svart och blankt mellan strändernas brungula ram, och en smal, högstammad båt glider stilla över dess yta, medan nät efter nät sakta faller mot djupet. Av pojken, som ror och flickan, som lägger ut, synas bara ett par orediga konturer över båtens kant, ibland höras deras röster -- unga och milda, och en gång ett skratt, som klingar länge i tystnaden. En get bräker, utdraget och bedrövat, i längtan efter gammen, hans klocka pinglar ett par sorgsna slag, och långt borta svarar en annan. Det skymmer, det skumnar mer och mer, röken går rätt upp ur kåtornas räppen, och några bleka små sommarstjärnor tindra i väster. Sjön blir allt svartare, snart ser man inte båten längre, och inne under björkarna ligger dunklet tätt.
Det är tid att gå hemåt -- Gud vet hur länge jag stått här med yxan i handen och foten på trädet jag fällt. Det är tid att lägga björken på axeln och dra den hem, så det blir brasa till kvällen. -- Ellekare är borta, jag vet inte var, och jag ska själv stå för veden i dag. Men tids nog kommer jag väl hem -- ingen väntar mig, ingen frågar mig: var har du varit? Vad har du gjort så länge och så sent? Ingen säger: varför har du varit så länge borta efter den veden, kunde du inte ha skyndat dig lite mer? Ditt hem står ju för öppna dörrar, bara en liten hundvalp sitter där och vaktar, och alla jordens rövare kunna komma in och stjäla din mat och dina kläder. Vårdslös är du och slarvig är du! -- Nej, ingen finns, som kan säga allt det där, och jag står stilla, rör mig inte ett steg, småler bara, när jag tänker på den lilla svarta ullhunden, som ska vakta för tjuvar och ogärningsmän. Yxan håller jag alltjämt i handen. Dunklet faller tyngre, och den varma luften skälver i skymningens blå dager.
En loms skrik skär genom luften, klagande och skrämt som ett barns i ångest, det rasslar i ungskogen, grenar vagga, kvistar knäckas, och mjuka, tassande steg närma sig. Det kan vara Pan själv, som kommer från de gröna planerna därinne, det kan vara en lufsande björn, det kan vara vad som helst ur vildmarkens djupa gömmor. Men det är bara en liten böjd, skrumpen lappgumma, framåtlutad och flämtande under en väldig börda. Som en sagornas trollpacka ser hon ut, där hon träder fram ur skogens vilda snår, i ryggsäcken har hon den guldhårade lilla prinsessan med krona och mantel, och med den långa staven kan hon förgöra och trolla och sätta ont på allt kristet blod. Hennes ansikte är brunt och fårat, hennes grå hår hänger i långa orediga testar över öron, panna och nacke, sticker fram som en tovig krans under den gamla, urblekta toppmössan. Ögonen blänka små och stickande djupt inne under pannans valv, och munnen är hopsjunken och tandlös, så näsa och haka nästan mötas. Jag står och ser på henne, så jag glömmer att hälsa, glömmer att jag känner henne, glömmer allting, utom att hon är en liten trollgumma mitt ute i vildmarkens oändliga ödslighet, en liten ful hemsk häxa med en prinsessa i laukon och en trollstav i handen. Tills jag hör hennes röst, mjuk och vänlig, hälsa:
-- Boris, boris.
Då märker jag, att det bara är Rihta, som bor andra sidan fjället -- att hennes glada, små ögon äro trötta och blodsprängda, att hennes gamla mun skälver av trötthet och hennes ansikte är blodigt och svullet av hundratals mygg- och bromssting. Med en snabb rörelse vrider hon axlarna ur laukons remmar och låter den falla, sjunker så ned på mossan med ryggen mot en björkstam och sluter ögonen med en jämrande suck.
-- Vaiban? -- frågar jag -- trött?
-- Län! -- svarar hon med eftertryck -- ja, det är jag. Och med ett resignerat tag åt ansiktet stryker hon av svett och blod.
-- Stackare! säger jag. Myggorna ha varit svåra i dag. Har du varit långt bort?
-- Åja tre mil.
-- Med den bördan?
-- Ja, med den bördan.
-- Den är tung, den! Jag går fram och lyfter på den -- femton kilo, så visst som ett. Men det är ingen prinsessa, bara en säck full med syregräs, som ska användas, när renmjölken torkas. Tre mil med den bördan och efter en hel dags strängt arbete med hopsamlandet. I glödande solsken. Den lilla magra, tunna gumkroppen -- vad den måtte kunna hålla ut och orka till det otroliga.
-- Hur gammal kan du vara, Rihta? Sextio år kanske?
-- Vet inte. Det får du fråga prästen. Jag var femti en gång för längesen en Andersmässa, när jag frågte sist. Jag ska fråga nu vid nästa Andersmässa, om jag kommer till kyrkbyn. -- Varför står du här ensam så sent? Det är farligt, när solen är nere, och du ingenting arbetar med. Men du har stål i handen ser jag, och kniv har du i bältet.
Jag ser på yxan, som jag ännu håller i, tar mot höften, där kniven sitter, och frågar med en röst, som är full av den häpnad jag känner:
-- Stål! Javisst, men varför är det farligt att vara ute nu om jag inte haft stål?
-- Vet du inte? Uldat.
Uldat. Jaja, jag vet, och jag skrattar inte, nickar bara och tänker, att nu ska jag verkligen gå hem med min björk. Rihta blir visst själv orolig, hon mumlar något helt tyst, trär armarna in i laukons rep, reser sig och går vidare utan ett ord till avsked. Hastigt tassar hon på mjuka sockor, björkskogen slukar henne i sitt ljusa djup och stryker hennes trötta gamla ansikte med mjuka små blad.
-- Nu är det min tur, det är på tiden, tänker jag igen, sticker in yxan bak i bältet och lutar mig ned för att lyfta stammen upp på axeln. Men det är för vackert, jag går inte -- reser mig upp på nytt, glömmer uldat och stål och onda makter och ser ut över sjön. Solen är visst på återväg, luften är sval och gyllen, små blekröda moln speglas i sjöns svärta, och en lom plöjer vattnet, som vore han furste över Tarfaljaure och allt vad däri finns. Den smala båten ligger uppdragen på land och stjärnorna äro än blekare än nyss.
Långt borta tjuter en hund ut mot den vita natten, röken från kåtorna stiger tunn bland dansande mygg, och den ljuvaste av alla tystnader breder sig -- den, som är vildmarkens. En tystnad full av ljud, full av liv, full av sång.
Det är som om fjällen sjunga, jorden sjunger, träden sjunga, som om varje litet blad sjunger sin egen tysta vidunderliga melodi. Om det är sjöns skvalpande, en fors som brusar i fjärran, vildgässens låga snatter -- jag vet det inte; men man liksom står och lyss och väntar på en ännu starkare ton, en sammanfattning av allt detta underbara. Och det kommer! Som en ljusstråle tränger genom mörkret, som solen bryter fram ur tunga moln, som -- nej inga liknelser finnas. Bara en mild röst är det, en entonig melodi med ord som ej kunna urskiljas -- en entonig, förunderlig melodi, inte vild, inte stilla, med en rytm som i sig har all vildmarkens stränghet, all vildmarkens ljuvhet. Det är björkdoft och stjärnor i den sången, fjäll och vatten, mossans mjukhet och jordens doft, forsens dån och lommarnas skrik, bäckens rassel och trädens sus.
Och det är bara en lappflicka som jojkar! Det är väl Marja, som kommer nerifrån sjön, där hon lagt ut näten -- hon tror att ingen hör, hon tror att hon är ensam i sena kvällen. Annars lät hon nog inte en jojk komma över sina läppar. Ty jojkning är ju en stor och förskräcklig synd nu, sedan kristendomen gjort sitt segerrika intåg -- syndigt är det, och orent är det, och himmelriket väntar förvisso ej den, som bryter mot detta bud. Psalmer och andliga sånger i stället, böner och betraktelser. Jojkning är förtappelsen. Och lapparna lyda. De tiga och sjunga ej längre ut all sitt hjärtas glädje och kval. De vilja komma till himmelen, och ve den som jojkar. Men de unga glömma, de våga ibland förtappelsen. Och när ingen hör strömmar jojkningen från deras läppar, bli de improvisatörer av Guds nåde, och melodi och ord formas av allt det, som brinner inom dem. Rytmen stiger och faller, orden böja sig mjukt efter, skapa stämningar och skönhet, melodien vaggar fram och åter -- än vild och hård och ond, än mjuk och öm, än sorgsen så hjärtat gråter, än glad så ögonen tindra. Omfånget är ej stort, tonerna ej många, men allting som ska sägas blir sagt. Allt som spränger i sinnet och vill ut får form och röst -- primitivt och konstlöst, men ändå med allt det i sig, som all världens konst ej kan efterlikna.
Som Marja nu! Visst måste hon jojka en kväll som denna, när stjärnorna brinna i väster, och sjön ligger som glas, när fjällen stå blåvita med rosenfärg på topparna och björkarna svinga luften full av doft. Visst måste hon jojka om allt detta, så att hennes hjärta inte ska springa sönder av glädje och ungdom och lycka.
-- Vasti, vasti! skulle de gamla säga om de hörde henne -- fult, fult! -- och deras ansikten skulle vara stränga, deras blickar mörka. Men jag undrar, om de inte längst inne skulle känna lust att småle åt minnen om ungdom och vår, om det inte inom dem skulle nynna av jojkar, som de trodde sig längesen ha glömt. Jojkar till himmel och sjö och fjäll och jord, till renar och kalvar och snö, till allt vackert och ont i världen. Kanske våren kunde komma gamlingen hemma i Marjas egen kåta att helt stilla gnola: silkenjavvi, silkenjavvi, voja voja nana nana, ko manadegji dego bäivi suotnjarat, voja voja nana nana -- silkebringa, silkebringa, du far likt solens strålar -- småkalvarna kalla, och det susar och brusar, voja, voja ...
Eller kanske skulle han minnas sången till sin käresta, som han sjöng en vår som denna för långa, långa år sedan:
voja voja nana nana likt daggkåpans blad, när det spirar ungt och spätt likt daggkåpans späda blad, är veckig och vid din kolt.